Arkiv för september, 2012

En annan tid, ett annat land – dokumentärfilmen om Olof Palme

Posted in Film, Personlig kommentar with tags , , , , , , , on 27 september, 2012 by japetus

Det var en gång i en annan tid, i ett annat land. Ett land och en tid för nu ganska längesen som jag ännu minns. Så väl.

Jag har just sett Maud Nycanders och Kristina Lindströms nya film om Olof Palme, den kanske starkaste dokumentärfilm jag sett. Efter tidigare läsning av både Kjell Östbergs och Henrik Berggrens biografier och genom att ha hunnit fylla 18 precis innan Palme sköts var jag väl förberedd för dokumentären. Det har sagts att vi genom att minnas Palme också förstår hans tid, det samhället och oss själva bättre. För mig stämde det väldigt bra. Jag har sett en väldigt viktig film jag önskar att alla oavsett politiska värderingar går och ser. Det här är 100% högintressant samtidshistoria. Det här är viktigt.

Vissa situationer i filmen blir närmast bisarra tidsdokument. Som när en fransk journalist får intervjua en halvnaken Palme i omklädningsrummet efter en av många tennismatcher mot Harry Schein; naturligtvis talar Palme flytande franska. Eller som när den kidnappade kassörskan på banken vid Norrmalmstorg kan ringa direkt till Regeringskansliet och få tala med Palme som upprättat en egen ledningscentral hierarkiskt ovanför polisens eller när Palme ber journalisterna sluta filma honom när han ska plocka fram husnyckeln från det hemliga gömstället utanför radhuset i Vällingby. En annan tid, ett annat land.

Palme hade så mycket… Ideologisk spänst, glödande patos, retorisk briljans och debattskicklighet, vass arrogans, envis integritet, karismatisk närvaro, politiskt mod, hätskhet, hårdnackad stridbarhet och en osedvanligt skarp intelligens och rörligt intellekt. Allt detta hade Palme. Allt detta gjorde honom både älskad och hatad. Han retade upp och rörde om. Han var allt annat än lagom, kunde inte vara lagom. Man kan nog säga att han var mycket osvensk i många avseenden. Det är lätt att bli imponerad av Palmes förmåga.

Jag tycker t ex avsnittet från Kårhusockupationen 1968 är riktigt bra. Man kan verkligen se hur illa berörd och överraskad Palme blir av de odemokratiska tonerna i studenternas naivt revolutionära utfall mot honom. Men han möter dem med sin överlägsna retorik och försvarar demokratins värderingar som ingen annan. Mästerligt. Aldrig har jag stått så till 100% bakom Palme som vid detta tillfälle.

Jag berörs också särskilt av Palmes engagemang mot rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Det är väldigt tydligt att detta var något han brann litet extra för. ”Palme var genuint färgblind”, som Desmond Tutu så målande uttrycker det i filmen. Så minns jag också Palmes inhopp på ANC-galan hösten 1985 där bl a detta alldeles speciella gruppfoto togs.


Palme med artisterna på ANC-galan november 1985. Foto: Tommy Pedersen

Filmen börjar och slutar med mordet, men fördjupar sig lyckligtvis inte i detta så grundligt genomanalyserade svenska trauma, och är i övrigt välgörande rakt och kronologiskt berättad utan konstnärliga krumsprång.

Kjell Östberg har delat upp sin utmärkta biografi i två delar, ”I takt med tiden 1927-1969” och ”När vinden vände 1969-1986”. Så kan man också beskriva Palmes liv och så upplevde jag tydligt filmen som på många sätt är som en lång dags färd mot natt. Internationellt stortrivs Palme som oftast, men inrikespolitiken rymmer alltmer affärer och skandaler som kastar en slagskugga över Palmes liv och gärning. Filmen är alltså inget onyanserat hjälteporträtt av Palme.

Det är verkligen sorgligt att Palme kände sig tvungen att ljuga så flagrant i några av dessa sammanhang. Vi får se den under 70- och 80-talet allt tröttare och mer plågade Palme som håller ställningarna snarare än driver utvecklingen framåt. Här har han kommit i otakt med tiden och går i motvind. Här finns också tyvärr inslag av maktfullkomligheten hos en person vars parti styrt landet i över 40 år och vant sig alltför mycket vid att lösa saker ”inom familjen”.


Olof Palme 1985. Foto: Paolo Rodriguez

Och det var ju den senare tiden i motvind, i otakt som jag själv minns så väl. Det är en resa genom den senare delen av den tid som historikerna kallar ”det korta 1900-talet” som räknas från Första världskrigets slut 1918 till Kalla krigets slut 1989 i Sverige och världen.

Även om politikern Palmes sorgliga dagtingande med sin heder vid tillfällen under 70- och 80-talen förtar en del av respekten kan man inte annat än beröras djupt av porträttet av människan Olof Palme. Det är en både rörande och gripande film där intervjuerna med familjen, de tre sönerna Joakim (född 1958), Mårten (född 1961), Mattias (född 1968) och hustru Lisbeth för första gången medverkar. Här ger de sin personliga och finstämda bild av sin pappa och make, människan Olof Palme.


Familjen Palme vid radhuset i Vällingby 1969: Olof, Joakim, Lisbeth, Mattias och Mårten. Foto: Jan Delden

Jag blir särskilt berörd av den med mig jämnårige Mattias Palmes berättelse om palmehatet på 80-talet och vilka uttryck det kunde ta sig. Hur sonen försökte skydda pappa så han slapp höra de värsta övertrampen. Jag blev väldigt illa berörd av just det avsnittet. Det är vidrigt att se de ovärdiga kränkningar Palme utsattes för. Samtidigt är det ett mått på de otroligt starka och många gånger primitiva känslor han rörde upp.

Benny Anderssons vackra musik gör sitt till för att skapa stämning och jag sitter alldeles tagen när den klingar ut och eftertexterna rullar på duken i biografen Grands salong där Palme själv såg ”Bröderna Mozart” den där ödesdigra fredagskvällen den 28 februari 1986.

Efter filmen promenerar jag längs Sveavägen, passerar nära mordplatsen och går över Adolf Fredriks tomma kyrkogård där Olof Palme ligger begravd. Jag är tyst och tagen av filmen jag sett, den glimt jag fått av en annan tid, ett annat land som också var min. Mitt uppe i ett stycke avgörande svensk samtidshistoria. Se den här filmen!


Trailern till dokumentären om Olof Palme

Min tidigare blogg om minnena från mordet och mordutredningen:
https://japetus.wordpress.com/2011/02/28/a-shot-that-was-heard-around-the-world-palmemordet-25-ar/

Min blogg om ANC-galan 1985:
https://japetus.wordpress.com/2010/11/29/anc-galan-svensk-rock-mot-apartheid-25-ar/

 

Tidningsrecensioner:
http://www.svd.se/kultur/film/starkt-palmeportratt_7497146.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmare-spanar-in-personen-palme

http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.1067669-palme-slar-svenskt-dokumentarrekord

http://arbetarbladet.se/noje/recensioner/pabio/1.5097640-idealisten-palme-in-pa-bara-skinnet

http://www.corren.se/asikter/aandrasidan/palme-fangslar-och-fascinerar-6156839-artikel.aspx

”Bachelor kisses” med The Go-Betweens

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 26 september, 2012 by japetus

Det var i en tid när musikvärldens topplistor sedan några år dominerats av tämligen fyrkantig oakustisk musik som de började göra sig hörda på den lilla och ännu okommersiella indiescenen. De var inte ensamma om att göra musik som lät annorlunda än den mainstreammusik som dominerade första hälften av 80-talet, men de var tämligen okända. Och så skulle det förbli, men lovorden står idag som spön i backen kring dem – australiska The Go-Betweens.

”One of the greatest bands of all time, criminally underrated but very influential among indie bands…”

– – –

”The Smiths learned a lot from the Go-Betweens, but apparently not quite enough. Morrissey never quite seems able to find this sort of balance of gentle melancholy. Maybe Manchester is just inherently a more miserable place than Brisbane…”

Stora ord om ett band som inte många tänker på eller minns idag. The Go-Betweens var ett av de intressanta australiensiska indieband som poppade upp i början av 80-talet. Tänker på band som Triffids, Hoodoo Gurus, Hunters & Collectors, Go-Betweens och i viss mån INXS och Midnight oil. Triffids har jag skrivit om tidigare men kände nu att jag hade nåt att säga om Go-Betweens, som har en historia inte helt olik The Triffids.

The Go-Betweens bildades januari 1978 i Brisbane, Australien av sångaren Grant McLennan och gitarristen Robert Forster. Under de första åren var de utan fast trummis, men blev en trio från 1980 då Belinda ”Lindy” Morrisson blev med i bandet. Som trio gjorde bandet sina två första plattor ”Send me a lullaby” (1982) och ”Before Hollywood” (1983).


Omslaget till plattan ”Spring hill fair” som släpptes i september 1984

Tredje plattan ”Spring hill fair” var första med nye ordinarie bassisten Robert Vickers vilket gjorde att Grant McLennan kunde släppa basen och istället övergå till gitarr. The Go-Betweens fick i och med detta den klassiska sättningen leadgitarr, kompgitarr, bas och trummor vilket ökade de melodiska möjligheterna och gav dem ett fylligare och mindre experimentellt sound. Detta var inte bara en stor förändring för bandets sound utan i mitt tycke även en rejäl förbättring. Samspelet mellan gitarr och bas i melodierna blev tydligare och bättre samtidigt som sångerna nu kunde växa till större sofistikering, fylligare arrangemang och snyggare harmonier. ”Spring hill fair” innebar ett viktigt steg framåt i utvecklingen för The Go-Betweens.

The Go-Betweens vid tiden för ”Spring Hill Fair”, från vänster Grant McLennan (sång, gitarr), Robert Vickers (bas), Lindy Morrisson (trummor) och Robert Forster (gitarr). (Det slår mig hur lik den här bilden är fotot på Talking Heads på baksidan av ”True Stories”)

Vid den här tiden 1984 var jag dock ännu lyckligt ovetande om The Go-Betweens. För mig skulle det dröja det ända till våren 1986 innan jag blev riktigt mottaglig för den våg av gitarrbaserad indiepop som började ta över efter den långa synthpopsdominansen. Det var då till slut akter som Lloyd Cole & The Commotions, The Smiths, Talking Heads, Love and Rockets och The Pale Fountains som såg till att den gitarrbaserade musiken tog mer och mer plats i mitt lyssnande efter några tämligen syntetiska år. (Jodå, jag lyssnade förstås på Simple Minds, U2 och The Cure hela tiden under de här åren) Men där fanns också i mitt musikaliska universum snart australiska indieband som Hoodoo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens.

Och när det gällde The Go-Betweens var det den lågmält melodiösa gitarrpärlan ”Bachelor kisses” från ”Spring hill fair” som jag fastnade för först. Det var förstås min gode vän J som sommaren 86 återvänt från ett år som utbytesstudent i USA som hjälpte mig på traven. Jag blev väldigt förtjust i den här låten, förälskelsen var omedelbar. Den känns väldigt mycket blyg 18-åring för mig och jag behöver bara lyssna på den för att komma i kontakt med känslan av att sitta tankfull med dagboken på pojkrummet kvällarna våren, sommaren och hösten 1986. Tiden mellan tvåan och trean i gymnasiet. En fundersam, ensam och inte alltid så lätt tid. Men i The Go-Betweens hade jag hittat ännu en musikalisk bekantskap som berörde mig personligt och gav mina tankar en plats att vila på.


Bachelor Kisses”, singel, 1984

Och de år som följde skulle innebära tilltagande framgång för bandet, åtminstone bland kritikerna. Jag såg dem också på den beramade Roskildefestivalen årgång 1987. Den årgången dyker upp gång på gång i bloggen. Det var också mycket som hände på scen då, som t ex Cornelis sista spelning som jag skrivit om tidigare.

Jag är än idag väldigt glad att jag som 19-åring kom iväg på denna för mig så betydelsefulla musikhändelse där jag förutom Cornelis och The Go-Betweens även fick se Iggy Pop, Pretenders, Hoodoo Gurus, The Mission, The Cult, Voice of the Beehive, Echo & the Bunnymen, Sonic Youth, Dream Syndicate, Replacements, The Triffids, Kajsa & Malena och Wilmer X… Och Europe! Men dem gick jag förbi. Inte vid något annat tillfälle under 80-talet, ja hela 1900-talet eller varför inte hela mitt liv, var det så många för mig intressanta akter samlade på ett och samma ställe.

Men åter till berättelsen om The Go-Betweens! Till skillnad från The Triffids som med ”Born sandy devotional” fick ett stort genombrott att följa upp blev det aldrig så för The Go-Betweens. De skulle komma att göra ytterligare tre plattor under 80-talet. De fick till slut en hyfsad hit med ”Streets of your town” från sjätte plattan ”16 Lovers Lane” 1988 som åtminstone hittade in på top 100 på topplistan i England. Men då den framgång och det stora genombrott bandet hoppats och väntat på fortfarande uteblev så splittrades Go-Betweens alltså 1989.

Många år senare, år 2000, startade McLennan och Forster bandet på nytt med nya medlemmar. Det blev ytterligare tre plattor ända fram till Grant McLennans plötsliga och tragiska död i hjärtattack vid 48 års ålder 2006 hemma i Brisbane. Precis som i fallet Triffids och David McComb rycktes den begåvade sångaren, text – och låtskrivaren Grant McLennan bort alldeles för tidigt. Låt vara under mindre tragiska förhållanden än McComb, men alldeles, alldeles för tidigt.


Grant McLennan (1958-2006)

The Go-Betweens är idag ihågkomna och hyllade som det kritikerrosade indiepopband de var. Framförallt inspirerade de många andra band. Och de inspirerade mig där jag satt i pojkrummet i Långsjö och berördes av ”Bachelor kisses” som jag än idag lyssnar på med glädje. Det är en väldigt fin poplåt. Lyssna själva!


Bachelor kisses”, originalvideon från 1984

Men eftersom ljudkvaliteten är så pass dålig vill jag dubblera med en ljudmässigt betydligt bättre inspelning:

Och här är en trevlig intervju med Grant McLennan och Robert Forster när de berättar om inspelningen av ”Spring Hill Fair” i Frankrike 1984 och spelar akustiska versioner av ”Part Company” och ”Bachelor Kisses”.

Min tidigare blogg om The Triffids:
https://japetus.wordpress.com/2009/10/31/wide-open-road-tankar-kring-triffids-och-david-mccomb/

”Händerna mot himlen” – Petra Marklund på vacker svenska i Joakim Bergs utmärkta regi

Posted in musik with tags , , , , , , , , on 23 september, 2012 by japetus

Det var en gång en svensk eurodiscoprinsessa född i september som reste runt och gjorde succé i alla länder utom sitt eget. Hennes genre var inte riktigt fin nog för de svenska förståsigpåarna, så hur vackert och inlevelsefullt hon än sjöng och hur mycket platina hon än sålde i öst och i väst tog ingen på hemmaplan någon större notis…

Efter sju år kom så möjligheten att på bästa sändningstid visas upp i alla svenska vardagsrum och sjunga på svenska i första omgången av ett program som skulle visa sig bli en av de största tittarframgångarna på många år. Nu kunde alla i hela Sverige höra och se vilken begåvad sångerska hon var. Det svenska genombrottet hösten 2010 i ”Så mycket bättre” var ett faktum…


Petra Marklund i svartvitt på svenska 2012. Foto: Anna Ledin

Man kan inte bli profet i sitt eget land heter det och så var det alltså länge för Petra Marklund som länge var mer känd under artistnamnet September i den mån hon alls var känd i Sverige. Hon var helt enkelt tämligen okänd här. När jag första gången bloggade om Petra/September vid årsskiftet 2007/2008 var det därför inte så många som ville läsa.

Men hösten 2010 exploderade statistiken för den gamla bloggen som tidigare lockat som mest 4-5 visningar per dag. Nu handlade det som mest om 400-500 visningar per dag. Det säger en del om Petras popularitet att detta händer i en helt okänd blogg skriven av en helt okänd person som flackade så våldsamt mellan ämnena att det blev varken hackat eller malet…

Nåväl, Petra gjorde succé med Petters ”Mikronfonkåt” och hela Sverige visste med ens vem denna sångerska var. Hon gjorde också några riktigt fina covers på svenska och jag tänker då speciellt på Di Levas ”Vem ska jag tro på” och Eldkvarns ”Kärlekens tunga”. Det blev en framgångsrik platta till med September, men vad skulle hända sen?

Nu vet vi sedan några månader att Petra Marklund parkerat sin internationella September-identitet och ska fortsätta sjunga på svenska. Första singeln ”Händerna mot himlen” kom för nån vecka sedan och i oktober släpps en fullängdare. Petra tar nu sina första steg under eget namn på svenska. Och till kritikernas förtjusning är det Kents Joakim Berg som skrivit musiken och texterna.

Jag har nu hunnit lyssna på den nya svenska låten ett antal gånger. Och… Visst gillar jag det. Mycket. Jag blir berörd, och bara måste skriva. Den vanliga värdemätaren på att jag verkligen tycker att något är bra.

Det hörs verkligen att det är Joakim Berg, att detta är Kent. Kent när de är som bäst och inte svävar ut i alltför många långa 6:52 minuters epos (vilket de efter de första plattorna i mitt tycke gjorde litet för ofta). Men jag kan också tycka att det låter Pet Shop Boys, O.M.D. och Depeche Mode. Och associationerna fortsätter i den för mig positiva riktningen.

Den nya videon känns litet Anton Corbijn där den rör sig mellan fokuserade och suddiga partier i svartvitt ultrarapid. Visst är detta något helt annat än de maffiga effekter vi sett i de inte sällan storslagna dansintensiva videos som var en del av Septembers image. Men beröringspunkterna finns där.


Petra och Joakim Berg i färg 2012. Foto: Lina Alriksson

När jag första gången skrev om Petra här i bloggen gick också tankarna till deppig synthpop av klassisk årgång. Melodiöst och mollstämt och catchigt tyckte jag då September lät. Åtminstone de låtar jag gillade. Det var bara att byta Petras utmärkta röst mot en sämre manlig sångare så skulle det bli något helt annat. Något jag lyssnat mycket på genom åren.

Steget till detta nya alster på svenska känns därför inte så långt och jag är därför inte förvånad. Petras uttrycksfulla och vackra röst fungerar alldeles utmärkt bra till den nya svärtan och vemodet på svenska. Det här är mörkare musik och de svenska texterna gör att det hela berör och kommer närmare, blir mer personligt. September må ha varit eurodisco, men texterna var ofta vemodiga, sorgsna och melodierna gick ofta i moll. Så svärtan och vemodet fanns där hela tiden.

Inte heller är det något sjumilakliv mellan Kents synthdunkande maskindrivna indierock och Septembers dito dansgolvspuls. Båda akterna har gjort kraftigt beatdriven musik som sålt bra, den ena med betydligt mer cred och i ett regn av grammisar och kritikers lovord, den andra i internationell exil med avsaknad av konstnärlig framgång.

Därför kan jag tycka det är litet kul att säga att avståndet mellan September och Kent sammantaget är mindre än man tror. Inga ljusår; de må ha kretsat kring olika genrers solar, men omloppsbanorna passerade nära vid mer än ett tillfälle.

Jag tycker därför det är riktigt, riktigt trevligt att två av mina musikaliska favoriter, från olika genrer, här mötts och ett så fruktbart resultat uppstått. Men jag är alltså inte ett dugg förvånad. Det här var nog vad jag hoppats och trott på hela tiden. Jag ser nu väldigt mycket fram mot att höra hela plattan när den kommer i oktober.

Videon är enkel och avskalat vacker. Kreativt och kul med det avslutande fallskärmshoppet. Jag kan ju tydligt se henne svära… Och påminns naturligtvis om min egen upplevelse på 4 000 meters höjd över Tullinge flygfält en gång. Rekommenderas! En mycket vacker upplevelse. Och det kommer då från en kraftigt höjdrädd person som kan garantera att det helt enkelt var för högt för att det skulle bli otäckt.


Videon till ”Händerna mot himlen” med svartvit Petra Marklund på svenska i Stockholm 2012

Intressant intervju i DN, juli 2012:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/petra-marklund-sa-mycket-svartare


Tidigare bloggar om Petra Marklund/September

Om September och en brottarhit i många versioner:
https://japetus.wordpress.com/2008/01/27/cry-for-you-med-septemberpetra-marklund-kart-barn-har-manga-versioner/

Om genombrottet i ”Så mycket bättre”:
https://japetus.wordpress.com/2010/11/28/petra-marklundsseptembers-slutliga-valfortjanta-stora-svenska-genombrott/

September all over again”, om den vackra månaden september:
https://japetus.wordpress.com/2011/09/12/september-all-over-again/

Höstdagjämning 2012

Posted in musik, Natur och årstider with tags , , , , , , , , on 22 september, 2012 by japetus

Idag den 22 september klockan 16.49 på eftermiddagen svensk tid har vi åter höstdagjämning, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i GRR Martins fantasyepos ”A game of thrones”.

Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp ungefär rakt österut. Omkring tolv timmar senare går den ner ungefär rakt västerut. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…


Höstdagjämning med skördemåne i skördetid

Höstdagjämningen när vi går in i Vågens tecken har för människan genom tiderna stått för återhämtning, eftertanke, skördetid och balans. Det är en vackert och mindre intensiv tid än våren, vilket kan vara skönt att komma ihåg. Det är annars lätt att bara fokusera på det faktum att det nu blir mörkare och kallare. Hösten är vacker, väldigt vacker.

Så här års brukar jag också alltid tänka på det internationella (engelska, franska) ordet för denna återkommande balanspunkt mellan ljus och mörker – equinox(e). Detta ord är också titeln på det musikaliska mästerverk som Jean Michel Jarre gav oss redan 1978, något jag tidigare skrivit om:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Här länkar till föregående års mer naturvetenskapligt förklarande bloggar på detta tema:

Höstdagjämning 2011: https://japetus.wordpress.com/2011/09/25/hostdagjamning-2011-nagot-forsenat/

Höstdagjämningen 2010: https://japetus.wordpress.com/2010/09/23/hostdagjamningen-2010/

Höstdagjämningen 2009: https://japetus.wordpress.com/2009/09/22/hostdagjamning-och-renovering/

Låter Neil Young få sista ordet med vackra och behagliga akustiska ”Harvest Moon” från 1992:

”Before there was organized religion, there was the moon. The Indians knew about the moon. Pagans followed the moon. I’ve followed it for as long as I can remember, and that’s just my religion. I’m not a practicing anything, I don’t have a book that I have to read. It can be dangerous working in a full moon atmosphere, because if there are things that are going to go wrong, they can really go wrong. But that’s great, especially for rock ‘n’ roll.”
Neil Young, 2005

Nya trailern till Bilbo, Tolkien-veckan och en glimt av Beorn/Persbrandts hus

Posted in Film, Litteratur with tags , , , , , on 21 september, 2012 by japetus

Vi är mitt uppe i den internationella Tolkien-veckan, som nu även blivit en del av marknadsföringen till Peter Jacksons kommande storfilm om Bilbo, ja ni vet den där sagofilmen som Mikael Persbrandt är med i…

Den 19 september släpptes så den nya efterlängtade trailern, ”The theatrical trailer” till första delen av Peter Jacksons Bilbo-trilogi, ”An Unexpected Journey”. Jag börjar med att fyra av denna efterlängtade andra trailer och konstaterar att det nu är mindre än 3 månader till premiären (och nej, Persbrandt syns tyvärr inte heller i den nya trailern, men ändå).

Och här lägger jag åter upp den första trailern som kom för ett år sedan:

Berättelsen om Bilbos äventyr kommer att presenteras som en ny filmtrilogi:

”The Hobbit: An unexpected journey”, premiär 14 december 2012

– ”The Hobbit: The desolation of Smaug”, premiär 13 december 2013

– ”The Hobbit: There and Back Again”, premiär 18 juli 2014

Själva den ursprungliga romanen om Bilbo är egentligen en saga skriven för barn på bara ca 230 sidor, knappt en femtedel av mer episka ”Sagan om Ringen” som skulle följa. Men det finns mer material att ta ifrån och det har Peter Jackson nu gjort så att det kan bli ytterligare en trilogi om Tolkiens sagovärld. Denna sagovärld är nämligen ytterst väl dokumenterad med sin egen historia, kultur och språk. Den informationen finns framförallt i boken som på svenska har titeln ”Ringens värld” med den något otympliga undertiteln ”Dokument rörande sagorna om Härskarringen”.

Och idag den 21 september, som en del av den pågående Tolkien-veckan, firas 75-års jubileet av publicerandet av boken Bilbo, eller ”The Hobbit or there and back again”. På svenska ”Bilbo – en hobbits äventyr” som Britt G Hallqvist översatte den. Åke Ohlmarks som gjorde den stora översättningen av ringtriologin tog sig större friheter i arbetet och valde att kalla dessa sedermera så berömda halvlängdsmän för hober. Ett ord som i mitt tycke egentligen är en bättre översättning till svenska.


The Hobbit” av JRR Tolkien från 1937, med omslag av författaren själv (klicka för större bild).

Att Ohlmarks sedermera fick mycket kritik för sin översättning var väl i och för sig rimligt eftersom han uppenbarligen hade haft väl bråttom med sitt arbete. Det forcerade arbetstempot ledde till en del onödiga slarvfel. Inte desto mindre åstadkom han en klassisk översättning, den första till svenska av paradverket ”Sagan om Ringen”. Han tog sig friheten att göra en riktigt svensk översättning.

Men åter till Tolkien-veckan. På lördag 22 september firas ”Hobbit day”. Detta eftersom 22 september är inget mindre än Bilbos och Frodos födelsedag. Bilbo och Frodo är som bekant de två huvudpersonerna i de två kärnberättelserna i författaren JRR Tolkiens rikt dokumenterade sagovärld.

Frodo blev ju ganska tidigt i livet föräldralös och adopterades av den excentriske och äventyrlige Bilbo Bagger av Baggershus i Hobsala i det lilla välmående landet Fylke.

Tolkien tecknade och målade en del själv, särskilt till boken Bilbo, och har lämnat en hel del motiv efter sig. Se de två charmiga exemplen här nedan, klicka för större bilder.


Hobsala med Baggershus


Beorns hus, dvs hemma hos Persbrandt

På 70-talet köpte mamma och pappa flera år i rad Tolkien-kalendrar som familjen brukade få i julklapp. Jag minns att minst ett av dessa år var det motiv av Tolkien själv. Han hade en speciell stil (och handstil) som är lätt att känna igen. I det blommande idylliska Fylke brukar det sägas att man kan ana en del av södra England och den förindustriella värld som var Tolkiens romantiska ideal. I Beorns hus har vi klivit in i den mäktiga vikingainspirerade timmersal där Mikael Persbrandts rollkaraktär huserar.


John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973)

Men berättelserna om Tolkiens sagovärld föddes ur raka motsatsen till idyll och pastorala landskap, tvärtom. Här ser ni den blivande författaren och Oxford-professorn vid tiden för slaget vid Somme som 2nd lieutenant (fänrik) vid 11th Lancashire Fusiliers på västfronten 1916. En djupt allvarlig 24-årig Tolkien blickar in i kameran. Han har haft traumatiska upplevelser och just förlorat två av sina närmsta vänner i Det Stora Kriget. Själv drabbades han av skyttegravsfeber och under sin sjukhusvistelse i Birmingham började de allra första sagoberättelserna växa fram, det som skulle kom att bli några av berättelserna i ”De förlorade sagornas bok”.

Sensationella avslöjanden om Persbrandt som Beorn i kommande filmen om Bilbo

Posted in Film, Ironi, Litteratur with tags , , , , on 16 september, 2012 by japetus

Jag skrattar för mig själv när jag läser kvällstidningarnas spekulationer och ”avslöjanden” om Mikael Persbrandts medverkan i Peter Jacksons storfilm om Tolkiens Bilbo. Skriverierna i Sverige kring den här filmen tog förstås fart när det stod klart att allas vår Mikael ”Persbrandt” Persbrandt skulle medverka.

Jag har skrivit om det här ämnet tidigare och noterade med glädje att just Mikael Persbrandt skulle spela denna kraftfulla hjälteroll i JRR Tolkiens Bilbo. Jag tror han kommer kunna göra det riktigt bra. Inte minst som han tränat så hårt inför Hamiltonfilmerna vid samma tid. Beorn må vid första anblick framstå som en karaktär fjärran från greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, men likheterna kan vara fler än man först tror. Båda är extremt fysiska och handlingskraftiga personer i det godas tjänst med närmast övernaturliga förmågor. Jo Beorns förmågor är möjligen än mer övernaturliga än greven och agenten Hamiltons.


Den sensationella bilden som avslöjade Persbrandts rollkaraktär. OBS! Persbrandt till vänster, Gandalf i mitten och Beorn (i björnskepnad) till höger i bild…

Ja, Beorn kan förvandla sig till Björn. Ja, Beorn kommer att ha scener där han spelar mot Sir Ian McKellens Gandalf. ”Avslöjanden” i kvällspressen av denna natur ter sig mer än lovligt lama och tandlösa.

Läs boken själv vettja, för filmen bygger ju faktiskt på en bok av den engelske författaren JRR Tolkien, ni vet han som skrev Sagan om Ringen som det gjordes tre stora filmer om för tio år sedan. Boken om Bilbo är inte ens särskilt lång, eller varför inte tala med nån som läst den om ni inte orkar bläddra i den själva. Då får ni som journalister snabbt svar på frågor som dessa. Och många fler om berättelsen i Bilbo.

Dessa ting har i själva verkat varit väl kända alltsedan Bilbo gavs ut den 21 september 1937 för nästan prick 75 år sedan. Inga nyheter precis.

Det har blivit en del skrivet om den här filmen tidigare, se här.

December 2010, första kommentaren till nyheten om den nya filmen och informationen att Persbrandt skulle vara med:
https://japetus.wordpress.com/2010/12/09/peter-jacksons-bilbo-uppfoljaren-till-sagan-om-ringen-med-persbrandt-i-en-av-rollerna/

Januari 2011, kommentarer till nyheten att Sir Ian ”Gandalf” McKellen och Elijah ”Frodo” Wood skulle medverka:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/13/gandalfian-mckellen-och-frodoelijah-wood-klara-for-nya-filmen-om-bilbo/

December 2011, mycket mer om filmen och en initierad analys av trailern:
https://japetus.wordpress.com/2011/12/23/trailern-till-the-hobbit-tolkiens-klassiker-bilbo-antligen-har/

”Sluta AIDSa i duschen!” – tankar efter läsning av första delen av Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”

Posted in Litteratur, musik, Personlig kommentar with tags , , , , , on 13 september, 2012 by japetus

”Sluta AIDSa i duschen!!!”

Det obehagliga ropet inifrån omklädningsrummet följs av ironiska målbrottsflabb, snärten av en blöt handduk, ett högt skrik följt av ljudet av nakna snabba fötter som jagar varandra över golvet. Jag stannar upp och tvekar i dörren på väg in i gympahallen. Niorna som har gympa innan oss åttor är ofta högljudda, stökiga och allmänt obehagliga. Denna gång är inget undantag.

Det är vårterminen 1983 på Nya Långbrodalsskolan i Älvsjö (numera Johan Skyttesskolan), jag är 15 år gammal och detta är den allra första gången jag med säkerhet kommer i kontakt med begreppet ”AIDS”. Det är än idag ett glasklart och obehagligt minne av rå okänslig tidsanda som aktualiserats när jag nu läst ”Kärleken”, första delen av Jonas Gardells romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Något försenad sällar jag mig till den stora skara av bloggare som kommenterat och/eller recenserat denna mycket omtalade bok.

Det här är en mycket viktig bok om ett oerhört obehagligt och sorgligt kapitel i vår svenska nutidshistoria, något som det inte talats mycket om. Något som nästan glömts bort, stuvats undan. ”Samhället behandlade oss som skit!” Jag kan förstå Jonas Gardells behov av att skildra denna tid, att berätta denna glömda berättelse. Så har han också dykt upp i olika intervjusammanhang och gett luft åt sitt brinnande engagemang och glödande patos.

”Det är makalöst att gå tillbaka och se vad som faktiskt tilläts skrivas om oss. Och ingen har någonsin behövt rannsakas eller ställas till svars.

—-

De som kastade skit på oss i tidningarna visste att de inte skulle få spö för det. Det är samma mentalitet som hos vilka mobbare som helst.
Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!”

Jonas har berättat om sin skuld över att ha överlevt men också om behovet att berätta denna historia för sina förlorade vänners skull. De som inte klarade sig. De som inte längre finns och ofta dog så väldigt unga. Han har burit den här berättelsen inom sig i 25 år och nu har han börjat berätta den. Nu ger han igen.

”Jag har vetat i alla år att jag ska skriva den här boken. Lite är det så… att vem skulle annars skriva den?”


Jonas Gardell (1963 – ) Foto: Thron Ullberg/Norstedts

Och den här historien dök oväntat upp redan för en månad sedan, i ett annat sammanhang helt oberoende av Gardells berättelse. Jag hade en amerikansk kompis på besök. Han är en historieberättare av rang och gav mycket dramatiska skildringar av det tidiga 80-talets New York och hur hårt den hemska sjukdomen med det lilla namnet slog mot staden. Det var skrämmande berättelser påminnande om dem Gardell ger i sin bok.

Boken beskriver en för mig nästan obehagligt intensiv promiskuitet och en livsstil bland vissa homosexuella som underlättade för HIV-viruset att spridas och få fäste. Viruset kunde ha mångårig inkubationstid, men i vissa fall kunde det också ta mindre än ett år innan den smittade utvecklade AIDS, blev hjälplöst svårt sjuk och dog. Gardell beskriver hur djävulskt obemärkt smittan spred sig i början och hur lång tid det tog innan människor började förstå hur det hängde ihop. I augusti 1983 hade vi det första svenska dödsfallet i AIDS.

Och Jonas Gardell skriver mycket bra. Han fångar tidskänslan på ett helt suveränt sätt, öppnar ett fönster i tiden mot dessa år, och varvar faktavsnitt med välskriven prosa. Han har ett såväl vackert språk med poetiska klanger som ibland för mina tankar till Fogelströms böcker, såväl som en nästan obehagligt påträngande naturalistisk ton när han mustigt och livfullt berättar om den promiskuösa, hedonistiska livsstil som vissa homosexuella hade vid denna tid. Och han har en fantastisk känsla för dramaturgi när han bygger upp stämningarna i boken. Det är mycket gripande och dramatiskt. Och sorgligt. Men också riktigt roligt mellan varven när Jonas berättar om de olika minst sagt färgstarka personerna som figurerar i berättelsen.

Ja jag blir berörd. Mycket berörd. Dessa år, dessa år på 80-talet är ur mitt perspektiv mina tonår och det är klart att även jag som straight ung kille påverkades av det som skedde i samhället. Jag minns somrarna 86 och 87 när jag sommarjobbade på Första Sparbanken vid Tjärhovsplan och hörde några av mina jobbarkompisar, killar som var ca 10 år äldre än jag, berätta sina stories om hur det varit att ta studenten 10 år innan mig. Silar man bort eventuella överdrifter var det ändå en helt annan verklighet än det jag lärt känna 10 år senare.

Jag blev litet överraskad när jag hörde om hur lössläppt det varit, även om jag med tiden kommit att förstå att 70-talet av många anledningar varit mer så. Jag minns också så väl min känsla av hur annorlunda min upplevelse varit i mitten av 80-talet då HIV och AIDS kastade en slagskugga som räckte långt in i min heteronormativa värld och skrämde och förändrade en tidigare kanske mer utlevande livsstil. Tilläggas ska väl att jag troligen inte varit särskilt lössläppt även om jag varit född 1958, men poängen är solklar. HIV och AIDS hade helt förändrat det sociala landskapet i mitten av 80-talet.

Med bilderna av Gardells starka skildringar av utsvävande homoliv på 80-talet i färskt minne minns jag ändå denna tid som så oskuldsfull på många vis. Queens karismatiske sångare, den oförglömlige Feddie Mercury är ett lysande exempel på det. Hur han än höll på med sin extravaganza, sina transiga och smått fjolliga utspel och sin överlag klassiskt ikoniska ”Tom of Finland”-gaylook var det ingen, INGEN som förstod att han var gay. Sånt förstod inte vanligt folk alls på den tiden. Det fanns liksom inte riktigt i sinnevärlden. Därför var chocken så stor när det stod klart att denne hjälte hade dött i AIDS.


Freddie Mercury (1946-1991)

Det var en dramatisk tid med mycket rädsla. Rädsla för det ständiga hotet om utplåning genom kärnvapenkrig, men också den växande rädslan för den stora sjukdomen med det lilla namnet. Bögpesten. Nya digerdöden. Eller som Prince uttryckte det i ”Sign ‘o’ the times” från 1987:

”In France a skinny man
died of a big disease with a little name.
By chance his girlfriend came across a needle
And soon she did the same…”

Måndag 8 oktober börjar SvT sända en filmatisering av Gardells bok. ”En tid för födelse, en tid för död.” Jag har just sett en lång trailer, ett stycke arbetsmaterial ur filmatiseringen av boken som nu kommer. Det är mycket starkt och gripande. Tidskänslan verkar väl återgiven. Skådespeleriet känns äkta och berörande.

Jag upplever det som väldigt lyckat att producenterna bakom serien haft den särdeles goda smaken att välja musik av smakfulla svenska popikoner. Att höra ”Sista tangon i Paris” med Lustans Lakejer och Mockba Musics ”In från kylan” laddar filmsekvenserna, sceneriet med en autenticitet och en ultravass tidskänsla som fascinerar och berör, kniv mot hud…


Lustans Lakejer: ”Uppdrag i Genève”, LP 1981

Mitt perspektiv på det tidiga 80-talet är den tidige tonåringens och förstås ett helt annat än Jonas Gardells, men jag uppskattade mycket att läsa boken som berättar om en tid jag ändå minns ganska väl. Jag ser mycket fram mot att se filmen när den kommer och får njuta av att beröras av den extra dimension som musiken ger berättelsen. Musik som betydde så oerhört mycket för mig vid den här tiden. Och på sätt och vis fortfarande gör.


Mockba Music: ”Mockba Music”, 1984

Kanske kan jag själv, trots att jag är straight, förstå Jonas berättelse extra väl av andra skäl. Det var en hotfull och skrämmande tid fylld av intolerans riktad mot många flera än dem som var bögar. Det räckte alldeles utmärkt väl med att vara kortklippt, propert klädd och lyssna på icke-normativ, icke-mainstream musik för att väcka irritation och lätt hamna i hotfulla situationer då man antingen fick springa för livet eller stanna och slåss. Men eftersom den ”oheliga alliansen av allt långhårigt på stan” ständigt var 10 x fler och eftersom de flesta som liksom jag bl a gillade synth inte var några slagskämpar, sprang vi hellre. Jag fick bra kondition.

Det är som sagt många bloggare som känt sig kallade att skriva om denna läsvärda bok. Här är en blogg jag tyckte var extra välskriven och som är skriven ur ett annat åldersperspektiv med ett mer recenserande fokus på bokens innehåll:
http://helenadahlgren.wordpress.com/2012/08/27/torka-aldrig-tarar-utan-handskar-1-karleken-jonas-gardell/

Och här är min alldeles speciella programförklarande blogg om min upplevelse av 80-talet:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/

Men jag låter genialiske Prince få sista ordet i sammanhanget: