Battle of Britain – Epilog 28 nov 1940, Helmut Wick – flygaressets sista strid

Vi är så framme vid det som kan kallas den symboliska slutakten, eller epilogen, till Slaget om Storbritannien; en dramatisk incident om än i liten skala, men ett passande slut för den här tråden jag berättat. Det blir också en särskild titt på några av slagets huvudpersoner, de tyska flygaressen. Det är med andra ord åter dags att göra en tidsresa 70 år tillbaka i tiden…

– – –

Det är på eftermiddagen den 28 november 1940, en strålande klar, kall solig senhöstdag vid 16.30-tiden och Luftwaffes 25-åriga stjärnskott, den nyutnämnde eskaderchefen för andra jakteskadern, JG 2 Richthofen, flygaresset Major Helmut Wick är åter i luften i sin karaktäristiska gulnosade Me 109E över ”favoritjaktmarken” Isle of Wight i Engelska kanalen.

Tillsammans med honom kommer de tre Staffeln ur 2:a Gruppe, dryga 30 Me 109:or, men allra närmast Wick flyger som vanligt de tre piloterna i hans stabsschwarm, eskaderstaben, med några av Luftwaffes bästa jaktflygare; Oberleutnant Rudolf ”Rudi” Pflanz, Oberleutnant Erich Leie och Oberfeldwebel Erich Rudorffer.


Major Helmut Wick (1915-1940)

Wick har under fälttåget i Frankrike och Slaget om Storbritannien utvecklats till ett av Tysklands tre främsta flygaress. Begreppet flygaress uppstod under första världskriget och definieras alltsedan dess som en pilot som skjutit ned minst 5 motståndare i luftstrid. Det råder nämligen sedan sommaren 1940 en informell men ändå tydlig kamratlig rivalitet och tävlan mellan de tre främsta tyska flygaressen Werner Mölders, Adolf Galland och Helmut Wick, vid denna tidpunkt Wehrmachts högst dekorerade officerare. I november 1940 hade dessa tre piloter alla mer än 50 luftsegrar på sina konton.

Mölders och Galland har länge haft försprång och befordrats till majorer och eskaderchefer redan i augusti, men den 5 oktober 1940 skjuter kapten Wick ned fem Spitfires på en dag, är nästan i kapp, och befordras till major och eskaderchef för JG 2 Richthofen, Luftwaffes mest namnkuniga och berömda jakteskader, döpt efter den odödlige Manfred Freiherr von Richthofen som var deras första chef under första världskriget då eskadern var känd som ”Richthofens flygande cirkus”.


Hermann Göring själv var den jaktflygare som tog över ledningen för eskadern när von Richthofen stupade i luftstrid våren 1918. JG2 var alltså Görings eget gamla förband och han hade fortfarande ett särskilt gott öga till dem när han nu var Luftwaffes högsta chef i nästa världskrig. Han hade personligen besökt Wick och JG2 hösten 1940, tillfällen som uppmärksammades intensivt i dåtida tyska media. Om världskriget skapade nån form av idoler och kändisar så var flygaressen definitivt ibland dem.


Tysk journalfilm från 4 november 1940 då riksmarskalk Hermann Göring inspekterade major Wicks eskader JG 2. Den storvuxne mannen som Göring hälsar på i början av filmen är fältmarskalken Hugo Sperrle, Wicks närmast överordnade och den ende av Luftwaffes högre officerare som kunde göra Göring rangen stridig när det gällde fysiskt omfång och aptit på det goda i livet. Wick syns precis i slutet av klippet i ridbyxor och båtmössa. En liten smärt man bredvid sina fetlagda chefer.

Det fanns fortfarande en romantiserad och ”ren” bild av den ridderlige jaktflygarens strid som ett envig man mot man högt uppe i himlen långt ovanför skyttegravarnas misär och barbari. Detta var ett arv från första världskriget då det fortfarande i högre utsträckning var just så, då ridderlighet och ett visst mått av ”fair play” inte var ovanligt. Under andra världskriget hade mycket av detta förändrats. Men myten om den ädle jaktflygaren var tacksam för media och levde därför kvar, särskilt på den tyska sidan.

De tyska flygaressens jägarmentalitet, jakt på medaljer och berömmelse har också varit föremål för kritik, särskilt från engelska historikers sida som menade att RAF hade helt andra ideal, för att denna medaljjakt skapade ren egoism som också delvis satte lagarbete och alla former av taktisk försiktighet och eftertanke ur spel.


Ryttmästare (kapten) Manfred Freiherr von Richthofen alias ”Röde Baronen” (1892-1918)

En som gått in till 100% i rollen som flygaress var just Helmut Wick och han trivdes uppenbarligen i den rollen för han var utan tvekan en mycket självsäker, stolt och ganska så kaxig ung man, han var Röde Baronens arvtagare. Ja Wick var definitivt Luftwaffes nya stjärnskott och idol vid denna tid.  (JG 2 finns för övrigt fortfarande kvar i tyska Bundesluftwaffe. Ingen nazistisk belastning vilar över ”Röde Baronens” minne.)


Major Wicks gulnosade Me 109E i november 1940 med beteckningar som visar att han är eskaderchef, Geschwaderkommodore JG 2. De många segermarkeringarna på stjärtfenan visar tydligt att planet tillhör ett ess.


Major Wick i full färd med att beskriva sin senaste nedskjutning, till höger kamraten Erich Leie som var med när Wick stupade.

Men nu åter till den 28 november 1940…

På 6 000 meters höjd ovanför Isle of Wight upptäcker Wick och flera av de tyska piloterna kondensstrimmor högt, högt ovanför dem. Det är en stor formation engelska Spitfires. Helt i linje med sin aggressiva stridstaktik ger Wick order om anfall, ger fullt gaspådrag och stiger för att möta engelsmännen. I det här läget kommer de tyska planen ifrån varandra. Wick och hans stabsschwarm vänder upp och flyger rakt in i solen, och anfalls då av en 20-30 Spitfires som dyker på dem från högre höjd.

Fyra av de tyska piloterna utmanövrerar först skickligt de anfallande engelsmännen och dyker brant för att skaka av sig fienderna, det är just Wick själv, rotetvåan Pflanz och eskaderadjutanten Leie med sin rotetvåa Rudorffer. Men i den villervalla till luftstrid som nu uppstår tappar Wick kontakten med Pflanz när han tagit sikte på en av engelsmännen. Wick öppnar eld och träffar en Spitfire från 406th squadron, ännu en fullträff. I ett kort och säkert triumfatoriskt ögonblick är Wick nummer 1 bland Luftwaffes jaktflygare med 56 nedskjutningar på sitt konto, han har passerat Mölders och Galland. Wick drar spaken till sig, halvrollar och stiger för att vinna höjd igen, men då…

Flight lieutenant John Dundas, 609th Squadron, får Wicks stigande Me 109 i siktet för en kort sekund, men det räcker, för han är en mycket skicklig skytt, ett engelskt flygaress, och Wick blir hans 13:e luftseger.”Whopee I’ve got a 109!” hör den engelska stridsledningen Dundas ropa ut över radionWick är träffad! Hans Me109E fattar eld och spyr ut en lång mörk plym av rök efter sig, när den börjar störta mot havsytan långt under. Men Dundas får inte lång respit i sitt jubel för Wicks obeveklige rotetvåa ”Rudi” Pflanz finns nu åter strax bakom och han har Dundas Spitfire mitt i siktet, det engelska flygaresset träffas skoningslöst ögonblicket efter. Dundas Spitfire går i spinn och försvinner i havet utanför Bournemouth med en dödligt sårad pilot hängande över spakarna.

Här finns nu olika versioner av vad som sedan hände Wick. Det kan ha varit så att han dödades omedelbart av Dundas eldsalva och följde med den störtande 109:an ned i Engelska kanalen, men den officiella versionen som också betraktas som den mest troliga är denna.

Wick lyckas ta sig ur den brinnande maskinen och kamraterna ser fallskärmen veckla ut sig. Han dalar sakta ned mot havsytan. Pflanz cirklar ett varv och ser sin chef på väg ned i vattnet innan han vänder hemåt mot JG2s hemmabas, Beaumont-le-Roger i Normandie. Men det ska visa sig att detta är det sista man ser av Major Helmut Wick. Ett stort sökpådrag i Engelska kanalen berordras av Hermann Göring personligen, flygplan och båtar söker i dagar efter det försvunna flygaresset , men de hittar ingenting. Tyskarna ställde t o m frågan till engelsmännen över radio på BBCs våglängd för att få besked om de fångat Wick. Men det hade de alltså inte. Den 4:e december 1940 kom den officiella tyska kommunikén att Wick var saknad i strid. Helmut Wick blev 25 år gammal.


Slutakten – ”Battle above the clouds” av konstnären Geoff Nutkins. Geschwaderkommodore Major Helmut Wicks Me 109 är träffad av John Dundas Spitfire ovanför The Needles/Isle of Wight, 28 nov 1940, men strax bakom kommer Wicks rotetvåa ”Rudi” Pflanz

Och detta kom i praktiken att bli slutet för den stora kraftmätningen i luften mellan England och Hitlertyskland sommaren och hösten 1940; ihållande regn i början av december gjorde de flesta av Luftwaffes primitiva nordfranska flygfält obrukbara. Vädret var uselt. Utmattade och åderlåtna lutade sig Luftwaffe och RAF tillbaka i varsin ringhörna.

– – –

Enligt engelska historiker slutade Slaget om Storbritannien den 31 oktober 1940, enligt tyska  slutade det först i april 1941 efter blitz-vintern mot London då majoriteten av de tyska flygförbanden flyttades österut inför anfallet på Sovjetunionen. Var man drar gränsen spelar mindre roll, Hitlertysklands Luftwaffe hade (lyckligtvis) inte lyckats besegra det engelska jaktflyget RAF. Detta var Hitlers första militära motgång. Det var dock långtifrån slutet. Det var inte ens början på slutet. Möjligen kan man säga att det var slutet på början. Kriget skulle inte bli det korta avgörande krig som Hitler räknat med. Det skulle bli ett långt krig, ett tvåfrontskrig.

Men man kan alltså säga att slutet på början kom just denna klara kalla novemberdag 1940 när Luftwaffes då klarast lysande stjärna, Major Helmut Wick mötte sitt öde över Isle of Wight;  ”Siegfried was slain…” som den engelske historikern Stephen Bungay litet ironiskt skriver i sin utmärkta analys ”The most dangerous enemy”.

– – –

Hur gick det då för de andra tyska flygaressen, nationens särskilda ”idoler”, som hade utmärkt sig så under slaget?

Nästan på dagen ett år senare, 22 november 1941, följde Oberst Mölders sin forne rival Wick i spåren. Mölders hade befordrats till chef för Jagdwaffe, det tyska jaktflyget och förbjudits från fortsatt fronttjänst för att han var för värdefull för att förloras. Mölders kompetens behövdes inte längre främst i frontlinjen. Men det räddade honom inte. Han dödades i samband med en flygolycka då transportplanet han flög med kraschade helt oglamoröst in i en fabriksskorsten i Breslau, nuvarande Wroclav i Polen, i samband med landning i dåligt väder. Ett snopet slut för det tyska jaktflygets store inspiratör, reorganisatör och taktiske föregångsman. Vid tiden för sin död hade ”Pappa” Mölders bokförts för 115 nedskjutningar. Werner Mölders blev 28 år gammal.


Werner ”Vati” Mölders (1913-1941)

Och hur gick det för Wicks kamrater i hans stabsschwarm från sommaren och hösten 1940?

Oberleutnant ”Rudi” Pflanz stupade i strid 31 juli 1942 över Abbeville, Berck sur Mer, i Messerschmitts splitternya höghöjdsversion 109G1 som chef för JG2s ”high altitude interceptors”. Pflanz angrep numerärt överlägsna engelska jaktplan som eskorterade bombplan på väg in över Frankrike och sköt ned ännu en av dem. Det blev hans sista nedskjutning. För denna gång täckte ingen hans rygg, han hade inte sett att han redan förlorat sin rotetvåa i luftstriden med de fiender han så ofta mött, RAF Spitfires. Vid sin död hade Pflanz bokförts för 52 nedskjutningar, alla på västfronten, 45 av dem var just Spitfires. Rudi Pflanz blev 28 år gammal.

Rudolf ”Rudi” Pflanz (1914-1942)

Major Erich Leie stupar även han till slut bara ca 2 månader innan krigsslutet den 7 mars 1945 i Tjeckoslovakien då hans Me 109G-14 krockar under våldsam luftstrid med en nedskjuten rysk Yak-9 på lägsta höjd; Leie kastade sig ur sin Me 109 men fallskärmen hinner aldrig veckla ut sig. Vid det här laget hade ”överlevaren” Leie själv sedan länge befordrats till major och eskaderchef. Han räknade vid sin död 118 nedskjutningar; 76 av dem på östfronten (32 av dessa var ryska Sturmoviks) samt 42 luftsegrar på västfronten (30 av dem var Spitfires). Även Erich Leie blev just 28 år gammal.


Erich Leie (1916-1945)

Så slutar min berättelse om Battle of Britain och den slutar genreriktigt, alla de omnämnda tyska jaktflygarna var då borta, stupade för en förlorad sak och en vidrig regim. Alla utom en. General Adolf Galland överlevde kriget och levde till hög ålder. Han var av de allierade känd som en ridderlig och respekterad motståndare. Galland hade efterträtt sin vän och rival Mölders som chef för tyska jaktflyget och i den rollen kom han allt oftare i konflikt med sin omöjlige chef Göring.


Adolf ”Dolfo” Galland (1912-1996)

Det slutade med att Galland i början av 1945 ledde vad som kom att kallas ”jaktflygarnas revolt” mot Görings undermåliga ledarskap. Göring sparkade Galland och satte honom i husarrest med hotande krigsrätt och dödsstraff hängande över honom. Här ingrep dock Gallands vän Albert Speer som informerade Hitler om detta interna bråkande. Galland släpptes fri och återvände till fronttjänst i krigets sista desperata veckor. Mer om det nedan.

Det kan i sammanhanget också vara försonande och trevligt att berätta att han efter kriget även blev mycket god vän med sina gamla engelska motståndare, flygarässen Douglas Bader och Robert Stanford Tuck. Stanford Tuck var bl a gudfar till ett av Gallands barn, sonen Andreas Hubertus född 1966.


Galland och Stanford Tuck upptäckte efter kriget att det var trevligare att jaga tillsammans än att jaga varandra. Här ett foto då herrarna är på fågeljakt i samband med en paus av inspelningen av filmen ”The Battle of Britain” 1968 där de båda hade uppdraget som teknisk rådgivare för sina respektive länders flygvapen…

I februari 1996, efter en lång och mycket framgångsrik fredstida karriär, somnade den gamle Galland stilla in i sitt hem i Oberwinter am Rhein. Galland hade under kriget bokförts för 104 nedskjutna motståndare, men då ska man veta att han hade stabstjänst som general 1942 till 1945.
 

Epilogens epilog…

Men jag glömde ett namn… Erich Rudorffer, född 1917.

För den siste av de fyra i Major Wicks stabsschwarm från Slaget om Storbritannien, världens främste nu levande flygaress, Major Erich Rudorffer, finns ännu kvar, nu i höstas den 1 november fyllde han 93 år.


Erich Rudorffer (1917- )

Rudorffer, den yngste i Wicks kvartett, avancerade även han till major och eskaderchef. Otroligt nog klarade han sig hela vägen genom hela kriget, dessutom var han ständigt i fronttjänst, hade aldrig stabstjänst. Han kom att strida på alla frontavsnitt; på västfronten, på östfronten, i Afrika, i Finland och i krigets absoluta slutfas flög han Me 262, världens första operationella jetjaktplan tillsammans med just Galland.

(När Galland släpptes ur husarresten gjorde han ett upprop att samla några av de bästa återstående tyska flygaressen i jetjaktförbandet Jagdverband 44, JV44 våren 1945. Med dem vann också Galland sina sju sista luftsegrar i mars-april 1945. Med Galland och Rudorffer i JV44 flög även den tidigare i bloggen omnämnde Johannes Steinhoff  https://japetus.wordpress.com/2008/05/05/en-vacker-bild-av-forsoning-bitburg-5e-maj-1985/)

Rudorffer sköt ned otroliga 222 fiendeplan vilket placerar honom på 7:e plats bland världshistoriens främsta flygaress; 136 på östfronten, 26 i nordafrika, och 60 på västfronten inkluderande 10 fyrmotoriga bombplan. Han är också ett av världens främste jetjakt-ess med 12 nedskjutna fiender. Den gamle flygaren kan fortfarande berätta om sina minnen från en statistiskt sett omöjlig resa genom över 1 000 stridsuppdrag under 6 år av oavlåtlig fronttjänst under kriget. Han är ett stycke levande historia.


Den sedan länge pensionerade majoren Erich Rudorffer tillsammans med konstnären Graeme Lothian som avbildat Rudorffers karaktäristiska gulnosade Me 109E av årgång 1940

– – –

Slutbilden, historiens vingslag…


”The Hunters”, engelske konstnären Geoff Nutkins målning av ”arguably Luftwaffe’s very best Stabsschwarm”,  kvartetten Wick, Pflanz, Leie och Rudorffer över Isle of Wight nån gång senhösten 1940

Den skicklige Geoff Nutkins konst pryder många av mina bloggar om Slaget om Storbritannien. Så här presenteras han på sin webbplats och här hittar ni den:

Geoff Nutkins is an aviation artist of international renown. His paintings and prints are in collections across the world, including the Royal Air Force Museum and the RAF Staff College.   http://www.aviartnutkins.com/

– – –

Tjeckiske krigshistorikern Petr Kachas mycket informativa sida om de tyska flygaressen:
http://www.luftwaffe.cz/

– – –

TIDIGARE BLOGGAR PÅ TEMAT  ”1940″:

Norge och Danmark invaderas samt Churchills återkomst, 9 april 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/09/70-ar-sedan-operation-weserubung-norge-och-danmark-invaderas/

Tragedin i Katyn, Polen, april-maj 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/12/en-dubbel-polsk-tragedi-smolenskkatyn-1940-och-2010/

Frankrike kapitulerar, 22 juni 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/06/22/i-en-jarnvagsvagn-i-compiegne-22-juni-1940/

”Eagle day”, Slaget om Storbritannien, 13 augusti 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/13/eagle-day-battle-of-britain-13e-augusti-1940/

”The Hardest day”, Slaget om Storbritannien, 18 augusti 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/18/battle-of-britain-de-svaraste-dagarna-augusti-1940/

”London’s burning”, Slaget om Storbritannien, 7 september 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/09/07/londons-burning-battle-of-britain-slutfasen-inleds-7-sept-1940/

”Battle of Britain Day”, om hur slaget avgörs och berättelsen om en bortglömd hjälte, 15 september 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/09/15/battle-of-britain-day-15-september-1940-om-slagets-avgorande-och-en-bortglomd-hjalte/

3 svar to “Battle of Britain – Epilog 28 nov 1940, Helmut Wick – flygaressets sista strid”

  1. Spännande och intressant. Läste bloggen så fort strömmen kom tillbaka. Pappa

  2. Rudorffer avled i stillhet den 8 april 2016. Jag fick reda på det först idag – den 20 juni – då jag på Flashbacks forum gjorde lite uppdateringar av en tråd om kvarlevande och nyligen bortgångna deltagare i andra världskriget. De enda omnämnandena om Rudorffers död har gjorts på olika krigsrelaterade webbforum, i så kallade gammelmedia står inte en rad att finna.

    https://www.flashback.org/sp57624853

    Tack för en trevlig blogg!

    • Tack Mikael för din kommentar här! Det var sorgligt att höra att så tillslut även Erich Rudorffer ”rest hem”. Men tänk också vilket långt liv han fick. Han blev alltså 98 år gammal, på sitt 99:e år. Vilken resa från 1917 till 2016. Då var han också den allra siste av de stora tyska flygarässen. Nu får även tråden i min blogg sitt naturliga slut när alla de fyra i Wicks legendariska ”Schwarm” från 1940 slutligen blivit en del av historien.
      Litet förvånad blir jag ändå att hans bortgång inte på något sätt kommenterats i officiell media, någon tidning, etc. Han var utan tvekan en historisk person som inte bara var unik genom att har varit nr 7 i den extremt framgångsrika tyska listan över de mest framgångsrika flygarässen; han var unik också på så vis att han kämpade på alla frontavsnitt. Frid över hans minne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: