Arkiv för november, 2011

Regalskeppet Svärdet återfunnet – och en möjlig överlevande släkting

Posted in Historia with tags , , , , , , , on 16 november, 2011 by japetus

Idag på morgonen kom nyheten att det svenska regalskeppet Svärdet, som sänktes i strid 1676 i samband med Skånska kriget, äntligen återfunnits i farvattnen öster om Öland efter många års sökande. Tidigare i år har även det ca 100 år äldre regalskeppet Mars Makalös återfunnits; hon sänktes i samband med Nordiska sjuårskriget 1564.

Anders Franzén, Vasas upptäckare, ansåg att Mars och Svärdet var två av de absolut viktigaste historiska vraken i Östersjön eftersom båda fartygen ligger på orörda vrakplatser och har hundratals kanoner ombord, i eller kring vraken.

Svärdet
Svärdet byggdes av holländaren Jakob de Voss på Skeppsholmen i Stockholm och sjösattes 1662. Bilden är hämtade från en epitaf i Kalmar Domkyrka.

86-kanoners linjeskeppet, amiralsskeppet och regalskeppet Svärdet, på sin tid svenska flottans näst största örlogsfartyg, är ett spektakulärt vrak där hon står på rätt köl på botten med kanonerna fortfarande pekande ut ur sina kanonportar. Hon är ett mycket viktigt marinarkeologiskt fynd och är ett legendariskt fartyg i svensk marinhistoria.


Svärdet djupt på Östersjöns botten. En av svenska flottans tyngsta pjäser, en 36-pundare pekar fortfarande ut genom sin kanonport. Foto: Deep Sea Productions

Svärdet är alltså ett välbehållet vrak. Ja åtminstone det som finns kvar av henne efter den explosion som sänkte henne sent på eftermiddagen den 1:a juni anno 1676. Större delen av skeppet akter om stormasten är avbränt och sprängt, men de förliga delarna är alltså i efter omständigheterna mycket gott skick.


Skiss av vad som återstår av Svärdets brända vrak, källa MARIS, Södertörns högskola

Det var stor dramatik kring Svärdets undergång, vilket alltså skedde senare samma dag vid samma sjöslag då regalskeppet Kronan gick under. Dessa tragedier inträffade i samband med sjöslaget vid Ölands södra udde 1676, en kraftmätning mellan Sverige och Danmark/Nederländerna som var en del av det Skånska kriget 1675-1679.

Striden har börjat vid lunchtid den 1 juni 1676 då den svenska flottan under gång norrut i hård sjö och halv storm har hunnits ikapp i höjd med Hulterstad vid Ölands södra udde av den förenade dansk-nederländska flottan, där framförallt det holländska skeppen seglade snabbare än de svenska. Den nederländske amiralen Cornelis Tromp var känd som en av sin tids skickligaste sjötaktiker. Den danske flottchefen, amiralen Niels Juel, var också han en mycket duktig sjöofficer. Den svenska flottan var sämre samövad än sina fiender och hade helt enkelt ett sämre sjömanskap vilket skulle komma att märkas i det stora och dramatiska sjöslag som nu följde.

Den svenska flottan står under befäl av riksamiral Lorentz Creutz ombord på det mäktiga 120-kanoners regalskeppet Kronan, ett av världens tre då största örlogsfartyg. Creutz var en duktig ämbetsman men oprövad och oerfaren till sjöss. Det straffar sig då Kronan hanteras så illa att hon i samband med att hon alltför tvärt vänder upp mot fienden tar in vatten genom öppna kanonportar, lägger sig på sidan, exploderar och sjunker.

Oljemålning av Claus Møinichen som visar hur Kronan kantrar och exploderar och hur Svärdet omringas av de allierade amiralerna.
Claus Möinichens målning från 1686 visar den exploderande Kronan i förgrunden och längst till höger kan man ana Svärdets akterspegel (med två heraldiska lejon hållande ett mäktigt slagsvärd) där hon ligger omringad och kämpar mot en övermakt av danska och holländska örlogsfartyg (klicka för större bild)

I förvirringen efter Kronans förlisning är det flottans vice befälhavare amiral Claas Johansson Uggla på just Svärdet som övertar befälet. Han tvingas omedelbart göra en undanmanöver för att inte kollidera med Kronan och den tolkas felaktigt av den övriga svenska flottan som en signal att ge upp striden och fortsätta norrut.

Amiral Uggla på Svärdet omringas nu och hamnar i en skoningslöst brutal strid ensamt mot den fientliga flottan. Det innebar i praktiken att Svärdet kom att kämpa ensam mot ca 15 fiendefartyg som trängdes runt henne och besköt henne från alla håll, bland annat de holländska och danska amiralsskeppen med Tromps Christianus V, 80 kanoner, och Juels Churprindsen, 64 kanoner.

Här skapas nu en legend, hjältemyten om Amiral Uggla och regalskeppet Svärdets sista strid. I nästan två timmar varar, otroligt nog, den ojämna artilleriduellen där Svärdet och dess 650 man starka besättning kämpar med heroisk tapperhet, om än förgäves mot övermakten. Svärdet är ett kraftfullt krigsfartyg och hon har, till skillnad från Kronan, en både sjömilitärt kompetent och övermåttan modig chef ombord i den 62-årige Claas Uggla.

Svärdets bredsidor skadar också flera av de fientliga örlogsmännen. Svärdet är bestyckat med 86 kanoner varav man på batteridäcken bl a hittar tolv 36-pundare, fyra 30-pundare och fjorton 24-pundare. Detta var för dåtiden ovanligt tungt artilleri och grövre pjäser än vad fiendeskeppen överlag var bestyckade med. Svärdet kunde bita ifrån sig. Som jämförelse kan nämnas att Vasa var bestyckat med 64 kanoner, varav 48 st 24-pundare.

Fienden uppmanar tidigt amiral Uggla att stryka flagg, men han vägrar. Upprepade gånger uppmanar fienderna den svenske amiralen att kapitulera, men varje gång vägrar han och den ojämna striden fortsätter. Genreriktigt.

Jag kan föreställa mig den dramatiska scenen med den gamle amiralen på Svärdets lutande halvdäck med sin ropare i handen, omgiven av några officerare och soldater, där han ger sina order medan Svärdet rullar i den kraftiga sjön och hårda vinden. Skeppsgossar får order från amiralen och rusar iväg med dödsföraktande mod genom kaoset på däck. Det fruktansvärda dånet från den oavbrutna artillerielden, Svärdets kanoners dova dunder, alltmer upphackat ju fler av dem som tystnar efter direktträffar från fienden.

Träsplitter, druvhagel och muskötkulor som yr i luften, blod som rinner från däck ned i spygatten, krutröken som blommar ut från den alltmer sargade fartygssidan vid varje kanonskott, vinanden och brak från de hundratals kanonkulor som oavlåtligt träffar Svärdet och de lättare knallar från alla de soldater som öppnar musköteld så snart någon fiende är tillräckligt nära.

Jämmer och skrik och rop från de många sårade innan de hinner bäras ned till fältskären för enkel och brutal omvårdnad under batteridäck. Det är ett rent pandemonium som råder ombord på Svärdet, ett helvete utan dess like.

Jag tillåter mig att vara litet mindre PK och konstaterar att den modige amiral Uggla skulle gå till marinhistorien som en riktig svensk sjöhjälte, en mytomspunnen person. Något stormaktstidens Sverige överlag inte var så rikligt försett med.


Amiral Claas Johansson Uggla (1614-1676)

Den ojämna striden kan dock bara sluta på ett sätt. Svärdets rigg skjuts i trasor och till sist går stormasten överbord; det mäktiga regalskeppet börjar driva som ett avmastat och oregerligt vrak. Då först fattar amiral Uggla beslutet att stryka flagg, ett sansat och klokt beslut. Men en nederländsk brännare har inte uppfattat att Svärdet strukit flagg och hon går brinnande in i det svenska regalskeppets akter.

Svärdet fattar eld och branden sprider sig till krutdurken som snart exploderar vilket svårt skadar hennes akter. Brinnande går Svärdet ned och med henne i djupet följer amiralen och 600 ur den 650 man starka besättningen. Claas Uggla och regalskeppet Svärdets heroiska sista strid har gått till historien och flera senare svenska örlogsfartyg har döpts efter den gamle amiralen. Kanske var detta också för att Svärdets sista strid och dess omåttligt modige befälhavare för dåtida ögon såg ut som ett positivt utropstecken i en dag som var fylld av besvikelser, frustration och skam för svenskarna.

Med nutida ögon framstår Ugglas beslut att kämpa in i det längsta mest som oansvarigt och dumdristigt, men då har man helt tappat bort den historiska tråden som det innebär att läsa människor som produkter av sin samtid. Claas Uggla och Svärdet var de hjältar stormaktssverige behövde efter detta nesliga nederlag.


Svärdet brinner, exploderar och sjunker; oljemålning av Christian Mölsted

Slaget vid Ölands södra udde var nämligen inget annat än en katastrof för den svenska flottan och för Sverige. Man förlorade, till följd av en serie av olyckliga omständigheter och fiendens handlingskraft, bättre ledning och sjömanskap sina två största skepp, riksamiralen Creutz, samt en av flottans mest erfarna befälhavare i amiralen Claas Uggla. Man förlorade också hundratals anonyma matroser, soldater, skeppsgossar och officerare som följde med sina skepp ned i Östersjön. En djup tragedi.

Men så kan man också med nutida ögon beskriva den svenska stormaktstiden som en i stora delar utdragen, plågsam och på något sätt förutbestämd tragedi. Sverige hade helt enkelt inte resurser att långsiktigt upprätthålla kontrollen över ett så vidsträckt område med så många fientligt inställda grannar.

Resultatet av sjöslaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 blev total dansk dominans över södra Östersjön, vilket i sin tur ledde till att danskarna obehindrat kunde landstiga i Skåne och föra kriget in på svensk mark. Ett blodigt och skoningslöst krig som kom att föras med stor brutalitet väntade den plågade befolkningen.

Fördjupning:

– MARIS’, Södertörns högskola, pressrelease http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sodertorns_hogskola/pressrelease/view/vrakfynd-bidrar-till-viktig-forskning-706048

– Film som visar Svärdet på havsbottnen, medan marinarkeologen Patrik Höglund, Sjöhistoriska riksmuséet berättar om fartygets undergång http://www.youtube.com/watch?v=XD06WrojVSg

– – –

PS: Vad jag just genom släktforskning fått reda på att den av de få överlevande från Svärdet var officeren Anders Homman, som också hördes i samband med den utredning som tillsattes för att klarlägga vad som egentligen hänt i samband med det katastrofala sjöslaget. Hommans vittnesmål har bevarats till eftervärlden. Släktforskning har visat att min familj på mammas sida tolv led bakåt har en släkting vid namn Hans Olofsson Homman. Han var soldat och det är nu mycket som tyder på att dessa två personer är släkt och därmed släkt med mig. Jag ska återkomma till detta.

Annonser

”Så mycket bättre” – funkar även andra säsongen

Posted in musik with tags , , , , , , , on 13 november, 2011 by japetus

Så har andra omgången av TV4s succéprogram från förra hösten rullat igång. Denna andra säsong av ”Så mycket bättre” spelades in under sensommaren 2011 på Pensionat ”Grå Gåsen” i Burgsvik på Gotland. Deltar i år gör Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Laleh Pourkarim, Martin ”E-type” Eriksson, Lena Philipsson och Jason ”Timbuktu” Diakité.

Tre avsnitt har nu gått och Tomas Ledin, Eva Dahlgren och Timbuktu har haft sina dagar.

Upplägget, castingen, känns igen från förra säsongen. Det är några mer brett folkliga mainstream-artister – Ledin, Dahlgren,  Phlipsson, Wiehe (nåja) -,  en yngre manlig rappare – Timbuktu – och en ung kvinnlig sångerska – Laleh. Detta är ingen kritik bara ett konstaterande. Och det fungerar. I år igen.

Jag blir glad igen när jag ser detta. Ja nästan hela tiden. Det är fortfarande charmigt och festligt att höra artisterna framföra varandras låtar. Det är uppenbart att de också tycker att det är kul och att de inspireras och blir kreativa när de ska tolka en annan artists musik och texter. Kanske särskilt när det är olika genrer, vilket ju uppstår då och då i o m den casting som gjorts.

Tomas Ledin – proffsig, trevlig, rutinerad, vänlig, vältalig, korrekt, seriös omtänksam. Jag gillar Tomas, fortfarande, och jag skiter högaktningsfullt i att kritiker och trendängsliga pretton vill fortsätta såga honom på ren rutin. Det är så tröttsamt. Tomas har en imponerande mängd hits med sig i bagaget och har gjort en del i mitt tycke riktigt bra låtar, det tycker jag fortfarande och det är ett smart drag att ha med honom i programmet. Och sjunger riktigt bra gör han fortfarande också. Stilig karl.

Eva Dahlgren – integritetsfull, seriös, tillbakadragen, litet Garbo-vibbar. Också smart att ha med henne i programmet. Tacksamt att välja bland alla hennes låtar och utmärkt material att göra covers på. Jag är ju väldigt förtjust i Evas låtar sen många, många år och saknade väl kanske speciellt att ingen av de andra artisterna gjorde min favorit ”Gunga mig”.

Mikael Wiehe – intresserad, humoristisk, ironisk, sympatisk och på samma gång både mer och mindre folklig än jag trodde. Han ger ett mindre knepigt intryck än jag haft fördomar att tro, men överraskar då och då med barnslig inställning att t ex inte vilja hjälpa till och inte vilja jobba och ”smutsa ned händerna”; mycket svårt att få ihop det med hans starkt socialistiska värderingar. Bara konstigt. Varför kör han med den attityden? Går inte ihop med hans i övrigt så sympatiska framtoning.

E-type – underfundig, skärpt, omtänksam, lekfull, välformulerad, fokuserad och allmänbildad. Vi vet att han gillar historia och ser mycket fram mot hans kommande program. Han gör sina sköna upptempo-E-type Cheiron versioner av de andra artisternas låtar. Kul!


E-type gör Timbuktus ”Det löser sig”

Lena Philipsson – alert, vänlig, skönsjungande, engagerad, sensuell och befriande chosefri. Mycket energi och en duktig artist. Extra kul när hon satte sig vid pianot och gjorde en ballad av Timbuktus ”The botten is nådd” igårkväll. Lena är en riktigt proffsig och duktig artist, vilket kanske inte alla tittare – eller de andra artisterna – haft klart för sig.

Timbuktu – skärpt, engagerad, samhällsorienterad, personlig, sympatisk, uttrycksfull, allmänbildad, vänlig, omtänksam. Och klädmedveten. Extra roligt för mig att se honom här då han är den av de artister jag vetat minst om innan. Mycket sympatisk man!

Laleh
– ung, begåvad, personlig, litet charmigt tafatt med ett mycket speciellt uttryck. Hon liksom smakar på texterna på som ingen annan och gör egensinniga och vackra kreativa versioner av de andra artisternas låtar. Gissar att det blir hon i år, liksom Petra Marklund förra året, som kommer lyftas mest av programmen. Hon är väl kanske också, liksom Petra M, den minst kända artisten som har mest att vinna på att vara med. Mycket trevligt att hon är med.

Jag har själv haft litet svårt att ta till mig hennes musik då hon blev så sanslöst hajpad när hon slog igenom för ett par år sedan. Det blev bara för mycket superlativer och jag misstänksam och skeptisk. Nu har jag fattat vad det handlar om. Detta är förstås också en stor, stor skillnad mellan Laleh och Petra. Laleh är kritikerrosad upp över öronen, men är liksom Petra ändå en doldis. Jag unnar Laleh all framgång och räknar med att hon får den nu. Siffror på mest nedladdade låtar efter programmen visar solklart att hon är årets ”Petra/September”.


Laleh gör Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”

PS:
Skivan med deras tolkningar av varandras låtar kommer släppas den 12 december i lagom tid inför jul.

Numerologisk fredag, ettornas dag

Posted in Vardagligt with tags on 11 november, 2011 by japetus

Så var den då här, dagen då alla ettor förenar sig till sin största och starkaste position alltsedan den 11 november år 1111, som ju bevisligen var ett än mer förstklassigt datum…

Den 11 november 2011 är också ett numerologiskt intressant datum: 11-11-11… Ska Jorden gå under eller handlar det mest om att vi får ett onormalt stort tillskott av nygifta och förlovade i o m dagens datum? Låt oss hoppas på det sistnämnda!

Besök på ett övergivet Djurgården en måndagkväll i november

Posted in Vardagligt with tags , , on 9 november, 2011 by japetus

I måndags hade jag en mycket annorlunda upplevelse på Djurgården i folktomt novembermörker.

Resan börjar vid Slussen där jag och en god vän kliver på Djurgårdsfärjan i den kraftiga novemberskymningen vid pass kl 18.12 och får göra en nästan ensam överfart till Djurgården, en mycket speciell känsla. Det är också en mycket speciell känsla att kliva av vid Allmänna Gränd och gå förbi Gröna Lund och vika av förbi Cirkus mot Skansen, dessa miljöer där det kryllar så av människor sommartid, men som nu är folktomma. Det blir en så väldigt drastisk skillnad när bullrande, slamrande och stojiga Gröna Lund tystnat och bommat för säsongen.

Vi är på väg till Lilla Hasselbacken, ett veritabelt kulställe till restaurang från anno dazumal, det förr-förra sekelskiftet. Det ligger mitt emot Skansen och jag brukar vara där i april varje år och äta vårmiddag med en annan god vän. Nu handlar det om en försenad födelsedagsmiddag i november. Den här kvällen är vi passande nog de enda gästerna i restaurangdelen.

Djurgården kan nog inte bli mer övergivet, folktomt och öde än en sådan här kväll i november. Långt efter sommaren. Långt efter höstmarknaderna och ännu en tid innan julmarknaderna. En måndagkväll i november är Djurgården en av de platser Gud glömde, känns nästan som en av de platser som inte behövs som jag brukar skriva om. Men det gör det absolut. Djurgården behövs även i november och jag är glad att jag och min vän kom hit den här kvällen. Det var en fin kväll…

Dagen då grafikkortet dog

Posted in Vardagligt with tags on 7 november, 2011 by japetus

Nej det blir verkligen inte mycket bloggat den här hösten. Allt möjligt händer och jag har svårt att fokusera på bloggen. Är det inte det ena så är det det andra.

6 november har passerat och jag hade verkligen planerat att skriva något då igen, igår. Men för några dagar sedan började märkliga rosa och gröna prickar och streck dyka upp på bildskärmen. Det blev mer och mer ju längre datorn var på. Till slut, i lördags, var skärmen helt dominerad av rosa och gröna små geometriska symboler, prickar och streck. Mycket olustigt.

Jag trodde först det var virus, men har nu förstått att det är grafikkortet som håller på att ge upp. Ska öppna datorns chassi ikväll och prova damma av datorn. Se till att det åtminstone inte är dammet där inne som gjort att kortet överhettats. Fläkten har inte låtit bra sista halvåret.

Vi får se om det kan hjälpa. Annars lär jag bli tvungen att köpa nytt grafikkort. Datorn är snart tre år gammal så jag hade hoppats det gamla kortet skulle räcka hela vägen in i mål.

Den här korta bloggen är förstås inte skriven hemma, utan på jobbet.