Arkiv för augusti, 2012

Nallebjörnsräden över Minsk – kejsarens nya vitryska kläder

Posted in Ironi, Personlig kommentar with tags , , , , on 15 augusti, 2012 by japetus

Europas sista diktator kokar av vrede. Alexander Lukasjenko liknar mest en operettfigur i sin välbehängda julgransuniform och är nu utom sig av harm; något oerhört har inträffat. Någon har haft fräckheten att släppa ned teddybjörnar med budskap om frihet och demokrati från ett flygplan över hans älskade sovjetnostalgiska Vitryssland.


Alexander Lukasjenko (1954- ), Vitrysslands diktator

800 stycken nallar hann de släppa ned. Denna kränkning av det heliga vitryska luftrummet är en oerhörd skymf mot Vitryssland och nu krävs kraftfulla diplomatiska åtgärder mot landet som hålls ansvarigt – Sverige. Den vitryska ambassaden i Sverige ska stängas. Och den svenske ambassadören, den uslingen, ska utvisas ur Vitryssland. Naturligtvis är det också bäst att sparka Vitrysslands flygvapenchef och chefen för gränskontrollen som straff för deras totala misslyckande att hålla det vitryska luftrummet fritt från banditer…


Nallebjörnar från skyn

Mina tankar går tillbaka till maj 1987 då 18-årige Mattias Rust (född 1 juni 1968) med sin lilla enmotoriga Cessna i en episk flygning lyckades kränka sovjetiskt luftrum och ta sig hela vägen från Helsingfors till Moskva och till på köpet landade i Sovjetunionens symboliska hjärta på självaste Röda Torget. Det var också en riktig PR-kupp som fick huvuden att rulla i dåvarande högsta sovjetiska försvars- och militärledningen; något som hjälpte Gorbachev att bli av med förändringsobenägna gamla militärer.


Mattias Rust i sin lilla Cessna på Röda Torget den 28 maj 1987, några dagar före sin 19-årsdag…

Det är ännu lågt i tak i Vitryssland sommaren 2012. Mycket lågt. Lukasjenko har sänkt ståhöjden i de vitryska vardagsrummen till gammal välbeprövad sovjetisk nivå. Folket hukar och kryper. Landet är Europas sista tvättäkta diktatur och det är närmast en fars att följa det som händer kring nallebjörnsräden.

Det var säkert utifrån många väl avvägda synvinklar både onödigt och dumdristigt att göra nallebjörnsräden. Att kränka ett annat lands luftrum är naturligtvis allvarligt och i grunden formellt sett fel. Men skulle man kunna tänka sig att ändamålen någon gång helgar medlen? Somliga skulle säga, nej aldrig.

Jag är dock personligen litet ambivalent i frågan. Kan det finnas tillfällen då ändamålen helgar medlen? Är det fel att kämpa för demokrati och stå upp mot Europas sista diktatur? Nej, jag tycker inte det. Kanske var detta ändå ett tankeväckande sätt att sätta fingret på den stora tragedin som är dagens förtryckta Vitryssland.

Som läsare av denna blogg känner till har jag litet till övers för den här typen av totalitära stater, diktaturer där människor saknar demokratiska rättigheter. Min blogg är inte 100% politiskt korrekt hela tiden och jag tilåter mig ibland ironisera och raljera, som denna gång.

Likt kejsaren utan kläder fortsätter diktatorn Lukasjenko att lika aninglöst som krampartat hålla sig fast vid sitt vidriga förtryckande sovjetnostalgiska styrelseskick. Den här typen av anakronistiska regimer hör naturligtvis hemma i det förra århundret, på historiens kyrkogård. Lukasjenko är som en ensam dinosaurie i en ny värld där hans sort för länge sedan dött ut.

Hoppas att det inte ska behöva dröja länge innan folket i Vitryssland också får leva i demokrati och ha yttrandefrihet. Jag utnyttjar här min svenska yttrandefrihet och säger vad jag tycker om den här situationen. Jag bor i Sverige så jag har möjlighet att göra det. Jag hoppas att Lukasjenko snart utlyser fria val i landet så kan han ställa upp som kandidat och på riktigt vinna de förtroendet som demokratisk vald ledare. Ett förtroende hans totalitära ledarskap aldrig haft.


Filmsekvens som visar det lågtflygande propellerplanets ”bombräd” över Vitrysslands huvudstad Minsk

Den olympiska elden slocknar i London och U2s nytändning i Berlin

Posted in Film, Hyllningar, musik, Tv-program with tags , , , , , on 13 augusti, 2012 by japetus

Så var den brittiska London-olympiaden över och det bjöds på en rejäl avslutningsshow värdig den mäktiga musiknationen England. Vilken enorm musikalisk parad det blev.

Kul att Bowies musik fick så pass mycket plats, men sorgligt att han nu uppenbarligen verkligen pensionerat sig från scenen och möjligen även från musiken. Efter sista turnén 03/04 och den hjärtoperation som följde på det har det inte blivit fler turnéer, bara enstaka kortare inhopp. Det känns sorgligt om det verkligen ska vara musikaliskt slut för Bowie nu. Mästaren Gradvall har skrivit inspirerande och vackert kring Bowies eventuella slut för den som vill läsa mer om det:
http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/

Brian May imponerade med sitt oerhört virtuosa gitarrspel och det var kul att få se en skymt av Freddie Mercury som publikdomptör av rang, även om det bara var på bildskärm. Freddie skulle förstås ha älskat att få uppträda för en så stor publik vid ett sånt storslaget tillfälle.

Jag berördes förstås av arrangörernas val att låta Pink Floyd vara med på ett hörn också. Det var väldigt vackert att höra Ed Sheeran göra rättvisa åt klassikern ”Wish you were here” från plattan med samma namn från 1975.  Bakom Sheeran återfanns festligt nog Paul Rutherford från Genesis och passande nog Pink Floyds trummis Nick Mason. Att få David Gilmour och Roger Waters upp på scen hade förstås varit svårare, men då hade det ju hela cover-idén fallit.


Extra stilpoäng för kopplingen till det suggestiva omslagsfotot från ”Wish you were here”, snyggt att låtens slut tajmade så perfekt med lindansarens promenad och handskakningen med dockan som sedan fattar eld. Musiknörden gillade förstås den snygga passningen!

Liam Gallagher gjorde en bra verson av sin/Oasis brittpophit ”Wonderwall”, nu med sitt nya band Beady Eyes. Att få se Oasis på scen igen och bröderna Noel och Liam Gallagher återförenade på scen är än mindre troligt än Pink Floyd.

Mycket trevligt, välfunnet och sympatiskt att låta Eric Idle göra entré och framföra ”Always look at the bright side of life”. Det är en riktig brottarhit stadigt förankrad i klassisk music hall-tradition. Vilken allsång det blev! Very British!  Så hade man också kunnat välja att avsluta ceremonin. The Who som var allra sist var inte riktigt på topp, men funkade förstås ok. De är ju så otroligt brittiska.

Känslan att se avslutningsceremonin vid ett OS är för mig litet som att se nyårskonserten från Wien. En litet högtidig och vemodig känsla av att ha passerat ännu en av de större checkpunkterna på vägen genom livet. Ja så känns det. Varje gång. Minns litet från Montreal-OS 1976 med Gärderuds dramatiska 3 000 meter hinder och mycket från Moskva-OS 1980 med Sebastian Coe och Steve Ovett som hjältarna på löparbanorna. Nu var det Lord Sebastian Coe som var ansvarig för London OS och det klarade han och staden med den äran.

Måste ju också bara få flika in en kommentar om OS i Los Angeles 1984 och Bengt Grives odödliga referat och kommentarer om att vi tittare fått en hälsning från en annan planet när det hela för honom kändes extra science fiction-betonat. Jetmannen som flög runt med sin raketdräkt är oförglömlig.

Det är dock alltid lika vemodigt när den olympiska elden falnar och till slut slocknar och så tänker jag varje gång: ”undrar var jag befinner mig i livet nästan gång den tänds…?” De fyra åren till nästa OS tenderar dock gå fortare och fortare. Minns alldeles precis när det tog slut i Peking och London fick bollen. Svisch! Fyra år till. Vi stoppar den tråden där för att inte riskera fastna i den typen av återkommande resonemang.

Dagens Nyheters uppräkning av vid avslutningsceremonin medverkande artister:
http://www.dn.se/sport/ska-os-avslutningen-matcha-invigningen

Efter avslutningsceremonin hamnade jag framför Davis Guggenheims intressanta dokumentär om U2, ”From the sky down” från 2011. Festligt att påminnas om hur mycket jag lyssnat på det här bandet och hur länge sedan det egentligen var nu. Filmen handlade om tillkomsten av ”Achtung Baby” vilken var en nytändning för U2 som med föregående plattan och filmen ”Rattle & Hum” tappat fart och riktning och fått dåliga recensioner. Det var tydligt att bandet var i en konstnärlig kris just då när 80-talet övergick i 90-tal, muren föll och världen förändrades.

Lyckligtvis åkte de till Berlin och dess klassiska ”Hansa by the Wall”-studio och blev liksom David Bowie och Iggy Pop tio år tidigare inspirerade av den speciella atmosfären i den först ännu delade och sedan nyligen sammanslagna staden. Så kom det sig att ”Achtung Baby” blev den nytändning och kreativa förnyelse som bandet behövde. I filmens nutid återvänder U2 till Hansastudion i Berlin i samband med plattans 20 årsjubileum och förberedelser för medverkan i Glastonburyfestivalen.

I filmen medverkar även Brian Eno, Daniel Lanois och inspelningsteknikern Flood som alla var oerhört viktiga för plattans tillkomst. Tyckte själv att den nya plattan verkligen var bra. Jag hade inte gillat ”Rattle & Hum” som för mig då kändes litet trist. Men det framgår med all högönsklig tydlighet så här 20 år senare att ”Achtung Baby” är ett mästerverk. Vilken platta! Vilka låtar! Jag såg dem också live när de var ute på den efterföljande turnéen och minns att jag tyckte det var riktigt bra. Som dokumentär var filmen riktigt intressant och trevligt gjord då bandmedlemmarna kom till tals på ett personligt och trovärdigt sätt. Sympatiskt! Tror jag ska lyssna litet på U2 idag igen. Det var längesen.

Filmen påminde mig framförallt om vilket fantastiskt rockband U2 var och är och hur mycket jag lyssnat på deras musik. Hur mycket jag tycker om det mesta de gjort och att det där finns några låtar som tillhör de starkaste och mest älskade jag upplevde när jag växte upp. Musik som gick rätt in i min själ. Och stannade, vilket jag insåg inatt när jag lyssnade på dokumentären.


Trailern till U2-dokumentären ”From the sky down”, 2011

”Triumfens ögonblick” – ”Chariots of fire”, olympisk Vangelis i London 2012

Posted in musik, Personlig utveckling, Tävla with tags , , , , on 10 augusti, 2012 by japetus

Ingen har väl kunnat undgå att de 30:e olympiska spelen nu pågår i London sedan ett par veckor…

Förutom en ovanligt kreativ, humoristisk och storslagen öppningssceremoni är det särskilt en sak, detalj, jag uppskattat med årets spel. Man har haft den goda smaken att använda den grekiske kompositören Vangelis storslagna stycke ”Chariots of fire” i samband med varje medaljutdelning.

Detta briljanta, stämningsfulla, melodiösa och oscarsbelönade stycke musik är hämtat ur filmen med samma namn, på svenska ”Triumfens ögonblick” (1981). Filmen handlar om två brittiska löpares uppladdning och deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924.


Bild från den berömda – och nu i OS av Mr Bean skickligt parodierade –  öppningsscenen ur ”Chariots of Fire” med de engelska löparna på stranden

Det är en ovanligt vacker och gripande film som belönades med fyra Oscar, bl a för bästa musik. Mycket välförtjänt för Vangelis skapade ett tidlöst mästerverk som kommer att leva vidare så länge någon minns de olympiska spelen och dess bärande storslagna tanke om fred och förståelse. Jag har älskat och inspirerats av den här musiken alltsedan jag hörde den för första gången när jag såg filmen för 30 år sedan.

Jag har hört detta stycke otaliga gånger, men har trots det inte kunnat tröttna på det. Det kändes fortfarande fräscht och lika storslaget vackert när jag hörde det igen nu för några veckor sedan. Jag har i perioder av mitt liv faktiskt t o m använt denna musik när jag behövt ladda mentalt och meditativt inför viktiga fysiska och mentala prestationer. Det fungerar alltid; jag blir inspirerad och gör garanterat bättre ifrån mig.

Jag har dessutom läst att Steve Jobs tydligen använde denna musikaliska pärla när den första Mac-datorn skulle lanseras. Ett lämpligt och passande val i mitt tycke då såväl OS som Apple/Steve Jobs tillhör de mer grandiosa uttrycken i vårt samhälle och mänskliga kultur.


Grandiost vacker musik och suggestiva bildsekvenser när Vangelis (född år 1943 som Evánghelos Odysséas Papathanassíou) vid sin flygel framför ”Chariots of Fire” på Panatheons klassiskt helvita marmorstadion i Athen inför 90 000 åskådare i samband med öppnandet av VM i friidrott september 1997.

PS: Har i minst en tidigare blogg för ett antal år sedan haft anledning att återkomma till denna musikaliska lilla pärla. Den här gången handlade det om ett av de mer okända men inte desto mindre triumfatoriska ögonblicken i mitt liv… Lol!
https://japetus.wordpress.com/2009/03/03/triumfens-ogonblick/