Annorlunda upplevelse på Jakobsgatan 6 en kall fredagkväll i januari

Det är fredag, sen eftermiddag, tidig kväll. Jag står utanför Hamburger Börs på Jakobsgatan och väntar på min flickvän. Vi ska gå på fotovernissage. Det är kallt ute, säkert minus 10. Huttrar och stampar litet.

Men så ser jag ett alternativ. Istället för att frysa öppnar jag dörren till Jakobsgatan 6 och kliver in i den eleganta entrén; ”Vasakronan – välkommen till en bättre värd!” Den ljusa entrén är varm och elegant. Här värmer jag mig en stund. En och annan flitig person med anställning på denna adress kommer ned med hissarna vid denna sena timme och passerar genom foajén, försvinner snart ut i den begynnande januaristockholmska fredagskvällen. Ingen tar någon notis om mig där jag står i ett hörn.


Entrén Jakobsgatan 6

Min nyfikenhet väcks. Jag går bort till hissarna och ser att det går att åka upp till nionde våningen. Hmmm… Jag följer impulsen och trycker på knappen. Jag har alltid tyckt det varit spännande att komma upp och få se nya utsikter inne i Stockholm. T ex när jag gick högvakten på Stockholms slott följde jag med i gryningen genom de spännande slottsvindarna för att vara med när fanan hissades. Den utsikten ångrade jag inte att jag såg.

Och inte heller denna, om än mer blygsamma utsikt, kommer jag att ångra. Hissen lyfter mig snabbt i höjden och jag kliver några ögonblick senare ut i en mörk hall med vackert ljust marmorgolv som sobert breder ut sig under mina fötter. Det är väldigt tyst här uppe, förutom ett svagt orgelbundet knäppande ljud som fyller mig med känslor av overklighet och ett stänk av oro. Jag ser mig nyfiket omkring.

Åt vänster kan jag blicka ut genom ett fönster mot nordost in mot city och se Jakobs kyrka, ned i Kungsträdgården, Grand Hôtel och Slottet och länge bort Kaknästornet och Nackamasternas evigt blinkande ljuskvadrat. Åt höger ser jag ut över en stor igensnöad solterass mot sydväst och kan njuta av anblicken av Stadshustornet, Riddarfjärden och Södermälarstrand där en lång orm av ljuspunkter ringlar sig fram, bilar i miniatyr. Det är som att alla ljusen gnistrar litet på samma sätt ljudlösa sätt som avlägsna stjärnor i den kalla vinterkvällen. Det är i lika delar overkligt och oväntat vackert.

Vad gör jag här? Får jag vara här? Är det ens lämpligt att vara här? Tankarna kommer plötsligt till mig där jag står och blickar ut över Stockholm från min oväntade utsiktsplats denna fredag. Är det knäppande ljudet nån sorts övervakningsutrustning som redan noterat mitt intrång? Är väktare redan på väg hit? Har jag försatt mig i en potentiellt obehaglig situation?

Men jag har ju inte brutit mig in på nåt sätt. Det kan ju inte vara olagligt. Jag njuter av stillheten i den övergivna inglasade marmorhallen någon minut till innan jag åter kliver in i hissen och påbörjar nedresan mot gatunivån, vernissaget och den väntande fredagskvällen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: