”Sunray is down” – ”H” Jones och anfallet mot Goose Green, 28 maj 1982

En vecka efter landstigningen vid San Carlos Water på East Falkland inträffar de första egentliga markstriderna som visar sig bli en dramatisk episod. Troligen den mest omtalade från hela Falklandskriget.

Under en veckas tid har ammunition, förnödenheter och utrustning förts i land vid landstigningsområdet kring San Carlos. Ett välutrustat basområde har byggts upp. Innan den stora framryckningen österut mot de argentinska huvudstridskrafterna i Port Stanley kan börja har den engelska krigsledningen i London behov av att kunna inrapportera någon form av framgång.

Det bestäms att de argentinska förband som finns på East Falklands södra del, vid Goose Green ska anfallas och det är 2:a fallskärmsjägarbataljonen, mer kända som 2 Para som får uppdraget. Bataljonschef är den 40-årige överstelöjtnanten Herbert ”H” Jones. En mycket stridbar och handlingskraftig ledare.

Engelsmännen vet att argentinarna har ett kraftigt numerärt övertag, men fallskärmsjägarna är professionella och välutbildade och har mycket högre stridsvärde än de försvarande argentinska värnpliktssoldaterna. Anfallet kommer också att ske nattetid, vilket gynnar engelsmännen som har mörkerstridskapacitet.

2 para anfaller efter mörkrets inbrott, men koordinationen mellan de olika kompanierna blir inte den bästa och anfallet stagnerar när engelsmännen får tung ksp-eld på sig från de argentinska försvararnas ”50 calibers”, de klassiska amerikanska Browning-kulsprutorna. Det hela har börjat med krigets största informationsmiss då BBC i sina nyheter rapporterat om ett förestående anfall mot Goose Green. Det är en ren skandal att de på så sätt förvarnar de argentinska försvararna.

Inledningen av operationen har gått bra, men fram på småtimmarna uppstår ett dödläge när anfallet stagnerar i den tunga kulspruteelden och bataljonen fastnar på fälten vid Goose Green. Bataljonschefen förstår att detta kommer kunna sluta med en katastrof för engelsmännen om dagsljuset hinner komma innan striden är avgjord. ”H” Jones lämnar bataljonsstaben och sin ställföreträdare Major Keeble.

Jones tar sig själv framåt i linjen och befinner sig till slut allra längst fram där han gör en snabb bedömning av läget på plats. Spårljusen från de argentinska kulsprutorna och automatgevären visslar över engelsmännen där de ligger på fältet. Något måste ske, någon måste bryta dödläget.


Lieutenant colonel Herbert ”H” Jones (1940-1982)

Överstelöjtnant ”H” Jones fattar ett klassiskt och ödesdigert beslut och bestämmer sig omedelbart för att själv ta befälet och leda anfallet vidare mot de argentinska försvarnarna uppe på kullarna framför bataljonen. Beväpnad med en k-pist störtar han upp och manar bataljonstäten framåt till anfall: ”Follow me!” 

I det läget öppnar en dittills okänd argentinsk postering eld från sidan och Jones träffas och såras dödligt av första ksp-salvan. Han faller tillbaka nedför kullen och stupar så i spetsen för sina män. Så kommer det sig att major Chris Keeble vid bataljonsstaben en kort stund senare över radion får höra den signal han aldrig hoppats behöva få höra:
”Sunray is down!”

Det är signalen att bataljonschefen stupat och att major Keeble nu måste ta över befälet. Det är ett svårt ögonblick. Helt säkert det svåraste Keeble upplevt. Men Keeble är en helt annan typ av person än Jones. Han är en eftertänksam man, djupt troende katolik och börjar med att be en bön som ett sätt att samla sig innan han bestämmer sig för vad han ska göra.

Kanske är det också en gudomlig inlevelse som får Keeble att ta ett bättre grepp om helheten och ge koordinerade ordrar till de olika kompanierna som nu alla åter samarbetar och på ett mer flexiblelt sätt tar sig an den svåra situationen. Hur som helst lyckas major Keeble bryta dödläget vid Goose Green och leda bataljonen till seger över en tre gånger numerärt överlägsen fiende.

”H” Jones belönas senare postumt med Englands allra finaste medalj för tapperhet i fält – Viktoriakorset. Det var ett av två VCs som utdelades under Falklandskriget, båda postumt. ”H” Jones hyllas naturligtvis för sin dödsföraktande tapperhet i spetsen för sina män. Det var urtypen för den mest klassiska av alla hjältedödar på slagfältet.

Men när åren börjat gå har även viss försiktig kritik riktats mot det drastiska sätt som ”H” Jones valde att leda sitt förband. Han tappade i praktiken överblick och koordination för det förband han hade ledningsansvaret för när han själv lämnade bataljonsstaben och rusade fram till täten på det sätt han gjorde. Han försökte lösa det uppkomna problemet på ett alldeles för ogenomtänkt och drastiskt sätt och betalade tyvärr det högsta priset för det misstaget.


Major Chris Keeble (1941 – )


Välgjord engelsk dokumentär om anfallet vid Goose Green

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: