Onyanserat av Arnstad om Beevor på Babel

Apropå krigshistoria som ju är ett ämne jag då och då återkommer till i bloggen…

Jag tänker nu särskilt på krigshistorikern Antony Beevor vars böcker jag med intresse läst och och berörts av alltsedan ”Crete – The battle and the resistance” inför mitt första besök på Kreta sommaren 1994.


Antony Beevor (1946 – )

För ett par dagar sedan fick jag på SvTs Babel höra ett uttalande om Beevor som fick mig att reagera. Och förvånas. Inte desto mindre som uttalandet kom från journalisten och historikern Henrik Arnstad vilken uppenbarligen kände ett plötsligt behov att inför TV-publiken distansera sig från kollegan Beevor:

”Det typiska var att när han börjar prata om sin bok så somnade hela publiken efter ungefär två minuter eftersom det är så fruktansvärt långtråkigt det han pratar om, lödö dödö i oändlighet om nån sorts. Och ändå köper människor de här 1,5 kilos böckerna som ingen läser för det går inte att läsa dem, de är urtråkiga…”

Vad som ligger bakom Arnstads plötsliga behov att på ett så raljant sätt förringa Beevor och hans böcker kan jag inte förstå? Det var lika olustigt som överraskande att höra en så onyanserad kommentar från Arnstad. Här var det uppenbarligen något jag inte alls själv förstått.

Jag tycker ju Beevors böcker är intressanta. Måste vara något fel på mig?! Och allmänt sett har kritikerna tyckt att de är intressanta just för att de berör läsaren genom att lyfta fram enskilda människors och låta deras röster höras. Att lyfta fram enskilda individers upplevelser, öden och levandegöra dem verkar vara en framgångsformel, vilket ju dessutom kommenterades i reportaget i Babel.

Detta berörande och mer personliga sätt att skriva är också något jag upplever att Peter Englund tillämpade i sin klassiker Poltava redan 1988. Innan honom hade engelsmannen Martin Middlebrook skrivit många böcker med liknande metod. Många människor verkar för övrigt tycka att Beevors böcker är läsvärda eftersom de fortsätter köpa dem år efter år. Jag får utgå från att detta upprepade beteende innebär att de faktiskt läser böckerna och inte bara använder dem som vikter.

Men ”50 miljarder flugor” behöver ju som bekant inte ha rätt. Jag försöker inte på nåt sätt bevisa att Beevor är intressant; det är naturligtvis en ren smaksak vad man gillar respektive inte gillar. Jag är däremot väldigt säker på att jag gillar det han skriver och vill gärna ha det offentligt sagt!

Apropå föreläsningar har jag hört många genom åren. Beevor är nog varken den sämsta eller den bästa i det sammanhanget. Jag hörde honom första gången våren 2000 i samband med ett Sverigebesök efter boken om Stalingrad och inför den om Berlin 1945. Jag somnade inte. Jag tråkades inte ut. Och jag kunde inte heller märka att någon av de övriga ca 100 åhörarna (trots att de flesta av dem var tämligen åldersstigna gentlemän t o m jämfört med mig) nickade till.

Efteråt fick jag mina medhavda böcker signerade av Beevor och bytte några ord med honom; en lågmäld och ödmjukt brittiskt artig gentleman. Jag minns särskilt hans reaktion när jag räckte fram den gamla boken om striderna på Kreta 1941:
”Old Crete! Oh dear, oh dear! How nice that you read that one, I thought it was forgotten by now!”


Beevors bok om striderna på Kreta från 1991, samma Penguin-utgåva som nu ligger bredvid mig på skrivbordet

Och i boken jag nu har framför mig denna oktoberkväll drygt tolv år senare ser jag Beevors prydliga handstil och kan läsa att det var den 10 april år 2000 som det där korta samtalet ägde rum på Långa Raden på Skeppsholmen.

Det är naturligtvis långtifrån alla som roas av krigshistoria eller förläsningar hållna av företrädare för ämnet, inte ens de mest uppburna, men att uttrycka sig så generaliserande och onyanserat som fackmannen, historikern Henrik Arnstad gjorde på Babel tycker jag säger mer om hans omdöme – vid detta tillfälle – än om offret för dessa nedlåtande kommentarer. Jag förstår inte vad som for i honom?

Jag har uppskattat det jag läst av Arnstad. Och han brukar ha betydligt intressantare saker att säga än detta påhopp, t ex det han berättade om senare i Babel om vår västeuropeiska identitet och hur andra världskriget ersatt religionen och kyrkan i det avseendet.  Arnstad menar att antinazismen är vår nya Gud och att Hitler som gestalt personifierar en satanssymbol eller satan själv.

”När jag skrattar åt Hitlerskämten bekräftas jag som västerlänning, då bekräftas min identitet. När jag reste runt i Kina hade ingen hört talas om Adolf Hitler”.

Det är den Arnstad jag känner igen från andra sammanhang, träffsäker och intressant. Hoppas på mer av den varan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: