Arkiv för december, 2010

Bokslut 2010 – ett halvdant år med vissa ljuspunkter

Posted in musik, Personlig kommentar, Personlig utveckling, Träning, Vardagligt on 30 december, 2010 by japetus

Så har det hänt ännu en gång. Jag har snart fullbordat ännu ett år på min livsvandring. Det är en ständig balansgång och en strävan för mig att så långt som möjligt göra ”rätt” i varje given situation. Att vara en bra människa som gör positiv skillnad utan att göra våld på mig själv- med allt vad den ekvationen bjuder av vägval, insatser och samtidigt kunna sätta gränser när så behövs. Året som gått gav fler tillfällen att öva detta. Det är inte alltid lätt. År 2010 är nästan slut och ett nytt år står för dörren; om några månader fyller jag 43 och det känns… Overkligt.  

2010 har varit omväxlande och känns inte helt lyckat för mig. Det finns ljuspunkter men personligen är jag inte fullt nöjd med vad jag presterat under året som gått. Åren går. Jag måste sätta tydligare mål och framförallt bli bättre på att hålla kontinuerligt hög självdisciplin för att nå dit jag vill. Det jag presterat hittills räcker inte och lämnar mig med en halvljummen känsla av att sitta stadigt förankrad i lagomlandets lagomfåtölj. Ebba Gröns odödliga text till ”Vad ska du bli?” spökar i bakhuvudet…

Jag roade mig med att plocka fram litet fakta om mig själv. Just nu idag när jag skriver detta, den 30 dec 2010 ca kl 12.45 gäller detta:
– You are 42 years old.
– You are 514 months old.
– You are 2,237 weeks old.
– You are 15,659 days old.
– You are 375,821 hours old.
– You are 22,549,292 minutes old.
– You are 1,352,957,559 seconds old.

Denna info och mycket annan kuriosa hittar du här på ”Birthday calculator”, bara knappa in ditt födelsedatum:
http://www.paulsadowski.com/birthday.asp

Jobbet – mot något nytt och bättre: 
Ett av de mest positiva sakerna i bokslutet är att jag slutligen lyckades byta jobb internt på min arbetsplats under året som gått. Jag ville ju inte byta arbetsplats den här gången, bara avdelning. Efter att ha upplevt en arbetssituation som kändes otacksam och till slut allt mer liknade en olöslig ekvation med en för mig frustrerande mix av dolda och öppna konflikter pga olika uppfattningar och meningsmotsättningar pga skilda värderingsgrunder har jag bytt jobb internt.  

Att bryta mot outtalade informella förhållningsregler i en organisation är inte lätt, särskilt om de är starka, men det är utmaningar jag naturligtvis måste ta mig an om jag ska kunna skapa en långsiktigt hållbar situation som fungerar för mig. Jag vägrar att menlöst tigande finna mig i inkonsekvenser och orättvisor påtvingade av vissa ledningspersoner som besvärande ofta föregår med nyckfullt dåligt exempel. Att inte finna sig i sådant brukar kallas integritet. Kanske ett utslag av fadersarvet från Tornedalen att inte finna sig i ”överhetens” osakliga förtryck, vilka former det än tar sig. 

Jag har jobbat 18 år i sju olika organisationer så jag har ganska mycket att jämföra med. Det här är inget osakligt gnäll. Den här gången passade jag helt enkelt inte in. Med facit i hand efter ett drygt halvår är det nu i alla fall tydligt att bytet var rätt för samtliga inblandade. Glädjande nog har det utvecklats till en win-win situation.

Vänner/socialt/familj – fortsatt låg profil och gränssättande:
Känns verkligen som ett mellanår detta. Om 2008 var det senaste riktigt socialt aktiva året, ända tills olika svåra konflikter delvis sprängde ”gänget” och som ännu starkt påverkar min umgängeskrets, så har 2010 liksom 2009 varit ett ganska asocialt år. Att ordna fester hemma regelbundet varje månad som för 5-10 år sen funkar liksom inte längre. Folk har inte tid på samma sätt som tidigare. Jag orkar inte på samma sätt längre. Och det fåtal gånger jag försökt ordna något hemma så har det inte blivit bra, mycket pga enstaka gränslösa och respektlösa personer i mitt umgänge som jag haft svårt att hantera. Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Och det har jag blivit.

Nu har jag ledsnat rejält på den ego-attityden och försäkrat mig om att fortsättningsvis slippa den typen av socialt obehag. Visst, det skapar litet social friktion att markera och säga ifrån både gentemot vänner och familj, att inte konsekvent göra som andra förväntar sig att man ska göra och i värsta fall låta sig köras över gång på gång – men det bryr jag mig inte så mycket om och framförallt låter jag mig inte styras av det. Det är väl nu ca 10-15 år sen jag slutligen insåg att mitt liv inte är en popularitetstävling. Jag bekräftar den insikten genom mina sociala vägval i år.

 Tänker ibland på det att min trista och dåligt planerade halvsunkiga lägenhet i Kransen verkligen drog till sig otroligt mycket mer folk än den fina lägenhet jag nu bor i med utsikt över hela stan. Fast det har nog inte så mycket med läget att göra som med förändrade levnadsförhållanden och omständigheter för människorna jag umgås och har umgåtts med.  

Relationen – ett tvärt slut och en försiktig början:
En frustrerande del i bokslutet är avslutningen på den relation som tog slut i början av året. Det blev till sist ett överraskande tvärt, snopet och oförsonligt avslut vilket kändes som ett personligt misslyckande för mig som värderar samförstånd, dialog och försoning i relationer; en naiv och idealistisk idé som nu definitivt släcktes ned. Särskilt tråkigt med tanke på att allt kändes så intuitivt trevligt och bra och verkade så rätt initialt. Jag som trott mig kapabel att alltid kunna landa relationer på en försonad vänlig bog åkte nu på en rejäl snyting, tog illa vid mig, kände mig initialt som en idiot och det kom att kasta en mental slagskugga av sorg som räckte alltför långt in 2010. Lärorikt. 

Därför var det med stor försiktighet och viss tveksamhet jag kom att inleda en ny relation under sommaren, kände mig inte redo och inte heller värdig en tjej med så hög standard, personlig drivkraft, generositet och energi. Sedan dess har det varit en fascinerande och försiktig resa i rätt riktning. Funkar det nu? Räcker jag till? Time will tell… 

Träningen – längsta uppehållet och viss lönnfetma:
Ett frustrerande kapitel. Centralbadet stängde för renovering i juni och skulle öppna i oktober. Som blev november. Som blev december. Som blev ”efter årsskiftet”. Nu är det senaste budet mitten av februari 2011 och jag har inte tränat regelbundet på mer än ett halvår; mitt längsta träningsuppehåll på 11 år. Känns inte alls bra.

 Hade jag vetat att det skulle ta så här långt tid skulle jag förstås ha börjat träna nån annanstans långt tidigare. Nu är jag less på att vänta och har nu i princip att välja mellan Västertorpsbadet och Forsgrenska. Saken är ju den att jag vill kombinera styrketräning med simning och bastu. Därför blir urvalet mer begränsat. Troligen blir det då Forsgrenska vid Medis eftersom det ligger bättre till i förhållande till jobbet.

En konsekvens av träningsuppehållet är att jag nu nästan väger 80 kg utan att ha tränat mig till det, den vikt jag kämpat så många år för att nå genom att styrketräna. Nu har jag nästan nått den genom att bli en liten, liten aning lönnfet. Ja jag vet att det inte är nånting jämfört med andra. Men jämfört med mig är det en ny upplevelse. Tidens gång. Men den gången och den trenden ska brytas! Finns ingen anledning att tappa konturerna bara för att jag passerat 40.

Hälsa – smoothies, spikmatta och guidad meditation
Om träningen varit eftersatt så uppvägs det en del av vissa andra insatser detta år. Alltsedan januari har jag varje morgon tagit en riktigt nyttig smoothie till frukosten; banan, äpple, blåbär, vaniljyoughurt och acai- eller gojibär. Och under hösten har jag varje morgon kört 20 minuters spikmatta och guidad meditation i hörlurarna. Jag tror det är den viktigaste orsaken till att jag, trots missad träning, inte varit förkyld en enda gång den här hösten. Jag minns inte när det annars hände sist. Detta är något jag måste ge mig själv cred för när jag annars tycker jag varit dålig på att hålla bra standard i år.

Hemmaodlingen – vissnade ambitioner:
Jag berättade om ekarna för några veckor sedan. Jag försökte plantera ekar, lönnar, äppelkärnor, melonkärnor och avokadokärnor. I november gick det fort och bra i det senhöstljus som ännu strömmade in genom fönstren, men i december när mörkret tog över gick det tyvärr inget vidare. Av dryga 10 ekollon är det bara 2 som har grott. Ett av dem stannade sedan upp och plantan tycks nu vara död. Den andra har också stannat i växten men ser åtminstone ut att leva; hoppas att den ska ta fart igen när ljuset återvänder längre fram i år.  Av övriga planterade kärnor blev ingenting.   

Nya grannar – generationsskifte och nattliga hälgångare:
Gamle Helges lägenhet under mig är nu sedan några månader bebodd av två välartade studenter (Helges barnbarn och en av dennes goda vänner) som flyttat in efter en totalrenovering av den gamla slitna lägenheten. Ett generationsskifte har skett och det är trevligt att se samma namn på dörren. Det var fantastiskt att se hur fräscht det blivit. Jag minns ju hur det såg ut där nere förra hösten i samband med att jag fick låna toan och duschen i den tomma lägenheten som kändes full av ekon ur det förflutna från de människor som bott och åldrats där i 45 år.

Ovanför mig har vänliga Anita flyttat ut och ersatts av ett par som har den märkliga och olyckliga kombinationen att vara hälgångare med sena vanor. Varje kväll mellan 22.30 och ca 24.00 utbryter ett dunkande i golvet ovanifrån när de av någon outgrundlig anledning blir aktiva och börjar gå fram och tillbaka intensivt mellan rummen. Det rasslar, stöter och smäller litet också. Det är något de fixar med, men efter som det gått många månader sedan de flyttade in är det svårt att tro att det har med flytten att göra längre. Det är ett mysterium. Ett lätt frustrerande sådant.

En person som går på ett normalt sätt hörs inte så mycket, men är man utpräglad hälgångare och stöter med hälarna i golvet när man går så hörs det väldigt tydligt. Det blir nästa års utmaning att försöka kommunicera detta till dessa grannar utan att på nåt sätt stöta sig med dem. Hur tar man en sådan kontakt på ett sunt och vettigt sätt? 

Foto – de borttappade kamerornas år:
En riktigt frustrerande om än världslig detalj i år är det faktum att jag tappat bort två kameror. Den första försvann i samband med kungabröllopet den 19 juni. Kameran och framförallt de ca 250 bilderna försvann nånstans på stan den eftermiddagen. Kan ha varit en ficktjuv, kan ha varit hjärnblödning från min sida. Sen i samband med min gudsons födelsedag i augusti försvann den sprillans nya kamera jag köpt. Väldigt trist och jobbigt. Då ledsnade jag och struntade i att köpa nytt, tänkte det var dags att ta en paus från fotograferandet. Det har alltså blivit väldigt mycket mindre fotat än det brukar. Det känns också skönt att bryta mot trenden att alltid vara killen med kameran som fotar hela tiden. Jag känner mig ofta väldig trött på att ha den rollen och funktionen.  PS: Min ständigt generösa flickvän köpte till slut en ny kamera åt mig, vilket kändes skämmigt men jag har tacksamt tagit emot den och inte förlorat den. Har inga sådana planer heller.  

Bloggen – framsteg och ett avslutande beröm till mig själv:
får sägas ha gått bra i år. De absolut bästa dagarna trafikmässigt har varit i år och nya rekord har slagits. Det jag skrev om ”Forever young”-turnén, kungabröllopet och tv-programmet ”Så mycket bättre” – Petra Marklund/September – drog mycket trafik. Det är förstås både fascinerande och glädjande för mig att se att tusentals personer läser det jag skriver. Denna mix av intryck, högt och lågt, ämnen som av någon anledning känns intressanta för mig med ständig ambition i research och språklig standard.

Trots att jag varken skriver om kändisskvaller, mode eller själv är helkändis, halvkändis, pseudokändis eller såpakändis blir bloggen läst. Här måste jag ge mig själv beröm för något som gått bra, en positiv trend och utveckling under ett år som annars till stora delar inneburit personliga besvikelser där jag inte upplevt att jag räckt till i de sammanhang som är viktigast för mig.

Men, sant som sist, som jag själv alltid brukar säga i tid och otid:

– Äventyret fortsätter!

Och ska det bli bättre i 2011 är det framförallt mitt ansvar. Pekar på mig. Och ingen annan.

Rundar av med något lämpligt storslaget musikaliskt med en mästare inom området. En av många suveräna låtar med detta proffs. Men en låt som inte är så känd, en låt med en storslagen text som fångar känslor och uttrycker brottstycken av något för mig relevant i det kalejdoskop av intryck som var 2010. En typisk sån låt jag vill avrunda med… Ett bra avstamp inför det nya. Plats på scen!


David Bowie: ”Strangers when we meet”, 1995 – Mannen, Myten, Legenden spelar som sig bör med ett gäng fullblodsproffs men jag vill särskilt peka på kombinationen Bowies mörka uttrycksfulla röst och Mike Garsons poetiska utsmyckningar på pianot i den här upptagningen…

”All our friends
Now seem so thin and frail
Slinky secrets
Hotter than the sun
 
No peachy prayers
No trendy rechauffé
I’m with you
So I can’t go wrong
 
All my violence
Raining tears upon the sheets
I’m bewildered
For we’re strangers when we meet
 
Blank screen TV
Preening ourselves in the snow
Forget my name
But I’m over you
 
Blended sunrise
And it’s a dying world
Humming Rheingold
We scavenge up our clothes
 
All my violence
Raging tears upon the sheets
I’m resentful
For we’re strangers when we meet
 
Cold tired fingers
Tapping out your memories
Halfway sadness
Dazzled by the new
 
Your embrace
It was all that I feared
That whirling room
We trade by vendu
Steely resolve
Is falling from me
My poor soul
All bruised passivity
 

 All your regrets
Ride rough-shod over me
I’m so glad
That we’re strangers when we meet
I’m so thankful
That we’re strangers when we meet
I’m in clover
For we’re strangers when we meet
Heel head over
But we’re strangers when we meet…”

Annonser

Julian Assange inkonsekvent

Posted in Personlig kommentar on 29 december, 2010 by japetus

Julian Assange, den gamle hackaren och numera världskände Wikileaks-frälsaren, har ägnat många år åt att gräva fram och avslöja sensationell och/eller känslig information som han anser allmänheten har rätt att ta del av.

Men när sexbrottsanklagelserna och uppgifter av känslig karaktär om hans eget vidlyftiga privatliv plötsligt blir uthängda på samma sätt blir det ett annat ljud i skällan. Nu angriper han Sverige som ”radikalfeminismens Saudiarabien” och känner sig orättvist behandlad.
http://blogg.expressen.se/opinionsbloggen/entry.jsp?messid=638824

Julian, droppa inkonsekvensen och ta ansvar för dina egna handlingar. Vad trodde du? Du är världskändis och har geggat till det rejält för dig själv med tjejerna i fråga. Du är vuxen nu, snart 40, och det är hög tid att du lär dig vara försiktig och visa åtminstone grundläggande respekt i sådana här sammanhang. De är känsliga. Har alltid varit. Oberoende av vilka dimridåer du nu än försöker pumpa ut eller de etiketter du försöker klistra över det som hänt.

Sluta tjafsa, ta konsekvenserna av dina handlingar!

Mellandagsbio med Cornelis

Posted in Film, musik with tags , on 27 december, 2010 by japetus

Mellandagar. Kom så iväg och fick se filmen om Cornelis Vreeswijk jag tidigare skrev om när den hade premiär i november. https://japetus.wordpress.com/2010/11/11/cornelis-vreeswijk-om-nya-filmen-och-nagra-personliga-minnesbilder/

Det var en stark film. Bitvis mycket stark. Jag känner mig litet tagen efter att nu ha sett denna både vackra, gripande och bitvis riktigt smärtsamma filmen om Cornelis. Riktigt rörd blev jag av scenen från Cornelis succé i Roskilde ’87 då jag själv stod med i publiken i vad som för mig tydligt framstod som decenniets bästa Roskildefestival (både vad gäller akter och strålande väder).

Jag förstod ju inte/visste inte då vilken tuff resa Cornelis hade haft bakom sig. Han hade ju liksom bara funnits där i hela mitt liv, på tv och i en massa rubriker. Jag hade inte upplevt att han på något sätt ”försvunnit” under 80-talet då min upplevelse varit just att han alltid på något sätt varit närvarande i olika former.

När jag nu såg filmen kände jag mig lycklig inombords – och litet stolt på nåt sätt – över att jag en gång stått med där i folkhavet och och applåderat och skrikit för Cornelis. Oj vad han var värd den uppskattning han mötte där den gången. Det kändes verkligen som jag varit med om ett smått historiskt ögonblick i den svenska musikhistorien. Jag som upplevt att jag missat så många. Men den gången var jag med.

Och det var fint att Cornelis i alla fall hann uppleva en försmak av den revansch han skulle fått i form av uppskattning från andra hela artisteliten om han bara fått 10 år till. Men det var helt enkelt inte möjligt för Cornelis som levt ett så väldigt hårt liv.

Dan före dan och vändpunkten

Posted in Natur och årstider, Vardagligt on 23 december, 2010 by japetus

Så har vi passerat vintersolståndet, vändpunkten är nådd och så går vi åter mot ljusare dagar. Det är dessutom dan före dan, en lika härlig tidpunkt varje år. Denna speciella fixarkväll. 

Den hårda kylan fortsätter. Jag måste säga att jag hoppas det stannar över minus 10. Det räcker gott och väl.

Riktigt obehagligt nära, tragedin på Bryggargatan

Posted in Personlig kommentar on 18 december, 2010 by japetus

För en vecka sedan vid den här tiden var jag på väg till en fest på en adress på Sveavägen. Jag hade inte en aning om hur nära jag var den unge desperate trebarnsfar som kört upp från Tranås i sin vita Audi lastad med sprängämnen och gasoltuber för sitt planerade möte med evigheten. Han som skulle gå till historien som Sveriges förste självmordsbombare. Jag kan ha varit ca 100 meter från honom vid Hötorgets t-banestation när han ställde sin bil vid Olof Palmes Gata. Obehagligt nära.

Men jag skulle inte till Drottninggatan, Hötorget eller något av de mest centrala stråken. Jag skulle vidare längs med Sveavägen. Först morgonen efter läste jag om självmordsbombaren och insåg att jag varit så pass nära händelsernas centrum. Det som blev världsnyheter.

Redan när jag såg bilderna på den livlösa kroppen på Bryggargatan förstod jag att han hade misslyckats med sitt uppsåt. Kroppen såg väl bevarad ut. Det hade den inte gjort om en större sprängladdning detonerat. En självmordsbombare kan bära många, många kilo sprängämne på sig och när dessa briserar blir det inte mycket kvar av den kropp som burit på den dödliga lasten. Men lyckligtvis lyckades han bara spränga en liten del av de bomber han bar på, dessvärre ändå tillräcklig mycket för att döda honom själv och lätt skada två intet ont anande julshoppare. 

I det oskuldsfulla Stockholm skyndade människor till för att försöka hjälpa den dödligt skadade man som de trodde råkat ut för en olyckshändelse; de förstod inte att det var fråga om ett misslyckat självmordsattentat. Mannen hade inte dödats omedelbart av explosionen och godtroende julshoppare försökte i flera minuter rädda hans liv innan de insåg att det låg odetonerade sprängladdningar överallt runt dem. De började förstå det fasansfulla i det som inträffat och fick snabbt backa undan i väntan på polisens bombrobot.

Vilken tragisk nyhet. Vilket moraliskt fiasko. Det finns inget gott i denna totalt mörka handling. Det han gjort spelar endast negativa krafter i händerna. Vilket svek. Den tragiske unge mannen svek sina barn, sin(a) fru(ar), sina muslimska trosfränder, sina gamla irakiska landsmän, sina nya svenska landsmän och hela det land som tagit emot honom och givit honom en fristad i många när han tvingats fly från förföljelse i sitt hemland. Han svek sin Gud och allra mest sig själv.

Vi kan nu bara hoppas att detta ska ha varit en engångshändelse och förnuftet hädanefter ska få råda. Jag kommer inte låta detta missriktade, förvirrade och fundamentalistiska våld skrämma mig till någon form av förändrat beteende. Detta är vår vackra fredliga huvudstad i juletid; inga eventuella självmordsbombare kommer att kunna skrämma bort mig från min hemstads gator, mina drömmars stad.

PS: Läste efteråt, idag på morgonen 20 dec, Clemens Poellingers beskrivning i SvD av sin upplevelse av ”den genomförande vargens” lyckligtvis misslyckade självmordsuppdrag på Bryggargatan. SvDs krönikör satt betydligt närmare smällen än jag…
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hej-da-klara-och-martyrens-grand_5820563.svd

Samboja Lestari – en fristad för Borneos orangutanger, ett stycke återskapad regnskog

Posted in Natur och årstider, Personlig kommentar on 17 december, 2010 by japetus

Som framgått i ett par bloggar för ungefär ett år sedan har jag engagerat mig i att stödja arbetet med att rädda Borneos sista kvarvarande orangutanger och den regnskog som ännu finns kvar på ön. Jag kände att jag tröttnat på att känna hopplösheten tillta inför alla deprimerande nyheter om hur vi sakta förstör vår värld. Här hittade jag ett gott sammanhang där jag kunde göra nytta för en god sak:
https://japetus.wordpress.com/2009/11/24/orangutangfadder/

Jag gjorde nyligen ett översättningsarbete för organisationen BOS – Borneo Orangutan Survival – och läste om något som gjorde mig väldigt glad; deras projekt i Samboja Lestari att återskapa regnskog där den tidigare skövlats. Det är en hoppfull historia värd att berätta litet om.

Under de sista 20-30 åren har större delen av Borneos regnskogar skövlats genom en hänsynslös, oetisk och osmaklig rovdrift på naturens resurser. Regnskogen hör till Jordens mest artrika miljöer och är dessutom vår viktigaste producent av det syre vi andas. När den väl är förstörd går det inte att få den ursprungliga regnskogen tillbaka. Men genom återbeskogning (en ny term) kan man återskapa en del av det djurliv som en gång fanns där.  


Skövlad regnskog på Borneo

I Samboja Lestari, östra Borneo, jobbar BOS med återbeskogning av 2 000 hektar regnskog som tidigare avverkats och bränts i det tjugonde århundradets sista årtionde. Här kan man säga att naturen fått en hjälpande hand – en stor botanisk trädgård skyddar den inhemska floran från utrotning. En del av träden i denna skyddade skog är nu de sista av sitt slag i världen, eftersom de redan är utrotade i vilt tillstånd.

BOS har sedan 2001 återplanterat mer än en miljon träd från tusen inhemska arter i Samboja Lestari. Tack vare att tropiska träd växer så snabbt tar det bara fyra år att odla fram regnskog som kan klara sig själv utan tillsyn.

I takt med att skogen vuxit upp på nytt har djurlivet börjat återvända. Så här långt har BOS kunnat räkna in 137 olika arter av fåglar och nio av primater – 8 av dessa primatarter har själva tagit sig in på området och därmed inlett återerövringen av den mark som människan en gång skövlade. Projektet Samboja Lestari uppvisar unika resultat i ett sammanhang där allt arbete gjorts från scratch.


Samboja Lestari – början till en återskapad regnskog

Men i Samboja Lestari finns också en nionde primat-art, orangutanger. Här finns ett av de rehabiliteringsprojekt för orangutanger som BOS stöder. Centret erbjuder naturliga, pedagogiska lekplatser för föräldralösa orangutanger. Här kan de lära sig de färdigheter de behöver för att kunna återanpassas till ett liv i sitt naturliga tillstånd i vildmarken.

BOS vill också att det återbeskogade området ska kunna ge en fristad för orangutanger som aldrig kan släppas ut i naturen igen – eftersom de blivit allvarligt funktionshindrade och stympade efter sina smärtsamma möten med brutala och fullständigt oempatiska illegala skogshuggare. Dessa orangutanger klarar sig helt enkelt inte själva längre. I Samboja Lestari finns redan sex öar som kan ta emot kroniskt sjuka orangutanger som annars skulle få tillbringa resten av sina liv i burar.


En av de öar, med synlig matplats i ett torn, där orangutanger som skadats av människans skövling av regnskogen kan leva ett värdigt liv

Det finns möjlighet att själv jobba som volontär i Samboja Lestari och det är inte frågan om om jag kommer göra det, utan när.

BOS’ svenska hemsida:
www.orangutanger.se

Samboja Lestaris hemsida:
http://www.sambojalodge.com/AboutBOSFoundation/BOSSambojaLestari/

Min tidigare blogg om välgörenhetskvällen 2009 för Borneos orangutanger med Mattias Klum och Lone Dröscher Nielsen/BOS:
https://japetus.wordpress.com/2009/12/01/valgorenhetskvall-med-mattias-klum-och-lone-droscher-nielsen/

Tolkiens ”Bilbo” – Peter Jacksons uppföljare till ”Sagan om Ringen” med Persbrandt i en av rollerna

Posted in Film, Litteratur with tags , , , , on 9 december, 2010 by japetus

Det har varit känt en längre tid att det skulle göras en uppföljare till Sagan om Ringen-filmerna och det är inte svårt att förstå varför. Tänk att få följa upp succén med Ring-trilogin med ytterligare en Tolkien-berättelse där vi får återvända till Midgård och åter möta många av de redan kända karaktärerna.

JRR Tolkien skrev ju även berättelsen ”The Hobbit, or There and Back again” som handlar om hur Bilbo Bagger, Frodos adoptivfar, av misstag kommer ut i stora vida världen på ett stort äventyr tillsammans med trollkarlen Gandalf och 13 dvärgar (bl a Gimlis far) där han hittar Ringen efter att ha vunnit den (nåja) i en gåt-tävling mot självaste Sméagol/Gollum. Det var tur för Bilbo att han vann den tävlingen, hade han förlorat hade han blivit uppäten av den eländige och av Ringen förvandlade och plågade stackars Gollum.

Berättelsen om Bilbo utspelas ju dock ca 80 år innan Sagan om Ringen, men Bilbo, Gollum, Gandalf och Elrond är med och Peter Jackson har uppenbarligen tänkt ordna så att även Galadriel får vara med. I Tolkiens berättelse om Bilbo är hon inte det, men denna uråldriga och ursköna alvkvinna fanns naturligtvis i Lórien även 80 år innan Ringens brödraskap passerade förbi. She’s positively ancient…

Med litet konstnärlig frihet så har Peter Jackson ordnat så att Cate Blanchett än en gång får agera Galadriel. Det ser jag fram emot. Blanchett har alltid varit en stor personlig favorit.


Cate Blanchett  (född 1969) som Galadriel i Sagan om Ringen

Med en lite mindre gnutta, men ändå, konstnärlig frihet ska även Legolas (Orlando Bloom) medverka. Som alvkungen Thranduils son i Mörkmården är det förstås rimligt att Gandalf, Bilbo och dvärgarna kan ha träffat honom när de passerade Thranduils rike. Även om detta inte är något som händer i boken, Legolas är inte med där.


Orlando Bloom (född 1977) som Legolas, får en chans av Peter Jackson att även medverka i Bilbo

Sen är det ett par av karaktärerna som verkligen är med Tolkiens ursprungliga berättelse. Vi vet däremot ännu inte om vi får se samma skådisar göra Gandalf (Sir Ian McKellen), Elrond (Hugo Weaving) och Gollum (Andy Serkis). Vi kan bara hoppas på det. Det är sedan en tid klart att den engelske skådespelaren Martin Freeman kommer att spela Bilbo. Jag har ingen relation till honom sedan tidigare, men tycker han har hob-kvaliteter när jag ser bilder på honom. Jag håller ju fast vid den gamla Ohlmarkska översättningen hober istället för det svengelska hobbitar.

Vad vi däremot också nu redan vet är den festliga nyheten att allas vår Mikael Persbrandt ska spela med i filmen. Ja just det. Jag läser att han ska spela Beorn och misstänker då genast att Beorn kanske kommer att få en litet större roll än den biroll han har i boken. Låt vara att det faktiskt är en ganska viktig biroll.

Beorn är en stor och mycket kraftfull man och utan tvekan en hjälte på de godas sida i bokens berättelse. Han är en ”shapechanger” en hamnskiftare som på nätterna kan förvandla sig till en stor svart björn och lever som en eremit på sin ensliga gård i den stora skogen Mörkmårdens bryn med sina djur. Till honom kommer Bilbo, Gandalf och dvärgarna på sin mycket äventyrliga och farliga vandring. Efter en viss inledande tveksamhet bestämmer Beorn sig för att hjälpa dem.

Beorn är en tystlåten och barsk hjälteroll och jag kan föreställa mig att Persbrandt kan göra den rollen rättvisa.


Mikael Persbrandt (född 1963) – vi kan räkna med en betydligt skäggigare och mindre välputsad upplaga av honom när han ska gestalta Beorn

Det är planerat att berättelsen om Bilbo kommer att göras som två långfilmer och den första kommer att ha premiär julen 2012, alltså om drygt två år.

Jag kommer helt säkert att återkomma till det här ämnet…

– – –
Uppdateringar:

Ian McKellen och Elijah Wood klara för rollerna som Gandalf och Frodo:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/13/gandalfian-mckellen-och-frodoelijah-wood-klara-for-nya-filmen-om-bilbo/

Trailern till Bilbo och en analys av vad den egentligen visar:
https://japetus.wordpress.com/2011/12/23/trailern-till-the-hobbit-tolkiens-klassiker-bilbo-antligen-har/