The Hobbit: en oväntad resa – min uppfattning

Så har jag sett den omtalade filmen… Efter allt tveksamt jag hört om ”The Hobbit” tyckte jag att det kändes extra intressant att äntligen få se den själv och bedöma.

Och… Jag tyckte verkligen om den. Ska jag ge ett betyg direkt här och nu så blir det 4 av 5 möjliga. Mer än godkänd med andra ord. Filmen är stämningsfull, spännande, mysig, vacker och rolig om vartannat. En riktigt bra äventyrsfilm.

Kanske beror det på att jag såg den i 2D med normal ”framerate” och inte ens behövde må illa? Kanske beror det på att jag gillar fantasy i allmänhet och Tolkien i synnerhet?

Eller så kanske det helt enkelt beror på att det är en nog så välgjord film med en nog så spännande story satt i en nog så fascinerande och suggestiv fantasivärld? Det är vad jag tror.

Hobbit landscape
Ett av de makalöst vackra naturscenerier filmen bjuder tittarna på (klicka för större bild)

Att Peter Jackson tar sig vissa friheter med historien och, liksom i filmerna om Ring-trilogin, adderar och vässar några av scenerna och gör dem än mer dramatiska än de är i boken stör mig mindre nu än då. De förändringar han gjort i denna första film var inga större sådana och inget som på något sätt bryter mot grundberättelsen. Då var det mycket värre i Ringen-filmerna där storyn på minst en avgörande punkt (kring karaktären Faramir) förändrats på ett sätt som verkligen inte alls hade något med boken att göra. Något sånt fick vi inte se här.

Och ja, det är klart att det underlättar att jag läst Tolkiens berättelser och är väl insatt i själva storyn och de övriga historierna om världen runt den; Tolkien hade ju skapat en rik värld med länder, kulturer, folk, språk och en lång historia som håller allt samman. En värld som i sin osannolikhet kunde kännas nog så övertygande. Därför tycker jag det är riktigt trevligt att Peter Jackson verkligen gör något av all denna kreativa rikedom som väntat på att berättas och inte bara lät det bli en en och en halv timme kort berättelse som enbart följer storyn i Bilbo steg för steg.

Bilbo at home
Bilbo trivs mycket bra hemma i Baggershus

Det stör mig alltså inte ett dugg att filmen börjar med att vi verkligen får se hur mysigt Bilbo har det hemma i sitt Baggershus i pastorala Fylke, hur väl han trivs och hur bekvämt och skönt han har det. Det stör mig därför inte heller att vi verkligen får höra bakgrunden om den tragedi som gjorde att filmens dvärgar förlorade sitt hem och drevs ut i världen i ofrivillig landsflykt.

Bilbo joining the company
Efter att först ha fegat ur ångrar sig Bilbo och den äventyrliga delen av hans personlighet drar det längsta strået…

Allt detta förankrar filmens karaktärer hos tittarna, även dem som inte läst boken, och skapar förståelse och känsla för dem och varför de gör det de gör. Det är också spännande att få se berättelsen vävas ihop med det större skeendet i Midgård och få höra hur diskussionerna går i det ”Vita Rådet” som vakar över världen: Elrond, Galadriel, Saruman och Gandalf. Det är kära återseenden. Inte minst fascinerande att skådespelaren Christopher Lee som gör Saruman gör denna roll vid 90-års ålder.

THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY
En mycket vacker och sympatisk scen mellan Cate Blanchet/Galadriel och sir Ian McKellen/Gandalf där hon frågar honom ”Varför denna hob?”, dvs varför tog du med en så liten och till synes obetydlig varelse?

Galadrien and Gandalf
Gandalf den Grå, den ursprunglige genuint godhjärtade och litet mindre storslaget Messiasliknande trollkarlen möter alvdrottningen Galadriel i en av filmens vackraste scener

Jag kan alltså inte uppleva filmen som själlös och plastig. Detta trots alla datoreffekter, konstgjorda fötter och näsor som recensenterna så gärna skriver om. Nej jag blir fortfarande berörd av berättelsen, riktigt rörd flera gånger t o m. Kanske mest rörd av skildringen av eremiten och trollkarlen Radagasts kärleksfulla omsorg om skogens små djur (precis som han beskrivs i böckerna).

Mötet och samtalet mellan Gandalf den Grå och drottning Galadriel om värdet av det som är litet och till synes svagt och obetydligt är starkt berörande då man anar deras ställningstagande mot den alltmer maktfullkomlige, överlägsne och fascistoide rådsordföranden Saruman den Vite som har en egen agenda som inte ligger i linje med Vita Rådets uppdrag. Gandalf framstår här i Vita Rådet som en slags Winston Churchill som för mer eller mindre döva öron varnar för den annalkande faran.

Och kanske allra mest att jag berördes av mötet mellan Bilbo och Gollum/Sméagol långt nere under Dimmiga Bergen; att få se hur den fullständigt förfallne och av ringens ondska degenererade Gollum för en stund glider över i sin mer ursprungliga personlighet, hoben Sméagol som kan uppskatta en gåtlek med hoben Bilbo. Låt vara med livet som insats för Bilbo som ändå väljer att skona Gollum när han har möjligheten att dräpa det eländiga kreaturet. Bilbo visar, inspirerad av Gandalf, istället medlidande som ska visa sig avgörande för det godas slutliga seger vilket läsare av Tolkiens sagor så väl vet.

The Ring
Djupt nere under Dimmiga Bergens rötter hittar Bilbo något som Gollum just tappat, något som med sin egen omättligt starka vilja bestämt sig för att det vill vidare…

Sméagol
Det som en gång var hoben Sméagol tittar för ett ögonblick fram och möter hoben Bilbos blick; Bilbo ser den tragiske figuren och känner medlidande med honom trots mötet med den mordiske och ondskefulle huvudpersonligheten Gollum

Peter Jackson bjuder oss i denna första film en mycket väl förvaltad och även trovärdigt utvecklad berättelse om Bilbo placerad i den rika sagovärld som Tolkien skapade. Jag tycker Jackson gör det med den äran och jag ser verkligen fram mot de kommande filmerna!

Länken till alla mina tidigare bloggar om filmen om Bilbo:
https://japetus.wordpress.com/2012/12/12/blandade-reaktioner-pa-tolkien-premiaren-inatt/

2 svar to “The Hobbit: en oväntad resa – min uppfattning”

  1. Du skriver så fint om filmen att jag nästan inte tror att det är samma film vi sett.;)
    Jag tror att det är mycket lättare att ha förståelse och kanske även förlåtelse mot vissa delar av filmen om man är ett troget och påläst fan av Tolkien än om man inte är det. Jag är ju då din motsats i det här fallet och har inget av det😉

    Att du såg filmen i 2D tror jag också är till upplevelsens fördel. Ny teknik i all ära men när det blir fokus på tekniken i sig och inte på det slutresultat som tekniken är till för att åstadkomma då blir det lite knas tycker jag. 3D-visningen var verkligen ingen höjdare.

    Summa summarum, jag är glad för din skull att du gillade filmen så pass mycket.

    • Och så var det, vi såg olika filmer!
      Jag tror att det har stört många som inte gillat den nya tekniken och därför haft svårt att överhuvudtaget ta filmen till sig. Man hänger upp sig så mycket på det man inte gillar i filmens ”utseende” att man inte kan se det som är bra!
      Om du sett den i 2D med normal framerate är jag övertygad om att du sett saker du verkligen gillat. Den kärleksfulla skildringen av den ensamme skogseremiten och trollkarlen Radagast som är djurens vän och de allra minsta och svagaste djurens beskyddare borde väl kunna beveka det allra mest förhärdade anti-fantasy hjärta!🙂
      Och gåttävlingen mellan Gollum/Smeagol och Bilbo var riktigt välspelad, intensiv och dramatisk. Det är några exempel på att innehållet i den här filmen inte bara är plast och teknik. Nej…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: