”Träd fram du Nattens Gud…” en stunds reflektion i sena aprilkvällen

Det är sent, mycket sent denna aprilkväll. Har fångat en stunds reflektion för mig själv i denna sena timme. Påskhelgen som kom och gick kommer jag att minnas som den varmaste och soligaste någonsin. Jag kan inte heller minnas när påsken infallit så sent? Bara en vecka mellan Påsk och Valborg! Så är det i år.

Inte mycket kvar nu av vackra april. Och intensiva dagar är det som inte lämnar mycket tid att njuta av det vackra som pågår utanför kontorsfönstret. Nu går vi snabbt, mycket snabbt, från det bruna torra i tidiga april jag beskrev för den dryg vecka sedan in i det gröna spirande april som också är möjligt. Som blev möjligt denna aprilmånad 2011 när vi under påsken fick en förkänsla av sommaren.

Men denna sena kväll då jag sitter här med balkongdörren öppen och jag just har sett till mina växter (solrosorna är nu det senaste tillskottet att spurta starkt upp ur jorden) både där ute och inne i köksfönstret samt betalat mina räkningar, ja i denna sena timme hinner jag reflektera litet över hur vacker denna årstid är. Stillheten är nu total och aprilmörkret sluter sig tätt kring Nybohov. Det är en riktigt stämningsfull och stilla vacker aprilkväll. Riktigt bellmansk…

Carl Michael Bellman (1740-1795)

Och just i den stunden av stillhet och reflektion tänker jag (osökt?) på ett riktigt vackert litet stycke av Bellman. I mitt tycke det allra vackraste han skrivit. Jag tänker på Fredmans sång nr 32, ”Aftonkväde” men mer känt som ”Träd fram du Nattens Gud”. Ett musikstycke jag har många vackra minnen av, ett stycke jag också många gånger spelat själv. Det är festligt det där att de gamla kompstämmorna (jag spelade andraklarinett) fortfarande sitter så starkt i minnet efter så pass många år.

Inte minst har detta stämningsfullt sirliga mästerverk en fullkomligt underbar 15 verser lång uttrycksfull text som är som en poetisk integrering av hela Bellmans och hans samtids fantasifulla romantiska föreställningsvärld. En värld fylld av sagoväsen hämtade ur såväl grekisk-romersk som nordisk mytologi. Den texten är en riktig pärla!

”Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot afonrodnan kämpa!
    Gör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa
    och blodets heta svall!”

Dessutom tror man att detta är ett av de stycken som Bellman själv skrev musiken till. Ofta lånade han ju annars melodierna till sina visor. Just detta stämningsfulla stycke var också det av alla Bellmans verk som mest fångade mitt intresse. Det var nånstans i 16-17 årsåldern det började. Och sen dess har det aldrig slutat…

Det var nämligen så att jag i dryga tio års tid, mellan 1981 och 1993, själv spelade i en orkester, en blåsensemble – klarinetter, tvärflöjter, fagott, oboe, basklarinetter –  förstärkta med ståbas och gitarr. Vi hade en speciell, för att inte säga unik, sättning och kom därför att kallas för ”Specialensemblen”. Vår fullkomligt genommusikaliske och mycket professionelle maestro Uno Hurtigh (1928-2004) specialskrev också alla arrangemang, samtliga stämmor själv. Det fanns inga att köpa för vår unika instrumentala sättning, utan allt var specialskrivet av Uno.

Nåväl varje torsdagkväll under de här åren for jag till Hägerstensåsens skola och repade. Det var härliga kvällar fyllda av musik och skratt i ett klassrum högst uppe i den gamla skolbyggnaden nära T-Hägerstensåsen. Konserterna blev också många genom åren, särskilt minns jag förstås den smått fantastiska konsertresan till Sovjetunionen och Leningrad i maj 1985. Detta tilldrog sig före perestrojka och glasnost så det var en i alla avseenden mycket minnesvärd resa.

Konserterna tillsammans med Carl-Anton 1989 minns jag också alldeles särskilt; jag hade ett fint möte med denne favorittrubadur.

På vår repertoar stod visor, jazz, klassiska stycken, schlagers och evergreens. Inte minst spelade vi mycket Bellman och Taube. Det funkade alltid, i alla sammanhang. Ofta hade vi ”vokalissor” med oss som sjöng till vårt ackompanjemang. (Det här skulle jag verkligen kunna skriva mycket om, inser jag, och förvånas över att jag inte gjort det än.)

Fredmans sånger i konstnären Peter Dahls vackra levande och uttrycksfulla tolkning

Jag har med tiden kommit att mer och mer inse vad alla dessa år i orkestern betytt för mig, mitt stora musikintresse och med tiden tilltagande musikaliska allmänbildning, framförallt inom genrer jag normalt sett då som tonåring inte lyssnade på. En stor del av detta är Specialensemblens och då särskilt Uno Hurtighs förtjänst.

Jag minns med glädje alla samtal jag genom åren hade med Uno om önskemål kring repertoar och frågor kring arrangemang, kompositörer och melodier. Inte minst kommer jag ihåg när jag som 15-åring hade en vurm för Wagner och nyfiket undrade om vi inte kunde spela något ”vackert stycke” av honom. Uno förklarade tålmodigt och pedagogiskt att Wagners musik var skriven för förstärkta symfoniorkestrar och att vår lilla sättning inte riktigt var anpassad för den typen av klassisk musik…

Uno var en mycket vänlig och omtänksam man och han hade ett fantastiskt tålamod med oss unga amatörer (i understämmorna). Uno var också ett fullfjädrat musikaliskt proffs som spelat med de största inom den svenska jazzen, något jag med tiden började förstå. Det var inget han talade om. Han var så ödmjuk.

Till mina finaste minnen från åren med Specialensemblen hör just de tillfällen då vi spelade detta mycket, mycket vackra och stämningsfulla stycke. I konsertsammanhangen alltid ackompanjerande någon av de trevliga och ofta påfallande söta, tyckte den tonårige andreklarinettisten, sångerskor vi sjöng med. Detta vackra stycke musik är väldigt mycket april för mig. Vårkväll övergående i vårnatt…

Hittade en riktigt finstämd inspelning med en tjej som heter Elina Järventaus Johansson, som verkligen borde ta kontakt med ett skivbolag. Här bjuder hon på en lågmäld och spröd tolkning av detta vackra drygt 200-åriga stycke musik.

Elinas YouTube-sida:
http://www.youtube.com/user/Elolinona

Annons