”Bachelor kisses” med The Go-Betweens

Det var i en tid när musikvärldens topplistor sedan några år dominerats av tämligen fyrkantig oakustisk musik som de började göra sig hörda på den lilla och ännu okommersiella indiescenen. De var inte ensamma om att göra musik som lät annorlunda än den mainstreammusik som dominerade första hälften av 80-talet, men de var tämligen okända. Och så skulle det förbli, men lovorden står idag som spön i backen kring dem – australiska The Go-Betweens.

”One of the greatest bands of all time, criminally underrated but very influential among indie bands…”

– – –

”The Smiths learned a lot from the Go-Betweens, but apparently not quite enough. Morrissey never quite seems able to find this sort of balance of gentle melancholy. Maybe Manchester is just inherently a more miserable place than Brisbane…”

Stora ord om ett band som inte många tänker på eller minns idag. The Go-Betweens var ett av de intressanta australiensiska indieband som poppade upp i början av 80-talet. Tänker på band som Triffids, Hoodoo Gurus, Hunters & Collectors, Go-Betweens och i viss mån INXS och Midnight oil. Triffids har jag skrivit om tidigare men kände nu att jag hade nåt att säga om Go-Betweens, som har en historia inte helt olik The Triffids.

The Go-Betweens bildades januari 1978 i Brisbane, Australien av sångaren Grant McLennan och gitarristen Robert Forster. Under de första åren var de utan fast trummis, men blev en trio från 1980 då Belinda ”Lindy” Morrisson blev med i bandet. Som trio gjorde bandet sina två första plattor ”Send me a lullaby” (1982) och ”Before Hollywood” (1983).


Omslaget till plattan ”Spring hill fair” som släpptes i september 1984

Tredje plattan ”Spring hill fair” var första med nye ordinarie bassisten Robert Vickers vilket gjorde att Grant McLennan kunde släppa basen och istället övergå till gitarr. The Go-Betweens fick i och med detta den klassiska sättningen leadgitarr, kompgitarr, bas och trummor vilket ökade de melodiska möjligheterna och gav dem ett fylligare och mindre experimentellt sound. Detta var inte bara en stor förändring för bandets sound utan i mitt tycke även en rejäl förbättring. Samspelet mellan gitarr och bas i melodierna blev tydligare och bättre samtidigt som sångerna nu kunde växa till större sofistikering, fylligare arrangemang och snyggare harmonier. ”Spring hill fair” innebar ett viktigt steg framåt i utvecklingen för The Go-Betweens.

The Go-Betweens vid tiden för ”Spring Hill Fair”, från vänster Grant McLennan (sång, gitarr), Robert Vickers (bas), Lindy Morrisson (trummor) och Robert Forster (gitarr). (Det slår mig hur lik den här bilden är fotot på Talking Heads på baksidan av ”True Stories”)

Vid den här tiden 1984 var jag dock ännu lyckligt ovetande om The Go-Betweens. För mig skulle det dröja det ända till våren 1986 innan jag blev riktigt mottaglig för den våg av gitarrbaserad indiepop som började ta över efter den långa synthpopsdominansen. Det var då till slut akter som Lloyd Cole & The Commotions, The Smiths, Talking Heads, Love and Rockets och The Pale Fountains som såg till att den gitarrbaserade musiken tog mer och mer plats i mitt lyssnande efter några tämligen syntetiska år. (Jodå, jag lyssnade förstås på Simple Minds, U2 och The Cure hela tiden under de här åren) Men där fanns också i mitt musikaliska universum snart australiska indieband som Hoodoo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens.

Och när det gällde The Go-Betweens var det den lågmält melodiösa gitarrpärlan ”Bachelor kisses” från ”Spring hill fair” som jag fastnade för först. Det var förstås min gode vän J som sommaren 86 återvänt från ett år som utbytesstudent i USA som hjälpte mig på traven. Jag blev väldigt förtjust i den här låten, förälskelsen var omedelbar. Den känns väldigt mycket blyg 18-åring för mig och jag behöver bara lyssna på den för att komma i kontakt med känslan av att sitta tankfull med dagboken på pojkrummet kvällarna våren, sommaren och hösten 1986. Tiden mellan tvåan och trean i gymnasiet. En fundersam, ensam och inte alltid så lätt tid. Men i The Go-Betweens hade jag hittat ännu en musikalisk bekantskap som berörde mig personligt och gav mina tankar en plats att vila på.


Bachelor Kisses”, singel, 1984

Och de år som följde skulle innebära tilltagande framgång för bandet, åtminstone bland kritikerna. Jag såg dem också på den beramade Roskildefestivalen årgång 1987. Den årgången dyker upp gång på gång i bloggen. Det var också mycket som hände på scen då, som t ex Cornelis sista spelning som jag skrivit om tidigare.

Jag är än idag väldigt glad att jag som 19-åring kom iväg på denna för mig så betydelsefulla musikhändelse där jag förutom Cornelis och The Go-Betweens även fick se Iggy Pop, Pretenders, Hoodoo Gurus, The Mission, The Cult, Voice of the Beehive, Echo & the Bunnymen, Sonic Youth, Dream Syndicate, Replacements, The Triffids, Kajsa & Malena och Wilmer X… Och Europe! Men dem gick jag förbi. Inte vid något annat tillfälle under 80-talet, ja hela 1900-talet eller varför inte hela mitt liv, var det så många för mig intressanta akter samlade på ett och samma ställe.

Men åter till berättelsen om The Go-Betweens! Till skillnad från The Triffids som med ”Born sandy devotional” fick ett stort genombrott att följa upp blev det aldrig så för The Go-Betweens. De skulle komma att göra ytterligare tre plattor under 80-talet. De fick till slut en hyfsad hit med ”Streets of your town” från sjätte plattan ”16 Lovers Lane” 1988 som åtminstone hittade in på top 100 på topplistan i England. Men då den framgång och det stora genombrott bandet hoppats och väntat på fortfarande uteblev så splittrades Go-Betweens alltså 1989.

Många år senare, år 2000, startade McLennan och Forster bandet på nytt med nya medlemmar. Det blev ytterligare tre plattor ända fram till Grant McLennans plötsliga och tragiska död i hjärtattack vid 48 års ålder 2006 hemma i Brisbane. Precis som i fallet Triffids och David McComb rycktes den begåvade sångaren, text – och låtskrivaren Grant McLennan bort alldeles för tidigt. Låt vara under mindre tragiska förhållanden än McComb, men alldeles, alldeles för tidigt.


Grant McLennan (1958-2006)

The Go-Betweens är idag ihågkomna och hyllade som det kritikerrosade indiepopband de var. Framförallt inspirerade de många andra band. Och de inspirerade mig där jag satt i pojkrummet i Långsjö och berördes av ”Bachelor kisses” som jag än idag lyssnar på med glädje. Det är en väldigt fin poplåt. Lyssna själva!


Bachelor kisses”, originalvideon från 1984

Men eftersom ljudkvaliteten är så pass dålig vill jag dubblera med en ljudmässigt betydligt bättre inspelning:

Och här är en trevlig intervju med Grant McLennan och Robert Forster när de berättar om inspelningen av ”Spring Hill Fair” i Frankrike 1984 och spelar akustiska versioner av ”Part Company” och ”Bachelor Kisses”.

Min tidigare blogg om The Triffids:
https://japetus.wordpress.com/2009/10/31/wide-open-road-tankar-kring-triffids-och-david-mccomb/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: