Arkiv för december, 2012

Dags att runda av år 2012

Posted in Natur och årstider with tags , , on 31 december, 2012 by japetus

Det drar ihop sig till ett nytt år…

Vi har haft en dag med en varm blöt temperatur runt behagliga 4 plusgrader i Stockholm idag. Lika varmt och skönt som 2 juni i somras då Stockholm Maraton gick av stapeln.

Jag hoppas på hyfsat klart väder ikväll så man ser något av Stockholm. Det här blir en av de nyårsaftnar jag firar hemmavid.

WordPress har som vanligt skickat ut ett mejl med information om året med bloggen. Jag publicerar nu den här Och jag kan glädjas åt ett nytt rekord – ca 100 000 sidvisningar under 2012 är åtminstone 15 000 fler än förra året. Det är kul!

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

19,000 people fit into the new Barclays Center to see Jay-Z perform. This blog was viewed about 100 000 times in 2012. If it were a concert at the Barclays Center, it would take about 5 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Annonser

Vintersolståndet 2012 – ljuset vänder åter

Posted in Natur och årstider with tags , , , , , on 21 december, 2012 by japetus

Som läsare av denna blogg väl vet följer jag noggrant jordens årliga resa runt solen och hur vi årligen passerar de fyra checkpunkterna: vintersolstånd, vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning. Det är Jordens egen rytm och andetag.

Just idag, detta Vintersolstånd 2012 har vi dessutom den extra spännande omständigheten att Jorden möjligen kommer att gå under. Detta för att mayafolkets kalender enligt en av flera tolkningar slutar idag. Låt oss se hur det går för oss alla idag? Jag lovar återkomma här i bloggen om jag överlevt…

Vintersolstånd
Vintersolstånd i Norden – årets kortaste dag, officiellt vinterns första dag och den dag då solen når som lägst på himlen

Oberoende av dessa undergångsrykten är detta helt säkert en speciell dag. För kl 12.12 svensk tid händer det igen, vi har vintersolståndet, årets mörkaste dag men också den tidpunkt då det hela vänder mot ljusare och ljusare dagar för oss i Sverige på norra halvklotet. Denna ljusets och mörkrets balanspunkt inträffar exakt kl 12.12 idag och det är den exakta tidpunkt då solen orkar som lägst upp på vår vinterhimmel. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, men har i o m denna passage åter börjat resan mot det ljusa.

winter_solstice_pivato
Klicka för större bild – Fotografiet är taget ut över Tyrrenska havet, Medelhavskusten vid Santa Severa alldeles nära Rom i samband med Vinterstolståndet 2005. Fotot visar solens bana på himlen i 43 steg från gryning till skymning.

I min första blogg på detta tema hade jag en mer astronomiskt tydlig bild av vad vintersolståndet är:
https://japetus.wordpress.com/2008/12/21/vintersolstandet-antligen-vander-det/

För hundra år sedan i Göteborg

Posted in Film, Historia with tags , , , on 20 december, 2012 by japetus

Den första svenska filmupptagningen hade gjorts år 1897 då fotografen Ernest Florman med rörliga bilder förevigade det historiska ögonblicket då kung Chulalongkorn av Siam (Thailand) steg iland vid Logårdstrappan och välkomnades till Sverige av kung Oscar II vid Kungliga Slottet i Stockholm.

Filmer från dessa filmhistoriens tidiga dagar brukar inte vara av någon vidare kvalitet. Nej tyvärr brukar det vara ganska så sprakigt och urblekt. Men nu för ett par dagar sedan fick jag se något helt annat.

I Göteborg någon gång under sommarhalvåret 1913 hände det sig att en okänd svensk fotograf ställde upp sin kamera alldeles nära Feskekörka och bara filmade det lokala folklivet, just de människor som råkade passera just då. En mycket ovanlig händelse vid denna tid. Det är alltså ganska så precis 100 år sedan denna film gjordes. Jag blev imponerad och fascinerad av vad jag såg för det är verkligen ett stycke ovanligt välbevarad hundraårig historia.

Göteborg 1913

Klicka på den här länken så kan du se filmen: Gothenburg 1913

Det är ett fascinerade knivskarpt litet stycke historia. Det är trevligt att se alla människor som skyndar förbi. En del förvånade ansikten inför vad som troligen var en av de allra första filmkameror de någonsin sett. Ja om inte den allra första. Många är förstås också nyfikna, särskilt barnen. En man verkar inte gilla att bli filmad (vid 0:58) och räcker ut tungan eller möjligen att han visar löständerna. Min favorit är annars den äldre gentlemannen (vid 1:28) som hälsar på fotografen, lyfter på hatten och gör en liten förfinad gest.

Det är också härligt att se hur välklädda alla människor ser ut med våra mått mätt, att t ex alla bär huvudbonad. Det var vardagsklädsel för dem, men för oss ser det ut som om alla är ganska högtidligt och elegant klädda.

Operation Linebacker II: julbombningarna av Hanoi 18 – 29 december 1972

Posted in Flyg, Historia with tags , , , , , , on 18 december, 2012 by japetus

”The bastards have never been bombed like they’re going to be bombed this time!”

President Richard Nixon var nu inte bara rasande utan även säker på sin sak, han skulle inte göra om sin föregångare LBJs misstag från de tidigare flygkampanjerna ”Rolling thunder” över Vietnam 1965-1968. Den amerikanska militären var också nöjd för nu skulle man få bomba Nordvietnam utan förklenande restriktioner. Nu skulle man alltså äntligen kunna knäcka den bedrägliga kommunistiska fienden militärt och tvinga honom tillbaka till förhandlingsbordet för att skriva på ett fredsavtal.

nixon strikes back 1972
Hösten 1972 – President Nixon tappar tålamodet och beslutar sig för att slå tillbaka kraftfullt mot Nordvietnam för att tvinga fram en fred

Resultatet blev det som kom att kallas ”Operation Linebacker II” – mer känd som julbombningarna av Hanoi –  en elva dagar lång intensiv flygbombningskampanj mot Nordvietnam som ägde rum för nu precis 40 år sedan. Det här var bombningar som väckte starka reaktioner i omvärlden och då inte minst från Sveriges statsminister Olof Palme som gjorde sitt starkaste kritiska och internationellt sett mest uppmärksammade uttalande då han jämförde bombningarna med Nazitysklands och Sovjets massmord under andra världskriget.

Under 1972 hade fredsförhandlingar mellan USAs Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho pågått i Paris. Parallellt med förhandlingarna pressade båda parter på i konflikten som hela tiden pågick parallellt. Nordvietnameserna förde fram mer och mer vapen, utrustning och soldater längs Ho Chi Minh-leden för att öka trycket på Sydvietnam medan USA, som företräddes av presidentens säkerhetsrådgivare (sedermera utrikesministern) Henry Kissinger, kunde ta till hotet om flygbombningar vilket man också gjorde under detta år.

Dessa bombningar gick under namnet ”Linebacker” (uppkallad efter en flexibelt defensiv position inom amerikansk fotboll) och inleddes i maj 1972 som ett svar på Nordvietnams påskoffensiv in i Sydvietnam. Kriget hade i det här skedet övergått från att vara det gerillakrig vi normalt sett förknippar Vietnamkriget med till att bli ett mer konventionellt krig där Nordvietnam inlett en storskalig markoffensiv mot Sydvietnam. Det var en typ av krigföring som USA hade lättare att möta och det gjorde man alltså genom Linebacker. Dessa räder var avsedda för att bromsa och hindra den nordvietnamesiska invasionen genom att förstöra drivmedelsdepåer, elkraftverk och större broar.

Linebacker har gått till flygkrigshistorien som det första tillfället då precisionsstyrda laserriktade och tv-styrda bomber användes. Det gjorde att amerikanerna kunde använda ett mindre antal attackflygplan som på ett längre och säkrare avstånd kunde släppa bomberna eller avfyra robotarna med lägre förluster som följd. I slutet av juni 1972 hade också arméns och flottans flygvapen förstört inte mindre än 400 broar i Nordvietnam, bl a  Paul Doumer-bron i Hanoi som hade bombats upprepade gånger tidigare under kriget utan resultat.

I oktober 1972 trodde Kissinger att fredsförhandlingarna var avslutade; han hade fått fram ett hemligt fredsavtal, och Nixon blåste därför av bomboffensiven. Men när Sydvietnams president Thieu fick se avtalet var han inte nöjd och hade många krav på korrigeringar. Nordvietnams svar på detta var att publicera och offentliggöra detaljer i avtalet och förhala processen. Detta retade upp Nixon som upplevde att nordvietnameserna försökte genera honom och tvinga honom tillbaka till förhandlingsbordet. President Nixon ville nu bara vänta på valutgången på hemmaplan innan han agerade. När det stod klart att Nixon vunnit en överväldigande seger i november 1972 kunde han öka trycket i ”förhandlingen”.

Nixon och Kissinger
President Richard Nixon och säkerhetsrådgivaren (senare utrikesministern) Henry Kissinger ombord på Air Force One, tidigt 70-tal

Tyvärr lyckades man inte i förhandlingarna som definitivt bröt samman 13 december 1972 då president Nixon fick höra att Henry Kissinger lämnat förhandlingsbordet i Paris. En rasande Nixon beordrade då omedelbart att bombningarna skulle återupptas, nu med än större kraft än tidigare och nu även riktade mot militära mål i huvudstaden Hanoi samt den viktigaste hamnstaden Haifong. Nu skulle USA tvinga Nordvietnam till fred. Linebacker II skulle knäcka Nordvietnam.

urban-life-bomb-shelters-everywhere-Hanoi
Hanoi var fullt av primitiva men tillräckligt effektiva enmans-skyddsrum som såg ut som små brunnar med eget brunnslock att skydda sig i

Flygoffensiven började 18 december, varade i elva dagar och var den mest intensiva fasen av flygkriget över Vietnam. Taktiskt attackflyg flög mer än 1 000 uppdrag och de strategiska B-52:orna gjorde 741 räder mot mål i hjärtat av Hanoi och Haifong. Nordvietnameserna slog tillbaka med allt de hade i form av luftvärn – och det var inte litet efter allt stöd de fått från Sovjet och Kina. 27 amerikanska plan sköts ned, varav 15 stycken B-52:or, men mot slutet av kampanjen hade nordvietnameserna gjort slut på alla sina sovjetiska SA-2 luftvärnsmissiler och de amerikanska B-52:orna kunde sedan ohotade operera över målområdena.

SA-2 surface to air missile SAM
Nordvietnamesiska luftvärnssoldater framför sin sovjetiska SA-2 missilramp (klicka för större bild)

Ryggraden i Linebacker var de jättelika amerikanska strategiska B-52 Stratofortress bombplanen som ännu finns kvar i USAs vapenarsenal och nu hunnit fylla 50 år. B-52 blev, tillsammans med helikoptrarna , den kanske mest kända/ökända symbolen för USAs krig i Vietnam. B-52 var också ett vapen med dittills oöverträffad och närmast obegripligt destruktiv potential. En B-52 med 6 mans besättning kunde medföra en bomblast på 30 ton, att jämföra med andra världskrigets största bombplan som kunde lasta  ca 5 – 8 ton.  De flög tre och tre i plogformering, s k ”celler”, för att maximera störningseffekten av de elektroniska motmedlen, uppkallade efter färger, ex ”yellow 1”, ”yellow 2” och ”yellow 3”. När de tre planen samtidigt fällde sina bomber kunde de på 30 sekunder ödelägga ett målområde på 1 600 x 800 meter, en s k bombmatta.


Linebacker II, en amerikansk B-52D från Andersen-basen på Guam över Hanoi, december 1972

De totalt 207 B-52 bombplanen var stationerade på två olika baser, dels de 54 B-52:orna på U-Tapao-basen i Thailand, dels de 153 B-52:orna på Andersen-basen på stillahavsön Guam i ögruppen Marianerna. De bombplansbesättningar som var baserade på Guam hade långa och ofta monotona uppdrag eftersom de hade en inflygningsrutt på 4 000 km till målområdet, inte sällan 10-12 timmar i luften. Människorna som befann sig i målområdet hörde å sin sida inte ens planen som flög in så högt på över 10 000 meters höjd. Det var en väldigt anonym form av krigföring, ett opersonligt distanserat dödande.


B-52 baserad på Andersen, Guam dec 1972 (klicka för större bild).

Men ibland hände det saker. Oftast att bombplanet fick en SA-2 missil efter sig som man antingen lyckades eller misslyckades skaka av sig. Men vid ovanligare tillfällen fick de fientligt jaktflyg efter sig. För under dessa oftast sterila, monotona och händelseösa bombräder gjordes även den sista manuella nedskjutningen av en akterskytt, B-52:orna hade nämligen sådana. Besättningen på ”Diamond Lil,” en B-52D från U-Tapao fick uppleva något extra dramatiskt på julafton 1972. De skulle bomba en nordvietnamesisk rangerbangård i Thai Nguyen som en del av Operation Linebacker II.

mig-21_sao_do
Nordvietnams bästa jaktplan i december 1972, sovjetiska MiG-21MF stationerad på Sao Dao-basen  (klicka för större bild)

Akterskytten upptäckte något så ovanligt som ett fientligt flygplan i position klockan 08.30 och fienden kom allt närmare. Det visade sig vara en nordvietnamesisk MiG-21 som med överlägsen hastighet närmade sig den hälften så snabba ”Diamond Lil”. Akterskytten Airman 1st Class Albert Moore, varnade den övriga besättningen och bad om undanmanövrar samt motmedel. Det hjälpte inte. Mig-21:an kom bara närmare och stabiliserade sig på ca 3 500 meters avstånd i läge klockan 06.30. Nu skulle det smälla närsomhelst. Ett mycket stressande läge för B-52 besättningen.

Men när jaktplanet kom ytterligare något närmare och var på knappa 2 000 meters håll öppnade Moore eld med sina fyra 50 caliber Brownings, samma bestyckning som de gamla Flygande Fästningarna från andra världskriget. Moore sköt tre eldskurar på totalt 800 skott och förstod, nästan till sin förvåning, att han verkligen hade träffat. Det var liksom ingen längre som förväntade sig att det skulle gå att skjuta ned ett jetjaktplan med kulsprutor. Men Mig-21:an hade fattat eld och kom aldrig närmare ”Diamond Lil” än 1 000 meter. En annan av besättningsmännen kunde se det fientliga jaktplanet brinna, explodera och falla mot marken långt under dem.

mig2 1v b52
Dramatik i lufthavet 12 000 meter över Hanoi, december 1972

Moores nedskjutning som akterskytt är en av endast två bekräftade sådana under hela vietnamkriget och var den sista officiellt bekräftade nedskjutningen i världshistorien gjord av en akterskytt beväpnad med kulsprutor.


B-52:ans akterskytt med sina fyra 50 cal Brownings

B-52 crew positions
De 6 besättningsmännens positioner i nosen på B-52 (klicka för större bild och läsbar text)


B-52 startar från Andersen-basen på Guam, dec 1972 (klicka för större bild)


Dokumentärfilm som beskriver B-52 och visar hur planen klargörs för uppdrag i Vietnam samt bilder från bombräderna

Linebacker II innebar att 15 237 ton bomber fälldes över 18 industriella och 14 militära mål och det hela landade, åtminstone på kort sikt, i en militär förlust för Nordvietnam som fått sin infrastruktur sönderbombad och förlorat 80% av sin elproduktion. Den innebar bl a även att den firade ledaren general Vo Nguyen Giap förlorade sin position som Nordvietnams chefsstrateg.  Så många som 1 624 civila kan tragiskt nog också ha dödats av flygräderna. Detta innebar att USA fördömdes hårt internationellt och allra hårdast i sin kritik var den modige statsminister Palme i lilla Sverige.  Men bombanfallen innebar också att förhandlingarna fortsatte.


Filmbilder som visar B-52:or samt nordvietnamesiskt missilförsvar i aktion i samband med Linebacker II

Förhandlingarna mellan USA och Nordvietnam återupptogs i januari 1973 och slutade med fredsavtalet i Paris den 27 januari 1973. USAs krig i Vietnam var i o m detta formellt avslutat och det innebar att all amerikansk trupp skulle tas hem samt att alla amerikanska krigsfångar skulle frisläppas av Nordvietnam. Fredsavtalet som gav förhandlarna Kissinger och Le Duc Tho Nobels fredspris 1973 (som Tho vägrade ta emot) staterade också att båda sidor skulle sträva efter att finna en politisk lösning på konflikten, som ju på intet sätt var slut i o m att USA drog sig ur.

_LeDucTho_Kissinger
Le Duc Tho (1911-1990) skakar hand med Henry Kissinger (1923- )

Tyvärr skulle det dock inte bli någon politisk lösning på vietnamkriget. Sydvietnam stod nu ensamt mot det militärt starkare och mer hårdföra Nordvietnam som fortfarande var uppbackat av Kina och Sovjetunionen, men freden garanterades av att Nordvietnam visste att de kunde förväntas sig fler amerikanska bombräder om de åter gick till anfall.

Men i december 1974 kom så dödsstöten för Sydvietnam då USAs kongress beslutade att USA inte på något sätt längre kunde understödja Sydvietnam militärt, inte heller från luften. Genast bröt då Nordvietnam freden och anföll Sydvietnam. De sydvietnamesiska förbanden höll inte samma klass som de nordvietnamesiska och klarade sig inte utan det amerikanska understödet. Våren 1975 ryckte de anfallande förbanden allt längre och längre söderut med större lätthet än de kommunistiska ledarna kunnat tro. Den 30 april 1975 föll så till slut Saigon under stor dramatik och med det var vietnamkriget slut.

Efter 30 år av krig hade Ho Chi Minhs vision av ett förenat kommunistiskt Vietnam blivit verklighet.

Men kunde USA ha vunnit kriget från luften? Ordföranden i den amerikanska försvarsledningen Joint Chiefs of Staff, general Maxwell Taylor hade ett bra svar på den frågan:

“No! We  didn’t know our ally. Secondly, we knew even less about the enemy. And the last,  most inexcusable of our mistakes, was not knowing our own people…”

The Hobbit: en oväntad resa – min uppfattning

Posted in Film with tags , , , , , , , on 16 december, 2012 by japetus

Så har jag sett den omtalade filmen… Efter allt tveksamt jag hört om ”The Hobbit” tyckte jag att det kändes extra intressant att äntligen få se den själv och bedöma.

Och… Jag tyckte verkligen om den. Ska jag ge ett betyg direkt här och nu så blir det 4 av 5 möjliga. Mer än godkänd med andra ord. Filmen är stämningsfull, spännande, mysig, vacker och rolig om vartannat. En riktigt bra äventyrsfilm.

Kanske beror det på att jag såg den i 2D med normal ”framerate” och inte ens behövde må illa? Kanske beror det på att jag gillar fantasy i allmänhet och Tolkien i synnerhet?

Eller så kanske det helt enkelt beror på att det är en nog så välgjord film med en nog så spännande story satt i en nog så fascinerande och suggestiv fantasivärld? Det är vad jag tror.

Hobbit landscape
Ett av de makalöst vackra naturscenerier filmen bjuder tittarna på (klicka för större bild)

Att Peter Jackson tar sig vissa friheter med historien och, liksom i filmerna om Ring-trilogin, adderar och vässar några av scenerna och gör dem än mer dramatiska än de är i boken stör mig mindre nu än då. De förändringar han gjort i denna första film var inga större sådana och inget som på något sätt bryter mot grundberättelsen. Då var det mycket värre i Ringen-filmerna där storyn på minst en avgörande punkt (kring karaktären Faramir) förändrats på ett sätt som verkligen inte alls hade något med boken att göra. Något sånt fick vi inte se här.

Och ja, det är klart att det underlättar att jag läst Tolkiens berättelser och är väl insatt i själva storyn och de övriga historierna om världen runt den; Tolkien hade ju skapat en rik värld med länder, kulturer, folk, språk och en lång historia som håller allt samman. En värld som i sin osannolikhet kunde kännas nog så övertygande. Därför tycker jag det är riktigt trevligt att Peter Jackson verkligen gör något av all denna kreativa rikedom som väntat på att berättas och inte bara lät det bli en en och en halv timme kort berättelse som enbart följer storyn i Bilbo steg för steg.

Bilbo at home
Bilbo trivs mycket bra hemma i Baggershus

Det stör mig alltså inte ett dugg att filmen börjar med att vi verkligen får se hur mysigt Bilbo har det hemma i sitt Baggershus i pastorala Fylke, hur väl han trivs och hur bekvämt och skönt han har det. Det stör mig därför inte heller att vi verkligen får höra bakgrunden om den tragedi som gjorde att filmens dvärgar förlorade sitt hem och drevs ut i världen i ofrivillig landsflykt.

Bilbo joining the company
Efter att först ha fegat ur ångrar sig Bilbo och den äventyrliga delen av hans personlighet drar det längsta strået…

Allt detta förankrar filmens karaktärer hos tittarna, även dem som inte läst boken, och skapar förståelse och känsla för dem och varför de gör det de gör. Det är också spännande att få se berättelsen vävas ihop med det större skeendet i Midgård och få höra hur diskussionerna går i det ”Vita Rådet” som vakar över världen: Elrond, Galadriel, Saruman och Gandalf. Det är kära återseenden. Inte minst fascinerande att skådespelaren Christopher Lee som gör Saruman gör denna roll vid 90-års ålder.

THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY
En mycket vacker och sympatisk scen mellan Cate Blanchet/Galadriel och sir Ian McKellen/Gandalf där hon frågar honom ”Varför denna hob?”, dvs varför tog du med en så liten och till synes obetydlig varelse?

Galadrien and Gandalf
Gandalf den Grå, den ursprunglige genuint godhjärtade och litet mindre storslaget Messiasliknande trollkarlen möter alvdrottningen Galadriel i en av filmens vackraste scener

Jag kan alltså inte uppleva filmen som själlös och plastig. Detta trots alla datoreffekter, konstgjorda fötter och näsor som recensenterna så gärna skriver om. Nej jag blir fortfarande berörd av berättelsen, riktigt rörd flera gånger t o m. Kanske mest rörd av skildringen av eremiten och trollkarlen Radagasts kärleksfulla omsorg om skogens små djur (precis som han beskrivs i böckerna).

Mötet och samtalet mellan Gandalf den Grå och drottning Galadriel om värdet av det som är litet och till synes svagt och obetydligt är starkt berörande då man anar deras ställningstagande mot den alltmer maktfullkomlige, överlägsne och fascistoide rådsordföranden Saruman den Vite som har en egen agenda som inte ligger i linje med Vita Rådets uppdrag. Gandalf framstår här i Vita Rådet som en slags Winston Churchill som för mer eller mindre döva öron varnar för den annalkande faran.

Och kanske allra mest att jag berördes av mötet mellan Bilbo och Gollum/Sméagol långt nere under Dimmiga Bergen; att få se hur den fullständigt förfallne och av ringens ondska degenererade Gollum för en stund glider över i sin mer ursprungliga personlighet, hoben Sméagol som kan uppskatta en gåtlek med hoben Bilbo. Låt vara med livet som insats för Bilbo som ändå väljer att skona Gollum när han har möjligheten att dräpa det eländiga kreaturet. Bilbo visar, inspirerad av Gandalf, istället medlidande som ska visa sig avgörande för det godas slutliga seger vilket läsare av Tolkiens sagor så väl vet.

The Ring
Djupt nere under Dimmiga Bergens rötter hittar Bilbo något som Gollum just tappat, något som med sin egen omättligt starka vilja bestämt sig för att det vill vidare…

Sméagol
Det som en gång var hoben Sméagol tittar för ett ögonblick fram och möter hoben Bilbos blick; Bilbo ser den tragiske figuren och känner medlidande med honom trots mötet med den mordiske och ondskefulle huvudpersonligheten Gollum

Peter Jackson bjuder oss i denna första film en mycket väl förvaltad och även trovärdigt utvecklad berättelse om Bilbo placerad i den rika sagovärld som Tolkien skapade. Jag tycker Jackson gör det med den äran och jag ser verkligen fram mot de kommande filmerna!

Länken till alla mina tidigare bloggar om filmen om Bilbo:
https://japetus.wordpress.com/2012/12/12/blandade-reaktioner-pa-tolkien-premiaren-inatt/

Blandade reaktioner på Tolkien-premiären inatt

Posted in Film with tags , , , , , on 12 december, 2012 by japetus

Inatt ägde så den länge efterlängtade premiären av ”Hobbit – en oväntad resa” rum. Själv orkar jag inte längre kombinera nattliga aktiviteter med mitt arbetsliv så jag ser den inte förrän i helgen. Då blir det naturligtvis en recension.

The-Hobbit-poster-2
Poster ”Hobbit – an unexpected journey” (klicka för större bild, klicka en gång till för största bild)

Reaktionerna verkar litet blandade. Jag läser bl a att inte alla gillar det nya filmformatet och den teknik man använt vid datoranimeringen. Ja förutom den överexploaterande känslan som ofelbart uppstår när man gör en tretimmars film av första tredjedelen av en bok som är så pass kort som ”Bilbo” ju är. Nu hör det ju till saken att Peter Jackson vävt in stoff från andra Tolkien-källor om händelserna i Midgård för att göra den än längre.

Personligen är jag så Tolkien-nördig så det mesta jag kommer reagera på är väl saker som få andra överhuvudtaget noterar. Nån ska ju vara sådan också. Jag gillar jag ju t ex inte titeln på filmen – ”Hobbit” låter så fel i mina öron som vant sig vid det mer svenska ”hober”. Dessutom heter ju filmen ”The Hobbit” på engelska vilket innebär att den på svenska då borde heta ”Hobbiten” om man nu vill göra en översättning och hålla sig till den nya linjen.

Hoben – en oväntad resa” hade i mitt tycke varit en bättre titel på svenska eftersom jag gillar försvenskningen av orden i Ohlmarks översättning. Men allra bäst tycker jag ”Bilbo – en oväntad resa” hade varit i linje med hur Britt G Hallqvist översatte boken och gav den dess svenska titel. Boken handlar ju om Bilbo.

Men jag är i alla fall inte så gammal att jag minns den första groteska översättningen ”hompen”.

Mer om denna omtalade film om några dagar.

För den som inte kan slita sig från detta fascinerande ämne finns ju redan ett flertal insiktsfulla bloggar skrivna. I själva verket har ju min bevakning av filmen pågått i över två år…


Tidigare bloggar om filmen:

December 2010, första kommentaren till nyheten om den nya filmen och informationen att Persbrandt skulle vara med: https://japetus.wordpress.com/2010/12/09/peter-jacksons-bilbo-uppfoljaren-till-sagan-om-ringen-med-persbrandt-i-en-av-rollerna/

Januari 2011, kommentarer till nyheten att Sir Ian ”Gandalf” McKellen och Elijah ”Frodo” Wood skulle medverka: https://japetus.wordpress.com/2011/01/13/gandalfian-mckellen-och-frodoelijah-wood-klara-for-nya-filmen-om-bilbo/

December 2011, mycket mer om filmen och en initierad analys av trailern: https://japetus.wordpress.com/2011/12/23/trailern-till-the-hobbit-tolkiens-klassiker-bilbo-antligen-har/

September 2012, kommentar till nya trailern och inside om Beorns hus: https://japetus.wordpress.com/2012/09/21/nya-trailern-till-bilbo-tolkien-veckan-och-en-glimt-av-beornpersbrandts-hus/

September 2012, min kommentar till kvällspressens hysteri kring Persbrandts medverkan i filmen:  https://japetus.wordpress.com/2012/09/16/sensationella-avslojande-om-persbrandt-som-beorn-i-kommande-filmen-om-bilbo/

Om den norska Nobel-inkonsekvensen och det obegripliga mindervärdeskomplexet

Posted in Personlig kommentar with tags , , , , , , on 10 december, 2012 by japetus

Idag är det Nobeldagen och jag har en reflektion…

Jag minns att jag blev överraskad när jag 2005 förstod att hundraårsminnet av unionsupplösningen från Sverige 1905 i Norge var betydligt större än millenniehysterien några år tidigare. Nu så här många år efteråt är det kanske svårt att förstå hur stort millennieskiftet var när det var aktuellt. Men vi som var med minns.

Jag har i två perioder i mitt liv jobbat i nordiska organisationer och kan därmed säga att jag har en hel del erfarenhet av att jobba med både finländare, danskar och norrmän. Jag blev lika ledsen varje gång jag stötte på det meningslösa lillebrorskomplexet hos mina kompetenta norska medarbetare. Litet som Göteborg i förhållande till Stockholm, fast starkare och långt mer inpyrt. Det var naturligtvis långtifrån alla som var funtade på det sättet, nej inte alls. Men det fanns där, latent, hos många.

Över huvud taget har jag genom åren blivit både förvånad och ledsen över hur djupt lillebrorskomplexet suttit i Norge. Obegripligt nog verkar det finnas kvar. Varför? Hur jobbig relationen till Sverige fortfarande verkar vara för så pass många av invånarna i vårt vackra, framgångsrika och välmående grannland är för mig ett mysterium. Vad har ni norrmän kvar att bevisa? Ni är världens rikaste och mest välmående land. Er BNP passerade lilla Sveriges för flera år sedan. Ni är suveräna i alla vintersporter. Ni har en stark inhemsk kultur, exporterar musik, design och litteratur och bor i ett alldeles otroligt vackert land med varierad natur.

Vackra Norge
”Vi elsker dette landet…” Vackra, storslagna Norge

Så varför detta småaktiga behov att distansera er, racka ned på och förringa det svenska? Ett skruvat exempel på detta är jeansmärket ”Anti Sweden” som fortfarande fokuserar på negativ energi riktad mot Sverige i sin marknadsföring. Minns ett otrevligt inslag med nån obehaglig talesperson för företaget på tv för några år sedan. Det är ju bara sorgligt. Blotta tanken att någon skulle komma på idén i Sverige att bygga ett varumärke med affärsidén att racka ned på och dissa ett grannland är helt absurd. Närmast pinsam.

Om ni norrmän tidigare haft problem med att Sverige varit mer ”framgångsrikt”, om ni inte kunnat glädjas åt Sveriges tidigare framgångar som jag nu gläder mig med era, om det stört er, borde ni väl ni nu kunna slappna av och njuta av era framgångar. På höjden av all idrottslig framgång, på toppen av det gigantiska berg av pengar som oljemiljarderna givit er blickar ni ut över världen distanserade från EU som ni inte behöver vara med i. Hallå vakna Norge, ”dere har vunnit, seiern e er! ” och ni har nu tagit över storebrorsrollen! Ni är verkligen värda att gratuleras till era framgångar.

Och så kommer den avslutande reflektionen – om det nu var så fantastiskt viktigt att bli av med Sverige och allt vad Sverige står för, varför var det då så viktigt att behålla utdelningen av svenske Alfred Nobels fredpris i Oslo? Långt efter det att Oslo slutat vara Kristiania och Norge en del av unionen med Sverige. När svensken Alfred Nobel skrev sitt berömda testamente hösten 1895 hette Oslo ännu Kristiania och var en del av den för Norge så förhatliga unionen. Fortfarande mer än 100 år efter unionsupplösningen är det väldigt viktigt för många norrmän att distansera sig från allt svenskt. Men utdelningen av det svenska Nobelpriset vill man av någon inkonsekvent anledning absolut behålla. Det är ok.

Unionsflaggan
Den för norrmännen så förhatliga symbolen för unionen med Sverige, unionsflaggan, ”sillsalaten” – en förutsättning för utdelningen av svenske Alfred Nobels fredspris i Kristiania, nuvarande Oslo.

OBS! Alla ni vänliga, humoristiska, kompetenta norrmän jag träffat genom åren – och ni är många. Den här bloggen har inget med er att göra, nej om den har någon udd är den riktad mot alla ev kvarvarande småaktiga förgrämda landsmän som fortfarande sitter fullpackade med fördomar mot Sverige och tyngs av ett meningslöst lillebrorskomplex!