Så mycket bättre 2012 – ett spretigt gäng där Pugh börjar i fokus

Dags igen, för tredje säsongen visar nu TV4 sin publiksuccé ”Så mycket bättre”. Det är åter dags för ett gäng svenska musikartister i olika genrer att flytta in på pensionat Grå Gåsen i Burgsvik och under några dagar göra olika aktiviteter tillsammans och framförallt covers på varandras låtar.

Det första som slog mig när jag såg årets startfält var också det jag tidigt i första avsnittet hörde en av deltagarna säga, ”vilket spretigt gäng”. Och när jag ser namnen Pugh Rogefeldt, Darin Zanyar, Sylvia Vrethammar, Olle Ljungström, Linda ”Miss Li” Carlsson, Maja ”The Sounds” Ivarsson och Magnus Uggla kan jag inte annat än hålla med nämnde herr Uggla. För det är nämligen just de som är med i år.


Så mycket bättre 2012: Darin Zanyar, Olle Ljungström Maja Ivarsson, Pugh Rogefeldt, Miss Li, Magnus Uggla och Sylvia Vrethammar (klicka för mycket större bild)

Några av namnen (Olle, Magnus och Darin) hade jag fått nys om redan i april i våras då det blev känt i media och ägnade mig då åt att tycka till om och kommentera, bl a Olles och Magnus gamla mediadispyt:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/19/olle-ljungstrom-medverkar-i-arets-upplaga-av-sa-mycket-battre/

Nu har jag precis sett årets första avsnitt och min förhoppning om god stämning har infriats. Åtminstone har inte TV4 velat kapitalisera på ev tjafs. Nej jag tror inte det var något sådant; bör vara preskriberat nu i ett nytt årtusende. Kvällstidningarna visste dock att berätta om någon form av bråk i huset; det intresserar ju dem. Flera av artisterna har inför premiären vittnat om anspänning och nervositet. Det kostar på att ligga på topp!

Jag tyckte hursomhelst det var trevligt att se första avsnittet. Att programidén funkar bra visste jag ju redan. Alla artisterna kände jag förstås även i år igen, även om de alla inte alls är så bekanta för mig. Här finns en artist som Olle Ljungström som jag lyssnat på i 30 år och verkligen gillar. Pugh och Uggla har jag naturligtvis inte kunnat undgå att höra en del av men aldrig fastnat för annat än i enstaka låtar. Maja Ivarsson har jag gillat i så mån att jag gillar The Sounds. Miss Li har jag varit litet kluven till. Darin är förstås bekant men av många naturliga skäl inte alls min påse. Sylvia Vrethammar vet jag förstås vem det är men har ingen relation till.

Så ja, jag upplever dem verkligen som ett spretigt gäng. Hursomhelst ska det bli intressant att höra hur de tar sig an sina kollegors verk. Här kommer mina reflektioner efter första programmet. Men förresten, först nånting om Pugh. Rogefeldt alltså. Han var ju huvudpersonen.

Pugh Rogefeldt kommer för mig alltid att vara förknippad med ”Bolla och Rulla”-plattan från 1974 trots att det gått snart 40 år sedan den släpptes. När jag var i tonåren kom Pugh i själva verket att bli en av symbolerna för den 70-talsflum jag och mina kompisar ville revoltera mot och ta avstånd ifrån. Allt det här knarkiga, skräniga, bräkiga, nasala, mesiga och ofräscht långhåriga var nåt vi verkligen var trötta och less på. Vi bara skrattade åt låtar som ”Hog farm”, ”Dinga Linga Lena” och ”Grävmaskin”. De var ett skämt. Låtarna återskapade och triggade den 70-talsångest vi inte ville ha mer av.


Pugh Rogefeldt 2012, en tuff och stabil 65-årig rockgubbe

Ja det var då i mitten av 80-talet. Långt senare har jag förstått vilken suverän låtskrivare Pugh är. Han är mycket begåvad och det framgick också med all högönsklig tydlighet igår. (Även om några av de bästa låtarna missades.) Dessutom ger han intryck av att vara en rak och okomplicerad sjysst person som det är lätt att tycka om. Festligt också att han kom med en hel verkstad och vebod inpackad i sin gamla Volvo. Han sa själv nåt om att skriva låtar är det enda han kan, men det är uppenbart att Pugh har många fler strängar på sin lyra. En motorsåg t ex.

Eftersom det var Pughs dag fick vi inte höra honom framföra några låtar, men väl titta på vackra blomster på en gotländsk sommaräng liksom att prova på smideskonst i en smedja. Sympatiskt tycker jag. Så här tyckte jag om övriga artister och deras framträdanden.

Magnus Uggla – ser ganska fräsch och inte särskilt sliten ut när han dyker upp i sin vanliga mundering (solglasögon och skinnpaj) bärandes på en systembolagskasse; tittaren får intrycket att han inte har något mer med sig.  Magnus är som alla vet en verbal person och det märktes att produktionsteamet gärna fångade upp hans snackande. Men sa han nu något var det bara vänliga kommentarer om de andra deltagarna. Förra årets artister fick sig däremot litet däng. Magnus gör låten ”Vi vandrar i ett regn” som jag måste erkänna att jag inte tidigare hört. Han gör den på klassiskt tidigt Uggla-manér med attitydfullt pratsjungande. Det funkar helt ok. Han verkar dock tämligen oberörd inför sina kollegors framträdanden, inte den typen som diggar när de andra uppträder.


Omisskännlige Uggla gör entré endast utrustad med bolagskasse

Miss Li – färgstark, storögt söt, uttrycksfull och ödmjuk ger hon ett sympatiskt intryck. Och hon gör en alldeles väldigt kraftfull och uttrycksfull version av Pughs debutlåt ”Här kommer natten” från 1969. Tuffe Pugh hade tydligen sagt att han inte skulle gråta eller på nåt sätt låta sig röras under programserien, men i det här fallet fick han fel redan i första programmet. Inte konstigt. Miss Li viskar, pratsjunger och skriker om vartannat och ingen kan undgå att bli berörd. Inte jag heller. Bra!


Linda ”Miss Li” Carlsson framför en stark version av ”Här kommer natten”

Olle Ljungström – gör typiskt excentrisk entré medelst roddbåt och med teaterkikare i högsta hugg. Olle kan ju vara väldigt vass, och mycket riktigt fick han ur sig en festligt ekivok kommentar om hur han och Pugh första gången träffades, men det mesta vi fick se av honom den här gången var väldigt ödmjukt och lugnt. För att inte säga skört. Att Olle är sjuk och inte mår bra har vi vetat länge och det kändes ganska mycket så i detta första avsnitt. Då och då glimmar han till med personliga associationer och snabba poänger i sedvanlig stil. Hans version av klassiska ”Dinga Linga Lena” var helt ok och låg dock samtidigt litet för nära originalet för att kännas riktigt bra. Festligt nog verkar han liksom undertecknad vara besatt av att fotografera, då han dokumenterar flitigt hela programmet igenom. Kom igen Olle, du är fantastisk och jag ser fram emot att se mycket mer av dig! Spännande att se vad han gör av sin stund i TV-rutan i nästa program.

Darin Zanyar – är den absolute junioren i sällskapet. Den 25-årige Idol-tvåan är småflickornas söte favorit, men gillades uppenbart av mer än en av tjejerna i programmet. Darin ger ett trevligt, ödmjukt och gentlemannamässigt intryck. Det är omöjligt för mig att inte gilla honom. Så typiskt av honom att bära in Sylvia Vrethammars tunga väskor, bära över sminkbordet med spegeln från sitt rum och ta ett snack med Pughs lille son i telefon. Han gjorde också ”sin” version av ”Stockholm” och så pass bra att Pugh ville göra den tillsammans med honom. Kul att se vad han ska göra med övriga artisters låtar. Särskilt nästa vecka då Olle är i fokus.

Maja Ivarsson – tuffa rock’n’roll-bruden som inte förnekar sig; hon har mycket energi och ger ett allt annat än reserverat intryck. Till skillnad från Uggla märks det att hon gillar mycket av vad de andra gör och banka på smidesjärn i takt med Olle Ljungström gjorde hon med den äran. När hon uppträdde rockade det naturligtvis fett om gamla Grymlingsdängan ”Mitt bästa för dig” och utspelet var hennes typiska; litet utmanande sexigt coolt och fullt av energi. Kan bara instämma med Pugh: ”Vilken puma!” Trodde nog innan att hon skulle välja att göra ”Hog Farm” som ju är en riktigt tung rocklåt. Hon lär nog välja nån av Olles rockigare låtar nästa vecka och gör det säkert mycket bra då med.

Sylvia Vrethammar – en tjusig dam med glamour som anländer i limousin med stort bagage och hade turen att mötas upp av den artige piccolon Darin Zanyar. För mig är hon svensktopp och charterfeeling med ”E viva España!” Sylvia framstår som litet av en gammaldags primadonna, litet distanserad sätter hon sig i bilen för sig själv när hamrandet i smedjan blir för obehagligt för henne. Hon är litet pimpinett tror jag, men ger ett omtänksam och vänligt intryck. Hon lever sig in och med när de andra uppträder och är inte snål med beröm och omtanke. Sympatiskt! Hon väljer att göra Pughs finstämda ”Små lätta moln” och ger den en fin, mjuk och somrig inramning. Pugh blir så tagen att han säger att han inte ska göra den själv några fler gånger. Fint att han uppskattade hennes version och hoppas att han ändrar sig!

Av säsongens första program framgick med all önskvärd tydlighet att Pugh Rogefeldt är en mycket begåvad låtskrivare. Jag saknade dock verkligen ”Hog Farm” och kanske allra mest den finstämda visan ”Aftonfalken”.

Ser nu mycket fram mot nästa veckas avsnitt då Olle Ljungström hamnar i fokus!

Tycker du det är kul att läsa om ”Så mycket bättre” kan det ju vara av intresse att se de tidigare bloggarna; de har blivit ett par stycken:
https://japetus.wordpress.com/tag/sa-mycket-battre/

Tidningsartiklar om säsongspremiären:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15677178.ab

http://dagbladet.se/kulturnoje/1.5228342-pugh-forst-ut-i-sa-mycket-battre

Annonser

2 svar to “Så mycket bättre 2012 – ett spretigt gäng där Pugh börjar i fokus”

  1. ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHH Sylvia, sexigast i hela universum. ÅÅÅÅÅÅHHHHHB bara att se ett supersexigt leende från dessa gudomliga läppar göju att man tappar fattningen totalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: