Joachim Müncheberg och Wolf-Dietrich Wilcke – två flygarprofiler med samma ödesdag

Då och då kommer det små – och ibland större – historiska utvikningar i bloggen.

Nu är det dags igen för den 23 mars är en smått historisk dag i flyghistorien som ger mig anledning att följa upp den avslutande bloggen om Slaget om Storbritannien från i höstas. Det var en blogg som bl a handlade om tyska jaktflygets kaxige omslagspojke 1940, den 25-årige majoren Helmut Wick och hans sista strid.
https://japetus.wordpress.com/2010/11/28/battle-of-britain-epilog-28-nov-1940-helmut-wick-flygaressets-sista-strid/

Här kommer två korta berättelser om två exceptionella piloter – en av dem den kanske moraliskt störste och modigaste ”antinazisten” i Luftwaffe: den integritetsfulle Wolf-Dietrich Wilcke – den andre en av de allra skickligaste piloterna under hela kriget – ”underbarnet” Joachim Müncheberg.

Våren 1941, för i dagarna precis 70 år sedan, har en liten grupp tyska jaktflygare under befäl av 22-årige löjtnanten Joachim Müncheberg avdelats från sin eskader JG 26 i Frankrike till Sicilien och Gela-flygbasen för att delta i offensiven mot Malta. De tolv flygarna i 7:e Staffelns uppdrag under första halvåret 1941 kommer att gå till historien. Müncheberg har tidigare i Frankrike och i Slaget om Storbritannien flugit som adjutant och rotetvåa till sin eskaderchef, den tidigare nämnde Adolf Galland, men hans uppenbara talang som flygare och ledare har nu fört honom till ett första självständigt befäl.


Joachim Münchberg (1918-1943)

Genom en kombination av överlägsen taktik, färsk stridserfarenhet, ren flygskicklighet, handlingskraft balanserad med försiktighet och ett optimalt användande av sina Me 109:or som rena jaktplan och inte bombareskort når Müncheberg och hans män exceptionella resultat över Malta och senare Jugoslavien och libyska nordafrika från februari till augusti 1941.

Me 109E-7, Oberleutnant Joachim Müncheberg, Staffelkapitän 7/JG 26 ”Schlageter”, Gela, Sicilien, februari 1941

Engelsmännen får ta konsekvenserna av föråldrad taktik och ledarskap och förlorar, trots sin numerära överlägsenhet, hela 52 plan (de flesta jaktplan) i strid med Müncheberg och hans män som i sin tur inte förlorar ett enda plan, inte en enda stupad, inga allvarligt skadade. 25 av dessa 52 plan hade skjutits ned av Müncheberg själv. 7:e Staffelns uppdrag i Medelhavet 1941 är helt unikt i flyghistorien och visar på värdet av bättre taktik och ledarskap.

Münchebergs karriär gick sedan fortsatt spikrakt uppåt. Efter ytterligare en period i Frankrike, nu som gruppchef, blev han något av ”påläggskalv” och fick 1942 göra en resa på östfronten som ställföreträdande eskaderchef och öva sitt ledarskap vid de olika eskadrarna där.

I oktober 1942 befordras han till major och blir den yngste eskaderchefen (på engelska wingcommander) i tyska Luftwaffe då han får befäl över JG 77 i Nordafrika. Denna eskader leder han sedan också framgångsrikt fram till denna dag för 68 år sedan. Den 23 mars 1943 leder Müncheberg sin stabsrote med rotetvåan löjtnant Strasen över Sened/El Guettar i västra Tunisien på väg mot fronten vid Mareth-linjen. De upptäcker ett tiotal amerikanska Spitfire-plan ur 52nd Fighter Group på lägre höjd och anfaller i dykning med höjdövertag och solen i ryggen på klassiskt manér.

Det verkar upplagt för ännu en närmast rutinmässig nedskjutning och sedan upp och iväg igen, men den här gången är det något som går fel. Münchberg träffar också mycket riktigt kapten Theodore Sweetlands Spitfire, det är hans 135:e nedskjutning men det blir också den sista. Här finns två olika versioner. Strasen berättar att Müncheberg hade för hög hastighet och kom för nära Sweetlands exploderande Spitfire och skadades av vrakdelar så illa att hans Me 109G-6 tappade ena vingen.

Sweetlands kollega kapten Hugh L Williamson å andra sidan rapporterade efteråt att han sett Sweetlands brinnande Spitfire ramma den hastigt uppdykande Me-109:an. Oberoende av vilken version som är sann så blev resultatet det samma, båda planen störtade brinnande mot marken. Ögonblicket efteråt skjuter Münchebergs rotetvå Strasen ned Williamson som lyckligtvis lyckas rädda sig i fallskärm.

Ett tyskt räddningsteam är snabbt framme vid den plats där Müncheberg kraschat och kan dra loss den dödligt sårade piloten ur vraket, men det är försent. Münchberg dör i ambulansen på väg till fältsjukhuset. Under sin karriär hann han flyga ca  500 uppdrag och förtecknades för 135 segrar, 102 mot de västallierade och 33 på östfronten. Joachim Müncheberg blev 24 år gammal.


Joachim Müncheberg var populär hos den tyska allmänheten och i pressen bl a också för att han var så uppenbart fotogenisk och stilig med ett leende värdigt en amerikansk presidentkandidat. När den kända tyska filmstjärnan Carola Höhn (1910-2005) besökte flygbasen Gela på Sicilien våren 1941 kom romansryktena snabbt i omlopp. Men tyvärr blev det ingen fullträff för Müncheberg den här gången, han fick korgen – Carola Höhn gifte sig senare samma år med bombplanspiloten (!) majoren Arved Krüger. Sorgligt nog stupade dock Krüger i luftstrid över Malta redan 1942.


Joachim Müncheberg med sin maskot, taxen Scheppl


Ett kort klipp från kanalkusten med Hauptmann, kapten, Müncheberg ur en tysk journalfilm inspelad månadsskiftet april-maj 1942

Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att ledarskapet för  jakteskader 77 efter Münchebergs död övertogs av major Johannes Steinhoff, ett bra exempel på en officer med integritet som inte var nazistiskt belastad. Steinhoff överlevde kriget, om än svårt brännskadad, och blev sedermera general i Bundesluftwaffe och även chef över NATOs samtliga flygstridskrafter i Europa. Steinhoff kom att spela en speciell roll många år senare i samband med den officiella försoningsceremonin 1985 mellan USA och Tyskland…
https://japetus.wordpress.com/2008/05/05/en-vacker-bild-av-forsoning-bitburg-5e-maj-1985/

– – –

Wolf-Dietrich Wilcke var några år äldre än Müncheberg och hade en karriär i Luftwaffe som började före kriget. Han var en av det gamla gardet i Luftwaffe, dvs en av dem som hann tjänstgöra redan i Spanska inbördeskriget, därför hade han befäl redan när kriget bröt ut. Wilcke kallades alltid ”Fürst”, Fursten eller prinsen, av sina män eftersom de hade en så speciell respekt för honom som ledare och förebild. Han var helt enkelt en mycket integritetsfull och närmast vördnadsbjudande ledare.


Wolf-Dietrich Wilcke (1913-1944)

En av Wilckes kamrater från JG 53, Spader Ess-eskadern där han var gruppchef och kapten under Slaget om Storbritannien, Feldwebel Neuhoff, beskrev honom så här:

”Vi kallade aldrig Wilcke för något annat än ”Fürst”, Fursten, vilket var ett uttryck för den respekt vi kände för honom. Han var inte bara en bra flygare utan en fantastisk karl på alla sätt. Han var alltid lojal mot sina män – underordnade som överordnade. Om något begått ett misstag brukade han se till att det fick mildast möjliga efterverkningar. Efter kriget var det populärt att påstå att den och den inte varit nazist, men Wilcke var verkligen negativt inställd till nazisterna.”

Under slaget om Storbritannien valde Göring att straffa JG 53 kollektivt när det kom fram att deras eskaderchef Hans-Jürgen von Cramon-Taubadel hade gift sig med en judinna, en ”icke-rasren” kvinna. Ordern var att spaderessen skulle målas över och ersättas med ett rött målat band runt motorhuven, ”en skamring” som piloterna kom att kalla den. Ett svepskäl för detta gavs, men männen visste vad det berodde på.

Det visste också ”Fürst” Wilcke som reagerade starkt på denna kränkande och pinsamma order. Han såg då till att samtliga hakkors på stjärtfenorna på alla 30 Me-109:arna i hans Gruppe målades över! En mycket ovanlig markering vid denna tid och i detta sammanhang, men ett typiskt utslag av Wilckes lojalitet med sin chef och självständiga hållning.

Wilcke deltog på samtliga frontavsnitt under andra världskriget – och alltså innan dess även med Legion Condor i Spanska inbördeskriget – i Slaget om Storbritannien 1940, Operation Barbarossa 1941, Sicilien och Nordafrika 1942, Stalingrad 1942-43 och i striderna över Kuban-brohuvudet vid Krim 1943.

Av alla de frontavsnitt och dramatiska situationer som Wilcke var inblandad i sticker ändå luftstriderna i och runt Stalingrad ut. Wilcke var då eskaderchef för JG 3 Udet och sommaren 1942 sköt deras eskaderstabs piloter ned 137 sovjetiska plan och Wilcke själv svarade för inte mindre än 97 av dessa. Det var i o f s allmänt känt inom Luftwaffe att segrarna var lättare att få på östfronten än på västfronten därför att den ryska utbildningsnivån var så mycket lägre än de västallierades, inte desto mindre var detta en mycket imponerande prestation.

Me 109G-2, Major Wolf-Dietrich Wilcke, Geschwaderkommodore, Stab JG 3 ”Udet”, Pitomnik, Stalingrad, november 1942

Wilcke ledde och dirigerade det tyska jaktflyget, JG3, i försvaret av luftrummet över Stalingrad. Här opererade bl a eskaderstaben samt I och II Gruppe från det berömda Pitomnik-flygfältet med början 11 september då de tyska anfallen in i Stalingrad inleddes till 20 november då Röda Arméns omringning av 6:e armen var ett faktum och Stalingrad-fickan bildats.

Sedan eskaderstaben och de två Gruppen i november 1942 flugit ut från Pitomnik och Stalingrad-fickan stannade dock en sista skara av frivilliga piloter ur I Gruppe, ca 10 jaktflygplan, kvar in i det sista, långt efter det att Stalingrads tyska försvarare inringats. Dessa piloter hade till uppdrag att till varje pris skydda de tyska Junker 52 transportplan som dagligen försökte flyga in mat och förnödenheter till de svältande soldaterna.


Två Me 109G-2 ur Platzschutzstaffel Pitomnik, JG 3 vintern 1942-1943

Dessa dödsföraktande frivilliga piloter bildade den improviserade och sedermera legendariska Platzschutzstaffel-Pitomnik som, trots att de ofta inte hade mer än två, tre flygdugliga Me-109:or, under eländiga förhållanden i samband med inringningens sista sex veckor lyckades skjuta ned inte mindre än 130 fiendeplan. En i sig makalös prestation under vidriga förhållanden både på luften och på marken som i slutänden ändå inte kunde påverka det större skeendet. Den 15 januari 1943 började sovjetiska granater slå ned i området kring Pitomnik och jaktflygarna visste att de sovjetiska stridsvagnarna snart skulle komma.

Kort innan flygfältet intogs, kvällen den 15 januari 1943, lyfte också de sista tyska Me 109:orna och flög ut ur den dömda staden för att förenas med sin Geschwader 350 km västerut. Tyvärr kunde inte all markpersonal följa med; ca 30 man blev kvar och fick gå ett ovisst öde till mötes i rysk fångenskap när de sista tyska förbanden kapitulerade 2 februari 1943. Det var hela tiden Wilcke som under den här perioden fanns med eskaderstaben på flygfältet Morozovskaya-Öst där han ledde jaktflygets operationer för att skydda transportplanen som flög i skytteltrafik till den inringade 6:e armén i Stalingrad.
 


Den vördnadsbjudande ”Fürst” Wilcke

Redan i december 1942 då Wilcke noterades för sin 150:e nedskjutning får han flygförbud av sina överordnade. Han var för värdefull som ledare och behövdes nu mer på marken än i luften. Men detta flygförbud kommer Wilcke med jämna mellanrum att strunta i. Wilckes karriär fortsatte i Västeuropa och Frankrike under 1943, fortfarande som eskaderchef för JG 3.

Den 23 mars 1944 är ett av dessa tillfällen då Oberst Wilcke än en gång personligen leder sin eskader, JG 3, mot de amerikanska B17-bombarna och deras eskort av P-51 Mustanger. I luftstrid över Schöppenstedt, Sachsen i hjärtat av Tyskland kämpar Fürst Wilcke sin sista strid. Det är under denna tid våren 1944 som amerikanerna vinner det slutliga luftherraväldet över det ockuperade Europa i samband med förberedelserna inför D-Dagen, en tid då flera av de allra bästa tyska jaktflygarna, bl a tre av eskadercheferna, kom att stupa i strid.

I sin Me 109G-6 strider överste Wilcke den 23 mars 1944 mot de såväl numerärt som prestandamässigt överlägsna P51 Mustangerna som eskorterar bombplanen. Wilcke har först lyckats skjuta ned ännu en Boeing B-17 ”Flygande fästning”, men har sedan kommit i strid med de talrika P51:orna. En till Mustang träffas och faller för Wilckes vapen, hans 162:a och sista nedskjutning, men sedan kommer slutet. Wilckes plan träffas flera gånger och skjuts ned av en grupp Mustanger ur 336th squadron, 4th Fighter Group. Det mesta tyder på att det var de amerikanska flygarässen, majorerna Don Gentile (21 nedskjutningar) och John Godfrey (16 nedskjutningar) som sköt ned Wilcke.

Jg3
Symbolen för JG 3 Udet, den eskader som Wilcke ledde från 1942-1944.

Under sin karriär gjorde Wilcke 732 uppdrag och noterades för nedskjutning av 162 fiendeplan, 137 på östfronten och 25 på västfronten varav 4 fyrmotoriga bomplan. Wolf-Dietrich Wilcke blev 31 år gammal.

Ett svar to “Joachim Müncheberg och Wolf-Dietrich Wilcke – två flygarprofiler med samma ödesdag”

  1. Tack för ännu en intressant och välskriven artikel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: