En annan tid, ett annat land – dokumentärfilmen om Olof Palme

Det var en gång i en annan tid, i ett annat land. Ett land och en tid för nu ganska längesen som jag ännu minns. Så väl.

Jag har just sett Maud Nycanders och Kristina Lindströms nya film om Olof Palme, den kanske starkaste dokumentärfilm jag sett. Efter tidigare läsning av både Kjell Östbergs och Henrik Berggrens biografier och genom att ha hunnit fylla 18 precis innan Palme sköts var jag väl förberedd för dokumentären. Det har sagts att vi genom att minnas Palme också förstår hans tid, det samhället och oss själva bättre. För mig stämde det väldigt bra. Jag har sett en väldigt viktig film jag önskar att alla oavsett politiska värderingar går och ser. Det här är 100% högintressant samtidshistoria. Det här är viktigt.

Vissa situationer i filmen blir närmast bisarra tidsdokument. Som när en fransk journalist får intervjua en halvnaken Palme i omklädningsrummet efter en av många tennismatcher mot Harry Schein; naturligtvis talar Palme flytande franska. Eller som när den kidnappade kassörskan på banken vid Norrmalmstorg kan ringa direkt till Regeringskansliet och få tala med Palme som upprättat en egen ledningscentral hierarkiskt ovanför polisens eller när Palme ber journalisterna sluta filma honom när han ska plocka fram husnyckeln från det hemliga gömstället utanför radhuset i Vällingby. En annan tid, ett annat land.

Palme hade så mycket… Ideologisk spänst, glödande patos, retorisk briljans och debattskicklighet, vass arrogans, envis integritet, karismatisk närvaro, politiskt mod, hätskhet, hårdnackad stridbarhet och en osedvanligt skarp intelligens och rörligt intellekt. Allt detta hade Palme. Allt detta gjorde honom både älskad och hatad. Han retade upp och rörde om. Han var allt annat än lagom, kunde inte vara lagom. Man kan nog säga att han var mycket osvensk i många avseenden. Det är lätt att bli imponerad av Palmes förmåga.

Jag tycker t ex avsnittet från Kårhusockupationen 1968 är riktigt bra. Man kan verkligen se hur illa berörd och överraskad Palme blir av de odemokratiska tonerna i studenternas naivt revolutionära utfall mot honom. Men han möter dem med sin överlägsna retorik och försvarar demokratins värderingar som ingen annan. Mästerligt. Aldrig har jag stått så till 100% bakom Palme som vid detta tillfälle.

Jag berörs också särskilt av Palmes engagemang mot rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Det är väldigt tydligt att detta var något han brann litet extra för. ”Palme var genuint färgblind”, som Desmond Tutu så målande uttrycker det i filmen. Så minns jag också Palmes inhopp på ANC-galan hösten 1985 där bl a detta alldeles speciella gruppfoto togs.


Palme med artisterna på ANC-galan november 1985. Foto: Tommy Pedersen

Filmen börjar och slutar med mordet, men fördjupar sig lyckligtvis inte i detta så grundligt genomanalyserade svenska trauma, och är i övrigt välgörande rakt och kronologiskt berättad utan konstnärliga krumsprång.

Kjell Östberg har delat upp sin utmärkta biografi i två delar, ”I takt med tiden 1927-1969” och ”När vinden vände 1969-1986”. Så kan man också beskriva Palmes liv och så upplevde jag tydligt filmen som på många sätt är som en lång dags färd mot natt. Internationellt stortrivs Palme som oftast, men inrikespolitiken rymmer alltmer affärer och skandaler som kastar en slagskugga över Palmes liv och gärning. Filmen är alltså inget onyanserat hjälteporträtt av Palme.

Det är verkligen sorgligt att Palme kände sig tvungen att ljuga så flagrant i några av dessa sammanhang. Vi får se den under 70- och 80-talet allt tröttare och mer plågade Palme som håller ställningarna snarare än driver utvecklingen framåt. Här har han kommit i otakt med tiden och går i motvind. Här finns också tyvärr inslag av maktfullkomligheten hos en person vars parti styrt landet i över 40 år och vant sig alltför mycket vid att lösa saker ”inom familjen”.


Olof Palme 1985. Foto: Paolo Rodriguez

Och det var ju den senare tiden i motvind, i otakt som jag själv minns så väl. Det är en resa genom den senare delen av den tid som historikerna kallar ”det korta 1900-talet” som räknas från Första världskrigets slut 1918 till Kalla krigets slut 1989 i Sverige och världen.

Även om politikern Palmes sorgliga dagtingande med sin heder vid tillfällen under 70- och 80-talen förtar en del av respekten kan man inte annat än beröras djupt av porträttet av människan Olof Palme. Det är en både rörande och gripande film där intervjuerna med familjen, de tre sönerna Joakim (född 1958), Mårten (född 1961), Mattias (född 1968) och hustru Lisbeth för första gången medverkar. Här ger de sin personliga och finstämda bild av sin pappa och make, människan Olof Palme.


Familjen Palme vid radhuset i Vällingby 1969: Olof, Joakim, Lisbeth, Mattias och Mårten. Foto: Jan Delden

Jag blir särskilt berörd av den med mig jämnårige Mattias Palmes berättelse om palmehatet på 80-talet och vilka uttryck det kunde ta sig. Hur sonen försökte skydda pappa så han slapp höra de värsta övertrampen. Jag blev väldigt illa berörd av just det avsnittet. Det är vidrigt att se de ovärdiga kränkningar Palme utsattes för. Samtidigt är det ett mått på de otroligt starka och många gånger primitiva känslor han rörde upp.

Benny Anderssons vackra musik gör sitt till för att skapa stämning och jag sitter alldeles tagen när den klingar ut och eftertexterna rullar på duken i biografen Grands salong där Palme själv såg ”Bröderna Mozart” den där ödesdigra fredagskvällen den 28 februari 1986.

Efter filmen promenerar jag längs Sveavägen, passerar nära mordplatsen och går över Adolf Fredriks tomma kyrkogård där Olof Palme ligger begravd. Jag är tyst och tagen av filmen jag sett, den glimt jag fått av en annan tid, ett annat land som också var min. Mitt uppe i ett stycke avgörande svensk samtidshistoria. Se den här filmen!


Trailern till dokumentären om Olof Palme

Min tidigare blogg om minnena från mordet och mordutredningen:
https://japetus.wordpress.com/2011/02/28/a-shot-that-was-heard-around-the-world-palmemordet-25-ar/

Min blogg om ANC-galan 1985:
https://japetus.wordpress.com/2010/11/29/anc-galan-svensk-rock-mot-apartheid-25-ar/

 

Tidningsrecensioner:
http://www.svd.se/kultur/film/starkt-palmeportratt_7497146.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmare-spanar-in-personen-palme

http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.1067669-palme-slar-svenskt-dokumentarrekord

http://arbetarbladet.se/noje/recensioner/pabio/1.5097640-idealisten-palme-in-pa-bara-skinnet

http://www.corren.se/asikter/aandrasidan/palme-fangslar-och-fascinerar-6156839-artikel.aspx

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: