Riktigt obehagligt nära, tragedin på Bryggargatan

För en vecka sedan vid den här tiden var jag på väg till en fest på en adress på Sveavägen. Jag hade inte en aning om hur nära jag var den unge desperate trebarnsfar som kört upp från Tranås i sin vita Audi lastad med sprängämnen och gasoltuber för sitt planerade möte med evigheten. Han som skulle gå till historien som Sveriges förste självmordsbombare. Jag kan ha varit ca 100 meter från honom vid Hötorgets t-banestation när han ställde sin bil vid Olof Palmes Gata. Obehagligt nära.

Men jag skulle inte till Drottninggatan, Hötorget eller något av de mest centrala stråken. Jag skulle vidare längs med Sveavägen. Först morgonen efter läste jag om självmordsbombaren och insåg att jag varit så pass nära händelsernas centrum. Det som blev världsnyheter.

Redan när jag såg bilderna på den livlösa kroppen på Bryggargatan förstod jag att han hade misslyckats med sitt uppsåt. Kroppen såg väl bevarad ut. Det hade den inte gjort om en större sprängladdning detonerat. En självmordsbombare kan bära många, många kilo sprängämne på sig och när dessa briserar blir det inte mycket kvar av den kropp som burit på den dödliga lasten. Men lyckligtvis lyckades han bara spränga en liten del av de bomber han bar på, dessvärre ändå tillräcklig mycket för att döda honom själv och lätt skada två intet ont anande julshoppare. 

I det oskuldsfulla Stockholm skyndade människor till för att försöka hjälpa den dödligt skadade man som de trodde råkat ut för en olyckshändelse; de förstod inte att det var fråga om ett misslyckat självmordsattentat. Mannen hade inte dödats omedelbart av explosionen och godtroende julshoppare försökte i flera minuter rädda hans liv innan de insåg att det låg odetonerade sprängladdningar överallt runt dem. De började förstå det fasansfulla i det som inträffat och fick snabbt backa undan i väntan på polisens bombrobot.

Vilken tragisk nyhet. Vilket moraliskt fiasko. Det finns inget gott i denna totalt mörka handling. Det han gjort spelar endast negativa krafter i händerna. Vilket svek. Den tragiske unge mannen svek sina barn, sin(a) fru(ar), sina muslimska trosfränder, sina gamla irakiska landsmän, sina nya svenska landsmän och hela det land som tagit emot honom och givit honom en fristad i många när han tvingats fly från förföljelse i sitt hemland. Han svek sin Gud och allra mest sig själv.

Vi kan nu bara hoppas att detta ska ha varit en engångshändelse och förnuftet hädanefter ska få råda. Jag kommer inte låta detta missriktade, förvirrade och fundamentalistiska våld skrämma mig till någon form av förändrat beteende. Detta är vår vackra fredliga huvudstad i juletid; inga eventuella självmordsbombare kommer att kunna skrämma bort mig från min hemstads gator, mina drömmars stad.

PS: Läste efteråt, idag på morgonen 20 dec, Clemens Poellingers beskrivning i SvD av sin upplevelse av ”den genomförande vargens” lyckligtvis misslyckade självmordsuppdrag på Bryggargatan. SvDs krönikör satt betydligt närmare smällen än jag…
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hej-da-klara-och-martyrens-grand_5820563.svd

Annonser

2 svar to “Riktigt obehagligt nära, tragedin på Bryggargatan”

  1. Du talar så sant min vän.

    • Tack min vän! Det här är så väldigt olustigt och i alla avseenden fel och genomtragiskt. Jag blev så illa berörd. Kände att jag måste skriva något om det nu när det gått en vecka sedan det hände. Jag utgår från att det inte händer igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: