”RAF Black Buck One” och General Belgrano, Falklandskriget eskalerar 1-2 maj 1982

Så är vi tillbaka i tråden som utspelar sig i Sydatlanten för precis 30 år sedan. Det är månadsskiftet april-maj 1982 och Falklandskrigets eskalering har inte gått att stoppa.

Uppladdningen inför det engelska återtagandet av Falklandsöarna har pågått hela april där ön Ascension blivit ett stort basområde för engelsmännen. Mot slutet av månaden visar det sig att diplomatin slutligen har misslyckats. Argentinarna börjar förstå att engelsmännen inte bluffar när det gäller befrielsen av öarna. Thatcherregeringen står på sig och kriget är oundvikligt.

Den engelska hangarfartygsstyrkan närmar sig alltmer farvattnen kring Falklandsöarna och stridigheterna inleds genom att en avdelad stridsgrupp återtar och befriar den mindre ögruppen Sydgeorgien 25 april. Efter viss inledande dramatik med kraschande brittiska helikoptrar i dåligt väder kapitulerar de argentinska försvararna efter en kort eldstrid.

Natten mellan 30 april och 1 maj kommer sedan nästa steg i krigets eskalering. Det handlar om en brittisk bombräd riktad mot flygfältet vid Port Stanley.


Ett historiskt uppdrag på extrem distans, världens dittills längsta bombräd, Ascension – Falklands, genomfördes av RAF under Falklandskriget (klicka för större bild)

En ensam engelsk Vulcanbombare med kodnamnet Black Buck One har gjort en episk flygning Ascension – Falklands tur och retur och efter sju lufttankningar släppt sina tjugo 450 kilos bomber. Efter 16 timmar i luften landar det mer än 20 år gamla och nästan pensionerade bombplanet på Wideawake Field igen. Det handlade om att störa argentinarna så att de inte skulle våga basera sina bästa jetplan på Falklands, utan tvinga dem att operera på långt avstånd från Sydamerikanska fastlandet.


RAF Vulcan XM607 var det bombplan som utförde det första bombanfallet mot Stanley Airfield på Falklands 

Uppdraget lyckades i så mån att en av de tjugo fällda bomberna skadade landningsbanan. Skadan reparerades snart, men flygfältet kom under det fortsatta kriget inte att användas av de högprestanda-jetplan var stationering bombräden var tänkt att förhindra. Under Falklandskriget gjordes sedan sammanlagt sju Black Buck-räder med de gamla Vulcan-planen.

2 maj inträffar sedan en av krigets mest kontroversiella händelser – sänkningen av den argentinska kryssaren General Belgrano.

Den engelska hangarfartygsstyrkan vid Falklandsöarna hotas av två argentinska grupper av flottstridskrafter; en stridsgrupp i norr ledd av hangarfartyget  ARA Vientecinco de Mayo och en i söder med kryssaren ARA General Belgrano.

Belgrano var en gammal amerikansk kryssare från andra världskriget som 1951 köpts in av den argentinska marinen, men hon är nu även uppgraderad i beväpningen med de fruktade franska Exocet-missilerna utöver sitt grova fartygsartilleri.

Engelsmännen har inte råd att förlora något av sina två små hangarfartyg HMS Hermes and HMS Invincible. Gör de det måste operationen avblåsas och styrkan återvända besegrad.

Amiral Woodwards taskforce hotas nu av ett argentinskt kniptångsanfall från norr och söder. En engelsk atomubåt, HMS Conqueror, har i ett par dagar skuggat Belgranos stridsgrupp; man vet inte om argentinarna kommer att stäva norrut och delta i ett kombinerat anfall mot de engelska hangarfartygen.

I det läget väljer den engelska stridsledningen att beordra ubåten att öppna verkanseld med sina torpeder. Detta trots att Belgrano befinner sig just utanför den 200 miles Total Exclusion Zone som engelsmännen tidigare deklarerat. 323 personer dödades när Belgrano träffades och sjönk.


Belgrano på väg att sjunka i iskalla Sydatlanten. Kl 15.57 lokal tid träffas den gamla kryssaren av två torpeder, kl 16.24 beordrar kapten Hector Bonzo att skeppet ska överges

Just detta faktum att Belgrano befann sig precis utanför den förbjudna zonen och dessutom hade kurs västerut, hem mot fastlandet när hon torpederades gjorde hela händelsen mycket omdiskuterad och kontroversiell. Amiral Woodward och den engelska marinledningen försvarade sig med att Belgranos stridsgrupp utgjorde ett allvarligt hot mot den engelska hangarfartygsgruppen och att det i praktiken inte spelade någon roll vilken kurs hon höll just vid detta tillfälle eftersom hon flera gånger de senaste dygnen ändrat kurs fram och tillbaka. Eller som Woodward själv uttryckte det:

”The speed and direction of an enemy ship can be irrelevant, because both can change quickly. What counts is his position, his capability and what I believe to be his intention.”


”Gotcha!” – den engelska tabloidpressen firade smaklöst okänsliga triumfer under kriget och denna löpsedel blev den mest ökända

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: