Arkiv för juni, 2011

Ett glas öl med Hasse Alfredson, 80 år idag

Posted in Hyllningar, musik with tags , , on 28 juni, 2011 by japetus

Denne mångsidige och högt begåvade man har funnits där under hela min uppväxt, ja hela mitt liv. Denne kulturgigant och humorikon har roat och på olika sätt engagerat mig utifrån sitt skådespeleri, filmskapande, författarskap, men kanske allra mest utifrån sin humor och sitt fruktbara och mångåriga samarbete med Tage Danielsson. ”Hasseåtage” – detta odödliga radarpar – var och är ett genialiskt och helgjutet ”varumärke” som alltid funnits där och alltid kommer att finnas kvar.

Jag söker efter ord för att uttrycka den alldeles väldigt speciella betydelse som Hasse Alfredson haft och har i mitt liv. Hasseåtage, AB Svenska Ord, var en institution i ordets mest positiva bemärkelse, en institution som fanns under de första 17 åren av mitt liv fram till 1985 då Tage som bekant så tragiskt dog i förtid. För mig var det viktiga år då jag växte upp och formades som människa. Hasse fanns hela tiden där i mitt medvetande och Hasseåtages ställning och genomslag kanske blev ännu starkare genom att TV under dessa år bara hade två kanaler och att de helt enkelt var så unika att det inte fanns nån konkurrens. De var bäst, helt enkelt.

I 70-talets och det tidiga 80-talets Sverige, tidigare minns jag av förklarliga skäl inte, var Hasseåtage starka mediaprofiler man ofta såg i tv och hörde i radio. Det var litet samma upplevelse som med Cornelis, många olikheter i övrigt, som jag tidigare bloggat om. Hasseåtage fanns där hela tiden i mitt medvetande på något sätt.

Jag är för liten för att ha sett någon av Hasseåtages revyer, men jag brukar se Hasse inne i Tomelilla då och då på somrarna när jag besöker Österlen. Nu senast förra sommaren vid bankomaten vid Stora Torget en vacker julidag. Vid dylika tillfällen brukar jag gå fram och säga tack för allt vederbörande bjudit på, så har jag gjort i många tidigare situationen, men inte i denna. Jag har på något sätt en sådan särskild respekt för honom att jag inte vill störa. Jag törs inte riktigt.

Jag tror att detta bl a också beror på att jag på senare tid förstått att Hasse inte längre tycker det är så kul längre. Den ena av de två DN-artiklar jag länkar till nedan handlar också just om det att han egentligen inte vill fylla år. Livslusten tryter. Av flera anledningar som jag inte ska gå in på här. Läs DNs artikel istället. Åter till fokus i denna blogg…

Hasse Alfredson har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och många är de gånger då jag lånat av honom, hans ord, hans humor och formuleringar. De har följt mig genom livet på olika sätt och kanske manifesterades det allra tydligast då jag på min 40-årsfest för ett par år sedan helt enkelt valde att inleda kvällens festligheter genom att till slut, till gästernas bestörtning, själv travestera klassikern ”Stetsonhatt”- ni vet, ”vid 40 jämnt är man ett skämt och högre opp så åker man väl på en propp…” . Jag bara älskar alla de formuleringarna i den pärlan.

Därför vill jag idag hylla och gratulera Hasse Alfredson på hans 80-årsdag och när jag ska välja något ur den digra produktionen blir det en annan riktigt fin klassiker ur samma revy som ”Stetsonhatt”. Den är framåtblickande och fundersam på ett sätt som också är väldigt mycket Hasse.


”Ett glas öl” hämtad från ”88-öresrevyn” på restaurang Skeppet i Stockholm 1970 med Hans Alfredson (född 28 juni 1931) – en personlig favorit ur denne mans omfångsrika och imponerande produktion. Lägg märke till den fina stämsången med Tage och Gunnar Svensson vid pianot i slutet av låten. Det är så snyggt och enkelt gjort! Så känner man igen ett mästerverk.

Nu har barnen Hasse sjöng om vuxit upp och hunnit börja få barnbarn och de miljömedvetna tankar som Hasse hade redan då och ventilerade i denna fina lilla sång och sen lät blomma ut i filmen ”Äppelkriget” ett år senare är mer aktuella än nånsin.

Grattis idag Hasse och tack, tack, tack…

– – –
Två DN artiklar om Hasse Alfredson idag:
http://www.dn.se/kultur-noje/sa-skapades-totalkonstnaren-hasse-alfredson

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/hans-alfredson-vill-inte-fylla-80

Sommarsolståndet 2011 inträffar kl 19.16 ikväll svensk sommartid

Posted in Natur och årstider on 21 juni, 2011 by japetus

Så är vi åter framme vid en av årets fyra återkommande astronomiska checkpunkter, som jag ständigt återkommer till…

Efter att det åskat och regnat intensivt de senaste timmarna denna eftermiddag över södra Stockholm har nu solen brutit igenom igen. Och det passar ju bra för om mindre än en timme inträffar årets sommarsolstånd. Detta sker närmare bestämt exakt kl 19.16 ikväll.

Det är sommarsolstånd, och det är ju då inte en dag utan en exakt tidpunkt som avses, nämligen när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen just där jordens norra halvklot lutar mest fördelaktigt in mot solen. Vi har årets längsta dag och årets kortaste natt.

Vid sommarsolståndet blir det aldrig riktigt beckmörkt någonstans i Sverige eftersom solen bara är en bit under horisonten i nordlig riktning. Under natten råder skymning, som övergår direkt i gryning. Men från polcirkeln och norrut går solen inte alls ner, detta gäller i nordligaste Sverige, det som brukar kallas nordkalotten.

Det är förstås en litet speciell känsla varje gång det åter tippar över och vi går mot mörkare tider så smått. Och känslan är, också som vanligt, att resan från Vintersolståndet via Vårdagjämningen gått fort. Men så är det. Och egentligen innebär ju detta bara signalen till att sommaren verkligen börjar.

Sommarsolståndet 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/06/21/sommarsolstandet-idag-kl-11-28/

Huvudskär – som ett kraftfullt dynamo längst ute i havsbandet

Posted in Natur och årstider, naturen with tags , , , on 20 juni, 2011 by japetus

Helgen som gick var den ljusaste vi fick detta år. Och jag tillbringade den på en underbart vidunderligt vacker plats långt ute i havsbandet, omgivet av elementen. Hav, blankslipade klippor, vind, vågor och en enorm öppen himmel.

Jag besökte Huvudskär för första gången för snart fem år sedan i samband med att en god vän fyllde 30. Han har sommarställe där ute och det var där vi firade en vacker hösthelg i oktober. Att återvända nu i juni 2011 var en ännu vackrare upplevelse. Huvudskär är en storslagen plats, den yttersta utposten längst ute i havsbandets sydöstligaste del. Bortom Huvudskär finns bara öppet hav.

Detta är verkligen en plats att ladda batterierna på. För mig känns det som att vara uppkopplad mot ett kraftfullt dynamo som laddas av varje våg som rullar in, varje vindil som passerar och av den gränslösa havshorisonten och den öppna himlen. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och inspiration när jag får komma till en sådan här vacker plats. Platsen har en säreget karg skönhet som verkligen tilltalar mig.

Huvudskär är egentligen samlingsnamnet på en liten arkipelag, ett naturreservat bestående av nästan 200 öar, skär och kobbar. Huvudön heter Ålandsskär och det är där bebyggelsen, vandrarhemmet och fyrtornet finns.

Huvudskärs arkipelag med huvudön Ålandsskär. Kartan hämtad från Skärgårdsstiftelsens hemsida. Klicka på bilden för bättre upplösning.

Det blev en del härliga foton från helgens besök och jag publicerar några av dem här. Om du klickar på dem får du se dem i bättre upplösning.


Efter midnatt fick vi se fullmånen ute över skäret, inne över land var det nermulet. En av fördelarna med att vara så här långt ute i havsbandet är att det är soligare och klarare väder än över fastlandet.


”The force is strong in this one…” Även laktosfri mjölk ger starka ben; här studsar jag runt ute på Ålandsskärs klippor på den östra obebodda delen av ön som vetter ut mot Östersjön.


Omfluten av havet, blickande österut.

– – –

Skärgårdsstiftelsens webbsida om Huvudskär:
http://www.skargardsstiftelsen.se/?id=4076

Haninge kommuns sida om Huvudskär:
http://www.haninge.se/Turism/Skargarden/Huvudskar/
– – –

För ett par år sedan dök den här gamla reklamfilmsklassikern upp i min blogg. Nu gör den det igen, 1994-års Pripps Blå-reklam. Den kanske mest kända av alla dessa klassiska reklamfilmer är nämligen inspelad på Huvudskär. Den är alltså däremot inte inspelad på ”Bästkusten”, vilket många reflexmässigt utgår från eftersom den här typen av karg, blankslipad utskärgård är så intimt förknippad med västkusten. Men Huvudskär ligger bevisligen på östkusten…


Det är en förföriskt vacker film och jag tar den med här eftersom den ger ett intryck av Huvudskärs skönhet. De övriga klichéerna och Tommy Nilssons sång får ni på köpet.

Återbesök i Leif GW Perssons värld

Posted in Litteratur with tags , , , , , , , on 14 juni, 2011 by japetus

Inför en utlandsresa för ett par år sen bad jag om boktips på FaceBook. Det kom in ett helt gäng sådana. Några nappade jag på direkt, andra gled åt sidan, sjönk i minnesbassängen och försvann.

Ett tips jag för en vecka sedan åter fick syn på nere på bassängens botten var Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, en kriminalroman som handlar om en möjlig lösning av Palmemordet. Boken är också tredje och sista delen i GWs trilogi Välfärdsstatens fall. Det var nog 25-års dagen av Palmemordet tidigare i år som fick mig att bli nyfiken på att läsa den här boken. I anslutning till fick jag också se och höra GW Perssons egen teori om hur mordet gått till. Jag blev nyfiken, ville läsa mer.


Leif GW Persson i omisskännlig pose – alltid underhållande att lyssna till honom

Och så kom det sig då att jag för en vecka sedan till slut köpte boken där Palmemordets gåta löses. Jag ångrar mig verkligen inte för ”Faller fritt som i en dröm” bjuder på mycket intressant läsning med initierade skildringar av polisarbetet och ger oss en riktigt fascinerande möjlig lösning av detta för det svenska samhället så uppslitande trauma. Så även för den svenska poliskåren kan man förstå. Begreppet ”Swedish hunts” blev ju under senare delen av 80-talet ett begrepp utomlands med hänvisning till vår svenska oförmåga att gripa såväl statsministermördare som att tvinga upp inkräktande ubåtar till vattenytan.

För det är verkligen en fascinerande intressant och intelligent övertygande lösning som läsaren bjuds på. Så är också GW Persson kraftigt inläst och kunnig i ämnet. Att han är kraftigt skärpt själv bidrar förstås till intrigens kvalitet. Att det inte är troligt att Christer Pettersson begick mordet har GW snart övertygat sin läsare om. Sen tecknar han en annan och mer rimlig förklaring och ger en utförlig bakgrund till det. Sakta börjar man förstå hur det hela gått till och vilka som låg bakom det.

Jag passade på att bolla den här mordteorin med en av landets ledande samtidshistoriker som arbetar vid samma institution som jag vid Södertörns högskola och dessutom råkar ha skrivit en initierad biografi om mordoffret. Han hade också läst ”Faller fritt som i en dröm” och tyckte den var mycket intressant, den mest intelligenta lösningen till mordgåtan han sett.

Som jag beskrev i en blogg på 25-årsdagen av Palmemordet är detta mord och dess efterverkningar något som av flera anledningar kommit att intressera mig alltsedan våren 1986.
https://japetus.wordpress.com/2011/02/28/a-shot-that-was-heard-around-the-world-palmemordet-25-ar/

Ofta har jag t ex rört mig i de aktuella kvarteren. Jag kan med lätthet följa med i varje miljöbeskrivning i GW Perssons bok. Men något som var både trevligt och spännande och kom som en överraskande bonus var att få återknyta bekantskapen med GW Perssons romanfigurer. Jag hade ju inte förstått att han följt samma personer i så många år.

Ja att det i själva verket var samma personer som de jag minns ifrån hans tidigare böcker – och från de filmatiseringar som gjordes på 80-talet. Främst ”Mannen från Mallorca” och ”I lagens namn” – Lars Martin Johansson, Bo Jarnebring, Jan Lewin, Anna Holt och Evert Bäckström. Jag tycker att GW Persson gör levande och bra personporträtt, som känns än mer äkta genom att han följt deras karriärer inom Polisen alltsedan han började skriva i slutet på 70-talet. Dessutom är det riktigt sjukt skoj också mellan varven. GW kan vara riktigt rolig. Det har ju även gjorts ett antal tv-filmer med manus av GW Persson, t ex filmerna om Anna Holt, Goltuppen och ”Den vite riddaren”.


Leif GW Persson, 70-tal

Sammantaget har det varit ett riktigt trevligt återbesök i Leif GW Perssons värld. Något som gett mersmak. Jag är nu på gång att köpa och läsa de återstående böckerna han skrivit efter sin återkomst som skönlitterär författare på 00-talet.

Och tack till dig Matz F för tipset den där gången som möjliggjorde återbesöket!


Leif GW Perssons skönlitterära produktion: 

  • 1978 – Grisfesten (Filmatiserad som Mannen från Mallorca 1984)
  • 1979 – Profitörerna (Filmatiserad som tv-serien Profitörerna på SVT 1983)
  • 1982 – Samhällsbärarna (Filmatiserad som I lagens namn 1986)
  • 2002 – Mellan sommarens längtan och vinterns köld
  • 2003 – En annan tid, ett annat liv
  • 2005 – Linda – som i Lindamordet
  • 2007 – Faller fritt som i en dröm
  • 2008 – Den som dödar draken
  • 2010 – Den döende detektiven


En klassisk scen ur filmen ”Mannen från Mallorca”, Bo Jarnebring (Sven Wolter) konfronterar de arroganta kollegorna Hedberg (Rico Rönnbäck) och Öst (Gert Fylking!) från Säkerhetspolisen. Jarnebrings bästis Lars Martin Johansson (Tomas von Brömssen) tar det lugnt medan konfrontationen tilltar.

Väntan är över – Centralbadet har öppnat igen!

Posted in Vardagligt on 13 juni, 2011 by japetus

Så kan jag äntligen avsluta denna långa serie, denna långa frustrerade väntan på att Centralbadets renovering skulle ta slut. Det tog ett år kan man säga, tolv månader istället för först utlovade dryga tre. Badet stängde vid midsommar 2010 och har nu öppnat nån gång den senaste veckan.

Jag råkade gå förbi ikväll och bestämde mig för att titta in. Döm om min chock och totala förvåning över att de faktiskt äntligen öppnat igen…

Här nedan kommer nu, med sedvanlig perfektion i kronologisk ordning a la kontrollfreaken, alla inläggen, hela dokumentationen till detta ärende, denna resa som pågått under året som gått:

https://japetus.wordpress.com/2011/02/14/mysteriet-pa-centralbadet/

https://japetus.wordpress.com/2011/03/04/centralbadet-mysteriet-narmar-sig-en-losning/

https://japetus.wordpress.com/2011/04/10/samtidigt-pa-centralbadet-i-stockholm/

https://japetus.wordpress.com/2011/04/18/ytterligare-nagot-senare-pa-centralbadet/

https://japetus.wordpress.com/2011/04/21/och-det-blev-annu-nagot-senare-pa-centralbadet/

https://japetus.wordpress.com/2011/05/01/i-vantan-pa-centralbadet/

https://japetus.wordpress.com/2011/06/02/centralbadet-har-tekniska-problem-fortsattning-foljer/

Andra, äldre bloggar om Centralbadet:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/26/det-ryska-skagget/

https://japetus.wordpress.com/2009/03/03/triumfens-ogonblick/

https://japetus.wordpress.com/2010/01/24/med-speedogoggles-i-bassangen/

Eric Amarillo – en möjligen motsägelsefull man som har mina sympatier

Posted in musik, Personlig kommentar with tags on 12 juni, 2011 by japetus

Igårkväll hade jag nöjet att se och höra upphovsmannen till denna sommars tveklöst blivande sommarplåga, väl avpassad för såväl studentflak som sommardiscon över hela detta land – ”Om sanningen ska fram”, med den utstuderat spekulativa refrängen ”Vill du ligga med mig då?”. Nej, det är inte min typ av musik, tvärtom blev jag bara trött när jag första gången hörde talas om denna spekulativa produktion, så är jag väl också ljusår utanför målgruppen för detta musikaliska verk. Jag blev desto mer förvånad när jag fick reda på vem som låg bakom singeln…

Eric Amarillo heter egentligen Erik Sundborg och är en snart 40-årig låtskrivare, musiker, DJ och producent från Kullavik strax söder om Göteborg som innan det svenska genombrottet denna vår gjort sig mest känd som ena halvan av duon ”The Attic” tillsammans med barndomsvännen Michael Finer. Festligt nog skrev jag litet om dem i en av mina allra första bloggar för snart fyra år sedan:
https://japetus.wordpress.com/2007/09/08/bygga-om-badrummet/

Tillsammans med September uppskattar jag The Attic som de bästa svenska namnen inom sin lättviktiga men underhållande genrer, house och eurodisco. Under den nu avlägsna tid då MySpace var mycket större än FaceBook minns jag också att jag hade litet kontakt med herrar Amarillo och Finer. Jag fick en genuint sympatisk känsla för dem och har sedan dess varit ett fan. Jag ser då och då Mr Amarillo i trakterna kring Hornstull, bl a på Loopen Marina som jag själv frekventerar. Han sticker ut med sin i lika delar coola och på nåt sätt litet medvetet nördiga image. I like.

Eric Amarillo har en gedigen musikalisk bakgrund som jag verkligen respekterar. Han är utbildad på Musikaliska akademin, har spelat tvärflöjt i Radiosymfonikerna och älskar Johann Sebastian Bach. Förkärleken till Bach och klassisk musik har man också kunnat ana i en och annan av hans kompositioner för The Attic, vinjettmusik till Melodifestivalen och de imponerande klaviaturimprovisationer jag såg och hörde honom göra live på scen igårkväll på klubben ”Pure” i Stockholm i samband med den modevisning flickvännen var inbjuden till igår.

Det råder ingen tvekan om att Eric är en kraftigt musikalisk begåvad och kompetent man. Vadan detta nu då? Jag upplever honom som en otippad kompositör av den här typen av låt. Han berättar själv i intervjuer om sitt många gånger alltför osunda liv och leverne med sena kvällar och nätter, via flygplatser och hotellrum. Han hade inte planerat att lämna house-världen och börja skriva poplåtar på svenska – som han själv sjöng – men kroppen sa stopp:

”– Jag gick fett in i väggen, åkte in och ut på akuten. Jag är en klassiskt skolad musiker i grunden och att åka runt och spela entonsmusik … Jag älskar house men det har gått inflation i den. Det släpps 3.000 låtar i veckan på Beatport eftersom det finns så bra program nu för tiden. Vilken liten pellejöns som helst kan sitta och göra ett fett beat och det låter… bra…”

Jag sympatiserar med detta och skrattar gott när jag läser fortsättningen hur Amarillo uttrycker känslan för housemusiken idag: Att ”drunkna i bajs” i kombination med livsstilen blev en ögonöppnare och när jag hör texten till ”Om sanningen ska fram” och förstår tankarna bakom den kan jag inte annat än fortsätta sympatisera.

”Om sanningen ska fram” beskriver spelet mellan män och kvinnor, ett spel Eric Amarillo berättar att han hatar och beskriver som tröttsamt och genomskinligt. ”Många tror att jag ger tips till män, hur de ska göra för att få ligga. Men det är precis tvärtom. Jag menar; kan vi inte bara lägga av med det här spelet? Kan vi inte bara vara oss själva?”

Ju mer jag läser av Erics uttalanden, desto bättre tycker jag om honom. Jag är själv våldsamt trött på ”spelet” och har åtminstone strävat efter att spela det så litet som möjligt. En bok som Neil Strauss ”The Game” som bekanta till mig försökt pracka på mig har jag inte velat ta i då den framstår som själva essensen av förvrängning, falskhet och manipulation. Jag föredrar då att vara naiv och ärlig och släppa tramset och se saker för vad de är. Jag behöver inte heller nån j-la genväg till fuskmetod för att tvinga fram ett fejkat intresse hos motsatta könet. Så patetiskt när bluffen genomskådats och dagen-efter känslan infinner sig…

Nu skulle jag kunna gå loss på hyckleriet kring nya avarter av ”kejsarens nya kläder” inom ”new tantra” där man döljer tvivelaktig verksamhet, same shit different name, bakom en respektabel fasad av mångtusenåriga traditioner inom indisk tantra, men det får bli en annan gång. Poängen är att jag när jag läst Eric Amarillos uttalanden känner respekt och sympati.

Eric fortsätter och jag citerar honom gärna: ”– Jag älskar det enkla och att hitta det. En riktigt bra poplåt är utkristalliserad. Daft Punk kan köra fyra takter i åtta minuter för att de är bra. Som Mozart gjorde: han skalade bort all skit och tog det enklaste temat.”

På frågan om han skulle ställa upp på Allsång på Skansen svarar han: ”– Om jag får vara mig själv är det klart att det skulle vara jätteroligt. Jag står ju till hundra procent för låten, så jag sjunger gärna den. Men då skulle jag inte göra den som den låter på radio, utan med piano och sång bara.”

Jag hoppas att Eric får den chansen och vet att han skulle förvalta den väl. Av gårdagens framträdande  på Pure framkom också bl a att han är en mycket duktig pianist och full tillräckligt kompetent sångare – i The Attic var det ju annars vännen Finer som sjöng.


Och så har jag till slut kommit på vem det är som jag helat tiden på nåt sätt tyckt att Eric Amarillo är litet lik – jag tänker på Stakka Bos rappare Oskar (Oskar Franzén) från när det begav sig på 90-talet. Det finns en likhet. Men ok, Eric har ett mer tandreglerat leende…

”Så länge vi andas” – från Simply Red till Zzaj tur och retur

Posted in musik with tags , , , , on 9 juni, 2011 by japetus

Det känns som om jag inte lyssnat på Simply Red på hur länge som helst, kanske inte på 15 år? Det stämmer säkert inte, men det bara känns så. Det är hursomhaver många år sedan någon Simply Red-platta hittade fram och in i min spelare. Ja min CD-spelare. Mitt lyssnarbeteende är fortfarande mycket 90-tal eftersom jag fortfarande regelbundet lyssnar på och köper CD-skivor.

Men när jag så lyssnade på plattan ”Life” från 1995 igen slog det mig då hur mycket jag tyckte de lät som Zzaj. (Eller om det var tvärtom.) Ja frånsett de obligatoriska reggaeinslagen och att Simply Red har en manlig sångare, men det mjuka, softa, ”smöriga” i produktion och ljudbild, saxofonsoundet och basgångarna är väldigt nära Zzajs ljudbild.

När jag nu inför den här bloggen kontrollyssnar igenom Life-plattan igen känns det inte alls lika självklart, utom i ett fall, låten ”So many people” som låter precis som en Zzaj-låt. Min bild av hur Zzaj låter. Och jag har lyssnat mycket på Zzaj. I själva verket finns ju en dagboksanteckning från påsken 1987 där jag noterat att jag första gången hörde detta nya band som jag omedelbart gillat.

Varför skriver jag om detta?

Jo jag har nu naturligvis hört den nya Zzaj-singel jag skrivit om tidigare i bloggen i våras, den nya singeln ”Så länge vi andas” som släpptes för en vecka sedan.  Jag har alltså inte hållit i en ny Zzaj-singel sedan 1993. Och jag håller inte i en nu heller. Jag köpte nya singeln från iTunes. 18 år har gått och singlar säljs i princip inte längre fysiskt i handeln. ”Inte ens Eric Saades singlar” som den vänlige killen på Bengans på Drottninggatan förklarade för farbror Calle när han ville köpa Zzajs nya singel och Mauro Scoccos nya platta. För när jag senast höll i en ny singel med Zzaj var det på min 25-års fest i februari 1993 och det var en uppskattad present.

Det är naturligtvis intressant för en riktigt ursprunglig gammal Zzaj-fan att höra hur Billy Bolero och Anna Nederdal låter idag, så här 18 år efter senaste nysläpp och 24 år efter första singeln. Är kanske detta något bara för de närmsta fansen?

Än sen då?”, som Sveriges Radio-journalisten och sedermera SR-kommunikationsdirektören Mikael Nilsson en gång sa i det utmärkta radioprogrammet med samma namn hösten 1987. Programmet handlade om ”A momentary lapse of reason”, Pink Floyds första nya platta på länge. Det upplevdes då som att det gått så oerhört lång tid sedan Pink Floyd la ned efter ”The final cut”, 1983…

För att fortsätta travestera Mikael Nilsson om Pink Floyd, ”att den här gruppen släpper en ny platta är väl i ärlighetens namn kanske inte det mest upphetsande i musikvärlden (2011), om det inte vore för att låten faktiskt är riktigt bra!” För det roliga är att det nya Zzaj-alstret faktiskt är just så. Jag tror det kan intressera fler än de gamla fansen. Så har också singeln gått rakt in på Sveriges Radios P4-spellista och Veckans singel i Radio Stockholm. Zzaj har alltid varit populärt på radio, så även denna gång.

Låten både öppnar och sluter sig med det vackert spröda speldoseliknande gitarriff som melodiskt slår an den fina mollstämda melodin. Det är som om hela låten ”andas” i introt. Det är sedan som vanligt en mjuk behaglig produktion som känns väl igen. Mest oväntade inslaget i den välproducerade ljudbilden är den distade och oväntat tuffa, om än väl inbäddade, elgitarr som då och då gör sig hörd. För tankarna i helt andra och oväntade genreriktningar, låter inte som den mjuka snälla gamla jazz- eller disco-Ibanezen. Kul att överraska så tycker jag.

Frånvaron av saxofon är också en skillnad mot tidigare ljudbild. Men Annas varma speciella personliga röst sticker fortfarande omisskännligt ut, 25 år efter debuten finns det fortfarande ingen som låter som hon. Och gudarna ska veta att många, många nya svenska sångerskor gjort sina röster hörda i etern sen vintern 86-87…

Som vanligt gillar jag den för Zzaj så typiskt sköna gungande rytmen med harmoniserande bas och trummor och de speciella, och här ovanligt distinkta, körpåläggen som sticker ut. Låten är dessutom begåvad med en snygg kontrasterande brygga där en extra skönt hanterad bas och effektiva körpålägg ger skjuts åt den avslutande refrängen. Snyggt jobbat!


Zzaj: ”Så länge vi andas”, singel 2011

Välkomna tillbaka Zzaj! Det här gav musikalisk mersmak!

– – –

Och här har vi Simply Red: ”So many people”, 1995 som enligt denne bloggare låter misstänkt lik Zzaj med omisskännligt saxofonsound vid tiden för tredje plattan ”3” år 1993. Slutsatsen är alltså att Mick Hucknall & co var väl inlyssnade på Zzaj…

Tidigare bloggar i år om Zzajs återkomst:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/12/zzaj-slapper-samlingsskiva-i-mars-med-nytt-material/

https://japetus.wordpress.com/2011/04/28/zzajs-nya-singel-sa-lange-vi-andas-beraknad-till-maj/