Arkiv för januari, 2011

Kvällen före den långa resan… Missar tyvärr Johan Kinde på Riche

Posted in musik, Resa on 27 januari, 2011 by japetus

Avnjuter den första riktiga genomlyssningen av Lustans Lakejers nya platta ”Elixir”, ber att få återkomma med en recension. Hade också verkligen varit trevligt att titta förbi på Riche och fått den signerad av monsieur JK själv. Men den möjligheten fanns inte just denna kväll…

Det skrivs förstås en del om Lustans nya platta nu i dagarna. Det är trevligt att se bra recensioner och extra trevligt att läsa mer initierade inlägg, som det Johan Norberg skrivit idag:
http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=01&year=2011#3573 

Ny resväska, ett antal tusen Baht, litet nya skivor, några nya böcker och en ny och betydligt mer somrig frisyr har jag lyckats skaffa mig innan jag kom hem ikväll denna kalla mörka januarikväll.

Och nu är det packa som gäller. Packa smart. Packa rätt. Packa nu. Inte vänta till sista halvtimmen… 

De här böckerna packar jag med den här gången. Jag har fokuserat på pocket av utrymmesskäl. Tack alla ni vänner på FB som tipsat!

Cussler, Clive: Arctic drift
Hammar, KG & Lönnroth, Ami: Jag har inte sanningen, jag söker den 
Hammar, KG: Vägen valde dig
Jansdotter, Nina & Phebe Leyser: Skriv som du är
King, Stephen: Under the dome
Lee, Harper: To kill a mockingbird
Murakami, Haruki: Kafka på stranden
Saylor, Steven:  A mist of prophecies
Scarrow, Simon: Under the eagle
Scarrow, Simon: The eagles conquest
Zafon, Carlos Ruiz. Vindens skugga
Zusak, Markus: The Book thief

Imorgon vid den här tiden är jag mycket långt härifrån…

Annonser

Med Airbus A330-200 till Thailand

Posted in Flyg, Resa with tags , , , , , , , on 26 januari, 2011 by japetus

Det är en mycket angenäm känsla att nu bara ha ett par dagar kvar till nästa långa efterlängtade utlandsresa. Så här års är mitt behov av ljus och värme som störst. Desto bättre de gånger möjligheten att resa finns. Som nu.

Det blir Thailand igen och det var tre år sen sist, men den här gången blir det västsidan mot Indiska Oceanen så vi får de där riktiga thailändska solnedgångarna i havet. Vi siktar norr om Phuket och norr om Khao Lak; ön Koh Kho Khao, ett område som är känt för sitt exceptionella lugn, milslånga stränder och speciellt växt- och fågelliv. Dessutom är det litet off-season så vi räknar inte med att behöva trängas med andra på stränderna.

Jag ser väldigt mycket fram mot att åter få läsa, träna, vila, äta, sova och skriva i denna härliga miljö. Spännande att få jobba vidare med mina nya skrivarplaner.  Det blir obegripligt skönt för kropp och själ.


Novairs Airbus A330-200 fotograferad på Phuket International airports 3 km långa landningsbana vid vackra Mai Kao beach

Och i vanlig ordning kommer litet information från flygnörden här också. Det blir ingen Jumbo den här gången, ingen Boeing. Nej nu flyger vi med konkurrenten Airbus. Deras tvåmotoriga A330-200 tar 299 passagerare, är 60 m lång och har en räckvidd på hela 10 300 km. Det räcker för att flyga oss till Phuket International från Arlanda.

Jag vet att det blir trångt, särskilt för mig som är 193 cm lång, men vi har fixat platser vid gång och fönster för att göra det bästa av situationen. Bakom vingen dessutom, för siktens skull. Jag gillar sånt, var ju pilot i mitt tidigare liv och är fortfarande barnsligt förtjust i att flyga!


Seating i typisk kabinlösning för A330-200. Hon är verkligen ett mäktigt plan, särskilt som hon bara är tvåmotorig. Rad 35 eller 36, platserna K och H rekommenderas om man inte hinner få tag i nån av platserna med extra benutrymme. Då finns alltid gången att sträcka ut skånkarna i.

Jag kan bekräfta att jag, trots min kroppslängd, faktiskt har ett fungerande benutrymme även i Novairs komprimerade A330-planlösning. Jag kan sitta normalt och fortfarande ha någon ynka centimeter mellan knäna och sätet framför. Sitter jag vid gången tycker jag det funkar även för en flygning på 10-11 timmar som denna. Skulle ljuga om jag sa att det bekvämt, men som sagt, det funkar. Och målet är värt den vägen!

– – –

Om A340-600, storebror i Airbus-familjen som jag flög med till Colorado, USA 2007 + bloggar om Colorado:
https://japetus.wordpress.com/2007/09/13/om-att-flyga-till-usa-ar-2007/
https://japetus.wordpress.com/2007/09/19/lufthansa-har-aldrig-stortat/
https://japetus.wordpress.com/2007/10/20/the-land-of-suvs-and-honey-part-2/

Om Boeing 747 som tog mig till Thailand i samband med 40-årsfirandet i februari 2008 + blogg om Koh Phangan och Kho Samui:
https://japetus.wordpress.com/2008/02/04/med-boeing-747-till-phuket-och-sa-vidare/
https://japetus.wordpress.com/2008/02/19/on-talin-ngam-beach-home-with-god/

Några rader om Cypern-resan i april 2009, trots att jag missade kommentera planet:
https://japetus.wordpress.com/2009/05/06/ater-fran-cypern/

Om A321, lillebror i Airbus-familjen som tog mig till Egypten i februari 2010 + blogg om Egypten/Hurghada:
https://japetus.wordpress.com/2010/02/09/lang-natts-fard-mot-dag/
https://japetus.wordpress.com/2010/02/28/tankar-efter-egypten/

Den definitiva bloggen om alternativ charter på mitt sätt:
https://japetus.wordpress.com/2010/02/14/charter-retreat-halsoresa-pa-mitt-satt/

Det kan vara livsfarligt att leva, fortfarande

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar with tags , , on 25 januari, 2011 by japetus

Mannen i bussätet framför mig vänder sig om med ett ryck; en vild, stirrande blick möter min då han skriker till mig: ”Någon, gör något! Gör något!!!” 

Det är nu uppenbart för oss alla på Swebus morgontur mellan Kalmar och Stockholm denna juldagsmorgon den 25 december år 2000 att vi befinner oss mitt uppe i ett fasansfullt chicken-race när vår buss i hög fart girar herrelös fram och tillbaka över E22:ans körfält, mot mötande trafik, i höjd med småländska Mörtfors mellan Oskarshamn och Västervik.

Det obehagliga metalliska knastrande ljudet av vägstolpar som knäcks hörs varje gång bussen girar för långt ut i vägrenen, men den girar på något oförklarligt sätt tillbaka upp på vägbanan igen.  En frontalkrock verkar vara det logiska slutet på denna vansinnesfärd.

Vår bussförare hänger till synes livlös över ratten. Tjejen som sitter precis bakom honom böjer sig fram och börjar först klappa men övergår snabbt till att slå honom i ryggen; det har först ingen effekt, men efter några obehagliga sekunder tittar han upp med glasartade ögon och sjunker sedan mardrömslikt ihop igen. Mannen framför mig skriker nu hysteriskt: ”GÖR NÅGOT!!!”  Jag förstår inte hur det går till eller varifrån mitt sinneslugn kommer, men jag hör min egen röst säga till honom: ”Lugn, lugn! Vi klarar oss, vi kommer att klara oss…”

– – –

På Domodedovos flygplats i Moskva slog igår ännu en självmordsbombare till, minst 35 dödades och 130 skadades. Tragedi. Hemskt olustigt. Enligt våra planer ska nämligen jag och två nära vänner resa på en långweekend till Moskva i maj, något vi i många år talat om att vi ska göra. Vi har inte kommit till skott förrän nu.

Och nu detta… Detta världsläge. Dessa bomber. Denna hotbild. Hur ska jag förhålla mig till detta?

Under ett antal år för ett antal år sedan utsatte jag mig regelbundet för olika typer av risker. Fallskärmshopp, bungyjump, upprepade våghalsiga klättringar under mer eller mindre extrema förhållanden. Varför? 30-årskris sa nån. Jag vet inte.

I tidigt 90-tal gjorde jag ett tiotal flygningar med Aeroflot Stockholm – Leningrad/St Petersburg t o r i dimma och snöstormar. Bl a samma dag som SAS kraschade i Gottröra. Det kändes farligt både en och annan gång. Var det dumdristigt? Jag gjorde det ändå. Utan tvekan.

På senare år har jag inte varit lika riskbenägen. Men när det gäller den ev resan till Moskva har jag inga planer på att ställa in den. Risker, faror finns det även hemma. För några veckor sedan hade vi ju vår egen självmordsbombare i centrala Stockholm.

Nej jag vill inte låta några fundamentalistiska terrorister styra mitt liv i så hög utsträckning att jag avblåser resan. Det kan vara farligt att leva, fortfarande…

– – –

Jag har i efterhand undrat varför ingen helt enkelt sprang fram i bussen och tog tag i ratten den där juldagsmorgonen? Hade James Bond varit med ombord hade han förstås gjort så. Och händer det mig igen finns chansen att jag har nog sinnesnärvaro att göra det.

Men James Bond lyste med sin frånvaro och bussens vansinnesfärd gick allt mer i riktning vänster vägdike. Lyckligtvis satt där en rad med stolpar som kom att knäckas en efter en och på så vis fick bussen att sakta av sin fart. Vad som annars hänt om vi flugit av vägen in i en bergvägg i 90 km/h vet jag inte.

Vad tänkte jag under de kanske totalt 90 evighetslånga sekunder jag upplevde min tydligaste nära-döden-upplevelse? Det var faktiskt ganska lugnt. Förutom att uppmana min lugne lillebror att hålla i sig och försöka stilla den hysteriske mannen framför oss tänkte jag  att ”det kan bara inte vara slut redan nu” – och det kändes faktiskt aldrig så heller. Jag hann också tänka litet på försoning, en eller annan person jag inte var försonad med. Just den biten kändes inte bra.

Men bussens färd slutade inte heller med någon frontalkrock, utan med att den till slut rullade ned i diket. Men detta var först efter att dess fart tack vare vägstolparna sänkts till kanske bara 10-20 km/h. Rullningen gick overkligt långsamt. Jag och min bror bara höll i oss, flyttade några handgrepp i takt med att bussen välte och sedan liksom klängde oss fast vid sätena. Detta medan vi såg övriga passagerare – många handlöst – falla ned mot det tak som nu blivit golv.

Vi klättrade ned och försökte hjälpa våra medresenärer. Några av dem var i 80-årsåldern. Det kändes oroligt. Bussföraren var fortfarande i sin egen värld där han sorterade tidtabeller och talade lätt osammanhängande om när nästa buss skulle komma. Han måste ha varit svårt chockad.

Men alla medresenärer verkade ha klarat sig väl så när som på några skrubbsår. Det var bara en tjej i vår egen ålder som uppenbarligen brutit handleden, vilket tydligt syntes på den onaturliga vinkeln och den bulle till blödning som börjat ansamlas under huden. Vi hjälpte henne så gott vi kunde. Sen kom nästa tanke: ”kommer bussen explodera och brinna som på film, läcker det bensin?”

Några människor klättrade snabbt ut genom de nödöppnade dörrarna som nu satt i taket. Den vägen kunde ingen av gamlingarna ta sig ut. Hur skulle vi göra för att få ut dem? Takluckan satt i midjehöjd i det som nu blivit en vägg, men den satt fast. Jag kunde inte få upp den med händerna, men sparkade sen desperat och hårt, hårt några gånger. Luckan gick upp. Jag kröp ut. Tillsammans lyfte jag på utsidan och min bror från insidan ut de fyra-fem personer som inte själva kunde klättra ut.

När jag tänker på detta idag känns det hela som en dröm. Det overkliga i situationen förstärktes av åsynen av en av gamlingarna som helt lugnt körde sin rullator upp ur diket, upp på vägen…

Nånstans här börjar jag själv känna de första lätta tendenserna till chock och starkt obehag. ”Vi måste ringa ambulans och polis”, säger min lillebror. Vi får båda upp mobilerna , men nu tvekar jag ett ögonblick och frågar litet fåraktigt: ”Vem ringer?”

Lillebror tvekar inte.  Jag tittar inte utan beundran på när min lillebror, alltid lugn som en filbunke, utan att darra på manschetten slår 112 och förklarar vad som hänt, var vi är och vilken hjälp vi behöver… Dagens okände hjälte! Snart hör vi sirenerna från utryckningsfordonen. Pärsen är över. Vi lever och står där i det kalla vinterljuset utan en skråma efter det fruktansvärda som hänt.

– – –

Livet kan, som danske Mads Mikkelsen nu lärt oss, bestå av 29 000 dagar. Det kan också komma att bli betydligt färre om ödet så vill. Eller några fler. Vi ska naturligtvis inte utsätta oss för dumdristiga risker, men det går inte heller att komma ifrån att livet kan vara farligt att leva. Det har jag lärt mig att leva med…

”Fyra år till” – när Ratatas fans vuxit upp

Posted in Electronica, Film, musik with tags , , , , , on 23 januari, 2011 by japetus

I slutet av november förra året hade Tova Magnussons film ”Fyra år till” premiär, en kärlekshistoria i politisk miljö. Nu har jag äntligen sett den. Det var på tiden.


Regissören och skådespelerskan Tova Magnusson (född 1968)

”Fyra år till” är nämligen en mycket smart, slagfärdig och underhållande komedi med ett riktigt bra manus! Manusförfattaren Wilhelm Behrman har ett förflutet som politisk reporter och det märks genom alla oförskämt träffsäkra repliker som känns riktigt trovärdiga i sammanhanget. Men det som redan tidigare i höstas fick mig att haja till inför den här filmen var att Ratatas musik skulle spela en viktig roll som soundtrack. Och jag kan nu bekräfta att det blev så.

För jag satt verkligen där i plyschfåtöljen, Sergel salong 13, med ett allt större leende på läpparna i takt med att Ratata-pärlorna vältajmat serverades en efter en. Ratatas musik spelar en avgörande roll då huvudrollsinnehavarna, folkpartiledaren David (Björn Kjellman) och socialdemokratiske påläggskalven och talskrivaren Martin (Eric Ericsson), möts och hittar ett första naturligt samtalsämne i sin gemensamma kärlek till tonårsfavoriterna Ratata. Igenkänningsfaktorn i diskussionerna kring första singeln, första låten och referenser till gamla turnéplanscher och skivomslag är total även för undertecknad. Vilket knappast överraskar dem som känner mig.


Ratata-nostalgi anno 2011 i form av Ratatas LP-klassiker ”Jackie” från 1982

Ratatas musik följer sedan storyn som en röd tråd filmen igenom och det arbetet är utmärkt gjort. För den som är bevandrad i Ratatas musikskatt från åren 1981 – 1989 vet att det finns musik för alla sinnesstämningar, kanske särskilt de sorgsna och vemodiga. Tova Magnusson hade kontaktat Mauro Scocco, som efter att ha gillat manuset även skrivit filmmusiken. Musiken förstärker och fördjupar upplevelsen och jag hör tydligt hur flera i biosalongen nynnar och sjunger med, en ganska oväntad sing-along dimension långt bort från Sound of Music.

Andra älskade Stranded-artister som Reeperbahn, Lustans Lakejer och Irma Schultz har dykt upp i bloggen gång på gång och det är egentligen konstigt att jag inte kommit att skriva en längre blogg om Ratata förrän nu. Särskilt med tanke på den plats Ratata haft som ett så uppenbart soundtrack till mitt (tonårs) liv; jag var 13 när det började och 21 när Ratata tog paus. För vi kan ju faktiskt ändå inte 100 procentigt veta att det är slut, bara nästan.

Att det inte blivit så mycket om Ratata här beror också just på det att Mauro och Johan (Ekelund) valt att hålla en smakfullt stram och tydligt o-nostalgisk inställning till denna del av sitt förflutna. De klarar sig också både så bra utan de pengar som en kortare eller längre återförening som Ratata skulle kunna ge. Det är inte svårt att räkna ut hur gärna arrangörerna av förra årets Forever young-festival hade velat ha med Ratata i programmet. En återföreningsturné med Ratata måste nu stå allra högst på önskelistan. Efterfrågan på ett sådant arrangemang är förvisso extremt stort i Sverige.


Ratata: Mauro Scocco (född 1962) och Johan Ekelund (född 1960) som de såg ut avporträtterade på innerkonvolutet till LPn ”Mellan dröm och verklighet”, 1987

Men åter nu till det egentliga temat för denna blogg, mina tankar efter filmen ”Fyra år till”. Det är nu 2010-2011 högst trovärdigt att en statsministerkandidat kan ha Ratata som gamla favoriter. Det är inte heller det minsta konstigt att en regissör som Tova Magnusson också är ett stort fan av bandet och vill använda deras musik i en av sina filmer; hon är ju för övrigt född samma år som undertecknad. Dessa tankar får mig nu att fyra av följande och möjligen aningen pretentiösa hugskott till gissning.

Kanske är det t o m så att vi som när det begav sig i våra tonår verkligen gillade det här bandet (och det skivbolag som gav ut deras skivor) nu är statistiskt överrepresenterade i sammanhang där vi kan manifestera denna musikaliska kärlek som Tova Magnusson gjort? Eller som jag nu i oerhört  mycket mindre och anspråkslös skala gör med denna blogg denna januarisöndag 2011?

Jag fascineras av tankar kring hur det blivit nu ca 25-30 år senare när alla vi Ratata/Stranded-fans vuxit upp och intagit våra platser i det svenska samhället i ett nytt årtusende; musiken vi älskade som tonåringar bär vi fortfarande med oss och denna gamla tonårskärlek kan nu t ex manifesteras som bärande soundtrack i en riktigt bra komedi på bio.

Men att hoppas på att få se mer av Ratata än så här, som soundtrack i en film eller som korta framträdanden i samband med speciella jubiléer, är att hoppas på för mycket…


Trailern till filmen ”Fyra år till”

Tova Magnusson intervjuas om filmen av Tidningen Kulturen:
http://www.tidningenkulturen.se/portr-mainmenu-51/film-mainmenu-96/8062-med-tova-fran-ratata-till-ungern

– – –

Min kommentar till Ratatas korta återförening på Gröna Lundsteaterns scen 2007:
https://japetus.wordpress.com/2008/04/27/en-fortjusande-aprilkvall-med-mauro-scocco-pa-grona-lundsteatern/

Min blogg om Ritz reunion 2009 där Ratata även gjorde ett kort och mycket bejublat framträdande:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/22/ritz-reunion-party-med-tidsmaskinen-tillbaka-till-1987/

Marina Schiptjenko uppträder med Johan Kinde och Lustans Lakejer i TV4s morgonprogram

Posted in Electronica, musik on 21 januari, 2011 by japetus

Den proffsiga lanseringen av Lustans Lakejers nya platta ”Elixir” fortsätter.  Jag har nu på eftermiddagen från JK fått den angenäma informationen att…


Marina Schiptjenko: den ljuvliga, multibegåvade och legendariska syntikonen från band som Page och BWO kommer att gästspela med Lustans Lakejer i TV4 Nyhetsmorgon kl 8:00 nu på lördag!  Johan Kinde, Marina och pojkarna i bandet kommer att framföra tre nya sånger från LL’s nya album ”ELIXIR”. Bl a den kommande singeln ”Eld & Vatten”.


Marina Schiptjenko (1965- )

Det här är smart. En mycket lyckad kombo utan tvivel. Jag blev väldigt glad när jag fick reda på detta och tycker det är så trevligt att följa lanseringen av Lustans nya platta. Det ser verkligen bra ut, Marina Schiptjenko är helt rätt i sammanhanget; en intellektuell kulturpersonlighet med elegans, stil, smak och cred.

Jag såg själv legendariska synthbandet Pages återföreningsspelning i maj förra året då Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko sammanstrålade för en exklusiv kultspelning på Sugar Bar på Kammakargatan i Stockholm – ett närmast hysteriskt drag! Och väldigt kul.

Marina är en i lika delar karismatisk och sympatisk person som i många år samarbetat med Alexander Bard ända sedan hon av honom bjöds in till samarbete i synthbandet Vacuum efter hennes tid med Page.

Marina Schiptjenko driver sedan 1991 även galleriet Andréhn-Schiptjenko tillsammans med Cilène Andréhn och de har under åren etablerat sig som ett av Skandinaviens ledande gallerier för samtida konst.

– – –

Galleri Andréhn-Schiptjenko:
http://www.andrehn-schiptjenko.com/site/

Lustans Lakejers FaceBook-sida:
http://www.facebook.com/LustansLakejer?v=wall

Lustans Lakejers lakej”, Johan Norbergs blogg om sin nya roll som kulturmecenat:
http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=12&year=2010#3561

Mina tidigare bloggar om Lustans Lakejers nya platta ”Elixir”:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/14/rattelse-om-omslaget-till-lustans-lakejers-nya-platta-elixir/

https://japetus.wordpress.com/2011/01/04/lustans-lakejer-slapper-nya-plattan-elixir-med-mecenaters-hjalp/

https://japetus.wordpress.com/2010/08/07/lustans-lakejer-slapper-ny-platta-pa-stranded/

Min recension av Lustans spelning vid Forever Young-debuten utanför Linköping 6 aug 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/08/forever-young-2010-i-linkoping-6-aug-min-upplevelse/

Annorlunda upplevelse på Jakobsgatan 6 en kall fredagkväll i januari

Posted in Vardagligt on 16 januari, 2011 by japetus

Det är fredag, sen eftermiddag, tidig kväll. Jag står utanför Hamburger Börs på Jakobsgatan och väntar på min flickvän. Vi ska gå på fotovernissage. Det är kallt ute, säkert minus 10. Huttrar och stampar litet.

Men så ser jag ett alternativ. Istället för att frysa öppnar jag dörren till Jakobsgatan 6 och kliver in i den eleganta entrén; ”Vasakronan – välkommen till en bättre värd!” Den ljusa entrén är varm och elegant. Här värmer jag mig en stund. En och annan flitig person med anställning på denna adress kommer ned med hissarna vid denna sena timme och passerar genom foajén, försvinner snart ut i den begynnande januaristockholmska fredagskvällen. Ingen tar någon notis om mig där jag står i ett hörn.


Entrén Jakobsgatan 6

Min nyfikenhet väcks. Jag går bort till hissarna och ser att det går att åka upp till nionde våningen. Hmmm… Jag följer impulsen och trycker på knappen. Jag har alltid tyckt det varit spännande att komma upp och få se nya utsikter inne i Stockholm. T ex när jag gick högvakten på Stockholms slott följde jag med i gryningen genom de spännande slottsvindarna för att vara med när fanan hissades. Den utsikten ångrade jag inte att jag såg.

Och inte heller denna, om än mer blygsamma utsikt, kommer jag att ångra. Hissen lyfter mig snabbt i höjden och jag kliver några ögonblick senare ut i en mörk hall med vackert ljust marmorgolv som sobert breder ut sig under mina fötter. Det är väldigt tyst här uppe, förutom ett svagt orgelbundet knäppande ljud som fyller mig med känslor av overklighet och ett stänk av oro. Jag ser mig nyfiket omkring.

Åt vänster kan jag blicka ut genom ett fönster mot nordost in mot city och se Jakobs kyrka, ned i Kungsträdgården, Grand Hôtel och Slottet och länge bort Kaknästornet och Nackamasternas evigt blinkande ljuskvadrat. Åt höger ser jag ut över en stor igensnöad solterass mot sydväst och kan njuta av anblicken av Stadshustornet, Riddarfjärden och Södermälarstrand där en lång orm av ljuspunkter ringlar sig fram, bilar i miniatyr. Det är som att alla ljusen gnistrar litet på samma sätt ljudlösa sätt som avlägsna stjärnor i den kalla vinterkvällen. Det är i lika delar overkligt och oväntat vackert.

Vad gör jag här? Får jag vara här? Är det ens lämpligt att vara här? Tankarna kommer plötsligt till mig där jag står och blickar ut över Stockholm från min oväntade utsiktsplats denna fredag. Är det knäppande ljudet nån sorts övervakningsutrustning som redan noterat mitt intrång? Är väktare redan på väg hit? Har jag försatt mig i en potentiellt obehaglig situation?

Men jag har ju inte brutit mig in på nåt sätt. Det kan ju inte vara olagligt. Jag njuter av stillheten i den övergivna inglasade marmorhallen någon minut till innan jag åter kliver in i hissen och påbörjar nedresan mot gatunivån, vernissaget och den väntande fredagskvällen.

Rättelse om omslaget till Lustans Lakejers nya platta ”Elixir”

Posted in musik on 14 januari, 2011 by japetus

Jag hade fel.

I ett tidigare inlägg här i bloggen berättade jag om Lustans Lakers nya platta.
https://japetus.wordpress.com/2011/01/04/lustans-lakejer-slapper-nya-plattan-elixir-med-mecenaters-hjalp/

Jag hade där lagt in en bild av det jag då uppfattat som det blivande omslaget till nya plattan, LL-loggan i rött på svart ormskinn. Det var ett effektfullt omslag som vi kanske får se i något annat sammanhang, kanske en singel?

Idag släpptes dock informationen på Lustans FaceBook-sida. Nu vet vi att det nya omslaget till ”Elixir” kommer att ser ut så här: 

Det ser utan tivel ut som ett riktigt nyromantiskt, ”åter till rötterna och essensen”-omslag. Bådar gott.

Jag ser verkligen fram mot att få införskaffa och lyssna igenom plattan. Inte vid en dator eller via ett par datorhörlurar, utan hemma i soffan i min egen stereoanläggning medan jag bläddrar igenom foldern och läser. Mitt lyssnarbeteende är fortsatt väldigt mycket 90-tal. Det är musikalisk njutning för mig.