Om den eviga kärleken till Eternal sunshine of the spotless mind

För någon vecka sedan hade SvT den goda smaken att påminna mig om hur mycket jag älskar denna lika förtjusande som egensinnigt begåvade film. Det är en underbart romantiskt bittersweet historia helt i min smak och jag minns när jag såg den på bio att jag var väldigt fascinerad av den ovanliga storyn och det ovanliga sättet att berätta en kärlekshistoria.

Jag minns också hur intressant jag tyckte det vara att se Jim Carrey i en helt annan typ av roll än dem jag dittills sett honom i. En mer seriös och alldeles väldigt övertygande vanlig roll. Han gör sin rollkaraktär Joel Barish på ett fullkomligt vanligt sätt långtifrån de hysteriska karaktärer jag tidigare vant mig vid att se honom göra. Ok då, det märks vid några tillfällen att hans uppenbara komiska begåvning liksom bubblar fram av bara farten. Att Kate Winslet skulle vara lysande som Clementine Kruczynski var mindre överraskande för mig; hon fick också ett stort antal nomineringar och utmärkelser för denna roll, bl a nominering till Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Eternal_sunshine_of_the_spotless_mind_ver3
Eternal sunshine of the spotless mind med Jim Carrey och Kate Winslet hade premiär i mars 2004

”Eternal sunshine of the spotless mind” är en mycket kritikerrosad film. Det är en film som finns med på de flesta listor över årtiondets bästa filmer.  Filmen fick också en mycket välförtjänt Oscar för bästa originalmanus. Samarbetet mellan regissören Michel Gondry och manusförfattaren Charlie Kaufman mynnade ut i en ovanligt intelligent och tänkvärd film. Gondry och Kaufman är också upphovsmännen bakom filmer som ”Being John Malkovich” och ”Science of sleep”. Gondry har regisserat Science of sleep och Eternal sunshine medan Kaufmann skrivit manus till Being John Malkovich och Eternal sunshine. Det handlar om ovanligt kreativa, vackra och surrealistiskt egensinniga filmer.

I Eternal sunshine är ramberättelsen en kärlekshistoria som börjat gå fel; Kate Winslets rollkaraktär Clementine väljer då att efter ett uppslitande gräl anlita företaget Lacuna Inc och deras revolutionerande tjänst att sudda ut alla minnen av relationen och fd pojkvännen Joel/Jim Carrey. När Joel någon dag senare vill reda ut konflikten och träffar henne i bokhandeln där hon jobbar känner hon inte igen honom längre. Hon har dessutom redan skaffat sig en ny älskare.

Den upprörde och förtvivlade Joel får snart nys om Lacuna och beställer tämligen omgående samma tjänst. Raderingen av minnena sker sedan när Joel sover; större delen av filmen utspelar sig i Joels huvud då Lacunas tekniker börjar sudda ut minnena av relationen med Clementine och tittaren får uppleva dem i omvänd fragmentariskt mestadels kronologisk ordning; bästa ledningen till när en händelse i kärleksrelationen inträffar får man av färgen på Clementines hår eftersom hon färgar om med jämna mellanrum. Bit för bit suddas Joels minnen av alla upplevelser han haft med Clementine ut, från de senaste och bakåt mot de allra första.

600full-eternal-sunshine-of-the-spotless-mind-screenshot
När oförglömliga minnen mixas samman, Joel och Clementine på stranden i Montauk

Någonstans i denna process börjar dock den sovande Joel ångra sig, för plötsligt minns han ju varför han älskade den impulsiva Clementine så mycket. Dessa minnen är en del av honom, det som gör Joel till Joel, i synnerhet de känsloladdade minnena. Han börjar nu kämpa förtvivlat för att på något sätt bevara minnena av Clementine undan den konstgjorda förintelsen. Tiden håller på att rinna ut för Joel och Clementine, snart finns bara de allra första minnena kvar och nu gäller det att rädda dem! Taktiken är att gömma Clementine bland minnen där teknikerna inte ska komma på att leta, t ex långt borta i barndomen, gärna bland pinsamma förträngda minnen. Det hela är oerhört kreativt iscensatt och djupt gripande att se när de hand i hand flyr tillsammans vidare bland Joels minnen medan allting försvinner runt omkring dem.

Filmens titel är hämtad från engelske 1700-talspoeten Alexander Pope som i sin dikt ”Eloise and Abelard” berättar just om önskan att rena nuet från det förflutnas smärta:

”How happy is the blameless vestal’s lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind!
Each pray’r accepted, and each wish resign’d.”

Filmen visar på sitt mycket personliga sätt vad det vill säga att älska en annan människa med alla hennes fel och brister, allt det som skapar en personlighet och gör henne unik. Att det naturligtvis blir alldeles väldigt fel när vi kliniskt försöker avlägsna även de smärtsamma minnena, avlägsna en del av vårt liv, en del av oss själva. Den kaleidoskopiska kaskad av Joels lösryckta minnen av Clementine man som tittare översköljs av är underbart vacker hela vägen från grå diskbänksrealistiska inomhusscener i Rockville Center till kreativa kärleksförklaringar och romantiska naturscenerier på Long Island. Det är omöjligt för en människa utrustad med en åtminstone någorlunda normal EQ att inte beröras. Sekvenserna från stranden i Montauk var så starka och personligt berörande för mig att jag blev alldeles tyst och tagen. Det här träffade mig rätt i hjärtat.

Många är nog de tittare som kunnat identifera sig med Joels känslor inför den starka kärleksrelation han upplevt och förlorat men nu dessutom håller på att få permanent raderad, förintad ur minnet.


Trailern till filmen


Höjdpunkten i filmens soundtrack, Becks suveräna cover av The Korgis gamla finstämda ”Everybody’s got to learn sometime” från 1980. Till slut har Joel bara de allra första kärleksfulla minnena kvar; en ovärderlig skatt som håller på att tas ifrån honom. Det är så smärtsamt vackert att klockorna stannar…

3 svar to “Om den eviga kärleken till Eternal sunshine of the spotless mind”

  1. Underbar film! Tyvärr har jag bara sett den en gång, men den ligger här hemma och väntar på att bli sedd igen.

    Precis som du tycker jag att det är kul att se Jim Carrey i en mer seriös roll, som t.ex. Truman Show.

    Jag måste även tipsa om Man on the moon från -99, även den har en lite skruvad historia där Carrey får blanda sin komiska och sin seriösa sida. Om du inte sett den, gör det!

    • Ja visst är den underbar! Jag kan förstå att du också gillar den; detta är kvalitet!
      Man on the moon har jag hört talas om, men faktiskt inte sett. Det finns ju en REM-låt jag hört som handlar om den här komikern som ju heter ”Man on the moon”.
      Jag tackar för ditt tips, följer det och ser fram mot att se filmen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: