Arkiv för mars, 2011

Snöfall igen, våren lyser fortsatt med sin frånvaro

Posted in Natur och årstider, Vardagligt on 31 mars, 2011 by japetus

Dags att ta farväl av mars månad 2011, mindre än en timme kvar nu…

Sen torsdagkväll, den sista kvällen i mars 2011. En enda ynka plusgrad. Utanför har ett ganska intensivt snöfall, eller åtminstone gnöglopp, lagt sig som ett extra ovälkommet mörker över ett alltmer vintrigt Stockholm under kvällen. Vårljuset känns med ens långt borta. Väldigt långt borta.

Mars i år såg ett tag ut att bli en riktigt vårmånad, men denna sista kalla vecka är en besvikelse. Mycket solsken har det varit, men väldigt kalla och frostiga nätter. Kallt har det även varit på kvällarna noterar jag som gått så många kvällspromenader denna marsmånad. Fler än någonsin tidigare. 

Vårkänslan är som bortblåst. Alla ev vårriter har ställts in på obestämd framtid. Så här blir det ingen vår.

Vad kan vi hoppas på nu? Kanske den ”tyska” värme som utlovats till helgen. Detta är för övrigt det senaste festliga kvällstidningsknepet att ge olika vädertyper nationella karaktärsdrag. Från förra sommaren minns vi ryssvärmen och kanske allra mest det ”galna polska vädret”  med kraftiga åskväder. Men nu är det alltså den tyska värmen vi hoppas på – för vårens skull!

”This city never sleeps” – ensam hemma för första gången i den stora staden med Eurythmics

Posted in musik, Vardagligt with tags , , , , on 24 mars, 2011 by japetus

Som tonåring hade jag en tydlig och klar bild för mitt inre hur det skulle gå till när jag flyttade hemifrån. Det var en spännande, fascinerande och vacker fantasi jag ofta lekte med. En känsla av frihet och oberoende i en diffus och overklig framtid. Den låg så långt borta.

Jag föreställde mig precis vad som skulle hända.  När flyttlådor, möbler och prylar var på plats och flyttmiddagen för flytthjälparna bjuden och aväten skulle det hända. Det mystiska och fascinerande ögonblick då jag för första gången i mitt liv skulle vara ensam hemma i mitt första egna hem. Ett efterlängtat ögonblick. Ett starkt ögonblick.

Och jag visste precis hur jag skulle möta det. Viktigast var förstås att koppla ihop stereon. Det skulle ske först. Sedan skulle en mycket speciell låt med Eurythmics spelas. En låt som jag upplevde uttryckte precis den känsla jag föreställde mig att jag skulle ha, låten ”This city never sleeps”. En låt som uttrycker just precis den där speciella känslan av att vara ensam i en stor, stor anonym stad. En mycket uttrycksfull text som lyfts fram av en lika vacker som suggestiv melodi. Melodiöst, grandiost, drömmande och eftertänksamt…

”You can hear the sound
Of the underground trains
You know it feels like distant thunder

You know there’s so many people
living in this house
and I don’t even know their names

I guess it’s just a feeling – in the city

Walls so thin I can almost
hear them breathing
and if I listen in
I feel my own heart beating

I guess it’s just a feeling – in the city”

Föreställ er då min totala lyckokänsla, den paroxysm av frihet och pirrigt självförverkligande jag ca 10 år senare som 25-åring fick uppleva när detta scenario äntligen, till slut, förverkligades.


Tessinparken, nedre Gärdet

22 januari 1994. Kall, sen vinterkväll med gnistrande klart väder. Stefan har rattat flyttbussen och Staffan har hjälpt mig montera möbler.

Flyttmiddagen är aväten och mina vänner har lämnat mig ensam i den etta på 40 kvadrat på Strindbergsgatan fyra trappor upp vid Tessinparken på (nedre) Gärdet som jag fått hyra i andra hand. Nu är det dags… Nu är det äntligen dags.

Jag lyfter upp min stereobandare på fönsterblecket, orkar inte vänta den extra tid det hade tagit om jag valt att koppla ihop hela stereoanläggningen.  Jag pressar in ett gammalt kassettband inspelat i december 1984. Det är naturligtvis just den låten det ska vara. Jag släcker ned i lägenheten och sätter mig i fönstret och bara njuter av musiken, utsikten av alla stadens tusen ljus. Lycka.

Och lyckan blir än mer total någon timme senare när jag lagt mig i den kära gamla 210 x 105 Dux Lyx sängen. För första gången ska jag somna i mitt första egna hem. Då händer det. Jag känner och hör vibrationerna från tunnelbanans röda linje, tågen som rullar mellan Karlaplans och Gärdets tunnelbanestationer långt under mig. Men uppenbarligen rakt under mig. För i nattens tystnad både hör och känner jag tågen…


Eurythmics: ”This city never sleeps”, 1983

PS: Kopplingen till denna låt och att dessa tankar dök upp denna marskväll var att jag i samband med kvällens ”stegräknarpromenad” passerade förbi just utanför min gamla lägenhet på Strindbergsgatan vid Tessinparken. Jag hade låten i huvudet hela kvällen och den följde med mig hela vägen ända hem till skrivbordet och datorn i arbetsrummet.

Kärleken till den här delen av stan består efter alla år. Det finns så mycket vackert att se när man promenerar här. Funkishusen är så charmiga och Gärdet inbjuder alltid till promenader i alla årstider. Jag kommer helt säkert att återvända hit så länge jag lever!

Joachim Müncheberg och Wolf-Dietrich Wilcke – två flygarprofiler med samma ödesdag

Posted in Historia on 23 mars, 2011 by japetus

Då och då kommer det små – och ibland större – historiska utvikningar i bloggen.

Nu är det dags igen för den 23 mars är en smått historisk dag i flyghistorien som ger mig anledning att följa upp den avslutande bloggen om Slaget om Storbritannien från i höstas. Det var en blogg som bl a handlade om tyska jaktflygets kaxige omslagspojke 1940, den 25-årige majoren Helmut Wick och hans sista strid.
https://japetus.wordpress.com/2010/11/28/battle-of-britain-epilog-28-nov-1940-helmut-wick-flygaressets-sista-strid/

Här kommer två korta berättelser om två exceptionella piloter – en av dem den kanske moraliskt störste och modigaste ”antinazisten” i Luftwaffe: den integritetsfulle Wolf-Dietrich Wilcke – den andre en av de allra skickligaste piloterna under hela kriget – ”underbarnet” Joachim Müncheberg.

Våren 1941, för i dagarna precis 70 år sedan, har en liten grupp tyska jaktflygare under befäl av 22-årige löjtnanten Joachim Müncheberg avdelats från sin eskader JG 26 i Frankrike till Sicilien och Gela-flygbasen för att delta i offensiven mot Malta. De tolv flygarna i 7:e Staffelns uppdrag under första halvåret 1941 kommer att gå till historien. Müncheberg har tidigare i Frankrike och i Slaget om Storbritannien flugit som adjutant och rotetvåa till sin eskaderchef, den tidigare nämnde Adolf Galland, men hans uppenbara talang som flygare och ledare har nu fört honom till ett första självständigt befäl.


Joachim Münchberg (1918-1943)

Genom en kombination av överlägsen taktik, färsk stridserfarenhet, ren flygskicklighet, handlingskraft balanserad med försiktighet och ett optimalt användande av sina Me 109:or som rena jaktplan och inte bombareskort når Müncheberg och hans män exceptionella resultat över Malta och senare Jugoslavien och libyska nordafrika från februari till augusti 1941.

Me 109E-7, Oberleutnant Joachim Müncheberg, Staffelkapitän 7/JG 26 ”Schlageter”, Gela, Sicilien, februari 1941

Engelsmännen får ta konsekvenserna av föråldrad taktik och ledarskap och förlorar, trots sin numerära överlägsenhet, hela 52 plan (de flesta jaktplan) i strid med Müncheberg och hans män som i sin tur inte förlorar ett enda plan, inte en enda stupad, inga allvarligt skadade. 25 av dessa 52 plan hade skjutits ned av Müncheberg själv. 7:e Staffelns uppdrag i Medelhavet 1941 är helt unikt i flyghistorien och visar på värdet av bättre taktik och ledarskap.

Münchebergs karriär gick sedan fortsatt spikrakt uppåt. Efter ytterligare en period i Frankrike, nu som gruppchef, blev han något av ”påläggskalv” och fick 1942 göra en resa på östfronten som ställföreträdande eskaderchef och öva sitt ledarskap vid de olika eskadrarna där.

I oktober 1942 befordras han till major och blir den yngste eskaderchefen (på engelska wingcommander) i tyska Luftwaffe då han får befäl över JG 77 i Nordafrika. Denna eskader leder han sedan också framgångsrikt fram till denna dag för 68 år sedan. Den 23 mars 1943 leder Müncheberg sin stabsrote med rotetvåan löjtnant Strasen över Sened/El Guettar i västra Tunisien på väg mot fronten vid Mareth-linjen. De upptäcker ett tiotal amerikanska Spitfire-plan ur 52nd Fighter Group på lägre höjd och anfaller i dykning med höjdövertag och solen i ryggen på klassiskt manér.

Det verkar upplagt för ännu en närmast rutinmässig nedskjutning och sedan upp och iväg igen, men den här gången är det något som går fel. Münchberg träffar också mycket riktigt kapten Theodore Sweetlands Spitfire, det är hans 135:e nedskjutning men det blir också den sista. Här finns två olika versioner. Strasen berättar att Müncheberg hade för hög hastighet och kom för nära Sweetlands exploderande Spitfire och skadades av vrakdelar så illa att hans Me 109G-6 tappade ena vingen.

Sweetlands kollega kapten Hugh L Williamson å andra sidan rapporterade efteråt att han sett Sweetlands brinnande Spitfire ramma den hastigt uppdykande Me-109:an. Oberoende av vilken version som är sann så blev resultatet det samma, båda planen störtade brinnande mot marken. Ögonblicket efteråt skjuter Münchebergs rotetvå Strasen ned Williamson som lyckligtvis lyckas rädda sig i fallskärm.

Ett tyskt räddningsteam är snabbt framme vid den plats där Müncheberg kraschat och kan dra loss den dödligt sårade piloten ur vraket, men det är försent. Münchberg dör i ambulansen på väg till fältsjukhuset. Under sin karriär hann han flyga ca  500 uppdrag och förtecknades för 135 segrar, 102 mot de västallierade och 33 på östfronten. Joachim Müncheberg blev 24 år gammal.


Joachim Müncheberg var populär hos den tyska allmänheten och i pressen bl a också för att han var så uppenbart fotogenisk och stilig med ett leende värdigt en amerikansk presidentkandidat. När den kända tyska filmstjärnan Carola Höhn (1910-2005) besökte flygbasen Gela på Sicilien våren 1941 kom romansryktena snabbt i omlopp. Men tyvärr blev det ingen fullträff för Müncheberg den här gången, han fick korgen – Carola Höhn gifte sig senare samma år med bombplanspiloten (!) majoren Arved Krüger. Sorgligt nog stupade dock Krüger i luftstrid över Malta redan 1942.


Joachim Müncheberg med sin maskot, taxen Scheppl


Ett kort klipp från kanalkusten med Hauptmann, kapten, Müncheberg ur en tysk journalfilm inspelad månadsskiftet april-maj 1942

Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att ledarskapet för  jakteskader 77 efter Münchebergs död övertogs av major Johannes Steinhoff, ett bra exempel på en officer med integritet som inte var nazistiskt belastad. Steinhoff överlevde kriget, om än svårt brännskadad, och blev sedermera general i Bundesluftwaffe och även chef över NATOs samtliga flygstridskrafter i Europa. Steinhoff kom att spela en speciell roll många år senare i samband med den officiella försoningsceremonin 1985 mellan USA och Tyskland…
https://japetus.wordpress.com/2008/05/05/en-vacker-bild-av-forsoning-bitburg-5e-maj-1985/

– – –

Wolf-Dietrich Wilcke var några år äldre än Müncheberg och hade en karriär i Luftwaffe som började före kriget. Han var en av det gamla gardet i Luftwaffe, dvs en av dem som hann tjänstgöra redan i Spanska inbördeskriget, därför hade han befäl redan när kriget bröt ut. Wilcke kallades alltid ”Fürst”, Fursten eller prinsen, av sina män eftersom de hade en så speciell respekt för honom som ledare och förebild. Han var helt enkelt en mycket integritetsfull och närmast vördnadsbjudande ledare.


Wolf-Dietrich Wilcke (1913-1944)

En av Wilckes kamrater från JG 53, Spader Ess-eskadern där han var gruppchef och kapten under Slaget om Storbritannien, Feldwebel Neuhoff, beskrev honom så här:

”Vi kallade aldrig Wilcke för något annat än ”Fürst”, Fursten, vilket var ett uttryck för den respekt vi kände för honom. Han var inte bara en bra flygare utan en fantastisk karl på alla sätt. Han var alltid lojal mot sina män – underordnade som överordnade. Om något begått ett misstag brukade han se till att det fick mildast möjliga efterverkningar. Efter kriget var det populärt att påstå att den och den inte varit nazist, men Wilcke var verkligen negativt inställd till nazisterna.”

Under slaget om Storbritannien valde Göring att straffa JG 53 kollektivt när det kom fram att deras eskaderchef Hans-Jürgen von Cramon-Taubadel hade gift sig med en judinna, en ”icke-rasren” kvinna. Ordern var att spaderessen skulle målas över och ersättas med ett rött målat band runt motorhuven, ”en skamring” som piloterna kom att kalla den. Ett svepskäl för detta gavs, men männen visste vad det berodde på.

Det visste också ”Fürst” Wilcke som reagerade starkt på denna kränkande och pinsamma order. Han såg då till att samtliga hakkors på stjärtfenorna på alla 30 Me-109:arna i hans Gruppe målades över! En mycket ovanlig markering vid denna tid och i detta sammanhang, men ett typiskt utslag av Wilckes lojalitet med sin chef och självständiga hållning.

Wilcke deltog på samtliga frontavsnitt under andra världskriget – och alltså innan dess även med Legion Condor i Spanska inbördeskriget – i Slaget om Storbritannien 1940, Operation Barbarossa 1941, Sicilien och Nordafrika 1942, Stalingrad 1942-43 och i striderna över Kuban-brohuvudet vid Krim 1943.

Av alla de frontavsnitt och dramatiska situationer som Wilcke var inblandad i sticker ändå luftstriderna i och runt Stalingrad ut. Wilcke var då eskaderchef för JG 3 Udet och sommaren 1942 sköt deras eskaderstabs piloter ned 137 sovjetiska plan och Wilcke själv svarade för inte mindre än 97 av dessa. Det var i o f s allmänt känt inom Luftwaffe att segrarna var lättare att få på östfronten än på västfronten därför att den ryska utbildningsnivån var så mycket lägre än de västallierades, inte desto mindre var detta en mycket imponerande prestation.

Me 109G-2, Major Wolf-Dietrich Wilcke, Geschwaderkommodore, Stab JG 3 ”Udet”, Pitomnik, Stalingrad, november 1942

Wilcke ledde och dirigerade det tyska jaktflyget, JG3, i försvaret av luftrummet över Stalingrad. Här opererade bl a eskaderstaben samt I och II Gruppe från det berömda Pitomnik-flygfältet med början 11 september då de tyska anfallen in i Stalingrad inleddes till 20 november då Röda Arméns omringning av 6:e armen var ett faktum och Stalingrad-fickan bildats.

Sedan eskaderstaben och de två Gruppen i november 1942 flugit ut från Pitomnik och Stalingrad-fickan stannade dock en sista skara av frivilliga piloter ur I Gruppe, ca 10 jaktflygplan, kvar in i det sista, långt efter det att Stalingrads tyska försvarare inringats. Dessa piloter hade till uppdrag att till varje pris skydda de tyska Junker 52 transportplan som dagligen försökte flyga in mat och förnödenheter till de svältande soldaterna.


Två Me 109G-2 ur Platzschutzstaffel Pitomnik, JG 3 vintern 1942-1943

Dessa dödsföraktande frivilliga piloter bildade den improviserade och sedermera legendariska Platzschutzstaffel-Pitomnik som, trots att de ofta inte hade mer än två, tre flygdugliga Me-109:or, under eländiga förhållanden i samband med inringningens sista sex veckor lyckades skjuta ned inte mindre än 130 fiendeplan. En i sig makalös prestation under vidriga förhållanden både på luften och på marken som i slutänden ändå inte kunde påverka det större skeendet. Den 15 januari 1943 började sovjetiska granater slå ned i området kring Pitomnik och jaktflygarna visste att de sovjetiska stridsvagnarna snart skulle komma.

Kort innan flygfältet intogs, kvällen den 15 januari 1943, lyfte också de sista tyska Me 109:orna och flög ut ur den dömda staden för att förenas med sin Geschwader 350 km västerut. Tyvärr kunde inte all markpersonal följa med; ca 30 man blev kvar och fick gå ett ovisst öde till mötes i rysk fångenskap när de sista tyska förbanden kapitulerade 2 februari 1943. Det var hela tiden Wilcke som under den här perioden fanns med eskaderstaben på flygfältet Morozovskaya-Öst där han ledde jaktflygets operationer för att skydda transportplanen som flög i skytteltrafik till den inringade 6:e armén i Stalingrad.
 


Den vördnadsbjudande ”Fürst” Wilcke

Redan i december 1942 då Wilcke noterades för sin 150:e nedskjutning får han flygförbud av sina överordnade. Han var för värdefull som ledare och behövdes nu mer på marken än i luften. Men detta flygförbud kommer Wilcke med jämna mellanrum att strunta i. Wilckes karriär fortsatte i Västeuropa och Frankrike under 1943, fortfarande som eskaderchef för JG 3.

Den 23 mars 1944 är ett av dessa tillfällen då Oberst Wilcke än en gång personligen leder sin eskader, JG 3, mot de amerikanska B17-bombarna och deras eskort av P-51 Mustanger. I luftstrid över Schöppenstedt, Sachsen i hjärtat av Tyskland kämpar Fürst Wilcke sin sista strid. Det är under denna tid våren 1944 som amerikanerna vinner det slutliga luftherraväldet över det ockuperade Europa i samband med förberedelserna inför D-Dagen, en tid då flera av de allra bästa tyska jaktflygarna, bl a tre av eskadercheferna, kom att stupa i strid.

I sin Me 109G-6 strider överste Wilcke den 23 mars 1944 mot de såväl numerärt som prestandamässigt överlägsna P51 Mustangerna som eskorterar bombplanen. Wilcke har först lyckats skjuta ned ännu en Boeing B-17 ”Flygande fästning”, men har sedan kommit i strid med de talrika P51:orna. En till Mustang träffas och faller för Wilckes vapen, hans 162:a och sista nedskjutning, men sedan kommer slutet. Wilckes plan träffas flera gånger och skjuts ned av en grupp Mustanger ur 336th squadron, 4th Fighter Group. Det mesta tyder på att det var de amerikanska flygarässen, majorerna Don Gentile (21 nedskjutningar) och John Godfrey (16 nedskjutningar) som sköt ned Wilcke.

Jg3
Symbolen för JG 3 Udet, den eskader som Wilcke ledde från 1942-1944.

Under sin karriär gjorde Wilcke 732 uppdrag och noterades för nedskjutning av 162 fiendeplan, 137 på östfronten och 25 på västfronten varav 4 fyrmotoriga bomplan. Wolf-Dietrich Wilcke blev 31 år gammal.

Vårdagjämningen 2011- inträdet i det ljusa halvåret

Posted in Natur och årstider on 21 mars, 2011 by japetus

År 2011 inträffar vårdagjämningen den 21 mars kl 00:21 lokal tid i Sverige.

Vårdagjämningen, på engelska ”vernal equinox”, är inte en dag utan en tidpunkt, nämligen när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen och solen står rakt över ekvatorn. Det är då natt och dag väger jämnt och vi åter inträder i det ljusare halvåret.

Med åren har denna tidpunkt kommit att få en alltmer positivt laddad innebörd för mig. Man kan se detta som vårens inträde, denna tidpunkt när balansen mellan ljus och mörker väger över till ljusets fördel.

Ett återkommande tema i mina bloggar är årstidernas växlingar, naturens gång. Bl a brukar jag vara noggrann med att följa Jordens outtröttliga resa runt solen och uppmärksamma när den passerar de fyra checkpunkterna i sin årscykel: vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd. Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag…

Så här har dessa kommentarer kring vårens framsteg och ljusets återvändande sett ut de senaste åren:

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean-Michel Jarres: ”Equinox”
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

En första Allhelgonamässa i Katarina kyrka

Posted in musik, Vardagligt on 20 mars, 2011 by japetus

 Så har då Olle Carlsson tagit steget med Allhelgonamässan från Allhelgonakyrkan i Helgalunden till församlingens stora huvudkyrka, Katarina kyrka – ”en kontrollerad sprängning” som han själv skämtsamt uttryckt det. Detta är en positiv förnyelse av gudstjänstverksamheten i församlingen, men inte desto mindre en förändring. Och sådana är inte alltid självklara.


Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm

Inte minst i en i grunden konservativ organisation som Svenska kyrkan där personer som förre ärkebiskopen KG Hammar och Katarina församlings kyrkoherde Olle Carlsson inte är okontroversiella, snarare tvärtom. Genom sin vidsynthet, tolerans och positiva budskap ser jag dem som nyckelpersoner i kyrkans förnyelse och uppdatering till nutid. Olles varma humor och ståuppar-talanger är naturligtvis inte en nackdel i de här sammanhangen, åtminstone inte om man vill tilltala och slå an hos en modernare publik.

Jag har också verkligen uppskattat böcker som KG Hammars ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och Olle Carlssons ”Kristendom för ateister”. Mycket inspirerande, vidsynt och hoppfull läsning i båda fallen.

Jag har i veckan anmält mig som volontär i Katarina församling. Det känns mycket bra att hjälpa till i detta goda sammanhang. Det var på tiden. Kunde ha skett långt tidigare, men eftersom det sker just nu är det alltså detta som är rätt tidpunkt. Just nu när den här expansionen av verksamheten sker.

Och det blev en bra första Allhelgonamässa i den stora katedralen Katarina kyrka, med sin enorma rymd och mäktiga akustik – ”10 sekunders efterklang”, som Olle uttryckte det. En mycket större gudstjänstlokal än lilla Allhelgonakyrkan. Det var gott om besökare, men det finns plats för fler. Här behöver man inte vara orolig för att bli utan sittplats, vilket jag tycker känns sunt och vettigt.


Olle Carlsson

I Allhelgonakyrkan har det sedan länge varit trångt och ibland knepigt att få plats, ett ovanligt problem för gudstjänster inom Svenska kyrkan. Man måste vara där i riktigt god tid. Så tiden var definitivt mogen för att föra denna gudsjänstform vidare även till en större kyrka. Obs! Denna nystart innebär ju inte att man slutar fira Allhelgonamässan där den en gång började, nej det fortsätter även i Allhelgonakyrkan! 

Det blev som sagt en lyckad första upplaga i Katarina kyrka: Olle predikade och Irma Schultz Keller framförde sin egen finstämda visa ”Komma till ro” och Fleetwood Mac’s dito ”Songbird”. Efter gudstjänsten åt jag en riktigt god och prisvärd lunch i församlingshuset tillsammans med närvarande vänner.


”Komma till ro” med Irma i en inspelning från Helsingborg i januari i år

Katarina församlings hemsida:
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=502017

Olle Carlssons hemsida:
http://ollecarlsson.com/blogg/

Mn första blogg om Olle Carlsson och Allhelgonamässan:
https://japetus.wordpress.com/2007/12/18/en-valsignad-sondag-pa-skansens-julmarknad-och-allhelgonamassan-med-olle-carlsson/

En personlig hyllning till artisten Irma Schultz:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/16/irma-schultz-keller-personliga-tankar-om-en-alldeles-ovanligt-humanistisk-artist/

Om stegräknartävlingen som gått för långt och mannen i det mörka rummet på Värtavägen

Posted in Träning, Vardagligt with tags , on 18 mars, 2011 by japetus

I mars månad detta år anordnar min arbetsgivare en stegräknartävling. Det är spännande att se allt som nu händer på min arbetsplats med anledning av detta. En enorm tävlingslusta väcks hos många av mina kollegor. De utför nu extrema prestationer flera gånger i veckan och många är uppenbart utmattade och har problem med värkande leder och knän.

7 000 steg om dagen är vad man måste prestera för att kunna få ta del av de priser som lottas ut varje vecka. Själv har jag inga problem att dagligen nå över den nivån. Jag får ihop ca 8 000 steg per dag bara genom det jag går naturligt till och från jobbet och på arbetsplatsen. De dagar jag promenerar på kvällarna brukar jag kunna nå 11 000 – 12 000 steg per dag. På helgerna har jag kunnat ligga mellan 15 000 och 20 000 steg. Min toppnotering är hittills ca 24 000 steg nu i lördags.

Detta har gjort att jag legat mellan de 50 och 100 bästa av de ca 450 som deltar i tävlingen. Men under de sista dagarna har jag börjat falla i placeringen och ligger nu inte längre bland de 100 bästa.

De som leder tävlingen presterar dagligen minst 30 000 steg. Ibland över 40 000 steg per dag. Jag snackade igår med våra två absoluta toppkillar och de berättade att de inte sällan haft så mycket som 60 000 steg och t o m toppat på 79 000 steg på en enda dag. De här killarna går fram och tillbaka till jobbet varje morgon och tränar dessutom nu både morgon och kväll på gym. Och de försöker hinna med att gärna springa en mil på lunchen… Det är extremt.

Särskilt om man betänker att en halvtimmes styrketräning, simträning, innebandy eller annan bollsport bara genererar motsvarande 2 700 poäng/steg. En timme ger 5 400 poäng.  De kvällar jag simtränar och styrketränar i 45 minuter får jag ihop dryga 4 000 extra poäng/steg. Det är alldeles för litet för att hänga med i den här matchen.

Å andra sidan var det knappast tanken med tävlingen att man skulle ha dagliga poängtal över 40 000. Det skämtas nu allmänt om att de som toppar den här tävlingen i princip måste sluta jobba temporärt för att hinna med att få ihop sina steg och poäng…

Jag gör i alla fall mina extra promenader och kör mina tre träningspass i veckan. Vi får se om det i slutänden räcker till en placering bland de 100 bästa? Hade det varit mer vår och bättre underlag hade jag joggat också och då hade förstås stegtalen blivit än högre, men tävlingen slutar 28 mars så det lär inte bli så mycket joggat.

På kvällarna brukar jag nu i alla fall promenera så mycket som möjligt. Oftast väljer jag platser längs med Stockholms röda tunnelbanelinjen så det blir smidigt att åka hem. Jag går därför ofta på Södermalm, Östermalm och på Gärdet. Ofta i skymningen. Ofta är det väldigt vackert. Ibland ser jag saker som etsar sig fast i minnet. En sådan sak hände i veckan.

När jag tidigare denna vecka gick längs Värtavägen fick jag se en litet märklig syn. På första våningen i en av lägenheterna som vetter ut mot Värtavägen där den följer kanten av Gärdet ned mot Valhallavägen satt en man i övre medelåldern vid sitt vardagsrumsfönster. Det som kändes annorlunda var att ljuset i lägenheten var släckt.

vaertavaegen27stockholm
Värtavägen 27, Gärdet, Stockholm

Han satt blickstilla och tittade snarast ned i golvet eller ned mot fönsterblecket. Jag stannade till och iakttog honom från sidan i kanske 10 långa sekunder innan jag kände att det var dags att gå vidare för att inte vara ohövlig. Mannen rörde sig inte. Ljuset förblev släckt.

Med en mystisk känsla inombords gick jag vidare längs Värtavägen ned mot Valhallavägen, Fältöversten och Karlaplans t-banestation i den tilltagande marsskymningen…

”Popular” med Eric Saade hörde vi redan 1978 med Boney M respektive 1987 med Lili & Sussie

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , , , , , , , , , on 13 mars, 2011 by japetus

Jag brukar begränsa mina blogginlägg om melodifestivalen till ett per år. Här kommer årets inlägg.

Igårkväll blev det klart att årets svenska bidrag till Eurovision song contest blir Eric Saades ”Popular”, skriven Fredrik Kempe som visar sin kapacitet som gudabenådad schlagerkompositör genom att vinna tre av de fyra senaste årens svenska uttagningar. ”Popular” är också utan tvekan en grymt catchig låt som jag kan tänka mig har goda chanser i Düsseldorf när finalen avgörs. Men det är dessvärre också en låt jag hört förr. Och inte en, utan två gånger.


Eric Saade (1990 – )

Jag är långt ifrån den första som noterat detta, men eftersom jag inte hörde ”Popular” förrän igår är det först nu jag kan kommentera det. Då likheterna är så väldigt uppenbara känner jag mig helt enkelt tvungen att göra ett av mina i dessa sammanhang sparsmakade uttalanden. Alltså…

Introt med trummorna och det taktfasta handklappet ”klapp-klapp-klapp” är en exakt rip-off av västtyska Boney Ms kitschiga ”Rasputin” från  1978. När introt går över i vers börjar man ana något och när versen snart lämnar plats för refrängen står det klart att ”Popular” är mycket, för att inte säga besvärande, starkt inspirerad av Lili & Sussies genombrottshit ”Oh Mama” från 1987. Det är helt enkelt samma harmonier och melodi i refrängen. Låtarna är extremt lika.


Lili & Sussie förstärkta med Ankie Bagger i videon till ”Oh Mama”

Efter att ha konstaterat de uppenbara likheterna mellan Eric Saades ”Popular” och Lili & Sussies ”Oh Mama” känner jag, inte helt osökt, att det i det här sammanhanget är dags att titta litet närmare på Boney M och deras specielle upphovsman och egentlige sångare – Frank Farian.

Boney M var nämligen den västtyske producenten, sångaren och låtskrivaren Frank Farians (1941- ) mest kända musikaliska skapelse. Med dem radade han också upp ett imponerande antal hitlåtar under det sena 70-talet. ”Rasputin” var en av dem. Det speciella med Boney M var att gruppen egentligen inte sjöng själva, utan bara frontade och dansade till Farians musik. Detta gjorde de med stor framgång när det begav sig.

Boney Ms officielle ”sångare”, västindiske Bobby Farrel dansade dock verkligen själv (och aldrig blev det väl så festligt och bisarrt som när han med långt ryskt lösskägg levde sig in i rollen som munken Grigorij Rasputin), men sjöng gjorde han inte. Det gjorde Frank Farian. Det är alltså Farians basröst som blivit så känd i Boney Ms många och oförlglömliga ”megahits”, t ex ”Daddy cool” och just ”Rasputin”.


Den oförglömlige Bobby Farrel (1949 – 2010) som Rasputin med Boney M

För den som vill unna sig den obetalbart komiska upplevelsen att få se Bobby F göra sin odödliga Rasputin-dans med skägg och allt är det bara att klicka på den här länken och njuta av Boney M eller helt enkelt hoppa ca 1 minut in i låten. Detta klipp finns tyvärr inte på Youtube så jag har inte kunnat bädda in videon här, men länken nedan går precis lika bra.
http://video.coolstreaming.us/watch-0a8fcad1d09b005e278c.html

Men Frank Farian har mycket mer på sitt samvete… Under 80-talet lyckades Farian igen då hans skapelse Milli Vanilli skördade motsvarande framgångar ganska så precis 10 år efter Boney M. Här försökte man länge få det att framstå som att det verkligen var de snygga dansarna och fotomodellerna Fabrice ”Fab” Morvan (1966- ) och Robert ”Rob” Pilatus (1965-1998) som sjöng. Men det gjorde de som bekant inte, vilket blev en präktig skandal när det begav sig för Milli Vanilli för dryga 20 år sedan.

Det vore ogint av mig att i detta sammanhang av gamla och nya brottarhittar undanhålla er en av Fab & Robs stoltaste stunder. Och jag väljer min egen favorit med Milli Vanilli: ”Baby don’t forget my number” från 1989. Jag måste erkänna att jag tyckte genuint illa om Milli Vanilli då, det var inte precis min musik när jag var 21 år gammal. Men nu, många år senare och med ett medelålders mer tolerant perspektiv, är allt förlåtet.

Jag kapitulerar för Frank Farian och Milli Vanilli till dessa tongångar. Det är dessutom en fin liten kärlekshistoria Fab och Rob vill berätta för oss med sin video inspelad delvis på cykel i London där de jagar ett viktigt telefonnummer…

Frank Farian ligger även bakom grupperna, studionkonstellationerna Eruption och La Bouche. Frank Farian har tutti frutti sålt över 50 miljoner plattor så det råder inget tvivel om att han har näsa för hitmusik och känsla för vad som säljer. Han kommer utan tvekan omedelbart att känna igen sitt gamla Rasputin-intro när Eric Saade uppträder i tyska Düsseldorf. Men jag tror inte han med framgång kan beskylla Fredrik Kempe för upphovsrättsintrång.

Det undrar jag däremot om inte det musikaliska radarparet Ola Håkansson och Tim Norell skulle kunna tänkas ha bättre framgång med. Det var nämligen de som 1987 skrev Lili & Sussies låt ”Oh mama”. Ok, time will tell!

Oberoende av allt detta vill jag självfallet önska Eric Saade all framgång och lycka i den stundande finalen. Eric Saade är en klart lysande flickidol som duschade sig in i de svenska vardagsrum med låten ”Manboy” i förra årets schlagerfestival (för övrigt också en låt skriven av samme Kempe). Saade är en stilig ung man, full av energi, som jag upplever gör ett positivt, trevligt och vänligt intryck.  Jag tror som sagt att han har goda förutsättningar att lyckas med Fredrik Kempes senaste schlagerframgång.

Avrundar där jag började, med Eric Saade och hans vinnarlåt från igår… Så får ni själva bedöma de likheter jag här påtalat.