Cornelis Vreeswijk, om nya filmen och några personliga minnesbilder

Imorgon, fredag 12 november, är det 23 år sen Cornelis Vreeswijk dog. Och samma kväll är det premiär för den nya filmen om honom regisserad av Amir Chamdin, med ett förflutet i gruppen Infinite Mass. Hans-Erik Dyvik Husby, mest känd som sångare i norska punkbandet Turbonegro, gör en mycket porträttlik huvudroll. Den filmen ser jag mycket fram mot att se.

Cornelis… Det känns overkligt att det gått 23 år sen han gick bort i sviterna efter sitt hårda, rumlande liv och leverne. Jag minns honom så väl och visst hade jag en relation till honom. Det hade nog alla som var hyfsat samtida med honom. Och nya generationer lyssnare, de som inte kan minnas honom från hans livstid, fångas och berörs av hans rika konstnärliga arv. På Cornelis officiella webbplats beskrivs han bl a så här:

”Samhällskritiker, romantiker, humorist. Men ändå i första hand en gudabenådad poet och låtskrivare. Cornelis Vreeswijk blev svensk nationaltrubadur genom att behärska alla aspekter på sitt skrå. Från genombrottet efter albumdebuten 1964 och fram till sin för tidiga död 1987 samlade han ihop en poesiskatt som senare omfamnats av generation efter generation av svenskar.”

Det är inga överord. Cornelis är stor. Väldigt stor och med tiden tämligen mytomspunnen. Det finns mycket att skriva och säga om Cornelis brokiga, stökiga, levnadsglada konstnärsliv. För dem som vill läsa mer om det rekommenderar jag Klas Gustafsons biografi ”Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk” från 2006.

Det jag själv alltid fascinerats av är hur en person som haft svenska som andraspråk, Cornelis var som bekant holländare och 12 år gammal när han kom till Sverige, kunnat bli så exceptionellt duktig på att formulera och uttrycka sig på just svenska. Cornelis var extremt språkbegåvad.


Hans-Erik Dyvik Husby (alias Hank von Helvete) som Cornelis i filmen med samma namn. Att denne norske sångare själv just övervunnit ett eget mångårigt drogmissbruk gör honom i mitt tycke än bättre lämpad att spela Cornelis. Jag tänker mig att han bättre än de flesta andra kan uttrycka den blandning av livsglädje, ångest, genialitet och svärta som var Cornelis brokiga liv 

I bloggen brukar jag fokusera på mina personliga upplevelser av de artister jag skriver om. Och jag minns mycket av Cornelis, på något sätt var han i olika former ständigt närvarande under hela min uppväxt. Jag undrar om det egentligen finns någon annan svensk personlighet, utöver Olof Palme, som under samma period haft ett totalt sett så stort mediautrymme? Cornelis var ständigt närvarande. Det var inslag, program och filmer på tv; det var låtar på radions ”Musikkrysset”, ”Ring så spelar vi”, ”Svensktoppen”och så en och annan rejäl löpsedel.  Och så alla visorna vi sjöng på musiktimmarna i grundskolan.

Tidigt var det krogshowen med ”Tre Damer” på gamla Bacchi Wapen i sent 70-tal som drog till sig min uppmärksamhet. En frodig och skroderande Cornelis myntade begreppet ”Cornelis’ show business” vilket blev en återkommande snackis för mig och närmsta vännerna.

1986 sommarjobbade jag på gamla Första Sparbankens kontor vid Tjärhovsplan på Söder. Cornelis bodde vid denna tid enligt uppgift i korsningen Renstiernas Gata – Folkungagatan ett stenkast därifrån. Nån gång var han (liksom Plura i Eldkvarn) inne och gjorde bankaffärer på kontoret. Jag minns att han inte var lika stor och frodig då längre.

Men det första och enda egentliga personliga mötet jag hade med Cornelis inträffade den långa och kalla vårvintern 1987. Jag gick längsmed Kungsgatan ned mot Stureplan och nånstans tvärs över gatan från McDonalds stannade jag till för jag kände att någon tittade på mig från sidan. När jag vände mig till höger såg jag in i ett mycket bekant ansikte. ”Hej!”, sa jag spontant till den person som hjärnan omedelbart identifierat som en kompis. Cornelis log, för visst var det han. Jag rodnade och mumlade en ursäkt, men Cornelis bara fortsatte le. Ansiktet såg litet slitet och tärt ut ovanför pälskragen denna kalla dag, men det varma leendet och de omisskännliga bruna ögonen, den speciella blicken var omöjlig att ta miste på. Det är ett mycket fint minne. 

Senare samma år, i juli, hade jag också glädjen att också få se och höra honom live – på Roskildefestivalen. Det var en fysiskt nedgången Cornelis som spelade i ett av de största tälten uppflugen på en hög barstol och det var smockfullt med folk. Han hade behövt den största scenen för att alla som ville se honom verkligen skulle ha fått göra det. Publiken klättrade i tältets linor och invändiga stolpar, så Cornelis fick säga åt dem gång på gång. Han må ha sett trött ut, men lät fortfarande bra och jag minns ännu hans vassa och ironiska mellansnack. 

Den hösten, den sista hösten, var Cornelis med i uppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” då för övrigt en viss Bruno Wintzell spelade huvudrollen. Cornelis spelade översteprästen Kajafas. Eller snarare skulle ha gjort det för jag minns att mamma, som såg föreställningen, berättade att Cornelis var sjuk och inte kunde medverka den kväll då hon sett musikalen. Cornelis var döende i levercancer men lyckades under september och oktober 1987 ändå fullfölja sin sista skiva ”Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder”.

Den 12 november hade Cornelis till slut förlorat kampen mot cancern; bara 50 år gammal, men åldrad i förtid, sliten efter ett hårt och självförbrännande liv somnade han in på Södersjukhuset i Stockholm och ligger idag begravd på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm. Bredvid honom ligger 1600-talspoeten Lars Wivallius och nära, i samma rad, förra utrikesministern Anna Lindh. Jag passerar där ibland, stannar en stund och tänker på honom. Hans sånger kommer alltid att leva.
 

Cornelis Vreeswijk (8 aug 1937 – 12 nov 1987)

Så här reagerade jag efter att ha sett filmen om Cornelis:
https://japetus.wordpress.com/2010/12/27/mellandagsbio-med-cornelis/


Trailern till filmen om Cornelis


Eldkvarn och Marie Fredriksson i vackra, vemodiga Cornelis-klassikern ”Somliga går med trasiga skor” från plattan ”Den flygande holländaren” som 1988 samlade stora delar av den då etablerade svenska artisteliten i en hyllning till Cornelis. I videon skymtar flertalet av dem, bl a Pugh Rogefeldt, Totta Näslund, Wilmer X, Anne-Lie Rydé, Kajsa Grytt & Malena Jönsson, Fläskkvartetten, Peter LeMarc, Ola Magnell och Monica Törnell. Videon är inspelad i gamla Lugnets industriområde som idag är fashionabla Hammarby Sjöstad.

Cornelis Vreeswijks officiella webbplats:
http://www.cornelisvreeswijk.se/

Annonser

3 svar to “Cornelis Vreeswijk, om nya filmen och några personliga minnesbilder”

  1. Just den där scenen i filmen som är från Roskildefestivalen är så himla himla stark! Jag förstår att det måste ha varit maffigt att se det på plats.

    http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2010/11/cornelis.html

  2. Kul att du läste min blogg om Cornelis, en person som helt enkelt på nåt sätt nästan ständigt var närvarande under min uppväxt trots att jag egentligen inte var nån direkt fan av honom under de åren. Men minnet av Cornelis på Roskilde ’87 är starkt, mycket starkt. Det glömmer jag aldrig, och inte heller det varma leende han gav mig på Kungsgatan den där gången några månader innan han lämnade oss…
    Grattis till framgången med filmbloggen, tjusigt att du får gå på pressvisningen av filmerna! 🙂

  3. Tack!! 🙂
    Ja, det är en dagtidshobby jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: