Arkiv för oktober, 2010

Hansson de Wolfe United lyser ”Elektriskt blått”

Posted in musik with tags , , on 25 oktober, 2010 by japetus

Det är flera kära återknutna kontakter i dessa dagar. Jag har skrivit om Lloyd Cole och nu har jag lyssnat på Hansson de Wolfe Uniteds nya platta ”Elektriskt blått” i en dryg vecka. Det känns bra det med.

Jag mår gott av att åter höra den så bekanta och personliga rösten i mitt hem igen. Och nu med nytt material som genast faller mig på läppen. Lorne de Wolfe har också många gånger hörts i mina högtalare allt från tidiga 80-talets ”bergsprängare” i pojkrummet till gradvis bättre hifi-kvalitet och mer avancerade ljudanläggningar medan åren gått. Nu är han här igen.


Lorne de Wolfe anno 2010

Det är en stark återkomst som HdWU gör i år. Jag imponerades av deras live-framträdande på Rival i våras och har nu med spänning sett fram mot den nya plattan som Lorne de Wolfe påannonserade i samband med spelningen i mars. Jag skrev själv om den för nån vecka sedan. Och nu har jag hört den.

Och det hörs verkligen att det är HdWU från första anslaget och nynnandet i singeln ”Där hallonen växer vilt”, tillika plattans första spår. Lorne låter sig precis lik fastän det har gått 25 år sedan förra riktiga HdWU-plattan ”Artattack”. Jo ok då, ”Utanpå allt” från 1994 är också HdWU, men det kändes aldrig riktigt så för mig. ”Elektrisk blått” är nåt annat… Det här är tidlöst vacker smekande mild melodiös pop med den där extra kvaliteten i texterna som varit ett kännetecken för HdWU från allra första början.

”Vi har en historia
Jag aldrig kommer över
Där hallonen växer vilt
I gassande solsken
alldeles lagom avskilt…”

Och så är det oemotståndligt charmigt att placera det smakfullt eleganta och vackra fotot på Ingrid Munthe på skivomslaget. (Fotot i sig gav mig associationer, insåg efter några dar att det var Jodie Foster i ”Bugsy Malone” från 1976 jag av nån anledning tänkte på. Samma oskuldsfulla skönhet.)

Valet av omslag är synonymt med musiken och texterna. Det andas integritet, personlighet och styrkan i att gå en egen väg. Följa ett eget personligt koncept. Lorne och Ingrid har också skrivit några av texterna ihop, vilket jag med ett varmt leende noterade när jag läste igenom den medföljande foldern.


Hansson de Wolfe United: ”Elektriskt blått”, 2010 – vackert, smakfullt, elegant…

Jag skulle kunna älska den här plattan bara för Lornes personliga och romantiska drag att placera sin livskamrat på skivomslaget dryga 30 år efter första plattan. Men det finns naturligtvis många fler och musikaliskt kvalitativa skäl att gilla den. I val av omslag såväl som i musiken finns en symmetri, här finns en stark integritet som gör att HdWU 2010 fortfarande sticker ut. De har sitt unika sound. Inga andra låter som dem.

”Drömmarna behövs
En livsnödvändighet
Ha dem alltid med dig
I din verklighet
Det är nära nu…”

Alla låtarna är inte lika omedelbart lätta att ta till sig som t ex ”Där hallonen växer vilt” och ”Lilla människan i stora världen”, men det finns en kvalitativ underton i låtarna som får dem att växa. Det är en diskret och oerhört smakfull kvalitet i den här plattan som jag tycker är så kännetecknande för HdWU. En del plattor är sådana, såna som man kommer kunna lyssna på många, många gånger utan att tröttna på. Det här är en sådan platta.

Så är det också ett mycket erfaret och mycket kompetent team som producerat och spelat in plattan. Det är Lorne de Wolfe som tillsammans med eminente gitarristen Jonas Isacsson stått för den i grunden ganska enkla och raka produktionen medan Jonas (elgitarr, bas) och Lorne (keyboard) fått hjälp av Per Lindall (trummor). Lorne och Jonas har jobbat ihop i snart 30 år sedan ”Existensmaximum”-plattan 1981. På scen 2010 har de även med sig Sven Lindvall på bas och Jesper Nordenström på keyboard.

Turnéplan:
26 okt 2010 – Vara konserthus, Vara
11 nov 2010 – Rival, Stockholm
29 nov 2010 – Stadsteatern, Lund
30 nov 2010 – Lorensbergsteatern, Göteborg
1 dec 2010 – Stadsteatern, Skövde
4 feb 2011 – Kulturens hus – Stora salen, Luleå

Se dem nu! De har aldrig varit bättre. Läs min utförliga (och lyriska) recension från konserten 27 mars på Rival i Stockholm så förstår ni varför:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/28/hansson-de-wolfe-overlevererade-pa-rival/

Hansson de Wolfe United på MySpace:
http://www.myspace.com/hanssondewolfeunited


Där hallonen växer vilt” live på TV4 i oktober


Existensmaximum” en klassiker i nyinspelning live från framträdandet på TV4

”Himlen är oskyldigt blå” – ett vykort från Fleming Broman den heta sommaren 1975

Posted in Film, musik, Vardagligt with tags , , , , on 19 oktober, 2010 by japetus

Jag sitter på en cykel och trampar mig fram på vägen mellan Kneippbyn och Visby i det gassande solskenet. Det är hett och svettigt. Lastbilar fulla med skrikiga värnpliktiga dånar förbi och jag prejas ned i dikesrenen. Jag befinner mig på Gotland för första gången i mitt liv och minns att det var en både spännande och lätt skrämmande upplevelse. Jag sätter mig ned vid vägkanten, i  vägdammet från den senast passerade lastbilen, och tröstar mig med en medhavd Zingo apelsin.

Jag är sju och ett halvt år gammal och ska börja skolan till hösten i Herrängen i Älvsjö dit vi alldeles nyligen flyttat. Men just nu befinner jag mig alltså på semester på Gotland och min cykeltur har fört mig bra mycket längre bort från familjens hyrda sommartorp än mamma och pappa nånsin skulle godkänna. Mina minnesbilder från den här sommaren är ganska begränsade, men jag minns att det slogs värmerekord att det musikaliskt för min del handlade om säkra svenska kort som Abba, Björn Skifs och Ted Gärdestad. Pugh var för skrikig, rockig och läskig för mig vid denna tid.

Samtidigt huserar skojaren, knarklangaren och lebemannen Fleming Broman på anrika Seglarhotellet i Sandhamn i Stockholms skärgård. Det är prick 30 år mellan mig och Fleming Broman och hans upplevelser av denna heta sommar 1975 är helt annorlunda och avgjort mindre oskyldiga än mina. Milt uttryckt.

Fleming Broman framstår som en riktig ärkeskojare där hans knarkaffärer, amfetaminförsäljning, distribuerar över 100 kg av detta pigga vita pulver vid denna tid. Bordellverksamhet ingick också i repertoaren. Om detta har nu Hannes Holm gjort en uppmärksammad film. Det är en film som fått goda recensioner och som jag trott mig förstå innehåller många utmärkta tidsbilder och trovärdigt återskapar tidsanda och atmosfär.

Jag ser mycket fram mot att se den. Räknar med mycket motljusbilder, mellanöl och nakenbad i skymningen. Och så förstås Pugh och Ted som musikalisk kuliss. Trailern till Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” som hade premiär 15 oktober 2010, på dagen 35 år efter att polisen sprängde Sandhamnsligan och satte dit Fleming Broman för knarkbrott.

Filmens Gösta, som spelas av Peter Dalle, är verklighetens Fleming Broman. Utmärkt och underhållande recension i DN, med många kul kommentarer: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/himlen-ar-oskyldigt-bla-1.1189243

Fleming Bromans memoarer – ”Ursäkta mitt namn är Broman” – från 1982 anses läsvärda, men att som en av kommentatorerna påstå att han bara var ”småkriminell”, det är verkligen en underdrift. Det var en grov kriminalitet som pågick bakom den fina och mycket respektabla folkhemska kulissen ute på Sandhamn och det var den fashionable fd arkitekten Fleming Broman som höll i trådarna…

Lloyd Cole tillbaka med besked och ”Broken record”

Posted in musik with tags on 17 oktober, 2010 by japetus

Ja det känns som om jag har en gammal vän på besök här hos mig i min lägenhet när Lloyd Coles mycket välbekanta röst bjuder på låt efter låt från nya plattan. Det var precis vad jag tänkte när jag började lyssna på ”Broken record” för en vecka sedan.


Det karaktäristiskt diskreta omslaget till Lloyd Coles ”Broken record”, 2010

Så har också Lloyd Cole gjort många, många besök hos mig, i mitt liv, genom åren. Det började vintern 85/86 med ”Easy pieces”-plattan och singeln ”Lost weekend” medan han ännu var sångare i bandet ”The Commotions”. Men liksom Iggy lämnade ”The Stooges” lämnade Lloyd Cole ”The Commotions”. Det skedde 1989, efter tre oerhörda plattor, och första soloplattan kom året därpå. Det är 20 år sen nu.

Den nya plattan är glädjande nog riktigt bra. Rolling Stone hyllade den också så pass att den blev ”Album of the month”. Det känns som en ”riktig” Lloyd Cole-platta med litterära referenser i texterna och ett skönt akustiskt sound, kryddat med countrykänsla genom banjo och pedal steel. Och den har bemötts positivt av kritikerkåren, allt jag läst och sett har varit positivt. Ja kanske är detta det bästa han gjort på 15 år? Det kan jag hålla med om.  Och jag älskar fortfarande hans speciella humor:

 ”I look like a million bucks / I ain’t worth quite that much / but you get the point…”

Apropå att få besök av en gammal vän. Jan Gradvall skrev att han tyckte plattan kändes som att få ett vykort:

”Att skriva vykort är en utrotningshotad konstart, men ingen har berättat det för Lloyd Cole. Att lyssna på Lloyd Cole känns verkligen som att få vykort från en gammal vän. Det är frankerad popmusik, med tydlig angivelse av postort och datum, där Lloyd Cole komprimerat skriver ned vad som hänt i hans liv sen sist, samtidigt som kompet berättar mer än tusen ord….”

Som jag berättade tidigare är detta också en analog inspelning, så associationen till vykort, papper och penna är helt riktig. Han har till och med skrivit ”side one” och ”side two” på plattan, precis som det varit en vinyl-LP. Jag är väldigt förtjust i den här plattan. Det känns t o m som att det finns en och annan hit på den. Bara kul. ”Writer’s retreat”, t ex, känns litet catchig.

Oh Genevieve” och ”Rhinestones” känns kanske allra catchigast och mest ”The Commotions”. Faktiskt är det just ”Rhinestones” som är min favorit från plattan. Så tassande lätt, så snyggt utbroderat akustisk, så skön text. ”The Flipside” är en mycket mjuk och fin låt, mjuk som sammet i söndagssoffan. Och ja ”Why in the world?” är också riktigt bra, vilken stark text. Lloyd Coles supersympatiska ödmjukhet skiner igenom i texterna och han känns fortfarande lika rätt för mig nu som när jag var 18. Hjälte!


Videon till ”Writer’s retreat”, första singeln från plattan ”Broken record”

Ja Lloyd Cole har verkligen fått till det igen. Ett stort skivkontrakt var inte av intresse, men han hade sedan flera år ett gott samarbete med Tapete Records i Hamburg och det var en god relation och tillit som var det viktigaste. Tapete kom med ett förskott och 1 000 fans betalade sedan 45 $ i förskott för en lyxutgåva av en skiva som inte fanns än. Lloyd Cole hade sedan full frihet att göra plattan som han ville.

Plattan är alltså också inspelad med de favoritmusiker han önskade. Särskilt glad är jag personligen förstås att gamle låtskrivarkompisen Blair Cowan från The Commotions varit med och att Fred Maher som var med på första soloplattan – och för övrigt också spelat med så vitt skilda artister som Lou Reed och Scritti Politti – är med bakom trummorna igen.

På kommande turnén ska han inte spela ensam, som han ofta gjort på senare år, utan är ute med sin akustiska trio – ”The Lloyd Cole Small Ensemble” – Lloyd Cole, Mark Schwaber och Matt Cullen. Jag ser dem 19 november på Katalin i Uppsala. Återkommer med recension av den spelningen.
www.katalin.com

Lloyd Cole beskriver själv sin nya akustiska trio så här:

”The Small Ensemble is my new baby blue grass band. No, we’re not really blue grass at all, but we do use similar instrumentation. And we’re all acoustic. No drums or bass. This will not be a greatest hits set, we will be leaning heavily on recent and new material. Which isn’t to say we don’t play any old songs – we’ve already figured out 3 songs from Rattlesnakes – but we will not be attempting to reproduce the youthful attitude of the older material.

I’m really excited with my first new band in a very long time. If all goes to plan, they will feature prominently on he next album, and we will tour in this format on the back of the release.”

Den här spelningen ser jag mycket fram emot!

RECENSIONER:

Recension Svenska Dagbladet, Andres Lokko:
http://www.svd.se/kulturnoje/musik/lloyd-cole_5277501.svd

Recension Dagens Nyheter, PO Tidholm:
http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/lloyd-cole-broken-record-1.1166193

Recension i Aftonbladet, Håkan Steen:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/recensioner/article7718930.ab

Recension Kulturbloggen:
http://kulturbloggen.com/?p=23654

Recension Dala-Demokraten:
http://www.dalademokraten.se/sida/id/135520/

Recension Sonic:
http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=3681&Itemid=85

Recension BBC:
http://www.bbc.co.uk/music/reviews/5rd3

Lloyd Cole tillbaka i Sverige med nya plattan ”Broken record” nu i november

Posted in Hyllningar, musik on 8 oktober, 2010 by japetus

 Har precis nåtts av de underbara nyheterna att en av mina riktigt stora gamla favoriter, Lloyd Cole, kommer till Södra teatern i Stockholm och spelar i november.


Lloyd Cole, 49 år

Och den här gången kommer han inte ensam, utan med en trio, ”Lloyd Cole small ensemble” och den nysläppta plattan ”Broken record”. Och det låter verkligen höra sig hur det gick till när den spelades in.

Han satte ihop sitt drömband och sände ut förfrågningar – det skulle spelas in en skiva i en studio, som förr i tiden på rullband. Hur det gick?

Alla tillfrågade sa ja och folk som spelat med artister som Lou Reed,  Anthony & The Johnsons,  The Commotions och Crash Test Dummies var med under inspelningarna när 12 låtar spelades in på olika platser i USA och man höll sin deadline med minsta marginal.

Otroligt nog hann vi med en öl (bara en) den sista dagen,” säger Lloyd Cole. Resultatet är en klassisk Lloyd Cole-skiva, ”Broken Record”, som släpptes 10 september.

Jag har haft nöjet att se honom solo på svensk mark flera gånger de senaste åren, och tidigare även med band, men i november spelar han med akustiska trion ”Lloyd Cole Small Ensemble” – Lloyd Cole, Mark Schwaber och Matt Cullen.


Even Jesus has a price…” Lloyd Cole, 24 år, med gamla kompbandet The Commotions framför ”Rich”, öppningsspåret från ”Easy Pieces”-plattan, i en fin liveupptagning från tv-programmet ”The Tube”, 1985

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser de prydliga och välklippta killarna i svart och grått med sina snygga gitarrer – och minns hur coola jag tyckte de var då jag på allvar upptäckte dem när det begav sig vintern 85/86. Det var just Lloyd Cole & The Commotions men även The Smiths som stod för den stora förnyelsen i min musiksmak vid den här tiden, då gitarrbaserad musik åter började vinna fotfäste hos mig.

De stack verkligen ut i det annars ofta så grälla och smaklösa pastellfärgade ”axelvaddade” poplandskap som annars bredde ut sig så kraftigt vid denna tid. Det här är verkligen ”mitt 80-tal”. Ja ni vet ju vad jag tycker om det här ämnet…
https://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/

Minns också att jag då tyckte Lloyd Cole liknade Elvis Presley en del. Nu får han mig också att tänka på Chris Isaak, fast egentligen är det mer rätt att säga att Chris Isaak är lik Lloyd Cole. Basta!

Ett StabSbS-besök på Stockholms slott

Posted in Historia with tags , , , , on 5 oktober, 2010 by japetus

Under året 1989/1990 gjorde jag min militärtjänst vid Arméns Stabs- och Sambandsskola i Enköping. Det var ett omvälvande år i nutidshistorien; vid inrycket sommaren 1989 hade vi fortfarande en tydlig uppdelning av Europa i öst och väst. När vi muckade 1 juni 1990 hade muren fallit och Sovjetimperiet börjar lösas upp. Ja, det var ett omvälvande år i världshistorien. Och även för mig i min del av skeendet.


StabSbS – Arméns Stabs- och Sambandsskola

Utbildningen till stabsassistent var ett ovanligt intressant och omväxlande sätt att göra lumpen. Det var krävande och fascinerande att få en inblick i stabsarbetet vid ”rikets högre staber” (dvs brigad- och fördelning). Notera att detta kapitel av mitt liv tilldrog sig under det kalla kriget då Sverige fortfarande hade en imponerande försvarsmakt.

Vi fick bl a läsa en del underrättelsetjänst i kursböcker som förvarades inlåsta i kassaskåp och inte fick lämna klassrummen. Det kändes spännande och fascinerande för oss som alla var runt 20 då. Med Jan Guillous ”Coq Rouge”-böcker och Harry Winters ”Anfall mot Sverige” som då som bäst höll på att ges ut kändes det vi höll på med litet extra viktigt, hemligt och speciellt.

Framförallt var det en militärtjänst som dels inte innehöll de många ”vänta-moment” av tristess som många kamrater talat om, dels verkligen passade en historie- och militariaintresserad person som undertecknad.

StabSbS kasern
StabSbS, 10:e kompaniets för mig så välbekanta kasern på S1s område i Enköping, (själv huserade jag på nedersta våningen i rummet längst till vänster i bild)

Men det är längesen nu. Det är 20 år sen MUCK, vilket jag berättade om här tidigare när årsdagen närmade sig i slutet av maj.

Det som nu hände i slutet av september var att ca 10 avdankade stabsassistenter årgång 89/90 sammanstrålade på Yttre borggården, Stockholms slott. Där togs vi emot av vår gamle kurschef/plutonchef som nu sedan många år tjänstgör vid slottet.

Vi fick en guidning inne på slottet, de delar som var öppna. Vi fick bl a se konseljsalen, audiensrummet, ”Vita havet”, Gustav IIIs paradsängkammare, Karl XIs galleri, Bernadotttevåningen och Drabantsalarna. Efteråt blev det en trevlig middag i högvaktsflygeln med mycket skratt. Inte bara åt gamla lumparminnen, för många galna grejer hände utan tvivel det året, men också för att flera av killarna i gänget helt enkelt är extremt roliga.

Efter 36 år i Stockholm är det litet märkligt att en historieintresserad person som jag inte sett något av Stockholms slott invändigt förrän nu. Jag var hursomhelst mäkta imponerad av ståten och prakten i de salar vi såg. Litet ”Versailles” här och där, inte minst i den mycket imponerande förgyllda långa barocksalen Karl XIs galleri.


Karl XIs galleri, Stockholms slott

Men där fanns också modernare partier, inte minst Bernadottevåningen som kändes mer ”Carl Malmsten”-elegant. Vi fick också se de vackra drabantuniformerna, Karl XIs och Karl XIIs, där de fanns i säkert förvar djupt under högvaktsflygeln.

Och eftersom ordenssalarna var stängda för renovering och vi inte hann med skattkammaren så fick vi en orsak att träffas igen till våren. Då lär vi bli fler när ryktet sprider sig att detta inte bara var snack utan nåt som materialiserade sig i verkligheten. Intressant!


Karl XIs drabanter med sin karakteristiska stampande marsch

Releasespelning för Irma Schultz Kellers nya platta ”Blank is”

Posted in Hyllningar, musik on 2 oktober, 2010 by japetus

Efter att ha sett henne framföra sina Joni Mitchell tolkningar på svenska nu först en regnig kväll i Kungsan i juni, en solig eftermiddag på Djurgårn i juli fick jag nu i tisdags sent i september se henne på Brygghuset i Vasastan.


Irma Schultz Keller

Irma Schultz Keller är, som läsare av denna blogg vet, en stor personlig musikalisk favorit för mig och detta sedan många, många år. Jag har följt Irmas artistkarriär sedan tidigt 80-tal med Zzang Tumb, sett och hört henne köra med andra favoriter (som Reeperbahn, Imperiet, Zzaj och Docenterna), göra solokarriär, hört henne i Allhelgonamässan, sett henne på teaterscener och i filmroller. Och nu har jag fått höra henne göra dessa vackra och uttrycksfulla Joni Mitchell-covers som nu finns utgivna på plattan ”Blank is”.


Irma Schultz Keller:  ”Blank is”, 2010

Irma kan gestalta och uttrycka Joni Mitchells låtar som ingen annan svensk artist. Hennes översättningar är personliga och uttrycksfulla och hennes skådespelartalanger kommer väl till pass när hon berättar den gripande historien om Jonis livsöde och tar med oss på en resa i Jonis fotspår genom Kanada. Bara fotona och filmsekvenserna från den resan är i sig värda att ses. Det är den starka berättelsen om hur Joni blev gravid i 20-årsåldern men var tvungen att lämna bort sin dotter då genast det året hon föddes, 1965. Saknaden och smärtan efter förlusten av dottern blir en konstnärlig drivkraft i Jonis liv.

Irma är också född 1965 och har gillat Joni Mitchells låtar sedan tonåren och hittar en mycket personlig och varm koppling till berättelsen. Låt för låt växer historien fram som ögonblicksbilder. Irma agerar sin berättelse på scen och smyckar ut den med personliga kommentarer, träffsäkra metaforer och små filosofiska betraktelser av livet som berör.  Djupt. 

Det är också härligt att höra hur hon också till slut får träffa Joni i samband med Polarprisgalan 1996. Men hur gick det med den förlorade dottern? Irmas föreställning ger svar. Den är mycket sevärd. Se den nu höst när hon turnerar!

Irma Schultz Kellers webbplats, som bl a ger information om kommande spelningar:
http://www.irmaschultzkeller.se/


Videon till ”Jag kan dricka friskt av dig” med många vackra klipp från resan i Kanada i Joni Mitchells spår

Tidigare i år bloggade jag om varför jag har en sådan särskild respekt för Irma som artist och sann humanistisk människa:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/16/irma-schultz-keller-personliga-tankar-om-en-alldeles-ovanligt-humanistisk-artist/

Oktober igen, läser Gustafssons poesi igen

Posted in Natur och årstider, Poesi on 1 oktober, 2010 by japetus

Har alldeles nyligen köpt Lars Gustafssons nya diktsamling ”Om begagnandet av elden”. Det är alltid en högtidsstund att möta en ny diktsamling av herr Gustafsson. Detta var inget undantag.

Här finns många mycket vackra dikter som fått mig att stanna upp och känna den speciella hisnande känsla av eftertanke som Gustafssons tankesprång, associationsbanor och iakttagelser inte sällan brukar få mig att uppleva.

Iakttagelser av natur, årstidernas gång är återkommande teman något som han alltid varit mycket bra på att fånga och skildra. Den här dikten heter ”I tomrummet” och är hämtad ur det avsnitt i diktsamlingen som Gustafsson med sin osvikliga känsla för vackra formuleringar valt att kalla ”Dikter om alltför små händelser”.

”Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.”

Se här en trevlig recension av diktsamlingen i SvD:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-stilla-lovsang-av-tingens-fortrolige_5184359.svd