Det kan vara livsfarligt att leva, fortfarande

Mannen i bussätet framför mig vänder sig om med ett ryck; en vild, stirrande blick möter min då han skriker till mig: ”Någon, gör något! Gör något!!!” 

Det är nu uppenbart för oss alla på Swebus morgontur mellan Kalmar och Stockholm denna juldagsmorgon den 25 december år 2000 att vi befinner oss mitt uppe i ett fasansfullt chicken-race när vår buss i hög fart girar herrelös fram och tillbaka över E22:ans körfält, mot mötande trafik, i höjd med småländska Mörtfors mellan Oskarshamn och Västervik.

Det obehagliga metalliska knastrande ljudet av vägstolpar som knäcks hörs varje gång bussen girar för långt ut i vägrenen, men den girar på något oförklarligt sätt tillbaka upp på vägbanan igen.  En frontalkrock verkar vara det logiska slutet på denna vansinnesfärd.

Vår bussförare hänger till synes livlös över ratten. Tjejen som sitter precis bakom honom böjer sig fram och börjar först klappa men övergår snabbt till att slå honom i ryggen; det har först ingen effekt, men efter några obehagliga sekunder tittar han upp med glasartade ögon och sjunker sedan mardrömslikt ihop igen. Mannen framför mig skriker nu hysteriskt: ”GÖR NÅGOT!!!”  Jag förstår inte hur det går till eller varifrån mitt sinneslugn kommer, men jag hör min egen röst säga till honom: ”Lugn, lugn! Vi klarar oss, vi kommer att klara oss…”

– – –

På Domodedovos flygplats i Moskva slog igår ännu en självmordsbombare till, minst 35 dödades och 130 skadades. Tragedi. Hemskt olustigt. Enligt våra planer ska nämligen jag och två nära vänner resa på en långweekend till Moskva i maj, något vi i många år talat om att vi ska göra. Vi har inte kommit till skott förrän nu.

Och nu detta… Detta världsläge. Dessa bomber. Denna hotbild. Hur ska jag förhålla mig till detta?

Under ett antal år för ett antal år sedan utsatte jag mig regelbundet för olika typer av risker. Fallskärmshopp, bungyjump, upprepade våghalsiga klättringar under mer eller mindre extrema förhållanden. Varför? 30-årskris sa nån. Jag vet inte.

I tidigt 90-tal gjorde jag ett tiotal flygningar med Aeroflot Stockholm – Leningrad/St Petersburg t o r i dimma och snöstormar. Bl a samma dag som SAS kraschade i Gottröra. Det kändes farligt både en och annan gång. Var det dumdristigt? Jag gjorde det ändå. Utan tvekan.

På senare år har jag inte varit lika riskbenägen. Men när det gäller den ev resan till Moskva har jag inga planer på att ställa in den. Risker, faror finns det även hemma. För några veckor sedan hade vi ju vår egen självmordsbombare i centrala Stockholm.

Nej jag vill inte låta några fundamentalistiska terrorister styra mitt liv i så hög utsträckning att jag avblåser resan. Det kan vara farligt att leva, fortfarande…

– – –

Jag har i efterhand undrat varför ingen helt enkelt sprang fram i bussen och tog tag i ratten den där juldagsmorgonen? Hade James Bond varit med ombord hade han förstås gjort så. Och händer det mig igen finns chansen att jag har nog sinnesnärvaro att göra det.

Men James Bond lyste med sin frånvaro och bussens vansinnesfärd gick allt mer i riktning vänster vägdike. Lyckligtvis satt där en rad med stolpar som kom att knäckas en efter en och på så vis fick bussen att sakta av sin fart. Vad som annars hänt om vi flugit av vägen in i en bergvägg i 90 km/h vet jag inte.

Vad tänkte jag under de kanske totalt 90 evighetslånga sekunder jag upplevde min tydligaste nära-döden-upplevelse? Det var faktiskt ganska lugnt. Förutom att uppmana min lugne lillebror att hålla i sig och försöka stilla den hysteriske mannen framför oss tänkte jag  att ”det kan bara inte vara slut redan nu” – och det kändes faktiskt aldrig så heller. Jag hann också tänka litet på försoning, en eller annan person jag inte var försonad med. Just den biten kändes inte bra.

Men bussens färd slutade inte heller med någon frontalkrock, utan med att den till slut rullade ned i diket. Men detta var först efter att dess fart tack vare vägstolparna sänkts till kanske bara 10-20 km/h. Rullningen gick overkligt långsamt. Jag och min bror bara höll i oss, flyttade några handgrepp i takt med att bussen välte och sedan liksom klängde oss fast vid sätena. Detta medan vi såg övriga passagerare – många handlöst – falla ned mot det tak som nu blivit golv.

Vi klättrade ned och försökte hjälpa våra medresenärer. Några av dem var i 80-årsåldern. Det kändes oroligt. Bussföraren var fortfarande i sin egen värld där han sorterade tidtabeller och talade lätt osammanhängande om när nästa buss skulle komma. Han måste ha varit svårt chockad.

Men alla medresenärer verkade ha klarat sig väl så när som på några skrubbsår. Det var bara en tjej i vår egen ålder som uppenbarligen brutit handleden, vilket tydligt syntes på den onaturliga vinkeln och den bulle till blödning som börjat ansamlas under huden. Vi hjälpte henne så gott vi kunde. Sen kom nästa tanke: ”kommer bussen explodera och brinna som på film, läcker det bensin?”

Några människor klättrade snabbt ut genom de nödöppnade dörrarna som nu satt i taket. Den vägen kunde ingen av gamlingarna ta sig ut. Hur skulle vi göra för att få ut dem? Takluckan satt i midjehöjd i det som nu blivit en vägg, men den satt fast. Jag kunde inte få upp den med händerna, men sparkade sen desperat och hårt, hårt några gånger. Luckan gick upp. Jag kröp ut. Tillsammans lyfte jag på utsidan och min bror från insidan ut de fyra-fem personer som inte själva kunde klättra ut.

När jag tänker på detta idag känns det hela som en dröm. Det overkliga i situationen förstärktes av åsynen av en av gamlingarna som helt lugnt körde sin rullator upp ur diket, upp på vägen…

Nånstans här börjar jag själv känna de första lätta tendenserna till chock och starkt obehag. ”Vi måste ringa ambulans och polis”, säger min lillebror. Vi får båda upp mobilerna , men nu tvekar jag ett ögonblick och frågar litet fåraktigt: ”Vem ringer?”

Lillebror tvekar inte.  Jag tittar inte utan beundran på när min lillebror, alltid lugn som en filbunke, utan att darra på manschetten slår 112 och förklarar vad som hänt, var vi är och vilken hjälp vi behöver… Dagens okände hjälte! Snart hör vi sirenerna från utryckningsfordonen. Pärsen är över. Vi lever och står där i det kalla vinterljuset utan en skråma efter det fruktansvärda som hänt.

– – –

Livet kan, som danske Mads Mikkelsen nu lärt oss, bestå av 29 000 dagar. Det kan också komma att bli betydligt färre om ödet så vill. Eller några fler. Vi ska naturligtvis inte utsätta oss för dumdristiga risker, men det går inte heller att komma ifrån att livet kan vara farligt att leva. Det har jag lärt mig att leva med…

4 svar to “Det kan vara livsfarligt att leva, fortfarande”

  1. Calle, det här har vi inte hört; att Olle o du varit med om en så fasansfull färd! Du skriver så bra; det kanske kan bli en bok så småningom, när du blivit pensionär eller så och fått mer tid. Kram från Gudrun o Bengt

    • Ja det var en rysare! Och det kändes bra att få ”skriva av sig” genom att återberätta det hela här. Vi var fyra på bussen som hade byten längre fram samma dag och därmed litet mer bråttom att komma hem. Vi sattes i en taxi och kördes upp till Stockholm och snackade naturligtvis oavbrutet om det som hänt i de ca 4 timmar som resan tog. Det blev vår ”debriefing”…

  2. Jag hade också missat den här. Det händer när det händer …

    • Ja du… Det här var i allra högsta grad en rysare, den juldagen år 2000 på väg från julfirandet hos pappa. Det var en riktig nära-döden-upplevelse. Tänker med tacksamhet på allt jag fått uppleva under de dryga 15 år som gått sedan denna dramatiska juldagsmorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: