Arkiv för februari, 2011

”A shot that was heard around the world…” Palmemordet 25 år, personliga minnesbilder

Posted in Historia, musik, Personlig kommentar with tags , , , , , on 28 februari, 2011 by japetus

Det är strax före midnatt på fredagkvällen den 28 februari 1986. Till de suggestiva tonerna av Tangerine Dreams plattor ”Rubycon” och ”Tangram” har tre gymnasieungdomar på sportlov i Pajala, efter en dag av skidåkning, precis avslutat ännu en omgångs rollspelande i Tolkiens sagovärld. Norrskenet anas genom frostiga fönsterrutor. Imorgon, i ottan börjar den långa, långa bilresan tillbaka mot Stockholm.

Samtidigt i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen i Stockholm har Sveriges statsminister Olof Palme just skjutits till döds av en okänd mördare, skotten föll vid 23.21. Statsminister Palme hade gått på niobion och sett Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” på biografen Grand tillsammans med sin fru Lisbeth och sonen Mårten med flickvän. Nu vid midnatt har ett akutteam på Sabbatsbergs sjukhus avbrutit sina återupplivningsförsök. Klockan 23.30 har ambulansen svängt in på Sabbatsbergs akutintag. Olof Palme har förts in i operationsrummet. En rad åtgärder har gjorts för att försöka återuppliva honom, men läkarna inser snart att det är lönlöst. Palme dog redan sekunderna efter att ha träffats högt i ryggen av den grovkalibriga revolverkulan. Klockan 00.06 dödförklaras Olof Palme. Ekot av detta historiska skott har dock ännu inte nått särskilt långt.


Olof Palme (1927-1986), här fotograferad 1 maj 1985

Men klockan 00:27 blir nyheten officiell då TT går ut med följande korta telegram: ”Statsminister Olof Palme är död. Han avled sedan han skjutits ner i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen i centrala Stockholm. Palme fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han senare avled.”

Denna hemska nyhet är dock ännu okänd för den övervägande majoriteten av Sveriges befolkning, så också för de tre killarna som avslutat sitt rollspelande, borstat tänderna och nu hunnit gå till sängs. Lillebror, 16 år, styr stegen upp för trappan mot sin säng i det som kallas ”pojkarnas rum” där mamma och pappa troligen redan somnat. I det som kallas ”flickornas rum” har min faster och farbror nu sitt sovrum. Huset vi bor i rymde en gång 10 barn och har så länge jag kan minnas varit en varm och välkomnande generös mötesplats där alla de många besökarna på något sätt alltid fått plats. Jag begriper i efterhand inte hur det gick till att vi ofta var så många där samtidigt och att det ändå fungerade?

Jag själv, 18 år, går tillsammans med min jämnårige kusin P tillbaka in i det som i nästan 40 år varit farmor och farfars sovrum på bottenvåningen, men som nu 6 år efter farfars död och ett par år efter farmors avflytt till äldreboende blivit ett gästrum. Ett gästrum som alltså under kvällen även varit ett spelrum där ett kreativt äventyr utspelat sig.

Jag och P snackar en stund, men jag är trött, släcker snart och somnar i mitt hörn. Kusin P har däremot inte lika lätt att somna denna kväll. Han behåller lampan tänd och börjar läsa en bok medan nattradion skvalar tyst i bakgrunden. Han läser en stund, och en stund till. Klockan har blivit 01.00 och utanför sprakar norrskenet över tornedalshimlen norr om polcirkeln. Februari har blivit mars. Alla sover tyst i huset, men kusin P är fortfarande vaken och vid ca 01.10 har han ännu inte somnat och får då, som en av de första i Sverige och definitivt som den förste i huset höra den hemska nyheten.

Han har efteråt berättat för mig hur olustigt det kändes att ta emot denna overkliga nyhet. Ensam vaken i det gamla välbekanta huset med mamma och pappa, morbror och ingift moster samt två kusiner sovande i angränsande rum. En jämnårig kusin hade han sovande bara ett par meter bort. Vad skulle han göra? Nu var han klarvaken och hade ännu svårare att somna. Skulle han väcka någon av de andra?

I slutänden gjorde han det aldrig, utan får ligga vaken ensam ytterligare en stund med sina tankar, nu med den extra oro och olust som den hemska nyheten givit…

Själv vaknar jag  ca 06.30 på morgonen den 1 mars 1986. Flera personer är redan i rörelse, bl a kusin P och faster K som berättar nyheten för mig. Överraskad och lätt chockade skyndar jag ut ur sovrummet, genom badrummet, biblioteket och in i vardagsrummet där TVn redan står på. Här håller nu husets övriga invånare på att samlats, inklusive mamma och farbror S. Och sedermera också Pappa som fått sova längre eftersom han har huvudansvaret vid ratten i vår Saab 900 EMS som snart ska starta mot Stockholm och Älvsjö.

Extra-Rapport sänder. Vi sitter nu alla tysta och tittar på farmors TV. Det är då jag får se de klassiska bilderna av en trött och härjad Ingvar Carlsson på väg in till krismöte på Rosenbad, avspärrningens rödvita plastband runt mordplatsen med den hemska blodfläcken och bilderna av den för mig ännu okända Dekorima-butiken och den hittills okända Tunnelgatsadressen med trapporna som leder upp på Brunkebergsåsen och Malmskillnadsgatan dit mördaren setts fly.


Mordplatsen 1 mars 1986

Efter frukost är det sedan dags för den långa färden söderut, ca 1 200 km ned till Stockholm längs E4:an. En bilresa på 11 – 12 timmar jag vid det här laget gjort många gånger, men den här resan blir nog den mest minnesvärda. Radion står förstås på i bilen och gång på gång får vi höra nyhetsinslaget med ögonvittnet, taxichauffören Anders Delsborns vittnesmål från mordplatsen.

Ingen av oss vet det än, men den polisutredning som påbörjats hemma i Stockholm ledd av polismästare Hans Holmér ska präglas av misstag, oprofessionalitet, schabbel och felaktiga huvudspår. Vi kommer att få höra Holmér på presskonferenserna presterande den ena tungfotade metaforen efter den andra, ljus i tunnlar som blåses ut ett efter ett, fantombilder, Smith & Wesson-revolvrar och så PKK-uppslag – ”huvudspåret”. I Holmérs utredning växer bilden av ett vansinnesdåd fram. En ensam vettvilling har mördat Palme. Knarkaren och dråparen Christer Pettersson passar in i den här beskrivningen och har befunnit sig i anslutning till mordplatsen.

Men var det verkligen så? En av många som haft alternativa förklaringar är Leif GW Persson som övertygande argumenterat för att det snarare måste ha varit en helt annan typ av mördare med en helt annan sinnesnärvaro och skärpa som avfyrat det dödande skottet. Den ensamme vettvillingen är en tacksam och enkel förklaring men den verkar nu allt mindre trovärdig.

Detta är nu hela 25 år sedan. De sorgliga turerna kring mordet är nu historia. En för Sveriges del riktigt olustig och traumatisk sådan.  Jag har levt med den här nyheten, den här samtidshistorian i alla dessa 25 år som gått. 5 år, 10 år, 15 år, 20 år och nu 25 år. Och fortfarande är ingen mördare gripen. Palmemordet har verkligen blivit ett nationellt trauma. Internationellt har ”Swedish hunts” blivit – eller åtminstone varit – ett begrepp för misslyckande.

Mordet skulle egentligen ha preskriberats idag på 25 årsdagen, men lagreglerna har ändrats. Mord preskriberas nu aldrig. Paradoxalt nog bedöms detta ytterligare försvåra utredningen, som nu kommer att fortsätta, men med det uteblivna hoppet om att preskriptionen skulle locka fram ett juridiskt riskfritt erkännande.

På mordplatsen tvättades den hemska blodfläcken snart bort och ersattes av ett stort hav av röda rosor. Längre fram i mars denna vår pryade jag på Albert Bonniers Förlag på Sveavägen och passerade då under dessa vårveckor 1986 mordplatsen. Varje morgon rundade jag det röda havet av rosor på min väg till Bonniers. Ca 10 år senare kom jag att arbeta i en organisation där vi hade förre RÅ, Riksåklagaren, Magnus Sjöberg som ordförande. Han var min högste chef och jag träffade honom på tu man hand för underskrifter av protokoll och viktiga handlingar med jämna mellanrum.

När tid fanns – och det fanns det då och då – talade vi vid dessa tillfällen om Palme, mordet och mordutredningen. Magnus var (och är – för han lever än!) en mycket respektingivande, vänlig och extremt kompetent och skärpt jurist som i många år jobbat nära Palme som rättschef i Statsrådsberedningen innan han blev RÅ 1978 – 1989. Han var en av landets främsta jurister. Magnus följde mordutredningen kring Palme på nära håll och det var förstås exceptionellt intressant att tala med honom om detta. Magnus hade sin uppfattning klar om vem som var mördaren. Under de år (1994-1997) jag hade äran att samarbeta med honom ändrade han inte sin uppfattning om detta.

För några år sedan arbetade jag vid Arbetsmiljöverket och hade där en kollega som suttit nära Palme när denne var ecklesiastikminister (utbildningsminister) på 60-talet. Han hade mött Palme nästan dagligen under de åren.

I nuläget jobbar jag vid en instititution på en högskola där några av forskarna skrivit uppmärksammade böcker om Olof Palme, jag tänker då främst på professor Kjell Östbergs utmärkta ”I takt med tiden” samt ”När vinden vände”. Så på något sätt har skuggan av mordet berört mig många, många gånger under de år som gått.

Och sorgligt nog är det nu 25 år efter mordet inte mycket som tyder på att denna skugga kommer att skingras genom det ljus som ett uppklarande skulle kasta över händelserna på Sveavägen och Tunnelgatan 28 februari 1986.

Men skidåkandet fortsätter… Idag den 25 februari 2011 sänder jag en varm lyckönskning till kusin P som ”i fäders spår för framtida segrar” kör de 89 kilometrarna mellan Sälen och Mora.


Mordplatsen idag 25 år senare

– – –

Aktuella tidningsartiklar om Palmemordet:

Dagens Nyheter hade en av de första reportrarna på plats: http://www.dn.se/nyheter/sverige/dn-reportern-per-luthander-om-natten-da-palme-mordades
Vittnena berättar om vad de såg: http://www.dn.se/nyheter/sverige/vittnena-berattar-om-mordet

Svenska Dagbladet om det nationella traumat Palmemordet: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ett-trauma-som-annu-inte-har-lakt_5972967.svd

Expressen om Lisbet Palmes intervju idag, ”Det var Christer Pettersson” : http://www.expressen.se/nyheter/1.2347020/lisbet-palme-jag-har-ju-identifierat-mordaren

Aftonbladet om Mona Sahlins kransnedläggning vid Palmes grav idag: http://www.aftonbladet.se/nyheter/palme/article8637075.ab

– – –

SvTs ”Veckans brotts” rapportering om Palmemordet:
http://svt.se/2.140567/1.2168644/mordet_pa_olof_palme_-_minut_for_minut

– – –

Titeln till denna blogg är hämtad ur en strof ur texten till låten ”Seconds” med Human League som handlar om ett annat mycket känt och ännu ej uppklarat mord. Ett mord som på det sättet har likheter med Palmemordet, mordet på President Kennedy 1963. Precis om människor brukar kunna tala om vad de gjorde när de fick höra om Palmemordet så minns man Kennedymordet. Dessa två ouppklarade statsmannamord har likheter och beröringspunkter i sina respektiva länder och dess invånares föreställningsvärld.

”Your knuckles white as
your fingers curl
The shot that was heard
around the world…”


Videon här innehåller den mycket dramatiska färgfilmssekvensen från den ödesdigra kortegen i Dallas, 22 november 1963

Annonser

Med Papa Legba och Baron Samedi på Etnografiskas voodooutställning

Posted in Historia, musik, Vardagligt on 27 februari, 2011 by japetus

I lördags såg jag den omtalade ”Vodou”-utställningen på Etnografiska muséet i Stockholm. Detta är en utställning om ”vodou” som det kallas och stavas på Haiti, som är vodouns starkaste fäste. Detta till skillnad från voodoo som beskrivs som Hollywoods version med nålar och dockor och zombies. Utställningen känns både fascinerande och litet förvirrande att se.

Vodou är en märklig mix av afrikanska, indianska och katolska trosföreställningar, med rötter i slaveriet. De första afrikanska slavarna kom till ön Hispaniola redan på 1500-talet. Hispaniola är som bekant det geografiska namnet på den ö som är politiskt delad i Haiti och Dominikanska repubiken. Haiti var för övrigt det andra landet på västra halvklotet, efter USA, som blev självständigt från kolonialmakten, i Haitis fall Frankrike, efter en serie slavuppror där vodoun spelade en viktig roll.

I början av utställningen kunde man se ett antal filmsnuttar, intervjuer med olika vodou-utövare på Haiti. Det var intressant och informativt då vodoun här placerades i ett levande, aktuellt och samtida sammanhang. Vanliga människor på Haiti talade om sin relation till vodou. Men här fanns också snuttar med vodou-präster, hounsis, som försatte sig i trance-tillstånd och dansade, lallade runt tungomålstalande. Kul att få med litet av det jag med mina fördomar om vodou hoppats på att få se.

Utställningens alla föremål kommer från schweizisk-haitiskan Marianne Lehmans personliga (!) samling av föremål som nu är ute på turné i Europa. Pengarna vill hon använda till att skapa ett riktigt museum i Haiti.

Det är svårt att få grepp om vodoun. Den framstår som en egen religion, och har tydligen märkligt nog accepterats av katolikerna som möjlig att utöva parallellt med katolsk kristen tro. De flesta vodouister är också katoliker. Jag har dock personligen svårt att förstå hur de får ihop denna dubbla tro? De många märkliga andar och gudar som finns inom vodoun kräver sin speciella offer och riter, Baron Samedi (känd från Bond-rullen ”Live and let die”) och Papa Legba (möjligen känd från Talking Heads-låten med samma namn) är två exempel. Hur detta kan gå ihop med katolsk tro får jag inte ihop – ”du ska inga andra gudar hava jämte mig…”

Vi fick i utställningen lära oss skilja på kalla och varma vodou-gudar. De kalla är inte lika snabba och kraftfulla, men mer säkra att närma sig. De varma gudarna var mer nyckfulla och potentiellt farliga om man på nåt sätt förargat dem. Guiden var dock noggrann med att upprepa att vodou-andarna/gudarna inte var onda, bara delvis egensinniga och oberäkneliga.

Ändå fick jag en obehaglig känsla av och till på utställningen. Det var mycket intressant, och litet obehagligt. Särskilt i den nedsläckta delen av utställningen där de hemliga utövande Bizango-sällskapen presenteras. Där är fullt av s k bizango-krigare. Minnen från Haitis våldsamma historia har avsatt många spår i den haitiska voodoon, särskilt i de stora Bizangofigurerna, manshöga dockor som tillhört ett hemligt voodoosällskap – Bizango. Det är ingen händelse att en del av dem är stympade, eller slagna i kedjor och rep. Sådan var slavarnas verklighet. Dessa voodoo (vodou) figurer var fascinerande, skrämmande och bisarra att möta.


Hotfulla Bizango-krigare i utställningsdunklet

Den abnormt stora mängd mänskliga kranier, grinande dödskallar, som dök upp överallt i utställningen fick mig verkligen att undra om gravplundring, det vi i Sverige kallar brott mot gravfriden, är både lagligt och socialt accepterat på Haiti?

Avslutar med Talking Heads-låten ”Papa Legba” som alltså är uppkallad efter vodou-anden Papa Legba a k a The Gate Keeper. Låten förekom i David Byrnes film ”True Stories” från 1986. Låtarna i filmen sjungs av skådespelarna och inte av bandet.

Så är det även i detta exempel där det är den kultförklarade amerikanske gospel- och r & b-sångaren Roebuck ”Pops” Staples (1914-2000) som framför låten och även bjuder på litet voodoo-ritualer vid sitt vodou-altare. Han spelar alltså en vodou-präst i filmen. Som en extra surrealistisk dimension är det en tyskdubbad version av filmen vi bjuds på. Bara en sån sak!

Mysteriet på Centralbadet

Posted in Vardagligt with tags on 14 februari, 2011 by japetus

Jag har kommenterat det här tidigare och nu känner jag mig manad att göra det igen. Det är verkligen märkligt hur Centralbadet hanterar sin utdragna renoveringsprocess. Bristen på information är nu total.

Badet stängde för renovering vid midsommartid förra året och första budet var att det skulle öppna igen i oktober. Sen har detta datum flyttats fram gång på gång. Det som i förstone var tänkt att ta dryga tre månader har nu hittills tagit nio månader och min senaste mejlfråga vid årsskiftet är fortfarande obesvarad.

Jag tycker verkligen det är tråkigt att denna oas ska behöva vara stängd så länge, att det ska vara så fullkomligt omöjligt att göra en bedömning av tidsåtgången för renoveringen.

Jag föreställer mig också att detta innebär ett extremt kännbart ekonomiskt avbräck, kanske tillräckligt för att driva nuvarande ägare i konkurs? Kanske får en ny ägare gå in och ta över? Time will tell.

Men mysteriet kring när Centralbadet åter öppnar kvarstår i all sin outgrundlighet.

Och fortsättning följde:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/04/centralbadet-mysteriet-narmar-sig-en-losning/

https://japetus.wordpress.com/2011/04/10/samtidigt-pa-centralbadet-i-stockholm/

Hemma igen från havshorisonten, Koh Kho Khao, Thailand

Posted in Poesi, Resa on 13 februari, 2011 by japetus

Plötsligt hemma igen i vinterlandet efter 19 timmars resa, varav nästan 12 timmar i luften; overkligt att kliva ur taxin i tunna sommarkläder omgiven av meterhöga snödrivor.

Trött och omtumlad med en inre klocka som passerat midnatt stod jag åter i min hall här trots att det här i Sverige påstods att det fortfarande bara var några minuter över 6 på kvällen. Som jag skrev tidigare för några år sen, ”kroppen är åter på plats i lagomlandet, men själen dröjer kvar på den milsvida stranden”. Är mycket tacksam för den underbara upplevelsen.

Koh Kho Khao är en mycket vacker, stilla och ännu tämligen orörd ö.  Den ligger dryga 100 km norr om Phukets flygplats, ca 35 km norr om Khao Lak och nås fortfarande endast genom färja eller longtailboat.  Av de många platser i Thailand jag besökt genom åren påminner den mig mest om Koh Chang och södra Koh Lanta som de öarna var vid min första thailandsresa december 1998. Att man här också fortfarande kan  hitta goda och vällagade varmrätter för 60 – 80 Baht förstärker naturligtvis ”98-upplevelsen”.

Koh Kho Khao ligger fortfarande för långt bort från närmaste flygplats för att charterresenärer i stora skaror ska ha orkat ta sig dit. Bebyggelsen är reglerad och, liksom i Khao Lak, inte byggd på höjden. Ön känns inte exploaterad. Personligen hoppas jag att det gamla japanska militära flygfältet från 1942 – nu egentligen bara ett stort gräsfält vid öns nordspets – inte kommer att bli en ny flygplats. Planer finns. Blir det så förändras ön garanterat.

Havshorisonten,
alltid ny.

Milsvida stränder,
öde,
skiftande i gult och vitt, folktomma,

fyllda av
vindsus, vågbrus och tropiskt ljus.

Den tropiska skymningen,
plötsligt sammetslen,
nära,

allt omslutande,
allt uppslukande,
allt avslutande

endast några ljuspunkter,
mycket små
nattliga fiskebåtar,

svävar ännu,
viktlösa, på

havshorisonten.

Touching the seahorizon, Koh Kho Khao beach, Thailand

Posted in Flyg, Resa on 5 februari, 2011 by japetus

So here I am, now firmly enjoying Thailand at its best; long walks along the 20 km Koh Kho Khao beach collecting seashells and beautiful stones, reading by and swimming in the pool during the days, jogging and exercising in the evenings.

More reading and some writing plus lots of great food and dito massage completes the overview of our daily agenda. And I was just about to forget the tropical sunsets, they are as magnificent as ever.

Tomorrow we’ll rent mountainbikes and go for the farthest northern tip of this serene and beautiful island. Cykling along the beach will be great fun and I find it more than a little interesting to check out the northernmost beach as well as the remains of the old Japanese military airfield from WWII, 1942.

To be continued…