Prometheus – fri

Hemlighetsmakeriet är över, Prometheus är fri… Så har Ridley Scotts omtalade och väl marknadsförda nya SF-film ”Prometheus” haft premiär i fredags 1 juni. Jag såg den i lördags. Och är nu full av tankar.

Det här skulle kunna bli en sån där riktigt lång blogg av den sort som fortfarande då och då dyker upp här. Prometheus berörde mig djupt personligen och har kopplingar till frågor och funderingar jag haft med mig alltsedan jag såg Kubricks  klassiker ”2001: A Space Odyssey” och läste Arthur C Clarkes roman som filmen bygger på. I själva verket har ju den här bloggen hämtat sitt namn från denna SF-klassiker. Det här är saker som berör mig.

Men jag börjar i litet blygsam skala eftersom jag fortfarande saknar en fungerande dator på hemmaplan och inte vill sitta för länge på jobbet denna kväll. Jag har tillbringat alltför  mycket tid på min arbetsplats dessa senaste veckor.

Det är en film som börjar väldigt bra och suggestivt. De inledande scenerna från en jungfrulig Jord arla i urtid när vi får besök av våra förfäder som sätter igång vår evolution är magiskt vackra och förtrollande. Jag var tagen av de sekvenserna.

Likaså är de inledande grottfynden och den arkeologiska kopplingen sånt jag går igång på. De inledande frågorna om varför vi skapats är snyggt presenterade, ofta kopplat till en av filmens huvudpersoner, den artige och perfekte men inte helt pålitlige androiden David suveränt spelad av Michael Fassbender.


Androiden David (Michael Fassbender) med Jorden i sin hand i Prometheus’ universum

Känslan i början av filmen, när rymdskeppet Prometheus gör sin fleråriga resa med alla besättningsmedlemmar i djup kryo-sömn med undantag för androiden David som har ett långt ensamt vaktpass, är mycket lovande och stämningsfull. Tankarna går förstås till klassikern 2001. David är en överintelligent übermensch och pluggar all världens språk för att vara redo för att i bästa fall kunna kommunicera med de förfäder som resan går mot. Han tittar också på ”Lawrence of Arabia” med Pete O’Toole och inspireras. Det är både spännande och litet festligt.

Men sen när rymdskeppet Prometheus nått sitt mål och landat på den aktuella planeten börjar tempot i filmen skruvas upp och man tappar mycket av den inledande stämningen och suggestiva tjusningen. Nu blir det mer skräck och action i högt tempo. Min känsla är här att filmen borde ha varit mycket längre för att kunna göra både den fascinerande berättelsen och dess intressanta karaktärer rättvisa. Jag tycker absolut inte att det är dåligt, men förväntningarna efter inledningen infrias inte på slutet.

En del frågetecken från de ursprungliga Alien-filmerna rätas ut, men det tillkommer sedan också betydligt fler under filmens senare del. Visserligen förstår man på slutet att det kommer att komma en fortsättning. Jag ser fram mot den och likaså en Director’s cut-version som åtminstone blir litet längre. Filmen lämnar mig med viss frustration.


Den senaste trailern till Prometheus, ”the launch trailer”, visar några suggestiva smakprov ur filmen


Mina tidigare bloggar om Prometheus:
https://japetus.wordpress.com/2012/01/16/prometheus-fore-alien/

https://japetus.wordpress.com/2012/03/23/big-things-have-small-beginnings-prometheus-fullangdstrailer/

Recensioner:
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/prometheus1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: