”Sluta AIDSa i duschen!” – tankar efter läsning av första delen av Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”

”Sluta AIDSa i duschen!!!”

Det obehagliga ropet inifrån omklädningsrummet följs av ironiska målbrottsflabb, snärten av en blöt handduk, ett högt skrik följt av ljudet av nakna snabba fötter som jagar varandra över golvet. Jag stannar upp och tvekar i dörren på väg in i gympahallen. Niorna som har gympa innan oss åttor är ofta högljudda, stökiga och allmänt obehagliga. Denna gång är inget undantag.

Det är vårterminen 1983 på Nya Långbrodalsskolan i Älvsjö (numera Johan Skyttesskolan), jag är 15 år gammal och detta är den allra första gången jag med säkerhet kommer i kontakt med begreppet ”AIDS”. Det är än idag ett glasklart och obehagligt minne av rå okänslig tidsanda som aktualiserats när jag nu läst ”Kärleken”, första delen av Jonas Gardells romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Något försenad sällar jag mig till den stora skara av bloggare som kommenterat och/eller recenserat denna mycket omtalade bok.

Det här är en mycket viktig bok om ett oerhört obehagligt och sorgligt kapitel i vår svenska nutidshistoria, något som det inte talats mycket om. Något som nästan glömts bort, stuvats undan. ”Samhället behandlade oss som skit!” Jag kan förstå Jonas Gardells behov av att skildra denna tid, att berätta denna glömda berättelse. Så har han också dykt upp i olika intervjusammanhang och gett luft åt sitt brinnande engagemang och glödande patos.

”Det är makalöst att gå tillbaka och se vad som faktiskt tilläts skrivas om oss. Och ingen har någonsin behövt rannsakas eller ställas till svars.

—-

De som kastade skit på oss i tidningarna visste att de inte skulle få spö för det. Det är samma mentalitet som hos vilka mobbare som helst.
Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!”

Jonas har berättat om sin skuld över att ha överlevt men också om behovet att berätta denna historia för sina förlorade vänners skull. De som inte klarade sig. De som inte längre finns och ofta dog så väldigt unga. Han har burit den här berättelsen inom sig i 25 år och nu har han börjat berätta den. Nu ger han igen.

”Jag har vetat i alla år att jag ska skriva den här boken. Lite är det så… att vem skulle annars skriva den?”


Jonas Gardell (1963 – ) Foto: Thron Ullberg/Norstedts

Och den här historien dök oväntat upp redan för en månad sedan, i ett annat sammanhang helt oberoende av Gardells berättelse. Jag hade en amerikansk kompis på besök. Han är en historieberättare av rang och gav mycket dramatiska skildringar av det tidiga 80-talets New York och hur hårt den hemska sjukdomen med det lilla namnet slog mot staden. Det var skrämmande berättelser påminnande om dem Gardell ger i sin bok.

Boken beskriver en för mig nästan obehagligt intensiv promiskuitet och en livsstil bland vissa homosexuella som underlättade för HIV-viruset att spridas och få fäste. Viruset kunde ha mångårig inkubationstid, men i vissa fall kunde det också ta mindre än ett år innan den smittade utvecklade AIDS, blev hjälplöst svårt sjuk och dog. Gardell beskriver hur djävulskt obemärkt smittan spred sig i början och hur lång tid det tog innan människor började förstå hur det hängde ihop. I augusti 1983 hade vi det första svenska dödsfallet i AIDS.

Och Jonas Gardell skriver mycket bra. Han fångar tidskänslan på ett helt suveränt sätt, öppnar ett fönster i tiden mot dessa år, och varvar faktavsnitt med välskriven prosa. Han har ett såväl vackert språk med poetiska klanger som ibland för mina tankar till Fogelströms böcker, såväl som en nästan obehagligt påträngande naturalistisk ton när han mustigt och livfullt berättar om den promiskuösa, hedonistiska livsstil som vissa homosexuella hade vid denna tid. Och han har en fantastisk känsla för dramaturgi när han bygger upp stämningarna i boken. Det är mycket gripande och dramatiskt. Och sorgligt. Men också riktigt roligt mellan varven när Jonas berättar om de olika minst sagt färgstarka personerna som figurerar i berättelsen.

Ja jag blir berörd. Mycket berörd. Dessa år, dessa år på 80-talet är ur mitt perspektiv mina tonår och det är klart att även jag som straight ung kille påverkades av det som skedde i samhället. Jag minns somrarna 86 och 87 när jag sommarjobbade på Första Sparbanken vid Tjärhovsplan och hörde några av mina jobbarkompisar, killar som var ca 10 år äldre än jag, berätta sina stories om hur det varit att ta studenten 10 år innan mig. Silar man bort eventuella överdrifter var det ändå en helt annan verklighet än det jag lärt känna 10 år senare.

Jag blev litet överraskad när jag hörde om hur lössläppt det varit, även om jag med tiden kommit att förstå att 70-talet av många anledningar varit mer så. Jag minns också så väl min känsla av hur annorlunda min upplevelse varit i mitten av 80-talet då HIV och AIDS kastade en slagskugga som räckte långt in i min heteronormativa värld och skrämde och förändrade en tidigare kanske mer utlevande livsstil. Tilläggas ska väl att jag troligen inte varit särskilt lössläppt även om jag varit född 1958, men poängen är solklar. HIV och AIDS hade helt förändrat det sociala landskapet i mitten av 80-talet.

Med bilderna av Gardells starka skildringar av utsvävande homoliv på 80-talet i färskt minne minns jag ändå denna tid som så oskuldsfull på många vis. Queens karismatiske sångare, den oförglömlige Feddie Mercury är ett lysande exempel på det. Hur han än höll på med sin extravaganza, sina transiga och smått fjolliga utspel och sin överlag klassiskt ikoniska ”Tom of Finland”-gaylook var det ingen, INGEN som förstod att han var gay. Sånt förstod inte vanligt folk alls på den tiden. Det fanns liksom inte riktigt i sinnevärlden. Därför var chocken så stor när det stod klart att denne hjälte hade dött i AIDS.


Freddie Mercury (1946-1991)

Det var en dramatisk tid med mycket rädsla. Rädsla för det ständiga hotet om utplåning genom kärnvapenkrig, men också den växande rädslan för den stora sjukdomen med det lilla namnet. Bögpesten. Nya digerdöden. Eller som Prince uttryckte det i ”Sign ‘o’ the times” från 1987:

”In France a skinny man
died of a big disease with a little name.
By chance his girlfriend came across a needle
And soon she did the same…”

Måndag 8 oktober börjar SvT sända en filmatisering av Gardells bok. ”En tid för födelse, en tid för död.” Jag har just sett en lång trailer, ett stycke arbetsmaterial ur filmatiseringen av boken som nu kommer. Det är mycket starkt och gripande. Tidskänslan verkar väl återgiven. Skådespeleriet känns äkta och berörande.

Jag upplever det som väldigt lyckat att producenterna bakom serien haft den särdeles goda smaken att välja musik av smakfulla svenska popikoner. Att höra ”Sista tangon i Paris” med Lustans Lakejer och Mockba Musics ”In från kylan” laddar filmsekvenserna, sceneriet med en autenticitet och en ultravass tidskänsla som fascinerar och berör, kniv mot hud…


Lustans Lakejer: ”Uppdrag i Genève”, LP 1981

Mitt perspektiv på det tidiga 80-talet är den tidige tonåringens och förstås ett helt annat än Jonas Gardells, men jag uppskattade mycket att läsa boken som berättar om en tid jag ändå minns ganska väl. Jag ser mycket fram mot att se filmen när den kommer och får njuta av att beröras av den extra dimension som musiken ger berättelsen. Musik som betydde så oerhört mycket för mig vid den här tiden. Och på sätt och vis fortfarande gör.


Mockba Music: ”Mockba Music”, 1984

Kanske kan jag själv, trots att jag är straight, förstå Jonas berättelse extra väl av andra skäl. Det var en hotfull och skrämmande tid fylld av intolerans riktad mot många flera än dem som var bögar. Det räckte alldeles utmärkt väl med att vara kortklippt, propert klädd och lyssna på icke-normativ, icke-mainstream musik för att väcka irritation och lätt hamna i hotfulla situationer då man antingen fick springa för livet eller stanna och slåss. Men eftersom den ”oheliga alliansen av allt långhårigt på stan” ständigt var 10 x fler och eftersom de flesta som liksom jag bl a gillade synth inte var några slagskämpar, sprang vi hellre. Jag fick bra kondition.

Det är som sagt många bloggare som känt sig kallade att skriva om denna läsvärda bok. Här är en blogg jag tyckte var extra välskriven och som är skriven ur ett annat åldersperspektiv med ett mer recenserande fokus på bokens innehåll:
http://helenadahlgren.wordpress.com/2012/08/27/torka-aldrig-tarar-utan-handskar-1-karleken-jonas-gardell/

Och här är min alldeles speciella programförklarande blogg om min upplevelse av 80-talet:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/

Men jag låter genialiske Prince få sista ordet i sammanhanget:

13 svar to “”Sluta AIDSa i duschen!” – tankar efter läsning av första delen av Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar””

  1. Bokletare ... Says:

    Därför du höll dig smal så länge? Ständigt på språng? Men visst, jag minns hur folk skojade och sa saker som inte var särskilt kul eller vettiga. Samtidigt skojar folk om sånt de är rädda för.
    Jag vet inte när eller om skiftet beteende i vanliga kretsar kom, tycker det ofta fanns bägge sorter hela tiden. De försiktiga och de hämningslösa som aldrig tar till sig några varningar?

    • Ja det var nog en kombination av genetiska förutsättningar och språngmarscher… Det som ser annorlunda ut, det man inte kan förstå som faller utanför de normativa ramarna har i alla tider skrämt och provocerat. Men mångfald berikar, enfald begränsar… Tyvärr finns det alltför många rädda människor där ute som lutar åt enfald.

  2. Bokletare ... Says:

    ”Vanliga” med citationtecken såklart, jag undrar ofta över det där med folks så helt olika perspektiv, hur man så lätt ser sig själva som normativa, det som är närmast – och det är inte konstigt, men alltid ngt att tampas med.

  3. Det finns ett sätt att magisk försöka besvärja det man är rädd för – kanske var det förklaringen till den som gav kommentaren i rubriken. Du har skrivet en varm beskrivning av filmen som väl svarar mot devisen i bloggnamnet.

    Eftersom jag är en 73-årig bög så var jag med på denna tid och minns både rädslan för det okända och för hotet från den heterosexuella omvärlden. På mitt jobb togs frågan upp om jag skulle få gå på samma toa som de heterosexuella arbetskamraterna! Men också sorgen över alla kamrater som föll bort. Det var ju när man blir gammal som man skall gå på begravningar!

    Jag har bara en kommentar till din text det med omvärldens påstående om promiskuitet. Det är som man utgår från ett idealstadium där bögar och lesbiska inte borde knulla. På varenda restaurang eller danshak så raggas det friskt och inte stämplas heterosexuella som promiskuösa om det slutar i sängen. Men det blir liksom mer promiskuöst om man knullar i humlan eller på Skinnarviksberget. Sedan var det ju så att homosexuella på den tiden inte kunde ha det där gossiga med att kila stadigt, hålla varandra i handen eller pussas på stan som de flesta heteropar utan var hänvisade till snabba knull om man nu ville ha någon kroppslig kontakt överhuvudtaget.

    Ytterligare en sak förförare med stor aptit finns inte bara bland homo utan också bland hetero – i det förra fallet kallas de promiskuösa i det senare potenta. Det finns killar som prostituerar sig och dom talar man helst inte om medan småtjeer som säljer sig för att få pengar till innebootsen blir ett djävla hallå (med rätta förresten)

    • Tack Bo för ditt viktiga inlägg!

      Obs! Den här bloggen är alltså skriven efter läsning av Gardells roman och ska förstås som en reaktion på den. Jag har inte sett filmen än, seriens premiäravsnitt sänds först 8 oktober.
      Som du förstått är den provocerande och okänsliga bloggtiteln inte ett uttalande från min sida, utan en högst personligt symbolisk och obehaglig minnesbild från den svåra tid som Jonas Gardell beskriver i sin bok. För det var verkligen en svår tid på många sätt. Det du beskriver om att inte få gå på samma toa som övriga arbetskamrater är ju ett groteskt exempel på den omotiverade rädsla som då låg som en diskriminerande blöt filt över hela vårt samhälle.

      När jag skrev den här bloggen var jag medveten om den potentiella känsligheten i mina kommentarer kring den homosexuella promiskuitet som Jonas Gardell beskriver. Det är bra att du reagerar så jag får en möjlighet att här nyansera mig. Det är naturligtvis helt fel och fördomsfullt om heterosexuellt raggande och heterosexuell sex beskrivs i mer positiva termer än dito homosex. Dessa fördomar är inget jag på något sätt vill underblåsa med min text och jag förstår din reaktion.

      Det jag i min blogg kommenterar och reagerar på är just Gardells målande realistiska beskrivningar i sin roman då det var så uppenbart vilka möjligheter HIV-viruset hade att sprida sig när vissa homosexuella levde ett så alldeles väldigt promiskuöst liv med så mycket opersonlig och oskyddad sex. Den här typen av opersonlig promiskuitet berör mig helt enkelt illa och det helt oberoende av om det handlar om hetero- eller homosex. Och då menar jag alltså inte de vanliga helgbestyren som funnits i alla tider med par som träffas ute i svängen och hamnar hemma hos varann i sängen. Nej det handlar om den än mer opersonliga och anonyma promiskuitet som Gardell beskriver i boken; sex i parker, sex på pissoarer och sex genom gummerade öppningar i väggen på bastuklubbar. För mig framstår det som både olustigt och tragiskt och obehagligt att behöva ha sex på det här ovärdiga och destruktiva sättet. Om detta var en konsekvens av samhällets repressivitet och intolerans eller om det möjligen hade något att göra med manligt intensiv könsdrift är en både känslig och svår fråga misstänker jag…

      Det är i alla fall tragiskt att samhällets fördomar då var så starka att gaypar inte kunde pussas och kramas som heteropar. Det kan de naturligtvis tyvärr inte än idag, men visst har det blivit mycket bättre! Och att män så länge var tvungna att smyga kring i parker och gömma sig i buskage om nätterna med ständig fara för att bli misshandlade och i värsta fall ihjälslagna för att få någon sorts närhet i sitt anonyma kopulerande tycker jag är rent tragiskt. Detta som Gardell beskriver så väl i sin roman. Jag hoppas att du läser den!

      Hälsar

      Calle alias Japetus

      • Hej Calle!

        Jag sa inte men jag hade redan läst Gardells bok när jag skrev kommentaren. Jag har absolut ingen anmärkning mot din fina ursprungliga skildring mer än att jag ville komplettera beträffande vad du skrev om promiskuitet. Varken Rasmus sökande efter partners på Klara norra eller Pauls utmanande sätt tycker jag handlar om promiskuitet utan om dessa två homosexuella personers sökande efter partners – Det var deras sätt eftersom varken Alexandra, Nalen eller Södergök var öppna för öppet homosexuella kontakter. Det är inget konstigt att man vill knulla och att könsdriften är stark när man är 17-35 år, så stark att man är beredd att ta den där den bjuds. Jag har sjäv knullat på både Viking, i Humlan och på Skinnarviksberget.

        Eftersom jag levt heterosexuellt så var detta med hemlighetsfullheten fullständigt nytt för mig och jag minns att jag försökte få en ytterligare kontakt med dem jag knullade med. Jag minns att det oftast var rädda familjefäder från någon förort och sa att de absolut inte ville träffas igen eller lämna några uppgifter om sig själva. Det var bara vid några tillfällen man träffade någon som efterpå ville gå och ta en öl och gärna tillbringa fortsatta natten tillsammans i min säng. Jag kan se att detta är torftigt men torftigheten orsakades inte på grund av brist på andra känslor än sexualitet utan av den förtryckande heterosexuella omgivningen. Jag tycker Gardells bok är bra men man måste se vad den skildrar, nämligen ett litet antal personer som har löst sina livsproblem på sitt sätt. Homosexuella generellt kan inte ta på sig något annat än just skildringen av förtrycket från det heterosexulla samhället som var gemensam för alla.

        Jag skall inte förlänga detta svar men bara berätta om en minnesbild från just Skinnarviksberget. Jag själv var 37 år och träffade efter kollande en man i min ålder. Vi drog oss in i ett stort syrensnår och efter förspel så knullade vi stående hett. Så fort samlaget var färdigt och det gått för oss båda sa han hej och ville gå. Jag bad honom stanna en stund och lyckades övertala honom att följa med och sitta på en parksoffa. Jag minns att han la huvudet på mitt bröst och jag sa att det var ju så skönt och att vi därför åtminstone borde ha det fint efteråt. Han pressade då ansiktet mot min hals och började storgråta och berättade hulkande att han inte visste vad han skulle göra: han hade ju familj med två barn som han ansvarade för, hustrun hade börjat undra varför han så sällan ville ha sex med henne men själv fantiserade han hela tiden om män i sin omgivning. Han grät och jag strök honom över håret och förstod att det naturligtvis var ett svårt val. Han trodde också att han skulle förlora sitt jobb om det kom fram att han var bög. Vi satt där en bra stund och jag gav honom en lapp med min telefon om han ville kontakta mig. Själv ville han inte lämna uppgifter om sig. Han torkade tårarna och sa att han måste passa tunnelbanan. Han har inte ringt mig.

        Jag kan tillägga att jag är 73 år och sedan 31 år lever ihop med en underbar man först i ”skam”, sedan 1995 som partnad och 2009 som gift. Det känns jätteskönt att inte leva i garderoben. Och det gör ju också att man kan träffa sin prins på den vita springaren, som kanske ridit förbi en man som hemlighöll sin längtan.

      • Tack Bo för ditt mycket starka och uttrycksfulla svar!

        Jag blir litet chockad av dina utmanande ord och känner mig ganska pryd just nu eftersom jag var på vippen att gå in i texten och censurera några av de i mitt tycke mest ekivoka passagerna. Men eftersom att jag nu försäkrat mig om att det är du som skrivit detta och att du är cool med det så publicerar jag din kommentar ordagrant. Du står för det och då är det naturligtvis rätt. Respekt.

        Jag tycker bara att det är så oerhört sorgligt, ja tragiskt att människor ska ha behövt söka ”närhet” på det här i mitt heteronormativa perspektiv så ovärdiga sätt under dessa opersonliga och torftiga former. Precis som jag blev illa berörd av passager i Jonas Gardells bok blir jag sorgsen och litet illa berörd av det du skriver. Att människor skulle behöva ha det så här, som mannen du mötte på Skinnarviksberget, leva med en sån lögn. Att behöva ha ett ”kärleksliv” på de här premisserna.
        Jag tänker att man borde ha kunnat hitta något bättre och säkrare och värdigare sätt att träffas än på det sättet. Men uppenbarligen var det svårt. Så här var det då.

  4. Jag har ännu inte läst boken och vet ärligt inte om jag orkar. Däremot är jag glad att jag läste detta blogginlägg, framförallt för att ta del av den berättelse du ger oss Bo. Tack!

  5. ”den oförglömlige Feddie Mercury är ett lysande exempel på det. Hur han än höll på med sin extravaganza, sina transiga och smått fjolliga utspel och sin överlag klassiskt ikoniska “Tom of Finland“-gaylook var det ingen, INGEN som förstod att han var gay.”

    Nu är jag förvisso något äldre än du, och var i 20-årsåldern i början på 80-talet, och jag kan med säkerhet säga att ingen, INGEN jag kände till, musikintresserad eller ej, gay eller straight, hade några som helst tvivel om att Freddie var, som han själv uttryckte det, ”as gay as a daffodil, my dear”

    Vilket självklart inte fick oss att älska honom mindre, snarare tvärtom, i klassiska fotspår efter Bowie var han ju en hjälte, av bl a just det skälet.

    • Tack för din kommentar Mikael!
      Jag är medveten om att jag generaliserar hejvilt och du får ursäkta min okunskap vid denna tid om hjälten Freddie Mercury!
      Jag talar givetvis utifrån mig själv, mitt eget perspektiv och mig och mina vänners uppfattning. Vi var och är mycket intresserade av musik. Både bl a Bowie och Queen. Men vid den här tiden var vi väldigt unga och visste inte så mycket om sådana här saker. För egen del är det främst David Bowie som var och är den store musikaliske idolen. Visst kände jag tidigt till Bowies 70-talsuttalanden om bisexualitet, men Freddie Mercurys homosexualitet var inte alls lika känd för mig/oss.

      Vad jag framförallt vill uttrycka är att min upplevelse är att den allmänna medvetandenivån om dessa frågor var betydligt lägre då än nu.

      • En Bowiefan till, härligt, vi är alltför få numera…
        Jag gillar också ‘Torka aldrig tårar…’ men tycker ibland att Jonas (i TV-serien, har inte läst boken än, väntar till alla delarna finns) är överdrivet dramatisk och negativ. Sjukvården var hjältar, och mitt minne av ‘AIDS-skräcken’ var att den inte var så stor som Jonas skriver. Nu var jag förvisso i utkanten av den värld Jonas skildrar, det var säkert annorlunda mitt i den, men jag tycker att Kindes Någon Slags Extas illustrerar min bild av Stockholm i början av 80-talet mer ‘sant’, om uttrycket tillåts.
        Det förminskar inte värdet av Jonas’ bok, den behövs, och han är nog bäst lämpad att skriva den, men den är en del av sanningen, inte hela.

      • Ja en riktigt stor Bowiefan. Fortfarande. Igår, idag, imorgon. Det började i slutet av 70-talet när jag såg planscherna på väggarna i mina äldre kusiners pojkrum (födda mellan 1957 och 1964). Spännande tyckte jag. Sen fick jag höra musiken. Från Scary Monsters kan man säga att jag varit med på Bowies resa. Är tyvärr för ung för att ha sett honom live på 70-talet. Han är en helt outstanding artist. Så intressant och mångfacetterad.
        Ja jag håller med dig om att Gardells bild av vården inte verkar riktigt rättvis. Riktigt så illa var det nog inte ändå, vilket en och annan människa vittnat om i massmedia i reaktioner på filmen. Boken är än bättre, läs den gärna. Den innehåller just mer samhällskritik. Och med rätta. Det var mycket som var fruktansvärt fel och ovärdigt under den här perioden. Jag förstår Gardells starka patos och raseri.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: