Arkiv för oktober, 2012

Love and Rockets – en omedelbar kärlekshistoria

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , , , on 29 oktober, 2012 by japetus

Det var en gång tre balla gothkillar som just blivit av med sin ännu ballare sångare. Mannen som vid denna tid var ballare än Bowie och lät mer som Bowie än vad Bowie vid denna tid själv orkade. Vad skulle de tre övergivna killarna göra nu?

Jo de fortsatte vara balla men blev mer indie än goth och la till en gnutta pop, några nyanser psykedelia plus taggtrådsgitarrer och så valde de en 60-tals Motown cover som 20 år senare i deras tappning fick en helt ny och betydligt tyngre  inramning som trots att den var så mycket ”vit rock” var så dansvänlig tack vare den tunga basgång som var som gjord för Ritz dansgolv i Stockholm 1986. Jag tänker förstås på ”Ball of Confusion” med Love and Rockets.

Glömmer aldrig hur impad jag blev när min vän J nyss hemkommen från USA sommaren 1986 för första gången spelade Love and Rockets för mig. Det var alltså gruppen som uppstått när Bauhaus splittrades och sångaren Peter Murphy gick vidare till en solokarriär. Daniel Ash (sång, gitarr, saxofon), David J (bas, sång) och Kevin Haskins (trummor, synthar) fortsatte alltså under namnet Love and Rockets och jag kom att tycka minst lika mycket om dem som om Bauhaus. Ja i själva verket har jag lyssnat mycket mer på dem än Bauhaus.

Hela konceptet med dess kraftfulla formgivning kanske hade hämtat inspiration från den serievärld som namnet var hämtat ifrån; ”Love and Rockets” är ju en serietidning från början. Och kraftfullt var ordet. På flera sätt. Musiken kändes väldigt kraftfull och hip. Killarna var verkligen coola tyckte jag. Väldigt hip attityd. Jag blev som sagt omedelbart imponerad och frälst; det här var ett av de tillfällen i livet då kärleken till musiken var omedelbar. Jag blev omedelbart förälskad när jag första gången hörde Love and Rockets. Det kändes nytt, fräscht, kreativt och ovanligt dynamiskt intressant.

Brottarhit var ordet. Detta är bandets cover på ”Ball of Confusion” som gick varm på rockklubben Ritz i Stockholm; en riktig floorfiller

Under tre år i mitten av 80-talet, mina tre sista och så viktiga tonår, gjorde denna grupp tre helt magiska plattor. Plattor av den sort som man lyssnar på från första spåret till sista. Plattor laddade med en kaleidoskopisk dynamik av allt från de sprödaste och vackraste akustiska gitarrer till hårdaste hardcore och power chords. Musiken är full av intressanta musikaliska grepp och fascinerande referenser. Suggestivt är ett ord som också kommer till mig.

Texterna är ofta mer eller mindre mystiska, filosofiska, psykologiska, psykedeliska och visionära. Det är mycket ordlekar och dubbla betydelser.  Hela detta koncept gick rätt in i min själ. Jag var väl så mitt i målgruppen som man kunde vara misstänker jag.

Kärleken till dessa kreativt varierade melodiösa mästerverk består.  Det är bara  vackert…


Första plattan: ”Seventh dream of teenage heaven”, 1985


Andra plattan: ”Express”, 1986


Tredje plattan: ”Earth, Sun, Moon”, 1987

Rundar av med en riktigt typisk pärla med bandet, ett stycke instrumentalmusik av det vackrare slaget, ”Saudade” från 1985 är ren magi. Lyssna och njut!


Det här är ingen officiell video, men det var den bästa ljudåtergivning jag kunde hitta.

Så mycket bättre 2012 – ett spretigt gäng där Pugh börjar i fokus

Posted in musik with tags , , , , , , , , on 28 oktober, 2012 by japetus

Dags igen, för tredje säsongen visar nu TV4 sin publiksuccé ”Så mycket bättre”. Det är åter dags för ett gäng svenska musikartister i olika genrer att flytta in på pensionat Grå Gåsen i Burgsvik och under några dagar göra olika aktiviteter tillsammans och framförallt covers på varandras låtar.

Det första som slog mig när jag såg årets startfält var också det jag tidigt i första avsnittet hörde en av deltagarna säga, ”vilket spretigt gäng”. Och när jag ser namnen Pugh Rogefeldt, Darin Zanyar, Sylvia Vrethammar, Olle Ljungström, Linda ”Miss Li” Carlsson, Maja ”The Sounds” Ivarsson och Magnus Uggla kan jag inte annat än hålla med nämnde herr Uggla. För det är nämligen just de som är med i år.


Så mycket bättre 2012: Darin Zanyar, Olle Ljungström Maja Ivarsson, Pugh Rogefeldt, Miss Li, Magnus Uggla och Sylvia Vrethammar (klicka för mycket större bild)

Några av namnen (Olle, Magnus och Darin) hade jag fått nys om redan i april i våras då det blev känt i media och ägnade mig då åt att tycka till om och kommentera, bl a Olles och Magnus gamla mediadispyt:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/19/olle-ljungstrom-medverkar-i-arets-upplaga-av-sa-mycket-battre/

Nu har jag precis sett årets första avsnitt och min förhoppning om god stämning har infriats. Åtminstone har inte TV4 velat kapitalisera på ev tjafs. Nej jag tror inte det var något sådant; bör vara preskriberat nu i ett nytt årtusende. Kvällstidningarna visste dock att berätta om någon form av bråk i huset; det intresserar ju dem. Flera av artisterna har inför premiären vittnat om anspänning och nervositet. Det kostar på att ligga på topp!

Jag tyckte hursomhelst det var trevligt att se första avsnittet. Att programidén funkar bra visste jag ju redan. Alla artisterna kände jag förstås även i år igen, även om de alla inte alls är så bekanta för mig. Här finns en artist som Olle Ljungström som jag lyssnat på i 30 år och verkligen gillar. Pugh och Uggla har jag naturligtvis inte kunnat undgå att höra en del av men aldrig fastnat för annat än i enstaka låtar. Maja Ivarsson har jag gillat i så mån att jag gillar The Sounds. Miss Li har jag varit litet kluven till. Darin är förstås bekant men av många naturliga skäl inte alls min påse. Sylvia Vrethammar vet jag förstås vem det är men har ingen relation till.

Så ja, jag upplever dem verkligen som ett spretigt gäng. Hursomhelst ska det bli intressant att höra hur de tar sig an sina kollegors verk. Här kommer mina reflektioner efter första programmet. Men förresten, först nånting om Pugh. Rogefeldt alltså. Han var ju huvudpersonen.

Pugh Rogefeldt kommer för mig alltid att vara förknippad med ”Bolla och Rulla”-plattan från 1974 trots att det gått snart 40 år sedan den släpptes. När jag var i tonåren kom Pugh i själva verket att bli en av symbolerna för den 70-talsflum jag och mina kompisar ville revoltera mot och ta avstånd ifrån. Allt det här knarkiga, skräniga, bräkiga, nasala, mesiga och ofräscht långhåriga var nåt vi verkligen var trötta och less på. Vi bara skrattade åt låtar som ”Hog farm”, ”Dinga Linga Lena” och ”Grävmaskin”. De var ett skämt. Låtarna återskapade och triggade den 70-talsångest vi inte ville ha mer av.


Pugh Rogefeldt 2012, en tuff och stabil 65-årig rockgubbe

Ja det var då i mitten av 80-talet. Långt senare har jag förstått vilken suverän låtskrivare Pugh är. Han är mycket begåvad och det framgick också med all högönsklig tydlighet igår. (Även om några av de bästa låtarna missades.) Dessutom ger han intryck av att vara en rak och okomplicerad sjysst person som det är lätt att tycka om. Festligt också att han kom med en hel verkstad och vebod inpackad i sin gamla Volvo. Han sa själv nåt om att skriva låtar är det enda han kan, men det är uppenbart att Pugh har många fler strängar på sin lyra. En motorsåg t ex.

Eftersom det var Pughs dag fick vi inte höra honom framföra några låtar, men väl titta på vackra blomster på en gotländsk sommaräng liksom att prova på smideskonst i en smedja. Sympatiskt tycker jag. Så här tyckte jag om övriga artister och deras framträdanden.

Magnus Uggla – ser ganska fräsch och inte särskilt sliten ut när han dyker upp i sin vanliga mundering (solglasögon och skinnpaj) bärandes på en systembolagskasse; tittaren får intrycket att han inte har något mer med sig.  Magnus är som alla vet en verbal person och det märktes att produktionsteamet gärna fångade upp hans snackande. Men sa han nu något var det bara vänliga kommentarer om de andra deltagarna. Förra årets artister fick sig däremot litet däng. Magnus gör låten ”Vi vandrar i ett regn” som jag måste erkänna att jag inte tidigare hört. Han gör den på klassiskt tidigt Uggla-manér med attitydfullt pratsjungande. Det funkar helt ok. Han verkar dock tämligen oberörd inför sina kollegors framträdanden, inte den typen som diggar när de andra uppträder.


Omisskännlige Uggla gör entré endast utrustad med bolagskasse

Miss Li – färgstark, storögt söt, uttrycksfull och ödmjuk ger hon ett sympatiskt intryck. Och hon gör en alldeles väldigt kraftfull och uttrycksfull version av Pughs debutlåt ”Här kommer natten” från 1969. Tuffe Pugh hade tydligen sagt att han inte skulle gråta eller på nåt sätt låta sig röras under programserien, men i det här fallet fick han fel redan i första programmet. Inte konstigt. Miss Li viskar, pratsjunger och skriker om vartannat och ingen kan undgå att bli berörd. Inte jag heller. Bra!


Linda ”Miss Li” Carlsson framför en stark version av ”Här kommer natten”

Olle Ljungström – gör typiskt excentrisk entré medelst roddbåt och med teaterkikare i högsta hugg. Olle kan ju vara väldigt vass, och mycket riktigt fick han ur sig en festligt ekivok kommentar om hur han och Pugh första gången träffades, men det mesta vi fick se av honom den här gången var väldigt ödmjukt och lugnt. För att inte säga skört. Att Olle är sjuk och inte mår bra har vi vetat länge och det kändes ganska mycket så i detta första avsnitt. Då och då glimmar han till med personliga associationer och snabba poänger i sedvanlig stil. Hans version av klassiska ”Dinga Linga Lena” var helt ok och låg dock samtidigt litet för nära originalet för att kännas riktigt bra. Festligt nog verkar han liksom undertecknad vara besatt av att fotografera, då han dokumenterar flitigt hela programmet igenom. Kom igen Olle, du är fantastisk och jag ser fram emot att se mycket mer av dig! Spännande att se vad han gör av sin stund i TV-rutan i nästa program.

Darin Zanyar – är den absolute junioren i sällskapet. Den 25-årige Idol-tvåan är småflickornas söte favorit, men gillades uppenbart av mer än en av tjejerna i programmet. Darin ger ett trevligt, ödmjukt och gentlemannamässigt intryck. Det är omöjligt för mig att inte gilla honom. Så typiskt av honom att bära in Sylvia Vrethammars tunga väskor, bära över sminkbordet med spegeln från sitt rum och ta ett snack med Pughs lille son i telefon. Han gjorde också ”sin” version av ”Stockholm” och så pass bra att Pugh ville göra den tillsammans med honom. Kul att se vad han ska göra med övriga artisters låtar. Särskilt nästa vecka då Olle är i fokus.

Maja Ivarsson – tuffa rock’n’roll-bruden som inte förnekar sig; hon har mycket energi och ger ett allt annat än reserverat intryck. Till skillnad från Uggla märks det att hon gillar mycket av vad de andra gör och banka på smidesjärn i takt med Olle Ljungström gjorde hon med den äran. När hon uppträdde rockade det naturligtvis fett om gamla Grymlingsdängan ”Mitt bästa för dig” och utspelet var hennes typiska; litet utmanande sexigt coolt och fullt av energi. Kan bara instämma med Pugh: ”Vilken puma!” Trodde nog innan att hon skulle välja att göra ”Hog Farm” som ju är en riktigt tung rocklåt. Hon lär nog välja nån av Olles rockigare låtar nästa vecka och gör det säkert mycket bra då med.

Sylvia Vrethammar – en tjusig dam med glamour som anländer i limousin med stort bagage och hade turen att mötas upp av den artige piccolon Darin Zanyar. För mig är hon svensktopp och charterfeeling med ”E viva España!” Sylvia framstår som litet av en gammaldags primadonna, litet distanserad sätter hon sig i bilen för sig själv när hamrandet i smedjan blir för obehagligt för henne. Hon är litet pimpinett tror jag, men ger ett omtänksam och vänligt intryck. Hon lever sig in och med när de andra uppträder och är inte snål med beröm och omtanke. Sympatiskt! Hon väljer att göra Pughs finstämda ”Små lätta moln” och ger den en fin, mjuk och somrig inramning. Pugh blir så tagen att han säger att han inte ska göra den själv några fler gånger. Fint att han uppskattade hennes version och hoppas att han ändrar sig!

Av säsongens första program framgick med all önskvärd tydlighet att Pugh Rogefeldt är en mycket begåvad låtskrivare. Jag saknade dock verkligen ”Hog Farm” och kanske allra mest den finstämda visan ”Aftonfalken”.

Ser nu mycket fram mot nästa veckas avsnitt då Olle Ljungström hamnar i fokus!

Tycker du det är kul att läsa om ”Så mycket bättre” kan det ju vara av intresse att se de tidigare bloggarna; de har blivit ett par stycken:
https://japetus.wordpress.com/tag/sa-mycket-battre/

Tidningsartiklar om säsongspremiären:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15677178.ab

http://dagbladet.se/kulturnoje/1.5228342-pugh-forst-ut-i-sa-mycket-battre

”Även fast…”

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , , on 22 oktober, 2012 by japetus

Nej! Det heter ”även om” eller ”trots att”.

Språkpolisen inom mig reagerar varje gång jag hör någon använda detta konstiga och felaktiga uttryck som ligger så fel i munnen på mig. Dessvärre får jag en känsla av att det bara blir fler och fler människor som får för sig att detta är korrekt svenska…

Onyanserat av Arnstad om Beevor på Babel

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , , on 21 oktober, 2012 by japetus

Apropå krigshistoria som ju är ett ämne jag då och då återkommer till i bloggen…

Jag tänker nu särskilt på krigshistorikern Antony Beevor vars böcker jag med intresse läst och och berörts av alltsedan ”Crete – The battle and the resistance” inför mitt första besök på Kreta sommaren 1994.


Antony Beevor (1946 – )

För ett par dagar sedan fick jag på SvTs Babel höra ett uttalande om Beevor som fick mig att reagera. Och förvånas. Inte desto mindre som uttalandet kom från journalisten och historikern Henrik Arnstad vilken uppenbarligen kände ett plötsligt behov att inför TV-publiken distansera sig från kollegan Beevor:

”Det typiska var att när han börjar prata om sin bok så somnade hela publiken efter ungefär två minuter eftersom det är så fruktansvärt långtråkigt det han pratar om, lödö dödö i oändlighet om nån sorts. Och ändå köper människor de här 1,5 kilos böckerna som ingen läser för det går inte att läsa dem, de är urtråkiga…”

Vad som ligger bakom Arnstads plötsliga behov att på ett så raljant sätt förringa Beevor och hans böcker kan jag inte förstå? Det var lika olustigt som överraskande att höra en så onyanserad kommentar från Arnstad. Här var det uppenbarligen något jag inte alls själv förstått.

Jag tycker ju Beevors böcker är intressanta. Måste vara något fel på mig?! Och allmänt sett har kritikerna tyckt att de är intressanta just för att de berör läsaren genom att lyfta fram enskilda människors och låta deras röster höras. Att lyfta fram enskilda individers upplevelser, öden och levandegöra dem verkar vara en framgångsformel, vilket ju dessutom kommenterades i reportaget i Babel.

Detta berörande och mer personliga sätt att skriva är också något jag upplever att Peter Englund tillämpade i sin klassiker Poltava redan 1988. Innan honom hade engelsmannen Martin Middlebrook skrivit många böcker med liknande metod. Många människor verkar för övrigt tycka att Beevors böcker är läsvärda eftersom de fortsätter köpa dem år efter år. Jag får utgå från att detta upprepade beteende innebär att de faktiskt läser böckerna och inte bara använder dem som vikter.

Men ”50 miljarder flugor” behöver ju som bekant inte ha rätt. Jag försöker inte på nåt sätt bevisa att Beevor är intressant; det är naturligtvis en ren smaksak vad man gillar respektive inte gillar. Jag är däremot väldigt säker på att jag gillar det han skriver och vill gärna ha det offentligt sagt!

Apropå föreläsningar har jag hört många genom åren. Beevor är nog varken den sämsta eller den bästa i det sammanhanget. Jag hörde honom första gången våren 2000 i samband med ett Sverigebesök efter boken om Stalingrad och inför den om Berlin 1945. Jag somnade inte. Jag tråkades inte ut. Och jag kunde inte heller märka att någon av de övriga ca 100 åhörarna (trots att de flesta av dem var tämligen åldersstigna gentlemän t o m jämfört med mig) nickade till.

Efteråt fick jag mina medhavda böcker signerade av Beevor och bytte några ord med honom; en lågmäld och ödmjukt brittiskt artig gentleman. Jag minns särskilt hans reaktion när jag räckte fram den gamla boken om striderna på Kreta 1941:
”Old Crete! Oh dear, oh dear! How nice that you read that one, I thought it was forgotten by now!”


Beevors bok om striderna på Kreta från 1991, samma Penguin-utgåva som nu ligger bredvid mig på skrivbordet

Och i boken jag nu har framför mig denna oktoberkväll drygt tolv år senare ser jag Beevors prydliga handstil och kan läsa att det var den 10 april år 2000 som det där korta samtalet ägde rum på Långa Raden på Skeppsholmen.

Det är naturligtvis långtifrån alla som roas av krigshistoria eller förläsningar hållna av företrädare för ämnet, inte ens de mest uppburna, men att uttrycka sig så generaliserande och onyanserat som fackmannen, historikern Henrik Arnstad gjorde på Babel tycker jag säger mer om hans omdöme – vid detta tillfälle – än om offret för dessa nedlåtande kommentarer. Jag förstår inte vad som for i honom?

Jag har uppskattat det jag läst av Arnstad. Och han brukar ha betydligt intressantare saker att säga än detta påhopp, t ex det han berättade om senare i Babel om vår västeuropeiska identitet och hur andra världskriget ersatt religionen och kyrkan i det avseendet.  Arnstad menar att antinazismen är vår nya Gud och att Hitler som gestalt personifierar en satanssymbol eller satan själv.

”När jag skrattar åt Hitlerskämten bekräftas jag som västerlänning, då bekräftas min identitet. När jag reste runt i Kina hade ingen hört talas om Adolf Hitler”.

Det är den Arnstad jag känner igen från andra sammanhang, träffsäker och intressant. Hoppas på mer av den varan!

Stalingrad oktober 1942 – infernots kulmen

Posted in Historia with tags , , , , , on 18 oktober, 2012 by japetus

”Inte ett steg tillbaka!”  ”Det finns ingen mark på andra sidan Volga!”

Stalingrad i oktober 1942… Ett inferno; en titanisk kraftmätning mellan 1900-talets två stora totalitära politiska ideologier – kommunism och nazism. Slaget som skulle avgöra 1900-talets utveckling och den verklighet som skulle följa. För i dagarna 70 år sedan rasade andra världskrigets kanske mest omtalade och definitivt mest avgörande slag. Det är dags att åter ta upp den historiska tråden.

Uppfyllda av de hetsande slagorden i Stalins berömda dagorder 227 och med de politiska kommissariernas och polistrupperna NKVDs vapen i ryggen kämpade Röda Armén om varje kvadratmeter av den sönderbombade och sprängda staden vid Volga. Tyska arméns starkaste enskilda gruppering, den 6:e armén hade gått från sin specialitet, rörlig krigföring där deras taktiska överlägsenhet kom bäst till pass, till ett besinningslöst kaos av närstrider i en sönderbombad stad.


”Framåt! Krossa de tyska inkräktarna och kasta ut dem ur Moderlandet!”

Hur kunde det bli så här? Efter att Stalingrad inledningsvis i den tyska krigsplaneringen bara nämnts som i förbigående och den ryska kaukasiska oljan varit det självklara strategiska målet för sommaroffensiven hade det nu i praktiken blivit tvärtom. Armégrupp B’s operation mot Volga som skulle vara flankskydd för huvudoperationen i söder hade nu hamnat i fokus på bekostnad av Armégrupp A’s offensiv i Kaukasus som helt stannat av. Hela den stolta tyska 6:e armén, från början 330 000 man stark, hade kommit att sättas in i de alltmer besinningslösa striderna i Stalingrad.

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad:
https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

I de tidigare bloggarna på detta tema har jag berättat om hur tyska armén och då närmare bestämt 6:e armén samt 4:e pansararmén under sommaren 1942 tagit sig ända fram till Stalingrad vid Volga dit de nått i slutet av augusti. Det var enheter ur den 16:e pansardivisionen som den 23 augusti nått ända fram till Volga och Stalingradförorten Rynok. De kunde nu beskjuta och störa trafiken såväl på floden som de ryska förband som rörde sig på andra sidan den mäktiga floden, Europas största.

I och med detta hade de uppnått sin del av ”Fall Blau”, men Hitler nöjde sig inte med det. Han ville nu mer. Han ville nu plötsligt inta Stalingrad. Det kom att bli en stor utmaning för honom, ja en ren galenskap. Hitler hade blivit som besatt av att till varje pris erövra staden som bar Stalins namn. Det hela spårade ut i en enorm prestigekamp som kom att vända krigslyckan för tyskarna.

Därför hade Hitler beordrat att Stalingrad skulle intas och det hela började med ett antal fruktansvärda flygräder i slutet av augusti. Armégrupp A nere i Kaukasus hade berövats hela sitt flygunderstöd utom spaningsflyget och Hitler hade dessutom börjat plocka förband ifrån dem. Viktigast var förstås att 4:e pansararmén riktats om norrut mot Stalingrad.


Ju 87 Stuka över Stalingrad, det tyska taktiska bombflyget spelade en intensiv roll från början till slutet i Stalingrad

Flyganfallen mot Stalingrad sista veckan i augusti 1942 var de våldsammaste under hela kriget på östfronten då 40 000 människor ur civilbefolkningen dödades och stora delar av staden raserades och förvandlades till en förvriden ruinhög. Detta skulle komma att visa sig vara ett taktiskt misstag då det skapade bästa förutsättningar för de försvarande ryssarna.

Efter flyganfallen, i början av september påbörjades anfallen in i själva Stalingrad.


Kampen om Stalingrad, de tyska anfallen september till november 1942 (Klicka för större bild)

Den 12 september började det tyska huvudanfallet in i staden. Bit för bit tog sig tyskarna närmare och närmare Volga och drev ryssarna långsamt bakåt – till ett fruktansvärt högt pris. Nya förband hämtades in från armégruppens flyglar och sögs in i striderna i staden. Under september månad låg tyskarnas fokus i de södra delarna av staden, medan tyskarna i oktober – de allra våldsammaste veckorna av striderna – kraftsamlade mot norra Stalingrad och dess fyra så berömda fabrikskomplex.


Anfallet börjar. Tyska infanterister i Stalingrads södra förorter, september 1942

Sakta men säkert tog tyskarna över mer och mer av staden. I november kontrollerade de tillslut ca 90% av Stalingrad. Hitler skröt också om detta i sitt årligen återkommande tal till sina gamla vapenbröder i München den 8 november på årsdagen av ölkällarkuppen. Men det hela var ett stort strategiskt misstag. Och ett mycket dyrt sådant. Enorma resurser hade slösats i Stalingrad och koncenterade längst framme i linjen utan tillräckligt flankskydd satt nu 6:e armén som en väntande munsbit för Röda Armén att överflygla och omringa. Men Hitler visste ju säkert att Stalin inte hade några fler reserver att sätta in…


Elegant färgkarta över Stalingrad vid kulmen av striderna, oktober 1942 (klicka för mycket större bild). Här finns alla de namn som kommit att bli klassiska i militärhistorien: Traktorfabriken, Röda Oktober, Barrikad, Spannmålsmagasinet (The Grain Elevator) och Mamajev Kurgan.


Tyskt infanteri ur någon av 6:e arméns divisioner i Stalingrad hösten 1942

Här följer andra delen av den engelska dokumentären ”Battles of World War II – Stalingrad” som bl a på ett åskådliggörande sätt beskriver striderna inne i själva staden från september till början av november. Dokumentären börjar med Luftwaffes stora bombanfall mot staden sista veckan i augusti 1942:

Och antalet välgjorda dokumentärer om detta slag är många… Serien ”The lost Evidence” som specialiserat sig på att skapa tredimensionella kartor av slagfälten har även gjort ett avsnitt om Stalingrad.

The lost Evidence” del 1 börjar med 16:e pansardivisionens berömda rusning från Don till Volga den 23 augusti och de stora bombanfallen i slutet av augusti:

The lost Evidence” del 2 beskriver med stor noggrannhet det första anfallen in i södra Stalingrad kring Mamayev Kurgan, järnvägsstationen, spannmålsmagasinet och Pavlovs hus i september månad 1942:

The lost Evidence” del 3 berättar om den andra stora anfallsvågen vidare in i Stalingrad i oktober 1942 och fokuserar då främst på striderna kring de fyra fabrikskomplexen i norra delarna av staden:


Rykande ruiner i Stalingrad november 1942. Tyskarna kontrollerar 90% av staden och Hitler anser sig ha vunnit slaget; han vet ju att Stalin inte har några fler reserver att sätta in…

To be continued…

250 000 besök

Posted in Vardagligt on 14 oktober, 2012 by japetus

Nu i helgen passerade räkneverket 250 000 besök på bloggen sen starten. Jag tycker det är väldigt kul att det fortsatt rullar på så överraskande bra och att så många människor på något sätt intresserar sig för det jag skriver.

Succé för TV-versionen av Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”

Posted in Tv-program with tags , , , on 9 oktober, 2012 by japetus

Jag gläds nu med Jonas Gardell… Tänk vilken exempellös framgång han får uppleva med det han nu beskriver som det avgjort viktigaste han kommer skriva i sitt liv. Detta gripande stycke samtidshistoria.

För nu har den av Simon Kaijser regisserade TV-versionen av Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar” haft premiär och drygt 1,2 miljoner svenskar såg den igårkväll, en tittarsuccé. Redan efter detta första avsnitt beskrivs serien som en av de allra mest framgångsrika dramasatsningarna på senare år. Och den i särklass viktigaste.


Jonas Gardell och Simon Kaijser. Foto: Patrik Lange

Och månaden som gått har jag sett Gardell intervjuad om sin bok i snart sagt varje tidning jag tittat i. Tusentals bloggare, och jag är en av dem, har engagerat sig och skrivit, fört budskapet vidare. Det är väldigt tydligt vilket enormt massmedialt genomslag den här berättelsen fått. Troligen har ”samhällets” med rätta dåliga samvete bidragit till att detta oerhört politiskt korrekta budskap fått all massmedial draghjälp, Gardells budskap har fått maximal spridning. Detta extremt angelägna stycke nutidshistoria han så länge väntat på att få kommunicera ut.

Jag blir väldigt tagen av filmen precis som jag blev av boken. Jag har alltid haft lätt för att känna empati med och sympati för människor i utanförskap. Och nostalgin är stor när filmen så väl återskapar det tidiga 80-talets Stockholm. Jag blir litet rörd när jag påminns om hur det var, hur det såg ut. En del klipp är ju också rent dokumentära.

Jag tycker förvaltandet av tidskänslan fungerar bra och jag gillar de musikaliska utsmyckningarna, något jag också fördjupade mig i den förra bloggen. Magnum Bonums ”Hög hatt” och Noice ”Du lever bara en gång” var stora hits på sin tid, inga personliga favoriter, men starka och utmärkta låtval för berättelsen. Valet av mer okända, men vassare och mindre mainstream ”In från kylan” med Mockba Music är förstås i min värld en än mer nischad och fullkomlig fullträff.

Jag är själv glad över att ha kunnat bidra i det lilla med min blogg. Berättelsen om det som hände i Sverige när HIV/AIDS gjorde entré för 30 år sedan är en förträngd och nedtystad, skamlig och tragisk historia som nu äntligen får berättas. Och vem kunde ha berättat den bättre än Jonas Gardell? Ingen i detta land.

Detta är Jonas Gardells ”finest hour”. Detta är hans livs viktigaste uppdrag. Med denna för honom själv så terapeutiska berättelse kan han begrava kvarvarande skuldkänslor och demoner.

Han överlevde, gick vidare och har nu betalat den inbillade men nog så tyngande skulden till dem som inte gjorde det. Han har berättat deras historia för hela svenska folket så att de aldrig glömmer. Responsen i sociala medier är fullkomligt öronbedövande positiv.


Bokens huvudpersoner, Benjamin (Adam Lundgren) och Rasmus (Adam Pålsson),  julafton 1982 i Stockholm
Min tidigare blogg om Gardells bok:
https://japetus.wordpress.com/2012/09/13/sluta-aidsa-i-duschen-tankar-efter-lasning-av-forsta-delen-av-jonas-gardells-torka-aldrig-tarar-utan-handskar/

Recension i Svenska Dagbladet som även innehåller ett bra filmklipp där Jonas Gardell berättar om sin reaktion på framgången:
http://www.svd.se/kultur/scen/djupt-gripande-katastrofskildring_7560794.svd

Recension i Göteborgsposten:
http://www.gp.se/kulturnoje/tv/1.1086530-torka-aldrig-tarar-utan-handskar