”Så länge vi andas” – från Simply Red till Zzaj tur och retur

Det känns som om jag inte lyssnat på Simply Red på hur länge som helst, kanske inte på 15 år? Det stämmer säkert inte, men det bara känns så. Det är hursomhaver många år sedan någon Simply Red-platta hittade fram och in i min spelare. Ja min CD-spelare. Mitt lyssnarbeteende är fortfarande mycket 90-tal eftersom jag fortfarande regelbundet lyssnar på och köper CD-skivor.

Men när jag så lyssnade på plattan ”Life” från 1995 igen slog det mig då hur mycket jag tyckte de lät som Zzaj. (Eller om det var tvärtom.) Ja frånsett de obligatoriska reggaeinslagen och att Simply Red har en manlig sångare, men det mjuka, softa, ”smöriga” i produktion och ljudbild, saxofonsoundet och basgångarna är väldigt nära Zzajs ljudbild.

När jag nu inför den här bloggen kontrollyssnar igenom Life-plattan igen känns det inte alls lika självklart, utom i ett fall, låten ”So many people” som låter precis som en Zzaj-låt. Min bild av hur Zzaj låter. Och jag har lyssnat mycket på Zzaj. I själva verket finns ju en dagboksanteckning från påsken 1987 där jag noterat att jag första gången hörde detta nya band som jag omedelbart gillat.

Varför skriver jag om detta?

Jo jag har nu naturligvis hört den nya Zzaj-singel jag skrivit om tidigare i bloggen i våras, den nya singeln ”Så länge vi andas” som släpptes för en vecka sedan.  Jag har alltså inte hållit i en ny Zzaj-singel sedan 1993. Och jag håller inte i en nu heller. Jag köpte nya singeln från iTunes. 18 år har gått och singlar säljs i princip inte längre fysiskt i handeln. ”Inte ens Eric Saades singlar” som den vänlige killen på Bengans på Drottninggatan förklarade för farbror Calle när han ville köpa Zzajs nya singel och Mauro Scoccos nya platta. För när jag senast höll i en ny singel med Zzaj var det på min 25-års fest i februari 1993 och det var en uppskattad present.

Det är naturligtvis intressant för en riktigt ursprunglig gammal Zzaj-fan att höra hur Billy Bolero och Anna Nederdal låter idag, så här 18 år efter senaste nysläpp och 24 år efter första singeln. Är kanske detta något bara för de närmsta fansen?

Än sen då?”, som Sveriges Radio-journalisten och sedermera SR-kommunikationsdirektören Mikael Nilsson en gång sa i det utmärkta radioprogrammet med samma namn hösten 1987. Programmet handlade om ”A momentary lapse of reason”, Pink Floyds första nya platta på länge. Det upplevdes då som att det gått så oerhört lång tid sedan Pink Floyd la ned efter ”The final cut”, 1983…

För att fortsätta travestera Mikael Nilsson om Pink Floyd, ”att den här gruppen släpper en ny platta är väl i ärlighetens namn kanske inte det mest upphetsande i musikvärlden (2011), om det inte vore för att låten faktiskt är riktigt bra!” För det roliga är att det nya Zzaj-alstret faktiskt är just så. Jag tror det kan intressera fler än de gamla fansen. Så har också singeln gått rakt in på Sveriges Radios P4-spellista och Veckans singel i Radio Stockholm. Zzaj har alltid varit populärt på radio, så även denna gång.

Låten både öppnar och sluter sig med det vackert spröda speldoseliknande gitarriff som melodiskt slår an den fina mollstämda melodin. Det är som om hela låten ”andas” i introt. Det är sedan som vanligt en mjuk behaglig produktion som känns väl igen. Mest oväntade inslaget i den välproducerade ljudbilden är den distade och oväntat tuffa, om än väl inbäddade, elgitarr som då och då gör sig hörd. För tankarna i helt andra och oväntade genreriktningar, låter inte som den mjuka snälla gamla jazz- eller disco-Ibanezen. Kul att överraska så tycker jag.

Frånvaron av saxofon är också en skillnad mot tidigare ljudbild. Men Annas varma speciella personliga röst sticker fortfarande omisskännligt ut, 25 år efter debuten finns det fortfarande ingen som låter som hon. Och gudarna ska veta att många, många nya svenska sångerskor gjort sina röster hörda i etern sen vintern 86-87…

Som vanligt gillar jag den för Zzaj så typiskt sköna gungande rytmen med harmoniserande bas och trummor och de speciella, och här ovanligt distinkta, körpåläggen som sticker ut. Låten är dessutom begåvad med en snygg kontrasterande brygga där en extra skönt hanterad bas och effektiva körpålägg ger skjuts åt den avslutande refrängen. Snyggt jobbat!


Zzaj: ”Så länge vi andas”, singel 2011

Välkomna tillbaka Zzaj! Det här gav musikalisk mersmak!

– – –

Och här har vi Simply Red: ”So many people”, 1995 som enligt denne bloggare låter misstänkt lik Zzaj med omisskännligt saxofonsound vid tiden för tredje plattan ”3” år 1993. Slutsatsen är alltså att Mick Hucknall & co var väl inlyssnade på Zzaj…

Tidigare bloggar i år om Zzajs återkomst:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/12/zzaj-slapper-samlingsskiva-i-mars-med-nytt-material/

https://japetus.wordpress.com/2011/04/28/zzajs-nya-singel-sa-lange-vi-andas-beraknad-till-maj/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: