Love and Rockets – en omedelbar kärlekshistoria

Det var en gång tre balla gothkillar som just blivit av med sin ännu ballare sångare. Mannen som vid denna tid var ballare än Bowie och lät mer som Bowie än vad Bowie vid denna tid själv orkade. Vad skulle de tre övergivna killarna göra nu?

Jo de fortsatte vara balla men blev mer indie än goth och la till en gnutta pop, några nyanser psykedelia plus taggtrådsgitarrer och så valde de en 60-tals Motown cover som 20 år senare i deras tappning fick en helt ny och betydligt tyngre  inramning som trots att den var så mycket ”vit rock” var så dansvänlig tack vare den tunga basgång som var som gjord för Ritz dansgolv i Stockholm 1986. Jag tänker förstås på ”Ball of Confusion” med Love and Rockets.

Glömmer aldrig hur impad jag blev när min vän J nyss hemkommen från USA sommaren 1986 för första gången spelade Love and Rockets för mig. Det var alltså gruppen som uppstått när Bauhaus splittrades och sångaren Peter Murphy gick vidare till en solokarriär. Daniel Ash (sång, gitarr, saxofon), David J (bas, sång) och Kevin Haskins (trummor, synthar) fortsatte alltså under namnet Love and Rockets och jag kom att tycka minst lika mycket om dem som om Bauhaus. Ja i själva verket har jag lyssnat mycket mer på dem än Bauhaus.

Hela konceptet med dess kraftfulla formgivning kanske hade hämtat inspiration från den serievärld som namnet var hämtat ifrån; ”Love and Rockets” är ju en serietidning från början. Och kraftfullt var ordet. På flera sätt. Musiken kändes väldigt kraftfull och hip. Killarna var verkligen coola tyckte jag. Väldigt hip attityd. Jag blev som sagt omedelbart imponerad och frälst; det här var ett av de tillfällen i livet då kärleken till musiken var omedelbar. Jag blev omedelbart förälskad när jag första gången hörde Love and Rockets. Det kändes nytt, fräscht, kreativt och ovanligt dynamiskt intressant.

Brottarhit var ordet. Detta är bandets cover på ”Ball of Confusion” som gick varm på rockklubben Ritz i Stockholm; en riktig floorfiller

Under tre år i mitten av 80-talet, mina tre sista och så viktiga tonår, gjorde denna grupp tre helt magiska plattor. Plattor av den sort som man lyssnar på från första spåret till sista. Plattor laddade med en kaleidoskopisk dynamik av allt från de sprödaste och vackraste akustiska gitarrer till hårdaste hardcore och power chords. Musiken är full av intressanta musikaliska grepp och fascinerande referenser. Suggestivt är ett ord som också kommer till mig.

Texterna är ofta mer eller mindre mystiska, filosofiska, psykologiska, psykedeliska och visionära. Det är mycket ordlekar och dubbla betydelser.  Hela detta koncept gick rätt in i min själ. Jag var väl så mitt i målgruppen som man kunde vara misstänker jag.

Kärleken till dessa kreativt varierade melodiösa mästerverk består.  Det är bara  vackert…


Första plattan: ”Seventh dream of teenage heaven”, 1985


Andra plattan: ”Express”, 1986


Tredje plattan: ”Earth, Sun, Moon”, 1987

Rundar av med en riktigt typisk pärla med bandet, ett stycke instrumentalmusik av det vackrare slaget, ”Saudade” från 1985 är ren magi. Lyssna och njut!


Det här är ingen officiell video, men det var den bästa ljudåtergivning jag kunde hitta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: