Luftbron till evigheten – Stalingrad 24 november 1942

Dagens datum för oss med ett hopp tillbaka till den 70-åriga historiska tråden och ett katastrofalt beslut, ett riktigt skolboksexempel på dåligt ledarskap, enfald och frånvaro av, såväl som överraskande närvaro av, integritet. Ett katastrofalt beslut som i slutänden ändå skulle föra något gott med sig för världen, men till priset av vansinnigt meningslöst mänskligt lidande…

Ett par dygn efter att inringningen vid Stalingrad är ett faktum tvingar Hitler igenom ett mycket ogenomtänkt beslut och ger utifrån det en cynisk order som ska få katastrofala följder. Den 24 november 1942 ger Hitler dels order om att sjätte arméns 290 000 soldater ska hålla sina ställningar vid Volga och invänta undsättande förband, dels att de tills inringningen är bruten ska försörjas från luften genom historiens största luftbro. Att inbrytningen ska ledas av den bäste strategen i tyska armén, fältmarskalken von Manstein, tänder extra förhoppningar, men hur lång tid ska de inneslutna behöva vänta och hur många ton förnödenheter kan Luftwaffe flyga in per dag?

Generalöverste Paulus och ledningen för de inringade förbanden i 6:e armén har omedelbart begärt handlingsfrihet, i praktiken möjligheten att slå sig ut ur inringningen mot sydväst, men Hitler som investerat en enorm prestige kring kampen om Stalingrad och senast för någon vecka sedan hållit tal om att han aldrig ska lämna staden vid Volga kan inte under några omständigheter tänka sig detta.

Den modige nytillträdde generalstabschefen Kurt Zeitzler protesterar och argumenterar för omedelbar utbrytning, men Hitler vill nu bara lyssna till de rådgivare som ger honom argument till att stanna vid Volga. Olyckligtvis råkar Luftwaffes stabschef Hans Jeschonnek i det första skedet då inringningen blivit känd ge ett överoptimistiskt svar om rimligheten/möjligheten för tyska Luftwaffe att försörja de inringade förbanden från luften. Jeschonnek är en ärlig man som efter ett par dagar förstår att hans snabba huvudräkning byggt på felaktiga premisser och en ren missuppfattning kring lastbehållarnas kapacitet. Han erkänner detta för sin chef Göring. Men Göring har redan lovat Hitler att hans Luftwaffe klarar saken. Göring har tappat mycket av Hitlers förtroende under de senaste två åren och ser luftbron som en chans att revanschera sig.


Luftwaffes stabschef Hans Jeschonnek i samspråk med sin omöjlige chef Göring

När Zeitzler helt oväntat och mot alla odds står på sig mot både Hitler och Göring och ifrågasätter Görings stabs beräkningar blir det ett praktgräl, men Göring drar det kortaste strået och är svarslös. Han överbevisas av Zeitzler som har koll på logistiken kring hur mycket förnödenheter 290 000 man behöver per dag, hur många transportplan man har tillgång till och hur mycket varje plan kan lasta. Zeitzler har rätt och han vet det. Det finns inte resurser att vid denna tid på året, under dessa tuffa flygförutsättningar försörja ett så stort förband från luften. Men Hitler går emellan i konflikten och väljer att mot bättre vetande lita till önsketänkande och sin gamle kumpan riksmarskalken Göring.


Tre av huvudpersonerna i Stalinggraddramat, från vänster till höger: fältmarskalk von Manstein, Hitler och generalstabschefen Zeitzler

Senare forskning har dock visat att Göring faktiskt visste att det logiskt sett inte skulle gå, men att han inte hade integriteten att vara ärlig i det avgörande ögonblicket när det stora praktgrälet i tyska högkvarteret i Rastenburg äger rum natten mellan 23 och 24 november. Hitlers egen stab OKW består av den helt osjälvständige Wilhelm Keitel och den något mer självständige Alfred Jodl. Ingen av dem har ryggrad nog att stödja den ensamme Zeitzler i grälet om detta beslut.

De ansvariga för detta historiskt avgörande felaktiga beslut brukar sägas vara Hitler, Göring och Jeschonnek. Hitler hade vid det här laget förlorat mycket av tidigare förmåga till mer rationellt beslutsfattande och litade nu alltmer till önsketänkande och sina idéer om viljans förmåga att skapa underverk. Göring var svag, oärlig och hade börjat förlora sig i sitt tilltagande drogmissbruk och verklighetsflykt och förmådde inte leva upp till sitt ansvar, vilket han i alla fall tidigare varit bättre på eftersom han i grund och botten faktiskt var en väldigt intelligent och kraftfull person. Till råga på allt släppte han omedelbart allt ansvar för planeringen av luftbron då beslutet var fattat och reste i stället till Paris i sitt specialtåg för att handla konst och äta god mat…

Den stackars Jeschonnek som insett sitt inledande felaktiga svar och var alltför skärpt för att kunna förbli oförstående inför de möjliga konsekvenserna försökte nu verkligen rätta till det hela, men utan resultat. Chefen Göring var oanträffbar och högste chefen Hitler ville inte lyssna på honom. Övriga inblandade högre Luftwaffe-officerare, flygmarskalken von Richthofen som var chef över allt tyskt flyg på sydfronten, hans underlydande flyggeneralen Martin Fiebig med ansvar för Stalingrad-avsnittet samt generalmajoren Wolfgang Pickert som fanns på plats i Stalingrad-fickan, kunde alla tre konstatera att det här beslutet inte bara var orimligt utan faktiskt omöjligt. De protesterade högljutt uppåt i befälskedjan, men med Tredje Rikets beslutsförhållanden i högsta ledningen var det omöjligt att göra något åt saken…

Alltså, den 24 november 1942 hänger en kvarts miljon mans överlevnad på ett omöjligt flyguppdrag i kombination med ett näst intill omöjligt uppdrag att slå sig igenom de ryska linjerna och öppna en korridor till de inneslutna. Hursomhelst, luftbron startas direkt. Redan den 24 november sker också premiärflygningen då luftbron till Stalingrad öppnar, denna livsfarliga rutt på ca 300 km mellan de ukrainska flygfälten Tatzinskaya och Morozovskaya väster om Don och den stora staden vid Volga. Berättelsen om luftbron till Stalingrad vintern 1942/43 är ett fascinerande stycke flyghistoria som överträffar det mesta…


Några klipp med intryck från Stalingradkitteln  årsskiftet 1942/43


Luftbrons arbetshäst, Junkers 52 transportplan på Pitomniks snöiga flygfält, Stalingrad vintern 1942/43

Generalstabschefen Zeitzlers frustration och integritet tar sig bland annat uttryck i att han omedelbart själv ställer sig på samma kost och rationer som de inringade i Stalingrad. Han är en småvuxen och rundnätt liten herre, men går på två veckor ned dryga 12 kilo i vikt vilket naturligtvis noteras vid lägesgenomgångarna…

Tidigare bloggar i serien om Stalingrad:

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget: https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad sommaren 1942: https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

Anfallet mot Stalingrad hösten 1942: https://japetus.wordpress.com/2012/10/18/stalingrad-oktober-1942-infernots-kulmen/

Fällan slår igen, 19 november 1942: https://japetus.wordpress.com/2012/11/19/operation-uranus-fallan-slar-igen-stalingrad-19-november-1942/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: