”A shot that was heard around the world…” Palmemordet 25 år, personliga minnesbilder

Det är strax före midnatt på fredagkvällen den 28 februari 1986. Till de suggestiva tonerna av Tangerine Dreams plattor ”Rubycon” och ”Tangram” har tre gymnasieungdomar på sportlov i Pajala, efter en dag av skidåkning, precis avslutat ännu en omgångs rollspelande i Tolkiens sagovärld. Norrskenet anas genom frostiga fönsterrutor. Imorgon, i ottan börjar den långa, långa bilresan tillbaka mot Stockholm.

Samtidigt i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen i Stockholm har Sveriges statsminister Olof Palme just skjutits till döds av en okänd mördare, skotten föll vid 23.21. Statsminister Palme hade gått på niobion och sett Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” på biografen Grand tillsammans med sin fru Lisbeth och sonen Mårten med flickvän. Nu vid midnatt har ett akutteam på Sabbatsbergs sjukhus avbrutit sina återupplivningsförsök. Klockan 23.30 har ambulansen svängt in på Sabbatsbergs akutintag. Olof Palme har förts in i operationsrummet. En rad åtgärder har gjorts för att försöka återuppliva honom, men läkarna inser snart att det är lönlöst. Palme dog redan sekunderna efter att ha träffats högt i ryggen av den grovkalibriga revolverkulan. Klockan 00.06 dödförklaras Olof Palme. Ekot av detta historiska skott har dock ännu inte nått särskilt långt.


Olof Palme (1927-1986), här fotograferad 1 maj 1985

Men klockan 00:27 blir nyheten officiell då TT går ut med följande korta telegram: ”Statsminister Olof Palme är död. Han avled sedan han skjutits ner i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen i centrala Stockholm. Palme fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han senare avled.”

Denna hemska nyhet är dock ännu okänd för den övervägande majoriteten av Sveriges befolkning, så också för de tre killarna som avslutat sitt rollspelande, borstat tänderna och nu hunnit gå till sängs. Lillebror, 16 år, styr stegen upp för trappan mot sin säng i det som kallas ”pojkarnas rum” där mamma och pappa troligen redan somnat. I det som kallas ”flickornas rum” har min faster och farbror nu sitt sovrum. Huset vi bor i rymde en gång 10 barn och har så länge jag kan minnas varit en varm och välkomnande generös mötesplats där alla de många besökarna på något sätt alltid fått plats. Jag begriper i efterhand inte hur det gick till att vi ofta var så många där samtidigt och att det ändå fungerade?

Jag själv, 18 år, går tillsammans med min jämnårige kusin P tillbaka in i det som i nästan 40 år varit farmor och farfars sovrum på bottenvåningen, men som nu 6 år efter farfars död och ett par år efter farmors avflytt till äldreboende blivit ett gästrum. Ett gästrum som alltså under kvällen även varit ett spelrum där ett kreativt äventyr utspelat sig.

Jag och P snackar en stund, men jag är trött, släcker snart och somnar i mitt hörn. Kusin P har däremot inte lika lätt att somna denna kväll. Han behåller lampan tänd och börjar läsa en bok medan nattradion skvalar tyst i bakgrunden. Han läser en stund, och en stund till. Klockan har blivit 01.00 och utanför sprakar norrskenet över tornedalshimlen norr om polcirkeln. Februari har blivit mars. Alla sover tyst i huset, men kusin P är fortfarande vaken och vid ca 01.10 har han ännu inte somnat och får då, som en av de första i Sverige och definitivt som den förste i huset höra den hemska nyheten.

Han har efteråt berättat för mig hur olustigt det kändes att ta emot denna overkliga nyhet. Ensam vaken i det gamla välbekanta huset med mamma och pappa, morbror och ingift moster samt två kusiner sovande i angränsande rum. En jämnårig kusin hade han sovande bara ett par meter bort. Vad skulle han göra? Nu var han klarvaken och hade ännu svårare att somna. Skulle han väcka någon av de andra?

I slutänden gjorde han det aldrig, utan får ligga vaken ensam ytterligare en stund med sina tankar, nu med den extra oro och olust som den hemska nyheten givit…

Själv vaknar jag  ca 06.30 på morgonen den 1 mars 1986. Flera personer är redan i rörelse, bl a kusin P och faster K som berättar nyheten för mig. Överraskad och lätt chockade skyndar jag ut ur sovrummet, genom badrummet, biblioteket och in i vardagsrummet där TVn redan står på. Här håller nu husets övriga invånare på att samlats, inklusive mamma och farbror S. Och sedermera också Pappa som fått sova längre eftersom han har huvudansvaret vid ratten i vår Saab 900 EMS som snart ska starta mot Stockholm och Älvsjö.

Extra-Rapport sänder. Vi sitter nu alla tysta och tittar på farmors TV. Det är då jag får se de klassiska bilderna av en trött och härjad Ingvar Carlsson på väg in till krismöte på Rosenbad, avspärrningens rödvita plastband runt mordplatsen med den hemska blodfläcken och bilderna av den för mig ännu okända Dekorima-butiken och den hittills okända Tunnelgatsadressen med trapporna som leder upp på Brunkebergsåsen och Malmskillnadsgatan dit mördaren setts fly.


Mordplatsen 1 mars 1986

Efter frukost är det sedan dags för den långa färden söderut, ca 1 200 km ned till Stockholm längs E4:an. En bilresa på 11 – 12 timmar jag vid det här laget gjort många gånger, men den här resan blir nog den mest minnesvärda. Radion står förstås på i bilen och gång på gång får vi höra nyhetsinslaget med ögonvittnet, taxichauffören Anders Delsborns vittnesmål från mordplatsen.

Ingen av oss vet det än, men den polisutredning som påbörjats hemma i Stockholm ledd av polismästare Hans Holmér ska präglas av misstag, oprofessionalitet, schabbel och felaktiga huvudspår. Vi kommer att få höra Holmér på presskonferenserna presterande den ena tungfotade metaforen efter den andra, ljus i tunnlar som blåses ut ett efter ett, fantombilder, Smith & Wesson-revolvrar och så PKK-uppslag – ”huvudspåret”. I Holmérs utredning växer bilden av ett vansinnesdåd fram. En ensam vettvilling har mördat Palme. Knarkaren och dråparen Christer Pettersson passar in i den här beskrivningen och har befunnit sig i anslutning till mordplatsen.

Men var det verkligen så? En av många som haft alternativa förklaringar är Leif GW Persson som övertygande argumenterat för att det snarare måste ha varit en helt annan typ av mördare med en helt annan sinnesnärvaro och skärpa som avfyrat det dödande skottet. Den ensamme vettvillingen är en tacksam och enkel förklaring men den verkar nu allt mindre trovärdig.

Detta är nu hela 25 år sedan. De sorgliga turerna kring mordet är nu historia. En för Sveriges del riktigt olustig och traumatisk sådan.  Jag har levt med den här nyheten, den här samtidshistorian i alla dessa 25 år som gått. 5 år, 10 år, 15 år, 20 år och nu 25 år. Och fortfarande är ingen mördare gripen. Palmemordet har verkligen blivit ett nationellt trauma. Internationellt har ”Swedish hunts” blivit – eller åtminstone varit – ett begrepp för misslyckande.

Mordet skulle egentligen ha preskriberats idag på 25 årsdagen, men lagreglerna har ändrats. Mord preskriberas nu aldrig. Paradoxalt nog bedöms detta ytterligare försvåra utredningen, som nu kommer att fortsätta, men med det uteblivna hoppet om att preskriptionen skulle locka fram ett juridiskt riskfritt erkännande.

På mordplatsen tvättades den hemska blodfläcken snart bort och ersattes av ett stort hav av röda rosor. Längre fram i mars denna vår pryade jag på Albert Bonniers Förlag på Sveavägen och passerade då under dessa vårveckor 1986 mordplatsen. Varje morgon rundade jag det röda havet av rosor på min väg till Bonniers. Ca 10 år senare kom jag att arbeta i en organisation där vi hade förre RÅ, Riksåklagaren, Magnus Sjöberg som ordförande. Han var min högste chef och jag träffade honom på tu man hand för underskrifter av protokoll och viktiga handlingar med jämna mellanrum.

När tid fanns – och det fanns det då och då – talade vi vid dessa tillfällen om Palme, mordet och mordutredningen. Magnus var (och är – för han lever än!) en mycket respektingivande, vänlig och extremt kompetent och skärpt jurist som i många år jobbat nära Palme som rättschef i Statsrådsberedningen innan han blev RÅ 1978 – 1989. Han var en av landets främsta jurister. Magnus följde mordutredningen kring Palme på nära håll och det var förstås exceptionellt intressant att tala med honom om detta. Magnus hade sin uppfattning klar om vem som var mördaren. Under de år (1994-1997) jag hade äran att samarbeta med honom ändrade han inte sin uppfattning om detta.

För några år sedan arbetade jag vid Arbetsmiljöverket och hade där en kollega som suttit nära Palme när denne var ecklesiastikminister (utbildningsminister) på 60-talet. Han hade mött Palme nästan dagligen under de åren.

I nuläget jobbar jag vid en instititution på en högskola där några av forskarna skrivit uppmärksammade böcker om Olof Palme, jag tänker då främst på professor Kjell Östbergs utmärkta ”I takt med tiden” samt ”När vinden vände”. Så på något sätt har skuggan av mordet berört mig många, många gånger under de år som gått.

Och sorgligt nog är det nu 25 år efter mordet inte mycket som tyder på att denna skugga kommer att skingras genom det ljus som ett uppklarande skulle kasta över händelserna på Sveavägen och Tunnelgatan 28 februari 1986.

Men skidåkandet fortsätter… Idag den 25 februari 2011 sänder jag en varm lyckönskning till kusin P som ”i fäders spår för framtida segrar” kör de 89 kilometrarna mellan Sälen och Mora.


Mordplatsen idag 25 år senare

– – –

Aktuella tidningsartiklar om Palmemordet:

Dagens Nyheter hade en av de första reportrarna på plats: http://www.dn.se/nyheter/sverige/dn-reportern-per-luthander-om-natten-da-palme-mordades
Vittnena berättar om vad de såg: http://www.dn.se/nyheter/sverige/vittnena-berattar-om-mordet

Svenska Dagbladet om det nationella traumat Palmemordet: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ett-trauma-som-annu-inte-har-lakt_5972967.svd

Expressen om Lisbet Palmes intervju idag, ”Det var Christer Pettersson” : http://www.expressen.se/nyheter/1.2347020/lisbet-palme-jag-har-ju-identifierat-mordaren

Aftonbladet om Mona Sahlins kransnedläggning vid Palmes grav idag: http://www.aftonbladet.se/nyheter/palme/article8637075.ab

– – –

SvTs ”Veckans brotts” rapportering om Palmemordet:
http://svt.se/2.140567/1.2168644/mordet_pa_olof_palme_-_minut_for_minut

– – –

Titeln till denna blogg är hämtad ur en strof ur texten till låten ”Seconds” med Human League som handlar om ett annat mycket känt och ännu ej uppklarat mord. Ett mord som på det sättet har likheter med Palmemordet, mordet på President Kennedy 1963. Precis om människor brukar kunna tala om vad de gjorde när de fick höra om Palmemordet så minns man Kennedymordet. Dessa två ouppklarade statsmannamord har likheter och beröringspunkter i sina respektiva länder och dess invånares föreställningsvärld.

”Your knuckles white as
your fingers curl
The shot that was heard
around the world…”


Videon här innehåller den mycket dramatiska färgfilmssekvensen från den ödesdigra kortegen i Dallas, 22 november 1963

5 svar to “”A shot that was heard around the world…” Palmemordet 25 år, personliga minnesbilder”

  1. Då jag skulle köra hela vägen ner till Stockholm väcktes jag sist. Du kom upp och berättade för mig att Palme skjutits. Också jag har ett starkt minne av de täta rapporter som följde oss hela vägen till Älvsjö.

  2. Fint skrivet kusin!

    Jag har inte så starka minnen från denna dag, var blott 5 år gammal.
    Minns bara uppståndelsen, tårarna och bilderna på platsen som visades på TV.

  3. Jo, jag kommer ihåg att pappa väckte mig med nyheten den morgonen, inte jättetidigt, kanske jag varit på ngn fest kvällen före, var iaf på en middag på kvällen med dålig uppslutning och tyst minut som inledning på sittningen. På väg hem från den gick jag Sveavägen mitt i natten, ettiden? och det stod folk och var tända ljus runt den kända korsningen …

  4. Gudrun Carlén Says:

    Intressant att läsa din berättelse om 28 feb 1986,bra skrivet dessutom.Jag kände igen miljön så väl, gick igenom rummen, från gamla barnkammaren till vardagsrummet, såg er samlas i köket för frukosten,som ju en sån här dag måste varit mkt speciell. De där frukostarna var alltid så sköna och långa med mkt prat och diskussioner. Apropå denna dag var Bengt och jag på Hamburger Börs med goda vänner från V-götland och dansade som bäst när den engelska DJn avbröt dansen med orden ”your prime minister has been shot dead” och alla blev tysta, en skräckslagen stämning spred sig i lokalen. Vi tog en taxi hem till Älvsjö och förvånade oss över att vi inte såg en enda polisbil, inte ens runt Sergels torg så nära mordplatsen.

  5. Mycket bra skrivet!

    Jag, 12 år och yngst i familjen, vaknade strax före 06 och slog av någon anledning på radion. Där diskuterades just då om Ingvar Carlsson eller Kjell-Olof Feldt skulle ta över. ”Vad då ‘ta över’?” tänkte jag. Minuten senare sade de att Olof Palme blivit mördad och att Ronald Reagan kommenterat saken. Jag gick in och väckte min storebror, 18 år, som bodde på samma våning som jag. Jag nämnde Palme och Reagan, och min bror tyckte det lät så tokigt och att det måste vara Reagan som hade blivit skjuten, men jag gav mig inte. Vi gick ner och väckte pappa, och sedan slog vi på tvn och såg på ”Extra Rapport”.

    Fantombilden som var på framsidan av många tidningar någon dag/vecka senare minns jag att jag tyckte var lite skrämmande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: