”This city never sleeps” – ensam hemma för första gången i den stora staden med Eurythmics

Som tonåring hade jag en tydlig och klar bild för mitt inre hur det skulle gå till när jag flyttade hemifrån. Det var en spännande, fascinerande och vacker fantasi jag ofta lekte med. En känsla av frihet och oberoende i en diffus och overklig framtid. Den låg så långt borta.

Jag föreställde mig precis vad som skulle hända.  När flyttlådor, möbler och prylar var på plats och flyttmiddagen för flytthjälparna bjuden och aväten skulle det hända. Det mystiska och fascinerande ögonblick då jag för första gången i mitt liv skulle vara ensam hemma i mitt första egna hem. Ett efterlängtat ögonblick. Ett starkt ögonblick.

Och jag visste precis hur jag skulle möta det. Viktigast var förstås att koppla ihop stereon. Det skulle ske först. Sedan skulle en mycket speciell låt med Eurythmics spelas. En låt som jag upplevde uttryckte precis den känsla jag föreställde mig att jag skulle ha, låten ”This city never sleeps”. En låt som uttrycker just precis den där speciella känslan av att vara ensam i en stor, stor anonym stad. En mycket uttrycksfull text som lyfts fram av en lika vacker som suggestiv melodi. Melodiöst, grandiost, drömmande och eftertänksamt…

”You can hear the sound
Of the underground trains
You know it feels like distant thunder

You know there’s so many people
living in this house
and I don’t even know their names

I guess it’s just a feeling – in the city

Walls so thin I can almost
hear them breathing
and if I listen in
I feel my own heart beating

I guess it’s just a feeling – in the city”

Föreställ er då min totala lyckokänsla, den paroxysm av frihet och pirrigt självförverkligande jag ca 10 år senare som 25-åring fick uppleva när detta scenario äntligen, till slut, förverkligades.


Tessinparken, nedre Gärdet

22 januari 1994. Kall, sen vinterkväll med gnistrande klart väder. Stefan har rattat flyttbussen och Staffan har hjälpt mig montera möbler.

Flyttmiddagen är aväten och mina vänner har lämnat mig ensam i den etta på 40 kvadrat på Strindbergsgatan fyra trappor upp vid Tessinparken på (nedre) Gärdet som jag fått hyra i andra hand. Nu är det dags… Nu är det äntligen dags.

Jag lyfter upp min stereobandare på fönsterblecket, orkar inte vänta den extra tid det hade tagit om jag valt att koppla ihop hela stereoanläggningen.  Jag pressar in ett gammalt kassettband inspelat i december 1984. Det är naturligtvis just den låten det ska vara. Jag släcker ned i lägenheten och sätter mig i fönstret och bara njuter av musiken, utsikten av alla stadens tusen ljus. Lycka.

Och lyckan blir än mer total någon timme senare när jag lagt mig i den kära gamla 210 x 105 Dux Lyx sängen. För första gången ska jag somna i mitt första egna hem. Då händer det. Jag känner och hör vibrationerna från tunnelbanans röda linje, tågen som rullar mellan Karlaplans och Gärdets tunnelbanestationer långt under mig. Men uppenbarligen rakt under mig. För i nattens tystnad både hör och känner jag tågen…


Eurythmics: ”This city never sleeps”, 1983

PS: Kopplingen till denna låt och att dessa tankar dök upp denna marskväll var att jag i samband med kvällens ”stegräknarpromenad” passerade förbi just utanför min gamla lägenhet på Strindbergsgatan vid Tessinparken. Jag hade låten i huvudet hela kvällen och den följde med mig hela vägen ända hem till skrivbordet och datorn i arbetsrummet.

Kärleken till den här delen av stan består efter alla år. Det finns så mycket vackert att se när man promenerar här. Funkishusen är så charmiga och Gärdet inbjuder alltid till promenader i alla årstider. Jag kommer helt säkert att återvända hit så länge jag lever!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: