Operation Linebacker II: julbombningarna av Hanoi 18 – 29 december 1972

”The bastards have never been bombed like they’re going to be bombed this time!”

President Richard Nixon var nu inte bara rasande utan även säker på sin sak, han skulle inte göra om sin föregångare LBJs misstag från de tidigare flygkampanjerna ”Rolling thunder” över Vietnam 1965-1968. Den amerikanska militären var också nöjd för nu skulle man få bomba Nordvietnam utan förklenande restriktioner. Nu skulle man alltså äntligen kunna knäcka den bedrägliga kommunistiska fienden militärt och tvinga honom tillbaka till förhandlingsbordet för att skriva på ett fredsavtal.

nixon strikes back 1972
Hösten 1972 – President Nixon tappar tålamodet och beslutar sig för att slå tillbaka kraftfullt mot Nordvietnam för att tvinga fram en fred

Resultatet blev det som kom att kallas ”Operation Linebacker II” – mer känd som julbombningarna av Hanoi –  en elva dagar lång intensiv flygbombningskampanj mot Nordvietnam som ägde rum för nu precis 40 år sedan. Det här var bombningar som väckte starka reaktioner i omvärlden och då inte minst från Sveriges statsminister Olof Palme som gjorde sitt starkaste kritiska och internationellt sett mest uppmärksammade uttalande då han jämförde bombningarna med Nazitysklands och Sovjets massmord under andra världskriget.

Under 1972 hade fredsförhandlingar mellan USAs Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho pågått i Paris. Parallellt med förhandlingarna pressade båda parter på i konflikten som hela tiden pågick parallellt. Nordvietnameserna förde fram mer och mer vapen, utrustning och soldater längs Ho Chi Minh-leden för att öka trycket på Sydvietnam medan USA, som företräddes av presidentens säkerhetsrådgivare (sedermera utrikesministern) Henry Kissinger, kunde ta till hotet om flygbombningar vilket man också gjorde under detta år.

Dessa bombningar gick under namnet ”Linebacker” (uppkallad efter en flexibelt defensiv position inom amerikansk fotboll) och inleddes i maj 1972 som ett svar på Nordvietnams påskoffensiv in i Sydvietnam. Kriget hade i det här skedet övergått från att vara det gerillakrig vi normalt sett förknippar Vietnamkriget med till att bli ett mer konventionellt krig där Nordvietnam inlett en storskalig markoffensiv mot Sydvietnam. Det var en typ av krigföring som USA hade lättare att möta och det gjorde man alltså genom Linebacker. Dessa räder var avsedda för att bromsa och hindra den nordvietnamesiska invasionen genom att förstöra drivmedelsdepåer, elkraftverk och större broar.

Linebacker har gått till flygkrigshistorien som det första tillfället då precisionsstyrda laserriktade och tv-styrda bomber användes. Det gjorde att amerikanerna kunde använda ett mindre antal attackflygplan som på ett längre och säkrare avstånd kunde släppa bomberna eller avfyra robotarna med lägre förluster som följd. I slutet av juni 1972 hade också arméns och flottans flygvapen förstört inte mindre än 400 broar i Nordvietnam, bl a  Paul Doumer-bron i Hanoi som hade bombats upprepade gånger tidigare under kriget utan resultat.

I oktober 1972 trodde Kissinger att fredsförhandlingarna var avslutade; han hade fått fram ett hemligt fredsavtal, och Nixon blåste därför av bomboffensiven. Men när Sydvietnams president Thieu fick se avtalet var han inte nöjd och hade många krav på korrigeringar. Nordvietnams svar på detta var att publicera och offentliggöra detaljer i avtalet och förhala processen. Detta retade upp Nixon som upplevde att nordvietnameserna försökte genera honom och tvinga honom tillbaka till förhandlingsbordet. President Nixon ville nu bara vänta på valutgången på hemmaplan innan han agerade. När det stod klart att Nixon vunnit en överväldigande seger i november 1972 kunde han öka trycket i ”förhandlingen”.

Nixon och Kissinger
President Richard Nixon och säkerhetsrådgivaren (senare utrikesministern) Henry Kissinger ombord på Air Force One, tidigt 70-tal

Tyvärr lyckades man inte i förhandlingarna som definitivt bröt samman 13 december 1972 då president Nixon fick höra att Henry Kissinger lämnat förhandlingsbordet i Paris. En rasande Nixon beordrade då omedelbart att bombningarna skulle återupptas, nu med än större kraft än tidigare och nu även riktade mot militära mål i huvudstaden Hanoi samt den viktigaste hamnstaden Haifong. Nu skulle USA tvinga Nordvietnam till fred. Linebacker II skulle knäcka Nordvietnam.

urban-life-bomb-shelters-everywhere-Hanoi
Hanoi var fullt av primitiva men tillräckligt effektiva enmans-skyddsrum som såg ut som små brunnar med eget brunnslock att skydda sig i

Flygoffensiven började 18 december, varade i elva dagar och var den mest intensiva fasen av flygkriget över Vietnam. Taktiskt attackflyg flög mer än 1 000 uppdrag och de strategiska B-52:orna gjorde 741 räder mot mål i hjärtat av Hanoi och Haifong. Nordvietnameserna slog tillbaka med allt de hade i form av luftvärn – och det var inte litet efter allt stöd de fått från Sovjet och Kina. 27 amerikanska plan sköts ned, varav 15 stycken B-52:or, men mot slutet av kampanjen hade nordvietnameserna gjort slut på alla sina sovjetiska SA-2 luftvärnsmissiler och de amerikanska B-52:orna kunde sedan ohotade operera över målområdena.

SA-2 surface to air missile SAM
Nordvietnamesiska luftvärnssoldater framför sin sovjetiska SA-2 missilramp (klicka för större bild)

Ryggraden i Linebacker var de jättelika amerikanska strategiska B-52 Stratofortress bombplanen som ännu finns kvar i USAs vapenarsenal och nu hunnit fylla 50 år. B-52 blev, tillsammans med helikoptrarna , den kanske mest kända/ökända symbolen för USAs krig i Vietnam. B-52 var också ett vapen med dittills oöverträffad och närmast obegripligt destruktiv potential. En B-52 med 6 mans besättning kunde medföra en bomblast på 30 ton, att jämföra med andra världskrigets största bombplan som kunde lasta  ca 5 – 8 ton.  De flög tre och tre i plogformering, s k ”celler”, för att maximera störningseffekten av de elektroniska motmedlen, uppkallade efter färger, ex ”yellow 1”, ”yellow 2” och ”yellow 3”. När de tre planen samtidigt fällde sina bomber kunde de på 30 sekunder ödelägga ett målområde på 1 600 x 800 meter, en s k bombmatta.


Linebacker II, en amerikansk B-52D från Andersen-basen på Guam över Hanoi, december 1972

De totalt 207 B-52 bombplanen var stationerade på två olika baser, dels de 54 B-52:orna på U-Tapao-basen i Thailand, dels de 153 B-52:orna på Andersen-basen på stillahavsön Guam i ögruppen Marianerna. De bombplansbesättningar som var baserade på Guam hade långa och ofta monotona uppdrag eftersom de hade en inflygningsrutt på 4 000 km till målområdet, inte sällan 10-12 timmar i luften. Människorna som befann sig i målområdet hörde å sin sida inte ens planen som flög in så högt på över 10 000 meters höjd. Det var en väldigt anonym form av krigföring, ett opersonligt distanserat dödande.


B-52 baserad på Andersen, Guam dec 1972 (klicka för större bild).

Men ibland hände det saker. Oftast att bombplanet fick en SA-2 missil efter sig som man antingen lyckades eller misslyckades skaka av sig. Men vid ovanligare tillfällen fick de fientligt jaktflyg efter sig. För under dessa oftast sterila, monotona och händelseösa bombräder gjordes även den sista manuella nedskjutningen av en akterskytt, B-52:orna hade nämligen sådana. Besättningen på ”Diamond Lil,” en B-52D från U-Tapao fick uppleva något extra dramatiskt på julafton 1972. De skulle bomba en nordvietnamesisk rangerbangård i Thai Nguyen som en del av Operation Linebacker II.

mig-21_sao_do
Nordvietnams bästa jaktplan i december 1972, sovjetiska MiG-21MF stationerad på Sao Dao-basen  (klicka för större bild)

Akterskytten upptäckte något så ovanligt som ett fientligt flygplan i position klockan 08.30 och fienden kom allt närmare. Det visade sig vara en nordvietnamesisk MiG-21 som med överlägsen hastighet närmade sig den hälften så snabba ”Diamond Lil”. Akterskytten Airman 1st Class Albert Moore, varnade den övriga besättningen och bad om undanmanövrar samt motmedel. Det hjälpte inte. Mig-21:an kom bara närmare och stabiliserade sig på ca 3 500 meters avstånd i läge klockan 06.30. Nu skulle det smälla närsomhelst. Ett mycket stressande läge för B-52 besättningen.

Men när jaktplanet kom ytterligare något närmare och var på knappa 2 000 meters håll öppnade Moore eld med sina fyra 50 caliber Brownings, samma bestyckning som de gamla Flygande Fästningarna från andra världskriget. Moore sköt tre eldskurar på totalt 800 skott och förstod, nästan till sin förvåning, att han verkligen hade träffat. Det var liksom ingen längre som förväntade sig att det skulle gå att skjuta ned ett jetjaktplan med kulsprutor. Men Mig-21:an hade fattat eld och kom aldrig närmare ”Diamond Lil” än 1 000 meter. En annan av besättningsmännen kunde se det fientliga jaktplanet brinna, explodera och falla mot marken långt under dem.

mig2 1v b52
Dramatik i lufthavet 12 000 meter över Hanoi, december 1972

Moores nedskjutning som akterskytt är en av endast två bekräftade sådana under hela vietnamkriget och var den sista officiellt bekräftade nedskjutningen i världshistorien gjord av en akterskytt beväpnad med kulsprutor.


B-52:ans akterskytt med sina fyra 50 cal Brownings

B-52 crew positions
De 6 besättningsmännens positioner i nosen på B-52 (klicka för större bild och läsbar text)


B-52 startar från Andersen-basen på Guam, dec 1972 (klicka för större bild)


Dokumentärfilm som beskriver B-52 och visar hur planen klargörs för uppdrag i Vietnam samt bilder från bombräderna

Linebacker II innebar att 15 237 ton bomber fälldes över 18 industriella och 14 militära mål och det hela landade, åtminstone på kort sikt, i en militär förlust för Nordvietnam som fått sin infrastruktur sönderbombad och förlorat 80% av sin elproduktion. Den innebar bl a även att den firade ledaren general Vo Nguyen Giap förlorade sin position som Nordvietnams chefsstrateg.  Så många som 1 624 civila kan tragiskt nog också ha dödats av flygräderna. Detta innebar att USA fördömdes hårt internationellt och allra hårdast i sin kritik var den modige statsminister Palme i lilla Sverige.  Men bombanfallen innebar också att förhandlingarna fortsatte.


Filmbilder som visar B-52:or samt nordvietnamesiskt missilförsvar i aktion i samband med Linebacker II

Förhandlingarna mellan USA och Nordvietnam återupptogs i januari 1973 och slutade med fredsavtalet i Paris den 27 januari 1973. USAs krig i Vietnam var i o m detta formellt avslutat och det innebar att all amerikansk trupp skulle tas hem samt att alla amerikanska krigsfångar skulle frisläppas av Nordvietnam. Fredsavtalet som gav förhandlarna Kissinger och Le Duc Tho Nobels fredspris 1973 (som Tho vägrade ta emot) staterade också att båda sidor skulle sträva efter att finna en politisk lösning på konflikten, som ju på intet sätt var slut i o m att USA drog sig ur.

_LeDucTho_Kissinger
Le Duc Tho (1911-1990) skakar hand med Henry Kissinger (1923- )

Tyvärr skulle det dock inte bli någon politisk lösning på vietnamkriget. Sydvietnam stod nu ensamt mot det militärt starkare och mer hårdföra Nordvietnam som fortfarande var uppbackat av Kina och Sovjetunionen, men freden garanterades av att Nordvietnam visste att de kunde förväntas sig fler amerikanska bombräder om de åter gick till anfall.

Men i december 1974 kom så dödsstöten för Sydvietnam då USAs kongress beslutade att USA inte på något sätt längre kunde understödja Sydvietnam militärt, inte heller från luften. Genast bröt då Nordvietnam freden och anföll Sydvietnam. De sydvietnamesiska förbanden höll inte samma klass som de nordvietnamesiska och klarade sig inte utan det amerikanska understödet. Våren 1975 ryckte de anfallande förbanden allt längre och längre söderut med större lätthet än de kommunistiska ledarna kunnat tro. Den 30 april 1975 föll så till slut Saigon under stor dramatik och med det var vietnamkriget slut.

Efter 30 år av krig hade Ho Chi Minhs vision av ett förenat kommunistiskt Vietnam blivit verklighet.

Men kunde USA ha vunnit kriget från luften? Ordföranden i den amerikanska försvarsledningen Joint Chiefs of Staff, general Maxwell Taylor hade ett bra svar på den frågan:

“No! We  didn’t know our ally. Secondly, we knew even less about the enemy. And the last,  most inexcusable of our mistakes, was not knowing our own people…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: