”Fröken ensam hemma åker gungstol” – om mina tidiga världar, verkliga och magiska

Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.

Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.

Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.

Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.

Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, en skogsdunge, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar vrålar fram i moln av rök, omkullkörningar med skrubbade armbågar och knän när jag lär mig cykla, men också barnprogram på TV och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och där man hittar små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med sin hemmagjorda slangbellor. Vi vet att man blir blind om man får en sån märla i ögat; kanske kan man till och med dö av det?

Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet. Vi vet att de binder små barn vid träd eller lyktstolpar och piskar dem med grenar och elkablar från bygget. ”Råslättarna” är i själva verket fullkomligt livsfarliga. När varningsropet ”råslättarna kommer” hörs över Grästorp springer vi alla för livet in mot vår respektive skyddande ring. Där innanför de röda kedjehusens skyddande rad är vi trygga. Där kan inte ondskans utsända komma åt oss.

Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.

Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.

Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.

Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.

Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.


Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973

Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.


Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag


Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…

8 svar to “”Fröken ensam hemma åker gungstol” – om mina tidiga världar, verkliga och magiska”

  1. Elisabeth Lovén Says:

    Jag blir helt knäsvag av nostalgi när jag läser inlägget jag hittade då jag för sjuhundrafemtielfte gången tänkte på boken ”Fröken ensam hemma…”. Jag har inte sett serien på tv (ska titta på youtube), visste inte att den fanns. Jag är född 1961 och läste boken när jag var ca 7-8 år. Det blev en av mitt livs största läsupplevelser. Jag kunde nästan inte sluta tänka på den. Berättelsen blev nästan som ett internaliserat minne, som om jag hade upplevt det men inte kunde berätta det för någon (som skulle ha slagit hål i illusionen).

    Dessutom bodde jag på Råslätt i miljonprogrammets lägenheter 1969 till 1976. Mig var ingen rädd för utom de som ansåg att överdriven läsning var otäckt. Jag observerade och var ganska lättad när jag flyttade.

    • Tack för dina vänliga ord och din fina och välskrivna hälsning! Ja tänk vilken förunderligt fascinerande vacker berättelse hon skrev, Gunnel Linde. Och tänk om alla ”råslättare” varit lika snälla och vänliga som du… Då hade ni kunnat läsa sagor för oss rädda småttingar uppe i Grästorp!

  2. Christina Tina Qvist Says:

    Hej!!
    Blev såååå förvånad när jag satt & kollade lite allt möjligt på Youtube nyss!! Hitta ett klipp på TV-serien; Fröken ensam hemma åker gungstol!! Då jag själv medverkade i denna produktion som 10-åring (jag var en av de rosa godamerna). Undrar om det finns fler klipp?????

    • Det låter trevligt! Så fint att du var med i serien själv som barn. Jag har inte hittat fler klipp, men har inte heller letat sen jag skrev den här bloggen. Kanske finns det mer på nätet? Annars finns det förstås i arkiven på SvT, men jag vet att det är ganska dyrt att köpa loss som privatperson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: