Arkiv för november, 2012

Sylvia Vrethammars kväll i Så mycket bättre – Ugglas tourette och dryge Hyland överraskar

Posted in Historia, Tv-program with tags , , , on 25 november, 2012 by japetus

Gårdagskvällens ”Så mycket bättre” var Sylvia Vrethammars kväll då vi fick höra prov på Magnus Ugglas ”kärleksfullt” plumpa tourette-uttalanden, Olle Ljungströms härliga kitschiga spanska marschversion av E viva España och litet för mig överraskande badwill för gamle Hyland…

Sylvia fick ju börja som programvärdinna i Hylands hörna 1969,  dåtidens i särklass mest populära svenska tv-underhållning med otroliga tittasiffror i tvåkanalssamhällets guldålder. Jag och många av tv-tittarna reagerade säkert på Hylands trista dominerande mansgrisattityd, låt vara tidstypisk, men inte trevligare för det.

Det var också sorgligt att Sylvia, liksom Abba samma år, drabbades av den extremt politiserade tidsandan som låg som en blöt kvävande filt över samtiden 1974 när hon sjöng om Spanien. Hennes internationella framgångar ville ingen se något positivt i, allt handlade om att svartmåla henne som Franco-sympatisör vilket var lika larvigt som det var inskränkt.

Det må, givet den rådande tidsandan, ha varit litet dålig tajming för en sådan låt om Spanien, men det var förstås tidsandan som var skruvad snarare än den oförargliga schlagerlåten. Låten handlade ju om kärleken till Spanien och spansk kultur, det genuint spanska som alltid funnits och alltid kommer att finnas, inte om Franco och fascismen men dåtidens journalister satt helt fast i sitt snäva tänkande. På samma sätt ville man samma år inte gratulera ABBA till segern i Eurovision utan fokusera på det smaklösa i att göra en låt om ett slag där tusentals människor dödades… En mycket tidstypiskt skruvad vinkling. Håhåjaja!


Sylvia Vrethammar 2012

Tidigare bloggar om Så mycket bättre 2012:

https://japetus.wordpress.com/2012/11/18/blyg-magnus-uggla-visar-odmjukhet-i-sa-mycket-battre/

https://japetus.wordpress.com/2012/11/03/olle-ljungstrom-fortsatt-icke-pk-men-helt-sig-sjalv-i-sa-mycket-battre/

https://japetus.wordpress.com/2012/10/28/sa-mycket-battre-2012-ett-spretigt-gang-dar-pugh-borjar-i-fokus/

Luftbron till evigheten – Stalingrad 24 november 1942

Posted in Historia with tags , on 24 november, 2012 by japetus

Dagens datum för oss med ett hopp tillbaka till den 70-åriga historiska tråden och ett katastrofalt beslut, ett riktigt skolboksexempel på dåligt ledarskap, enfald och frånvaro av, såväl som överraskande närvaro av, integritet. Ett katastrofalt beslut som i slutänden ändå skulle föra något gott med sig för världen, men till priset av vansinnigt meningslöst mänskligt lidande…

Ett par dygn efter att inringningen vid Stalingrad är ett faktum tvingar Hitler igenom ett mycket ogenomtänkt beslut och ger utifrån det en cynisk order som ska få katastrofala följder. Den 24 november 1942 ger Hitler dels order om att sjätte arméns 290 000 soldater ska hålla sina ställningar vid Volga och invänta undsättande förband, dels att de tills inringningen är bruten ska försörjas från luften genom historiens största luftbro. Att inbrytningen ska ledas av den bäste strategen i tyska armén, fältmarskalken von Manstein, tänder extra förhoppningar, men hur lång tid ska de inneslutna behöva vänta och hur många ton förnödenheter kan Luftwaffe flyga in per dag?

Generalöverste Paulus och ledningen för de inringade förbanden i 6:e armén har omedelbart begärt handlingsfrihet, i praktiken möjligheten att slå sig ut ur inringningen mot sydväst, men Hitler som investerat en enorm prestige kring kampen om Stalingrad och senast för någon vecka sedan hållit tal om att han aldrig ska lämna staden vid Volga kan inte under några omständigheter tänka sig detta.

Den modige nytillträdde generalstabschefen Kurt Zeitzler protesterar och argumenterar för omedelbar utbrytning, men Hitler vill nu bara lyssna till de rådgivare som ger honom argument till att stanna vid Volga. Olyckligtvis råkar Luftwaffes stabschef Hans Jeschonnek i det första skedet då inringningen blivit känd ge ett överoptimistiskt svar om rimligheten/möjligheten för tyska Luftwaffe att försörja de inringade förbanden från luften. Jeschonnek är en ärlig man som efter ett par dagar förstår att hans snabba huvudräkning byggt på felaktiga premisser och en ren missuppfattning kring lastbehållarnas kapacitet. Han erkänner detta för sin chef Göring. Men Göring har redan lovat Hitler att hans Luftwaffe klarar saken. Göring har tappat mycket av Hitlers förtroende under de senaste två åren och ser luftbron som en chans att revanschera sig.


Luftwaffes stabschef Hans Jeschonnek i samspråk med sin omöjlige chef Göring

När Zeitzler helt oväntat och mot alla odds står på sig mot både Hitler och Göring och ifrågasätter Görings stabs beräkningar blir det ett praktgräl, men Göring drar det kortaste strået och är svarslös. Han överbevisas av Zeitzler som har koll på logistiken kring hur mycket förnödenheter 290 000 man behöver per dag, hur många transportplan man har tillgång till och hur mycket varje plan kan lasta. Zeitzler har rätt och han vet det. Det finns inte resurser att vid denna tid på året, under dessa tuffa flygförutsättningar försörja ett så stort förband från luften. Men Hitler går emellan i konflikten och väljer att mot bättre vetande lita till önsketänkande och sin gamle kumpan riksmarskalken Göring.


Tre av huvudpersonerna i Stalinggraddramat, från vänster till höger: fältmarskalk von Manstein, Hitler och generalstabschefen Zeitzler

Senare forskning har dock visat att Göring faktiskt visste att det logiskt sett inte skulle gå, men att han inte hade integriteten att vara ärlig i det avgörande ögonblicket när det stora praktgrälet i tyska högkvarteret i Rastenburg äger rum natten mellan 23 och 24 november. Hitlers egen stab OKW består av den helt osjälvständige Wilhelm Keitel och den något mer självständige Alfred Jodl. Ingen av dem har ryggrad nog att stödja den ensamme Zeitzler i grälet om detta beslut.

Generalstabschefen Zeitzlers frustration och integritet tar sig bland annat uttryck i att han omedelbart själv ställer sig på samma kost och rationer som de inringade i Stalingrad. Han är en småvuxen och rundnätt liten herre, men går på två veckor ned dryga 12 kilo i vikt vilket naturligtvis noteras vid lägesgenomgångarna…

De ansvariga för detta historiskt avgörande felaktiga beslut brukar sägas vara Hitler, Göring och Jeschonnek. Hitler hade vid det här laget förlorat mycket av tidigare förmåga till mer rationellt beslutsfattande och litade nu alltmer till önsketänkande och sina idéer om viljans förmåga att skapa underverk. Göring var svag, oärlig och hade börjat förlora sig i sitt tilltagande drogmissbruk och verklighetsflykt och förmådde inte leva upp till sitt ansvar, vilket han i alla fall tidigare varit bättre på eftersom han i grund och botten faktiskt var en väldigt intelligent och kraftfull person. Till råga på allt släppte han omedelbart allt ansvar för planeringen av luftbron då beslutet var fattat och reste i stället till Paris i sitt specialtåg för att handla konst och äta god mat…

Den stackars Jeschonnek som insett sitt inledande felaktiga svar och var alltför skärpt för att kunna förbli oförstående inför de möjliga konsekvenserna försökte nu verkligen rätta till det hela, men utan resultat. Chefen Göring var oanträffbar och högste chefen Hitler ville inte lyssna på honom. Övriga inblandade högre Luftwaffe-officerare, flygmarskalken von Richthofen som var chef över allt tyskt flyg på sydfronten, hans underlydande flyggeneralen Martin Fiebig med ansvar för Stalingrad-avsnittet samt generalmajoren Wolfgang Pickert som fanns på plats i Stalingrad-fickan, kunde alla tre konstatera att det här beslutet inte bara var orimligt utan faktiskt omöjligt. De protesterade högljutt uppåt i befälskedjan, men med Tredje Rikets beslutsförhållanden i högsta ledningen var det omöjligt att göra något åt saken…

Alltså, den 24 november 1942 hänger en kvarts miljon mans överlevnad på ett omöjligt flyguppdrag i kombination med ett näst intill omöjligt uppdrag att slå sig igenom de ryska linjerna och öppna en korridor till de inneslutna. Hursomhelst, luftbron startas direkt. Redan den 24 november sker också premiärflygningen då luftbron till Stalingrad öppnar, denna livsfarliga rutt på ca 300 km mellan de ukrainska flygfälten Tatzinskaya och Morozovskaya väster om Don och den stora staden vid Volga. Berättelsen om luftbron till Stalingrad vintern 1942/43 är ett fascinerande stycke flyghistoria som överträffar det mesta…


Några klipp med intryck från Stalingradkitteln  årsskiftet 1942/43


Luftbrons arbetshäst, Junkers 52 transportplan på Pitomniks snöiga flygfält, Stalingrad vintern 1942/43

 

Tidigare bloggar i serien om Stalingrad:

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget: https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad sommaren 1942: https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

Anfallet mot Stalingrad hösten 1942: https://japetus.wordpress.com/2012/10/18/stalingrad-oktober-1942-infernots-kulmen/

Fällan slår igen, 19 november 1942: https://japetus.wordpress.com/2012/11/19/operation-uranus-fallan-slar-igen-stalingrad-19-november-1942/

Åter på Centralbadet, det mesta är sig likt

Posted in Träning, Vardagligt with tags on 20 november, 2012 by japetus

Tillbaka till en riktig långkörare i bloggen… Centralbadet!

För ungefär en månad sedan aktiverade jag så igen mitt kort på Centralbadet. Det har känts väldigt bra att komma igång med regelbunden träning igen efter ett alltför långt uppehåll. Glädjande nog höll träningsvärken bara i sig i ungefär en vecka, sen har det gått lätt att träna. Fyra gånger i veckan har jag kört och det har givit resultat. Jag går upp betydligt snabbare nu i vikt än någonsin tidigare, ämnesomsättningen efter 40 funkar på ett annat sätt än jag varit van vid. Och den slappa känslan i kroppen har ganska snart försvunnit.

Men de vanliga gamla nedsidorna kvarstår. Som kortinnehavare och stamgäst har du alltid sämre service än de kunder som droppar in och betalar en enstaka entré. De får handdukar och badrockar och bemöts generellt på ett annat sätt än vad man som regelbundet återkommande kund får uppleva – man drar sitt kort, får sin nyckel och sen är det inte mer med det. Så funkar det paradoxalt nog när det egentligen borde vara tvärtom, dvs att man tar bättre hand om sina stamgäster.

Personalomsättningen är stor och flertalet av tjejerna i kassan har i princip börjat sedan mitt senaste kort tog slut i månadsskiftet april-maj i våras.

Inne i lokalerna är allt sig likt. Så när som på att det nu finns dagsljuslampor i caféet vid entrén. Man har helt enkelt ordnat ett litet ljuscafé där vilket är sympatiskt. Ja och så står det litet lampor över vissa av vilstolarna i spa-rummet med bubbelbadet och termiska badet. Det är härligt och badet funkar fortsatt bättre, är fräschare och mer inbjudande nu efter den tidigare långa ombyggnadsfasen.

De flesta av de andra stammisarna är på plats, ”grabbarna grus” håller ställningarna. Det är personer jag nu i tio års tid har sett på badet då och då. Någon person som tydligen snyltat på badet en längre tid utan att betala har däremot slutligen avvisats. Trist men helt rättvist tycker jag som alltid betalat fullt pris i alla år och är av den uppfattningen att man ska göra rätt för sig.

Och så finns där åter de återkommande pedagogiska diskussionerna med beskäftiga gubbarna eller kaxiga yngre killarna som inte har koll på vett och etikett i bastun. Det dyker förstås fortfarande upp då och då. Alltid lika festligt att lugnt och tydligt få förklara för dem att det finns flera olika bastualternativ att välja på och att det inte är något konstigt med att man öser vatten på stenarna då och då i saunan å ena sidan. Och att det å andra sidan är de som sitter på högsta laven som bestämmer när det är dags att kasta på mer. Inte de som sitter längst ned. Basic sauna groundrules!

”Operation Uranus”, fällan slår igen – Stalingrad 19 november 1942

Posted in Historia with tags , , , , , on 19 november, 2012 by japetus

Tidigt på morgonen den 19 november 1942, för idag 70 år sedan, slår den sovjetiska fällan igen runt Stalingrad och tyska 6:e armén. Vändpunkten i 1900-talets avgörande konflikt har till slut kommit. Tyska Tredje Riket har nått sin största utbredning, men sträckt sig alltför långt med otillräckliga resurser i sin omättliga ambition. Världen har hållit andan inför den titaniska kampen, allt har ännu verkat möjligt för Hitler. En värld vi inte kan föreställa oss har i det längsta varit möjlig, ja den har t o m verkat trolig. Men nu vänder krigslyckan på det avgörande frontavsnittet – östfronten.

Som jag berättat i tidigare bloggar i denna serie om andra världskrigets vändpunkt har Hitler under perioden september, oktober och in i november 1942, mot sin generalstabs vilja, koncentrerat allt större och större förbandsresurser för att erövra staden vid Volgas krök, staden som bar ärkefienden Stalins namn. I mitten av november är drygt 90% av staden i tysk kontroll men det har skett till priset av att flankskyddet både norr och söder om staden blivit väldigt försvagat. Det är nu dåligt utrustade rumänska förband som håller linjen norr och söder om Stalingrad.

Men det gör  ingenting eftersom Hitler vet att Stalins röda armé knappast har några reserver kvar att sätta in. Att tyskt spaningsflyg noterat sovjetiska kraftsamlingar bakom fronten är inget som Hitler vill lyssna på. Han är som besatt av att inta Stalingrad. De tyska förbanden i Stalingrad befinner sig nu därför i ett mycket  utsatt läge, ca 300 000 man allra längst ute på en lång och tunn försörjningslinje. Ett läge som gjort för en omringningsmanöver. Något som inte undgått det sovjetiska överkommandot STAVKA.


General (sedermera marskalk) Georgij Zjukov (1896-1974)

Röda Armén hade därför alltsedan oktober under general Georgij Zjukovs ledning samlat ca 1 miljon man norr och söder om Stalingrad, medan ca 200 000 man bjudit ett förtvivlat motstånd inne i staden och i självuppoffrande försvarsstrider bundit de bästa tyska förbanden. I november har ryssarna nu bara väntat på rätt förhållanden för attacken, dåligt väder, vinterväder med blåst och snö. Den 19 november inleds så ”Operation Uranus”, inringningen av de tyska förbanden i Stalingrad.

Attacken börjar i norr kl 07.20 på morgonen när förbanden i General Vatutins Sydvästfront med skoningslöst överlägsen kraft anfaller general Dumitrescus tredje rumänska armés linjer. En dag senare, den 20 november, kommer motsvarande anfall i söder då enheter ur general Yeremenkos Stalingradfront anfaller general Constantinescus fjärde rumänska armé. Med föråldrad utrustning, framförallt fullkomligt otillräckliga pansarvärnspjäser, kämpar rumänerna överraskande väl och lyckas hålla tillbaka de första anfallsvågorna, men motståndet i norr bryter ihop efter ett dygn. De två ryska kniptängerna kommer från norr och söder och skär sedan snabbt igenom de svaga etappförbanden i 6:e arméns rygg för att mötas sent den 22 november vid Kalatj och fullborda den historiska inringningen.

Här blir också General Friedrich Paulus, 6:e arméns befälhavares, passivitet och tidigare misstag uppenbart. Istället för att spara en pansarreserv som skulle varit redo att slå mot ev genombrott i linjerna har han dragit in alla stridsvagnsförband i själva  Stalingrad och sedan förbrukat större delen av dem i en typ av strid de inte är lämpade för.


De två ryska pansarspjutspetsarna möts vid Kalatj och fullbordar inringningen av Stalingradfickan, 22 november 1942

Stalingradfickan är ett faktum. I den har ryssarna nu mellan floderna Don och Volga fångat Wehrmachts starkaste stridande enhet, den 6:e armén, förstärkt med enheter ur 4:e pansararmén. Det handlar om 20 divisioner ur Wehrmacht, två rumänska divisioner och ett kroatiskt regemente. För detaljer, se denna länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Axis_order_of_battle_at_the_Battle_of_Stalingrad

General Paulus får under 22 november klart för sig hur utsatt hans armés position nu är, att han för ögonblicket är inringad. Det innebär dock inte någon omedelbar katastrof. Liknande situationer har inträffat tidigare på östfronten den första ryska krigsvinterna 1941/1942 och de gångerna har förbanden lyckats slå sig ut efter att ha blivit underhållna från luften av Luftwaffe.


Stalingradfickan med de inneslutna divisionerna i 6:e armén

Men de gångerna har det handlat om förband av kårstorlek, som störst ca en tredjedel av de förband som nu finns i Stalingradfickan. Nu handlar det om fem tyska armékårer med ett antal fristående regementen och bataljoner hörande till 6:e armén. Hursomhelst begär general Paulus handlingsfrihet av Hitler för att ev kunna slå sig ut mot sydväst. Men Hitler förvägrar honom den rätten och beordrar honom att försvara Stalingrad och 6.e arméns ställningar vid Volga. De ska invänta hjälp utifrån och under tiden försörjas från luften. För det har Göring lovat Hitler att Luftwaffe klarar…

The broken lines” dokumentär om Operation Uranus:

Tidigare bloggar i serien om Stalingrad:

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad sommaren 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

Anfallet mot Stalingrad hösten 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/10/18/stalingrad-oktober-1942-infernots-kulmen/

Blyg Magnus Uggla visar ödmjukhet i ”Så mycket bättre”

Posted in musik with tags , , , , , on 18 november, 2012 by japetus

I gårdagskvällens avsnitt av ”Så mycket bättre” var det Magnus Ugglas tur att vara huvudperson. Det var tydligt idag på söndagen då jag i t-banan såg vilken reklamdrive som kommit upp sen i går – reklam för Ugglas kommande krogshow i januari – ”Magnus den Store”. ”Så mycket bättre” har en enorm genomslagskraft så naturligtvis tajmar man kampanjen med Ugglas eget program i TV-serien.

Uggla är ingen artist jag är någon fan av, men det har naturligtvis varit omöjligt att inte höra en del med honom under de senaste dryga 30 åren. Ganska mycket faktiskt när jag tänker efter. Ganska så väldigt mycket. Uggla har på sätt och vis på något sätt ändå varit allestädes närvarande i så många olika sammanhang genom åren. Särskilt på 80-talet. Så känns det.

Den enda Uggla-platta jag verkligen gillat är ”Välkommen till folkhemmet” från 1983 och då handlar det egentligen mest om låten ”Astrologen” som jag tyckte om då och fortfarande tycker är en riktigt vacker låt. I början av sin karriär hade han ju inte börjat med den här ironiska betraktar-stilen som senare blivit hans signum. Här fanns en annan typ av låtar. ”Hand i hand” är ett annat bra exempel från den plattan.


Magnus Uggla (1954- )

Att Magnus Uggla är en ganska så hemlighetsfull, blyg och skygg artist har möjligen framgått genom åren och det intrycket förstärktes i gårdagens tv-program. Liksom Mauro Scocco vill han inte visa upp sitt privatliv och typiskt nog valde han också aktiviteter som inte var några intressen för honom, aktiviteter som inte var ett sätt att lära känna honom. Efterrättspajbakning före lunch och snustillverkning efter lunch. Litet märkligt kanske. Men snustillverkningen var underhållande att se. Särskilt då Sylvia Vrethammars dödsföraktande första (?) kontakt med snus.

Men måltiderna var riktigt trevliga att se och då särskilt att Magnus inte alls var särskilt stöddig och ball vilket han ju annars är känd för att vara. Ja eller det är ju den imagen som följt honom ända sedan 70-talet. Istället berättade han litet mer öppenhjärtligt om sin stora blyghet, att det snarare är det som är förklaringen till hans attityd. Det märktes också under måltiden när hans alster framfördes av kollegorna just hur blyg han är.

Magnus var också väldigt ödmjuk när han berättade om de svårigheter han haft att få skivkontrakt på 70-talet. En allt annat än kaxig story. Berättelsen om hur han blivit pappa vid 26-års ålder, allt för tidigt för honom, kändes också ödmjuk och stark. Samt det smått tragiska erkännandet att han var full varje gång han stod på scen de första åren. Min upplevelse är utan tvivel att Magnus framstod som mer sympatisk efter än före programmet. Samtidigt var det uppenbart smart av honom att tala mest om sådant som låg långt tillbaka i tiden. Det avr inte mycket han sa om sitt liv här och nu. Egentligen ingenting.

Några kommentarer till låtvalen:

Maja Ivarsson – valde att göra ”Sommartid”, en låt som Uggla själv dissade litet tidigare i programmet just innan Maja skulle göra sin påannonsering att det var just den låten hon valt… Inte det roligaste utgångsläget. Det här är uppenbarligen en låt som Magnus själv inte alls gillar. Han var tydlig med det. För min del är det däremot en av de Uggla-låtar jag gillar och jag tyckte förstås det var kul att Maja valt den. För mig är den väldigt stämningsfull och nostalgisk och det speciella med ”Sommartid” är att jag hört den i så många versioner. Ugglas litet svajiga och diffusa originalversion från 1976, Strix Qs rockiga cover från 1978 och så Ugglas egen ”synthremix” från 1981. Det var också uppenbart att Maja hört remixen för hennes version lät väldigt mycket som just den. Här är Majas version: http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2239359

Och här är Ugglas synthremix hon lyssnat in sig på:

Olle Ljungström – hade en jobbig dag och var med litet av och till. Om det enbart berodde på Olles diabetes eller diabetes i kombination med att Darins och Magnus drinkar fick honom ur balans kan man bara spekulera i. Blev litet orolig när jag såg Olle ta för sig av drinkarna. Kanske inte det bästa för en person med diabetes och en historia av alkoholproblem. Hur det nu än var med den saken återuppstod han till aftonens middag och gjorde en cool version av gamla ”Johnny the Rocker” som Uggla kom sist med i Melodifestivalen 1979. Olle fick på sig ett par solbrillor, lutade sig litet bakåt och gjorde en lugn vemodig version, betydligt bättre än originalet. Något som kändes väldigt fint att förstå var också Olles och Magnus kontakt som här uppstått efter alla år de bara sett varann då och då med resultat av bästa fördomar kring varandras kaxiga attityd. Båda hade fel.
Olles version: http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2239363

Darin Zanyar – hade den goda smaken att välja just min gamla Uggla-favorit, ”Astrologen”.  Och han gjorde en egen version av den, ingen blåkopia på originalet. De übermäktigt melodiösa stråkarna, ja hela symfoniorkestern, jag tyckte så mycket om hade han plockat bort och istället gjort refrängen mer stilla med bara piano. Det var en snygg och mindre pompös version, en egen typiskt darinskt trånande version han har all heder av. Om han i sin version när man får höra den i sin helhet på den kommande skivan gör den ironiska andra versen med det sorgliga slutet återstår att se…
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2239364

Men allra sista ordet den här gången får, som sig bör, Magnus själv med originalaversionen av Astrologen från 1983:

Tidigare bloggar om årets upplaga av ”Så mycket bättre”:

Pugh Rogefeldts dag:
https://japetus.wordpress.com/2012/10/28/sa-mycket-battre-2012-ett-spretigt-gang-dar-pugh-borjar-i-fokus/

Olle Ljungströms dag:
https://japetus.wordpress.com/2012/11/03/olle-ljungstrom-fortsatt-icke-pk-men-helt-sig-sjalv-i-sa-mycket-battre/

En helt vanlig dag, den 16 343:e

Posted in Vardagligt with tags , , on 13 november, 2012 by japetus

Idag den 13 november 2012 är den 16 343:e dagen i mitt liv, en mycket typisk dag i ”novembertunneln”.

Jag  vaknade strax efter 05.00 efter mindre än 6 timmars sömn. Jag både kom och gick hemifrån i mörker, jobbade drygt 10 timmar, tillbringade bortåt 1 ½ timme på Centralbadet på kvällen. Nytta och nöje. En belöning.

En väldigt typisk dag för mig vid den här tiden på året.

Alla dessa anonyma dagar. Alla dessa dagar som kommer och går. Och nu vet jag så väl att det är livet…


Vägskäl – jag vill va där moralen är som högst
Vägskäl  – men mitt rykte följer mina spar.

Vägskäl – jag har glömt allt som sagts.
Vägskäl – jag tog en annan väg.

Bara en helt vanlig dag,
Vem minns en helt vanlig dag?
Inga spår, bara en doft.
Vem minns en helt vanlig dag?

Vägskäl – verkar som tiden har gått…

Reeperbahn: ”En helt vanlig dag” från LPn ”Peep Show”, 1983

Detta är mina fakta denna kväll:
You are 44 years old.
You are 537 months old.
You are 2,335 weeks old.
You are 16,343 days old.
You are 392,246 hours old.
You are 23,534,805 minutes old.
You are 1,412,088,329 seconds old.

Olle Ljungström fortsatt icke pk men helt sig själv i ”Så mycket bättre”

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 3 november, 2012 by japetus

Så blev det då äntligen Olle Ljungströms tur att få ha sin dag i ”Så mycket bättre” på TV4. Jag har länge sett fram mot detta. Började nog hoppas redan när det stod klart att det skulle bli en andra säsong av programmet, tänkte att det vore väl väldigt trevligt om han kunde förmås ställa upp. Om han orkade, om det skulle kännas rätt.

Och efter att ha sett det andra avsnittet i denna tredje säsong, Olles avsnitt, tror jag inte att han ångrar sig. Det var riktigt bra. Berörande och personligt. Med några riktigt bra och varierade nya tolkningar av hans låtar. Framförallt gjorde det mig väldigt varm i hjärtat att se Olle så glad, att han verkligen uppskattade det han fick höra live.


Olle Ljungström 2012. Foto: Linus Hallsénius/TV4

Det är och har alltid varit befriande att Olle Ljungström fortsatt är så väldigt mycket sig själv, så väldigt litet pk och så oförutsägbart egen på sitt eget intelligentsköra välformulerade sätt. Jag är därför inte förvånad över att programmet blev så intressant som det blev.

Så alldeles väldigt typiskt att Olle väljer pistolskytte som en av sina två aktiveter och gör uttalanden om USA och amerikaner som faller långt utanför ramarna. Kanske lika typiskt som att Olle för 10 år sedan följde med Pål Hollender till Afghanistan på en fullkomligt livsfarlig dokumentärfilmsresa, hotades upprepade gånger, fick se människor sprängas i luften och själv var nära döden. Han var nu öppen med att han faktiskt i valet att göra eller inte göra denna resa tänkte tanken att det kanske inte gjorde så mycket om han strök med själv på kuppen.

Jag har skrivit det tidigare själv, det att Olles omdöme inte verkar vara kalibrerat för att på ett säkert sätt föra honom genom livet. Snarare tvärtom. Och han är inte pk. Och det var ju inte heller Reeperbahn på sin tid, till skillnad från Ebba Grön vilket Olle också påpekade. Så att Olle nu valde pistolskytte förvånar mig inte ett dugg. Naturligtvis var det inte alla som gillade det förstås, för så ska det ju vara. Inte riktigt rumsrent att gilla skytte. Men jag gillar fortsatt Olle för att han så högaktningsfullt skiter i det politiskt korrekta. Sen verkade det ju ändå som att skyttet uppskattades av flera av de andra artisterna. Bl a efteråt av Darin och förstås av Magnus Uggla som ställde sig rakt upp och ned och sköt en tia direkt med sin revolver. Lika överraskande som imponerande.

Uggla tog också på sig rollen som intervjuare vid lunchen när artisterna satte sig ned för att äta tillsammans. Det var Magnus Uggla som ställde frågor gång på gång om Olles liv och leverne och det var en roll som Magnus funkade bra i. De träffades ju redan för 30 år sedan i samband med inspelningen av Staffan Hildebrands film ”G” där ju Reeperbahn gjorde sin så omtalade roll som ”Nürnberg 47”. En roll som tyvärr haft en del gemensamt med det liv Olle sedan levt. Han fick nu nämligen tillfälle att prata om sin alkoholism och sina drogproblem. Ett liv han mer eller mindre själv aktivt sökt sig till om man får tro hans starka uttalanden om sin uppväxt.


Olle lyssnar och njuter…

Och så låtarna då som artisterna valde att göra. Jo jag tyckte överlag att de var bra. Att de nästan alla tillförde något nytt utifrån respektive artists stil och genre, vilket ju är själva programidén.

Pugh Rogefeldt gjorde sin version av låten ”Överallt” från plattan ”Tack” 1995. Men det kändes nästan inte som om det var hans version. Den låg litet för nära originalet, men var inte dålig för det. Ungefär som Olles version av ”Dinga Linga Lena” förra veckan som också var litet för nära Pughs originalversion. Litet förvånad att Pugh gjorde nåt som var så mycket pop. Trodde Pugh skulle göra en rockigare Olle-låt. Men icke.

Miss Li lyckades åter att på sitt egensinniga sätt göra ännu en bra cover. Hon hade valt ”Nåt för dom som väntar” från ”Det stora kalaset” 1998. Det blev kreativt snyggt och funkade bra med typiskt excentriskt Miss Li-stuk då hon sjöng delar av versen i megafon. Olle var uppenbart nöjd och gillade det han hörde. Det kan jag förstå. Det här är ju en av många Olle-låtar med mycket stark melodi och en riktigt personlig och bra text. Miss Li var rätt person att göra låten.
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2235532

Sylvia Vrethammar hade valt ”Du sköna värld” från samlingsplattan ”Bäst” 2001 och hon framförde låten finstämt med stor värme. Sylvia är fortsatt empatisk och jag tycker åter hon valt en bra låt jag kunde ha förväntat mig att hon skulle ha valt. Fast det finns ju så många vackra balladlåtar som förekommer på Olles skivor som kunde ha passat henne. Eller så skulle hon kanske överraska med att välja nåt rockigare. Vi får se längre fram i serien. Hon fortsätter vara en värdig old-school primadonna och drar sig undan när det smäller och blir för intensivt.

Maja Ivarsson gjorde ”Norrländska präriens gudinna”, också den från tidigare nämnda plattan ”Tack”, 1995. Här gjorde hon ett avsteg från den rockiga energi och kraftiga ös som brukar vara hennes signum. Nej det här var gjort med mer känsla och finess. Trevligt att hon nyanserar sig och varierar sig. Och kul att höra låten på skånska. Det här gjorde Maja så bra så Olle önskade att hon skulle göra den på slutet också. Det var ju en version han kunde sjunga med i tyckte han. Och det förstår jag.

Magnus Uggla gjorde något helt fantastiskt och oväntat av mollstämda ”Jag och min far” från ”Det stora kalaset” 1998. Alla grät, ja eller nästan alla tror jag. Och inte utan anledning. Olle var helt stum efteråt. Det var så bra. Så oväntat bra. Ingen hade nog väntat sig att Uggla skulle göra nåt så uttrycksfullt, gripande och vackert. På sitt sätt. Så här bra har jag inte hört Uggla sen de mer finstämda låtarna på ”Välkommen till folkhemmet” från 1983. Kul också att ev gamla stridsyxor herrarna emellan nu definitivt grävts ned. Det här var riktigt starkt och personligt bra av Magnus Uggla. Han gjorde sin egen tolkning till sin egen far och det framkom att han inte vågat följa sin far ända till slutet. Det var mycket starkt, utlämnande och modigt. Bra på ett sätt jag inte trodde Uggla kunde vara bra. Rätt åt mig att jag hade fel! Grattis Magnus!
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2236060

Darin. Ja Darin gjorde det jag hoppades han skulle göra, en riktig dansversion av någon av Olles många catchiga låtar. Han berättade att han hört en låt som hans syster spelade som han gillade. Det visade sig vara Olles ”En apa som liknar dig” från plattan med samma namn 2001. Passade ju alldeles väldigt bra. Han dundrade på rejält och fick både Pugh och Sylvia V att ställa sig upp och dansa. Det här skulle ju kunna bli en hit som verkligen för ut Olles musik till nya lyssnargrupper. Jag hoppas det. Det vore ju riktigt skoj. Det är trevligt att Darin är med så det kommer såna versioner som verkligen sticker ut.

Och kul att Olle naturligtvis åter fick till det med en sista finurlig kommentar kring Darins nya karriär sjungandes på svenska. ”Durin” borde han då kalla sig, med en (omedveten?) blinkning till JRR Tolkiens sagovärld. Darin sjunger naturligtvis alldeles utmärkt bra på svenska också.

http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2235547
Darin på svenska i sin dansanta version av ”En apa som liknar dig


Hela gänget samlat framför kameran på Gotland när det begav sig i somras

SvD gjorde ett litet reportage inför detta avsnitt, lämpligt nog kallat ”Så mycket känslosammare”:
http://www.svd.se/kultur/sa-mycket-kanslosammare_7636830.svd

Jag har skrivit väldigt mycket om Olle Ljungström och Reeperbahn genom åren. Det här är det jag själv tycker är viktigast:
Om Reeperbahn, del 1:
https://japetus.wordpress.com/2007/10/26/ni-roar-mig-reeperbahn-aterutger-rubbet/

Om Reeperbahn, del 2 och början på Olles solokarriär:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/

En recension av Jacob Frösséns intressanta dokumentärfilm om Olle:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/07/filmen-om-olle-ljungstrom-en-recension/