Arkiv för januari, 2013

Stalingrad 31 januari 1943 – om slutet, ett ikoniskt foto och en sammanfattning

Posted in Historia with tags , , , , , on 31 januari, 2013 by japetus

Barmaley fountain Stalingrad 1943

Fotot har en surrealistiskt kuslig stämning. I det som en gång var en vacker fontän i en stad sjudande av liv dansar sex glada barn en ringdans hand i hand och i bakgrunden ses sönderskjutna brinnande byggnader och en raserad stad. Att barnen dansar runt en krokodil tillför ännu ett moment av hotfullhet till den olustiga stämningen i fotot. 

Det är ett mycket känt, närmast ikoniskt foto, taget av den sovjetiske krigsfotografen Emmanuel Evzerikhin föreställande Barmaley-fontänen i Stalingrads förstörda centrum. Skulpturen med de dansande barnen runt krokodilen iscensätter egentligen en rysk barnvisa och ringdans om farliga djur i Afrika. Men när de glada barnen ställs mot den fruktansvärda bilden av en totalförstörd stad blir effekten förstås en helt annan. Av alla foton jag sett från Stalingrad är det detta foto som varit starkast. Därför sätter jag med det punkt för min blogg-serie om Stalingrad.  

Och det kanske kusligaste av allt – är det ett livs levande krypande barn vi kan se i bildens nedre högra hörn?

~  ~  ~

Dagens datum den 31 januari 2013 är ett historiskt datum. Det är nu 70 år sedan andra världskrigets vändpunkt då de inringade tyska förbanden i Stalingrad kapitulerade och den utdragna kampen om den stora staden vid Volga som bar Stalins namn nådde sitt slut. Min bloggserie om denna världshistoriskt avgörande händelse har därmed nått sitt slut och det är dags för mig att sammanfatta.

Det var alltså den 31 januari 1943 som de sorgliga resterna av tyska 6:e armén förstärkt med en kår ur 4:e pansararmén lade ned vapnen. Ja nästan alla men framförallt majoriteten i södra försvarsfickan tillsammans med högsta befälet fältmarskalken Friedrich Paulus.

Stalingrad rysk seger 1943
Röda fanan vajar åter över centrala Stalingrad efter den tyska kapitulationen 31 januari 1943

Denna fruktansvärda tragedi hade i alla fall det goda med sig att andra världskriget avgjordes på så vis att det nu var tydligt att Hitlertyskland inte längre kunde vinna kriget. Kapitulationen innebar inte bara ett katastrofalt stort nederlag och ett stort avbräck för tyska armén, utan lika mycket en avgörande moralisk knäck där det blev tydligt att Hitler inte var oövervinnerlig.

Tyskarna hade redan hösten 1942 lidit nederlag i Nordafrika och drivits tillbaka på den fronten, men förlusten i Stalingrad var så oerhört mycket större i omfattning och så mycket allvarligare.

Förlusten vid Stalingrad var en signal till världen om att Hitlers Tredje Rike inte skulle bli tusenårigt. Efter tio år vid makten och drygt tre år av världskrig hade Hitlertyskland nu nått sin största utbredning, sitt högvatten och från den här punkten skulle vägen bara leda i en riktning, ebb – mot det slutgiltiga totala nederlaget. Taktiska segrar skulle tyskarna ännu kunna tillräkna sig och de skulle visa sig kapabla att fortsätta striden långt längre än någon bedömare trott, men den övergripande trenden skulle ligga fast. Hitlertyskland skulle inte komma att finnas kvar. Sovjetunionen och USA skulle komma att bli de dominerande krafterna i 1900-talets värld.

Jag har här nedan sammanställt de olika blogg-avsnitten om den ödesdigra kampanjen som slutade med kapitulationen för idag 70 år sedan. Avsnitten berättar historien om 1900-talets mest avgörande konfrontation, innehåller ett rikt bildmaterial och i flera fall utmärkta dokumentärfilmsklipp. Varsågod!

Upptakten, ”Fall Blau”, strategin inför den tyska kampanjen på östfronten 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad, sommaren 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

Kampen om Stalingrad, hösten 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/10/18/stalingrad-oktober-1942-infernots-kulmen/

Fällan slår igen, tyskarna inringas vid Stalingrad, 19 november 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/11/19/operation-uranus-fallan-slar-igen-stalingrad-19-november-1942/

Luftbron till evigheten, det katastrofala beslutet att stanna i Stalingrad, 24 november 1942:
https://japetus.wordpress.com/2012/11/24/luftbron-till-evigheten-stalingrad-24-november-1942/

Sista plan från Stalingrad, om luftbrons facit och en av dem som överlevde, 22 januari 1943:
https://japetus.wordpress.com/2013/01/22/sista-plan-fran-stalingrad-en-biljett-till-livet-22-januari-1943/

Om slutet för tyskarna i Stalingrad och den kapitulerande fältmarskalken, 31 januari respektive 2 februari 1943:
https://japetus.wordpress.com/2008/01/31/iskall-kapitulation-friedrich-paulus-i-stalingrad-den-31-januari-1943/

Tillbaka på brottsplatsen – tankar kring ”En pilgrims död” i SvT

Posted in Litteratur, Tv-program with tags , , , , on 24 januari, 2013 by japetus

Puh! Jag har tagit de sista stegen uppför trappan, stoppar mobilens tidtagarur och tittar på siffrorna i displayen:  1 minut och 6 sekunder… Det stämmer ju ganska precis!

Igår gjorde jag min egen iscensättning av mördarens flykt från mordplatsen vid det klassiska Dekorima-hörnet nere vid Sveavägen in längs Tunnelgatan och uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan. Förhållandena nu sent i januari 2013 är i princip de samma som då i februari 1986.

Jag har stått ett ögonblick och dröjt vid mordplatsen, startat uret och sen halvjoggat, luftsat iväg litet bredbent som vittnena beskriver i den hala snömodden från mordplatsen och följt i mördarens spår uppför trapporna mot krönet på Malmskillnadsgatan och den skiljeväg från vilket vi inte har någon säker fortsättning. Men där GW i sin roman ”Faller fritt som i en dröm” ger oss en både möjlig och rimlig lösning med avstamp i de uppenbara tidsdiffarna i vittneskedjan.

Tunnelgatan sedd från Malmskillandsgatan
Vad mördaren såg när han dröjde ett ögonblick vid toppen av trapporna mot Malmskillnadsgatan, vände sig om och tittade ned mot Tunnelgatan och mordplatsen är vad jag själv såg igår…

Så har då även Leif GW Perssons viktigaste böcker i den andra omgången, de som är skrivna i det nya årtusendet blivit filmatiserade. Läsare av denna blogg känner till min fascination för såväl Leif GW Perssons smart iscensatta polisromaner som verklighetens tragiskt oförlösta Palmemord. Att jag följt SvTs ”En pilgrims död” är därför ingen överraskning. Jag kunde nu alltså inte låta bli att göra min egen iscensättning…

TV-filmatiseringen bygger på första och tredje boken i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall:
– Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2002
– En annan tid, ett annat liv, 2003
– Faller fritt som i en dröm, 2007

Huvudspåret, om ordvalet tillåts, i berättelsen är att numera rikspolischefen Lars Martin Johansson som tar upp en parallell utredning till Palmeutredningen och tillsätter en ny grupp strategiskt utvalda personer som med fräscha ögon ska hjälpa honom lösa mordgåtan, hitta en ny vinkel. Mannen som kan se runt hörn vill kröna sin karriär med att lösa detta plågsamma cold case. Det är dags att få fast fanskapet som gjorde det.

En pilgrims död
Den informella gruppen som löser Palmemordet: Jan Lewin/Henrik Norlén, Lars Martin Johansson/Rolf Lassgård, Lisa Mattei/Ellen Jelinike och Jeanette Eriksson/Helena af Sandeberg (Anna Holt i böckerna)

Den femte polis som är inblandade i lösandet av mordet, Evert Bäckström, är inte huvudpersonen i filmatiseringen och inte heller i romanen ”Faller fritt som i en dröm”, vilket jag läst i nån recension i en kvällstidning, men han är en ovanligt underhållande karaktär i all sin obehaglighet denna vandrande DO-anmälan som någon annan skribent så välfunnet kallade honom.

Evert Bäckström
Den outsinligt självgode Evert Bäckström i Claes Malmbergs skickliga rollgestaltning

En trailer för serien:

Jag har nu sett två avsnitt och är ganska nöjd så här långt. Visst har de behövt förenkla handlingen i GWs böcker, men jag tycker ändå SvT har lyckats bra med att koka ihop de två böckerna och jag upplever inte att man misslyckats med tidsresan tillbaka till hösten 1985 och de stämningar som då rådde. Serien utspelar sig ju parallellt i ett och ett nu.

Jag ser mycket fram mot fortsättningen och upplösningen. Serien har fått blandad kritik som jag själv vill kommentera. Jag återkommer med dessa kommentarer i ämnet…
To be continued…

Tidigare om personliga tankar kring Palmemordet:
https://japetus.wordpress.com/2011/02/28/a-shot-that-was-heard-around-the-world-palmemordet-25-ar/

Tidigare om Palme-dokumentären ”En annan tid, ett annat land:
https://japetus.wordpress.com/2012/09/27/en-annan-tid-ett-annat-land-dokumentarfilmen-om-olof-palme/

Tidigare om Leif GW Perssons värld:
https://japetus.wordpress.com/2011/06/14/aterbesok-i-leif-gw-perssons-varld/

Sista plan från Stalingrad – en biljett till livet, 22 januari 1943

Posted in Historia with tags , , , , on 22 januari, 2013 by japetus

Det tungt lastade bombplanet av typ Heinkel 111, nu i tjänst som transportplan, kommer in genom snöröken för landning på Stalingradskis iskalla lilla primitiva flygfält. Efter en äventyrlig 300 km lång flygning från Novocherkassk vid Rostov då man undkommit såväl nedisning, det ryska jaktflyget samt ringen av luftvärnspjäser runt den krympande stalingradfickan går nu bombaren ned för landning på den 400 meter långa och 60 meter breda frusna startbana som är allt man har att landa på, alldeles för kort och smalt. Men här befinner vi oss ljusår bort från allt vad t o m 1940-talsmässigt fredstida säkerhetstänkande heter.

Det är sent på kvällen den 22 januari 1943 och Heinkelbombaren landar tungt på det sista av de sju flygfälten i Stalingradfickan som fortfarande är i tyska händer. De stora flygfälten Pitomnik och Gumrak med rejält tilltagna startbanor i betong som är bättre rustade för att ta emot tunga transportplan har redan förlorats. Den sovjetiska slutoffensiven för att krossa det sista tyska motståndet i Stalingrad, Operation Ring, som inletts 10 januari har skoningslöst pressat de utsvultna tyska försvararna allt längre österut över den frusna stäppen mot själva Stalingrad. Den ryska ledningen är lika frustrerad över den långsamma framryckningen som de är förvånade över de utmattade tyska förbandens förtvivlade motstånd. Nu på kvällen den 22 januari finns i alla fall bara det lilla otillräckliga snöiga gräsfältet i Stalingradski kvar att landa på.


En Heinkel 111 startar från Stalingradfickan, januari 1943

Planet har svårt att hinna bromsa in på den korta startbanan och måste fångas upp av en grupp markpersonal som vänder Heinkeln runt och snabbt tömmer den på dess last, toppar upp med precis lagom bränsle för återresan och gör klart för start. Dramatiken kring den snabba omlastningen förstärks av spridda granatnedslag runt startbanan från sovjetiskt artilleri och en och annan förlupen rysk kula som visslar förbi. Ryssarna är ohälsosamt nära. Piloten låter motorerna gå på tomgång hela tiden för att hålla värmen denna iskalla kväll; han har också ett intresse av att komma iväg så fort som möjligt från denna gudsförgätna plats.

Strax intill Stalingradskis startbana väntar den last som ska följa med planet tillbaka, en grupp om tio frusna skadade män och sju välfyllda postsäckar. De skadade soldaterna tillhör den minoritet av de inringade tyska soldater som haft den osannolika turen att skadas tillräckligt allvarligt, men inte för allvarligt, för att få en biljett ut från det frusna helvetet i Stalingradfickan. 

Dramatiken kring de här desperata flighterna har fler ingredienser. Det är naturligtvis många  som har intresse av att få plats ombord och i ren desperation försöker skadeskjuta sig själva för att bluffa sig ombord eller helt enkelt försöka smita med – litet som kalabaliken kring Titanics livbåtar – men de kpist-beväpnade militärpoliserna vid flygfältet kontrollerar alla som ska ombord och skjuter skarpt för att hålla de mest desperata borta. Så det är inte bara ryska kulor som viner i luften den här kvällen.

En av de väntande soldaterna som har legitim biljett till denna flight är den 44-årige överstelöjtnanten Hellmuth Mäder, chef för 522 grenadjärregementet i 371 infanteridivisionen i 6:e armén, som någon dag tidigare skadats svårt, så pass svårt att hans divisionschef generallöjtnant Richard Stempel beslutat att välja just honom som en av de personer som varje division fått tillåtelse att flyga ut i detta desperata slutskede av striderna i den snabbt krympande Stalingradfickan. I denna 6:e arméns egen version av Noaks Ark skulle de välja ut duktiga och kompetenta officerare och kanske då gärna sårade sådana som ändå inte kunde göra någon mer nytta. Mäder har dragit högsta vinsten i lotteriet och är nu en av dem som ska ut. Han och de andra som väntar i isvinden vid startbanan känner troligen både tacksamhet och skuldkänslor över att få lämna sina inringade kamrater, men de kan knappast ana vilken makalös tur de nu har och vilka umbäranden de i och med denna chans kommer att slippa.


En Heinkel 111 ur II Gruppe KG 53 ”Legion Condor” som gjorde tjänst som transportplan i samband med luftbron till Stalingrad vintern 1942/43

Väntan i det tilltagande mörkret vid flygfältet i iskylan har säkert känts fruktansvärt lång. Men nu på kvällen händer det otroliga. Mäder och de nio anonyma soldaterna har beretts plats i denna Heinkel som mot alla odds tagit sig hela vägen fram och lyckats landa på Stalingradskis lilla flygfält. De sårade männen lyfts ombord tillsammans med postsäckarna och snart varvar piloten upp båda Junkers Jumo-motorerna, ger full gas och startar med det tungt lastade bombplanet på den farligt korta startbanan, helt säkert håller han hjulbromsarna låsta så länge som möjligt för att maxa starthastigheten och utnyttja varje centimeter av startrakan. Heinkeln skjuter iväg längs den korta startbanan och markpersonalen ser bombaren lyfta långsamt, sega sig upp i luften mot alla odds och försvinna i den mörka natthimlen med kursen satt på flygbasen Novocherkassk vid Rostov. Det är en riktig högoddsare, en på alla sätt livsfarlig flygning.

I en tidigare blogg i min Stalingradserie berättade jag om det katastrofala och på felaktiga grunder fattade beslutet att försörja de inringade 250 000 soldaterna i stalingradfickan från luften:
https://japetus.wordpress.com/2012/11/24/luftbron-till-evigheten-stalingrad-24-november-1942/

Det var helt enkelt inte möjligt, ett omöjligt uppdrag som pågick mellan det att det lika cyniska som kriminellt felaktiga Führer-beslutet fattades den 24 november 1942 och att det sista motståndet i Stalingrad upphörde den 2 februari 1943. Uppdraget var omöjligt dels pga otillräcklig tillgång på transportplan med hänsyn till de svåra flygförhållandena och den enorma mängd personal man skulle försörja, dels det sovjetiska jaktflyget och luftvärnet. Under denna tidsperiod av 72 dagar och nätter i svåraste flygväder lyckades Luftwaffe ändå flyga in totalt 8 351 ton förnödenheter, bränsle och ammunition, ett snitt på drygt 117 ton per dag. Att detta ändå var helt otillräckligt framgår tydligt av att 6:e arméns 250 000 man behövde 300 ton per dag som absolut minimum för att hålla soldaterna över svältgränsen, 500 ton per dag för att behålla armén operativt rörlig.


Junker 52 transportplan på Pitomniks stora flygfält vintern 1942/43

Priset för luftbron var 488 förlorade transport- och bombflygplan och drygt 1 100 stupade besättningsmän. Bland dessa fanns några av Luftwaffes allra mest erfarna bomb- och transportpiloter, navigatörer och flyglärare.

Airlift Stalingrad map
Inflygningsrutter och avstånd till Stalingrad och de stora flygfälten Gumrak och Pitomnik i samband med luftbron, klicka för större bild

Men de positiva med beslutet var förstås att hela 30 000 sårade soldater faktiskt flögs ut och fick chansen att överleva – en biljett till livet. Jag känner själv minst två personer vars farfäder haft den extrema turen att flygas ut helskinnade och fått en andra chans i livet. En chans att bilda familj och i sinom tid få de barnbarn jag lärt känna.

Den 23 januari 1943, dagen efter att Mäder och de nio övriga sårade flygits ut intar ryssarna till slut även Stalingradskis startbana. De inringade har därmed förlorat sitt sista flygfält och kommer under den plågade vecka som återstår till kapitulationen att få lita till sporadiska fallskärmsnedsläpp av förnödenheter. Den enda kontakten med omvärlden som återstår är då via kortvågsradio.

Den 31 januari 1943 kapitulerar fältmarskalk Paulus och 6:e arméns huvudstyrka i den södra motståndsfickan och de sista radiomeddelandena sänds av signalisterna medan de ryska soldaterna i princip står utanför och är på väg att sparka in dörren. Den 2 februari 1943 kommer de sista radiomeddelandena från General Streckers XI kår i den norra motståndsfickan. In i det sista beordras tyska transportplan att flyga sina dödsföraktande uppdrag över det avlägsna Stalingrad i hopp att om att finna några tecken på motståndsgrupper att släppa ned förnödenheter till. Men de återvändande besättningarna kan bara rapportera att allt nu är stilla, alldeles stilla i staden där världshistoriens mest intensiva strider pågått under det senaste halvåret…


Ryggraden i luftbron till Stalingrad – Luftwaffes arbetshäst Junker 52/3m

De tio sårade soldater som flögs ut från stalingradfickan i den överlastade Heinkelbombaren den där kalla januarikvällen för 70 år sedan slapp hela det långa helvete i fångenskap som väntade de 91 000 olycksbröder som en dryg vecka senare hade överlevt striderna och kapitulerade till Röda Armén. Av dessa olycksaliga soldater skulle endast 6 000 återvända från fångenskapen när de dryga 12 år senare släpptes 1956.

Men hur gick det för den sårade överstelöjtnanten som startade med ett av de allra sista planen från Stalingrad på kvällen den 22 januari 1943? Jo Heinkel 111:an tog sig helskinnad tillbaka hela vägen tillbaka till Novocherkassk och landade säkert med alla tio sårade soldater och de sju säckarna med sista posten från Stalingrad.

Hellmuth Mäder
Hellmuth Mäder (1908-1984)

Hellmuth Mäder överlevde inte bara den livsfarliga flygningen ut från Stalingrad, utan även de återstående krigsåren och fick som en av de icke-nazistiskt belastade officerarna på 1950-talet tjänst i västtyska armén Bundeswehr. Där tjänstgjorde han med framgång som brigadgeneral och chef för infanteristridsskolan i Hammelburg. Mäder dog 75 år gammal år 1984 i sin hemstad Konstanz vid den vackra Bodensjön, många mil och år från de fruktansvärda upplevelserna i Stalingrad.

Källor:
Antony Beevor: ”Stalingrad”, 1998
Joel S. A. Hayward: ”Stopped at Stalingrad – The Luftwaffe and Hitler’s defeat in the east 1942-1943″, 1998

Big Money – oförtjänt bortglömda

Posted in musik with tags , , , , , , on 17 januari, 2013 by japetus

”What I know now is that Lovecraft knew what he wrote about…”

De var den litet hemliga popduon med de tjusiga melodierna, den kraftigt överproducerat maffiga ljudbilden som förde mina tankar till Queen och de humoristiska och smarta texterna. Ingen dålig referens och litet ovanlig för att vara svensk 90-talspop. Men så var det ingen annan än ABBAs mästerlige producent, den legendariske Michael B Tretow, som låg bakom det effektfullt bombastiska soundet. Jag gillade det. Mycket.

Att låtarna var så väldigt melodiösa, åtminstone på första plattan, var förstås den viktigaste anledningen till att jag fastnade för deras musik. Man kan nog säga att de var ganska pretentiösa också. Men jag gillade det med. De kom undan med det. De lystrade till det kitschiga och ironiska namnet Big Money och det är nog inte så många som minns dem idag. Läsare av denna blogg vet jag att jag har en förkärlek att skriva om just sådana musikaliska akter.

Big Money Lost in Hollywood
Det smått bisarra skivomslaget (med dvärgen och fejkblondinen) till första plattan ”Lost in Hollywood” från 1992

Bandets medlemmar kallade sig Vasa och Big. Vasa hade jag koll på men Big var då för mig en helt okänd förmåga. Lars Yngve ”Vasa” Johansson hade börjat som trummis i Nina letar UFO och sedan fortsatt (med slängkappa) bakom trummorna i Pontus och Amerikanerna för att sedan på nåt sätt blomma ut som kompetent låtskrivare i Big Money. Att Vasa var förtjust i filmens värld, med tydlig förkärlek för skräckfilmer var uppenbart. Han är också en mycket duktig textförfattare.

Sångaren i Big Money, ”Big”, hade jag absolut ingen koll på vid denna tidpunkt, men han visade sig senare vara en av de nuförtiden inte helt okända Rongedal-bröderna, Magnus Rongedal. En utmärkt sångare med uppenbar Freddy Mercury-talang.

Big Moneys första platta innehöll ett antal catchiga hitsinglar som spelades ganska flitigt på radio. Jag har här också hittat en video till ”Amazing”, en av dessa singlar från 1992.

Big Money Moonraker
Vasa och Big på omslaget till den musikaliskt svagare andra plattan ”Moonraker” från 1994

Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige. Men trots de snygga melodierna, den utmärkta sången och de humoristiska och smarta texterna funkade det uppenbarligen ändå inte tillräckligt bra för nån gång 1995 upphörde bandet och vi har inte hört något mer från det sedan dess och lär inte göra det heller framöver. Michael B Tretow har slutat med musiken efter en hjärtattack 2001 och utan den komponenten blir det inget Big Money.

Vasa gick tillbaka till Pontus och Amerikanerna och gjorde med dem det bandets sista platta ”Kasino” 1998. Efter det har det blivit ett antal filmmanus. Magnus Rongedal återgick till framgångsrikt körandet tillsammans med brodern Henrik. Jag gläder mig åt den intressanta musikaliska kvarlåtenskap som bandet gav oss och puffar då framförallt för den första plattan. Big Money gjorde något mycket ovanligt mitt upp i den svenska popens så rikt svenskspråkiga decennium 90-talet. De sticker ut rejält och är värda att minnas!

Diskografi:

Album
– Lost in Hollywood (1992)
– Moonraker (1994)

Singlar
– One Two Three Four (7″, Lynx Records, 1989)
– Rich and Famous (CDS/7″/12″-remix, 1992)
Ruby Slippers (1992)
Amazing (1992)
Why Do I Care (1993)
Million Dollar Mouth (1994)
Give’m A Smile (1994)
Rich and Infamous (1994)
Army of Lovers featuring Big Money: Lit de parade (1994)

Bowie firar sin födelsedag med att släppa nya singel

Posted in musik with tags , , on 8 januari, 2013 by japetus

Idag 8 januari är David Bowies 66:e födelsedag och den valde han att fira genom att ge ifrån sig ett efterlängtat musikaliskt livstecken. Singeln ”Where are we now” producerad av gamle samarbetspartnern Tony Visconti släpps idag och fullängdsplattan ”The next day” ska släppas 12 mars i vår.

Det här är ett riktigt glädjande livstecken från Mannen, Myten, Legenden som nu släpper sin första platta på 10 år. Det har länge sett ut som att 2003 års ”Reality” skulle bli hans sista platta då hjärtattacken 2004 verkade ha satt stopp för hans musikaliska karriär för gott. Detta har känts väldigt sorgligt och insikten om finaliteten i hans situation har gradvis vuxit sig starkare. Tills nu.

Därför var denna överraskning extra efterlängtad och desto större. Att han lyckats hålla detta hemligt så pass länge är en riktig bedrift.

2680659-david-bowie-2013-617-409
Ett nytaget foto på David Bowie (1947- )

”Where are we now” låter vemodig och ganska vacker efter ett par genomlyssningar. Videon är delvis filmad i Berlin och Bowie blickar i texten tillbaka på sina år i tysk exil i slutet av 70-talet då Berlin-trilogin ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” tillkom. Det är intressant.


Videon till ”Where are we now”