”Nine eleven 2001” nio år efter WTC-tornens fall

Precis som alla andra som var tillräckligt gamla för att minnas den där dagen, 11 september 2001, kommer jag ihåg precis var jag var när jag fick höra om det.

Efter tio år i arbetslivet var jag tillbaka vid FEKen på Stockholms Universitet den hösten och läste upp min gamla civilekonomexamen, tog de sista 20 poäng som skiljde mig från magistern. FEKen hade lämnat Södra Husen och flyttat ned till Kräftriket vid Brunnsviken. Det var riktigt vackert där, nästan litet pittoreskt bland de röda tegelbyggnaderna. Allt var väldigt fräscht och nytt. Det var där jag befann mig på eftermiddagen tisdagen den 11 september 2001.

Vi satt i en av de större föreläsningssalarna när någon berättade att han fått ett sms från en kompis i New York. Ett flygplan hade krockat med ett av Twin Towers, World Trade Center. En overklig historia. Den blev än mer bisarr när flera personer några minuter senare började mumla halvhögt; ett andra passagerarflygplan har kraschat in i det andra WTC-tornet. Föreläsningen tog slut och det blev rast. Diskussionerna drog igång. Vad var detta? Det hela kändes väldigt olustigt.

Allra mest minns jag den stora chock jag fick strax efter att vi gått ut från föreläsningen. Där finns flera minnesbilder som etsat sig fast på hornhinnan, minnen av den obehagligare sorten. Det satt en tv-monitor utanför föreläsningssalen och någon hade zappat över till CNN. Vi stod ett tiotal studenter och tittade stelt upp mot skärmen och fick se ohyggliga bilder. Först människor som hoppade ned från tornet mot en säker död. Jag blev väldigt illa berörd, alldeles torr i munnen och magen kändes skrynklig som ett russin.

Sen händer det mest  fasansfulla av allt. Medan vi står och tittar på nyhetsutsändningen rasar ett av WTC-tornen samman. Det bara liksom sjunker ihop i ett enda gigantiskt stort dammoln. Det är det i särklass mest fasansfulla jag sett på tv i mitt 33-åriga liv och det blir dödstyst i rummet. Ingen säger något. Tankarna snurrar i huvudet på mig, herregud hur många tusen människor dödades just i detta ögonblick? Jag fick en märklig, men ändå kanske inte helt missriktad, association till scenen i första Star Wars-filmen (Episode IV: A new hope)  när Obi Ben Kenobi reagerar med intuitiv chock och smärta när planeten Alderaan sprängts av Vaders Dödsstjärna, i samma ögonblick men på en annan plats. We are all one… Här var jag själv ett ögonvittne, låt vara framför en tv-skärm. Men ändå. Det var ohyggligt.

Den absurda känslan fullbordas av att en av städarna kommer åkande i sin putsande och fejande städbil för att torka golven. Vi som står och stirrar upp mot TV-monitorn står i vägen för honom. Upprepade gånger ber han oss att flytta på oss så han kan komma åt att städa ordentligt. Ingen reagerar. Städaren blir otålig, han ser inte det vi ser. Han står på andra sidan monitorn. Jag minns inte hur många gånger han fick säga till innan gruppen av chockade studenter framför monitorn till slut reagerade och flyttade på sig. Det var en helt overkligt situation.

Det är min starkaste minnesbild från 11 september 2011. Tvillingtornet som störtar samman och den oförstående städaren i sin städbil som gång på gång ber oss att flytta på oss. Och så den kostymklädde mannen som kommer ut ur dammolnen från ett av de just sammanrasade tornen och gång på gång upprepar samma fras: ”Still around, still around…”

Den dagen tog jag inte bussen eller t-banan in mot staden utan gick en mycket tankfull och omskakad promenad längs Brunnsviken in mot Vasastan och ett mycket vältajmat samtal med min mentor och speaking partner. Det samtalet var efterlängtat.

Det är djupt tragiskt att se allt det lidande som människor kommit att utsättas för pga den all den samlade rädsla som utlöste dessa händelser och skapade den reaktion som följde. Krig. Krig. Krig.

Nu nio år senare rasar fortfarande striderna i Afghanistan och en amerikansk frikyrkopastor vill bränna koraner i Florida. All denna rädsla…

Det är i alla fall betryggande att USA nu fått en betydligt mer resonabel och klok president i Barak Obama som nu, till skillnad från sin företrädare, nu åtminstone jobbar aktivt för fredligare lösningar och som också så klokt påminner sin befolkning om att den inte befinner sig i krig med hela religionen Islam…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: