Talking Heads ”Little creatures” – en pavlovskt betingad musikalisk kärlek

För en mycket kort stund står jag naken i källarkorridoren utanför duschen och bastun med bergsprängaren i ett fast grepp; jag kan de här handgreppen väl. Jag stoppar i den röd-guld-svarta kassetten, stänger luckan, byter hand, trycker på ”play”-knappen, ställer ned bandaren på golvet och Maxell UDII-kassettbandet börjar rulla.

Jag hinner precis kliva in i duschen, stänga dörren och vrida om den röda kranen innan de första varma vattenstrålarna träffar mitt ansikte;  i samma ögonblick då ”And she was” med Talking Heads går igång parerar jag med kallvatten från den blå kranen. Det är en fredag våren 1986, i en för mig ännu nästan helt analog och fördatorisk tid, och detta är redan en väl inövad ritual. Jag vet inte om det än, men det kommer med tiden att bli en närmast pavlovsk ritual i mitt liv.

Det blev en tradition från våren i tvåan på gymnasiet att tillsammans med vännen Herman ofta avsluta fredagarna genom att åka hem till mig i Långsjö/Älvsjö efter skolan, träna litet med pappas skivstänger och hantlar och sedan ta en bastu. Vi började alltså alltid då med att lyssna på Talkings Heads eminenta platta ”Little creatures”.

Den blev fredagens signatur och ett andrum för samtal om veckan som varit och helgen som skulle komma. Det var ett väldigt behagligt och trevligt återkommande lugnt, skönt space att landa i mitt i en tid och en värld som inte alltid var så trevlig och behaglig. Plattans låtar liksom laddades med den positiva och förväntansfulla fredagsatmosfären i bastun.

Litet senare på fredagskvällen brukade Hermans flickvän Helena ansluta och samtalen om vad som hänt och vad som var på gång fortsatte uppe i pojkrummet. Alltmedan kassettbanden snurrade i Luxman-stereons bandspelare. Musiken var alltid närvarande.

LP-skivan ”Little creatures”, Talking Heads sjätte studioalbum, släpptes i juli 1985 och nådde mina öron under senhösten samma år, för nu prick 25 år sedan. Det blev en stor kommersiell framgång för Talking Heads med brottarhitten ”Road to nowhere” och andra smärre hittar som just ”And she was”, ”The Lady don’t  mind” och möjligen även min andra stora personliga favorit från plattan, ”Television man”. Det är en väldigt melodiös och catchig platta som är lätt att ta till sig. Texterna är som vanligt utmärkta.

Den suggestiva ”Television man”, t ex, kändes väldigt sann och berörde mig som den oskuldsfulle 17-18 åring jag en gång var och jag uppskattar den fortfarande väldigt mycket nu många år senare.

”I’m looking and I’m dreaming for the first time
And I’m inside and I’m outside at the same time
And everything is real
Do I like the way I feel?

When the world crashes in into my living room
Television made me what I am
People like to put the television down
But we are just good friends
(I’m a) television man…”


Framsidan – den naivistiska målningen utförd av baptistpastorn, ”outside art”-målaren Howard Finster (1916-2001) är full av konstnärens egensinniga frälsningsbudskap sammanvävd med fragment ur plattans låtmaterial. Omslaget valdes till ”album cover of the year” av musiktidningen Rolling Stone.


Baksidan – det obetalbara fotot av bandmedlemmarna uppradade á la Talking Heads, uppklädda i högst personliga kreationer

Uppföljaren, plattan ”True stories” från 1986, är ett steg i samma riktning, mer lättlyssnad radiorock, låt vara av den smartare sorten. Det är också därför dessa plattor tyvärr kommit att nedvärderas av trendängsliga proffstyckare, eftersom de, åtminstone musikaliskt, inte är lika nyskapande och experimentella som de tidigare albumen. Inte desto mindre förbehåller jag mig rätten att älska dessa två plattor. Djupt och innerligt. Och då särskilt ”Little creatures”. Jag jobbade nämligen vidare på den positiva betingningen av denna platta.

I juli 1989 ryckte jag in vid Stab- och Sambandsskolan på regementet S1s område i Enköping. Här uppstod snart en särskild torsdagsprocedur som jag kom att följa hela det år jag befann mig där. Efter middagen på torsdagarna gick jag till biblioteket och beställde samma platta, tror det var nr 38 i deras samling, ”Little creatures” med Talking Heads. Jag fick mina hörlurar, gick till en av de bekväma fåtöljerna, satte mig och jackade in lurarna, lutade mig tillbaka, gjorde tummen upp till den vänlige malajen som skötte lyssningsdisken, slöt ögonen och njöt av musiken från början till slut medan jag smälte ärtsoppan och pannkakorna. Efter några veckor behövde jag naturligtvis inte längre tala om vilken platta som just jag ville lyssna på…

Detta var en effektiv pavlovsk betingning eftersom torsdagkvällarna i lumpen var de lyckligaste kvällarna då alla var på som bäst humör. Den stundande helgen var i antågande och fredagförmiddagarna brukade aldrig bjuda på några svåra eller jobbiga moment i utbildningen. Alltså satt jag där mätt, nöjd, belåten och lycklig och lyssnade på denna härliga platta i de 38 minuter och 38 sekunder den varar. Gång på gång. Vecka efter vecka.

När jag så muckade en strålande försommardag  för 20 år sedan den 1 juni 1990 var ”Little creatures” fullständigt positivt betingad för mig. Och så har det förblivit. Jag lyssnar i princip alltid på den när jag badar bastu, åtminstone de första spåren. Ja det är sant. Vilket alla som känner mig så väl att de badat bastu med mig kan intyga! När jag någon gång lyssnar på den vid andra tillfällen kan jag inte annat än känna en pirrande lyckokänsla men även en lätt svettning, detta är ju en bastu-låt… Plattan är kraftigt positivt betingad och det funkar varje gång.

Kärleken till denna personliga, varma, intelligenta, nyfikna, lekfulla musikaliska skapelse består.


Den på sin tid nyskapande videon till ”And she was” med Talking Heads, öppningsspåret från plattan ”Little creatures”, 1985. Låten var den tredje och sista singeln från plattan.

Talking Heads på MySpace:

http://www.myspace.com/talkingheads1

Talking Heads: Little creatures

1.  ”And She Was” – 3:36
2. ”Give Me Back My Name” – 3:20
3. ”Creatures of Love” – 4:12
4. ”The Lady Don’t Mind” – 4:03
5. ”Perfect World” – 4:26
6. ”Stay Up Late” – 3:51
7. ”Walk It Down” – 4:42
8. ”Television Man” – 6:10
9. ”Road to Nowhere” – 4:19

Talking Heads:

David Byrne: gitarr, sång
Chris Frantz: trummor
Jerry Harrison: keyboards, gitarr, kör
Tina Weymouth: bas, kör

Talking Heads diskografi (studioalbum):

”Talking Heads: 77”, (1977-09-16)

”More Songs About Buildings and Food”, (1978-07-14)

”Fear of Music”,  (1979-08-03)

 

”Remain in Light”, (1980-10-08)

”Speaking in Tongues”, (1983-05-31)

”Little Creatures”, (1985-07-15)

”True Stories”, (1986-10-07)

”Naked”, (1988-04-03)

4 svar to “Talking Heads ”Little creatures” – en pavlovskt betingad musikalisk kärlek”

  1. Marskalk Semjon Budjonny Says:

    Maxell UDII banden var överlägset bäst, bra kvalitet & grymt ljud. MX var lite bättre men stöp på priset.. Talking Heads typer åkte man in till Ripp Off & spöade på lördagskvällarna, haha..🙂

    Up the Irons!

    • Hörru din gamle skojare! Det är helt sant att MX-banden var ännu något bättre, köpte bara ett fåtal sådana för de var inte lika prisvärda som UDII. Dina polare gick ju på Rip-Off, jag träffade flera av dem själv där så jag tror inte riktigt på att du var så taskig att du var där i din Maiden-utstyrsel och bråkade… Det är sant att det då och då hängde långhåriga aggressiva drängar utanför, men dig såg jag lyckligtvis heller aldrig i det sammanhanget! :-p

  2. La cermonie de procedure du rituale…viktig betraktelse av en nyckel till att skapa positiv energi. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: