Sista plan från Stalingrad – en biljett till livet, 22 januari 1943

Det tungt lastade bombplanet av typ Heinkel 111, nu i tjänst som transportplan, kommer in genom snöröken för landning på Stalingradskis iskalla lilla primitiva flygfält. Efter en äventyrlig 300 km lång flygning från Novocherkassk vid Rostov då man undkommit såväl nedisning, det ryska jaktflyget samt ringen av luftvärnspjäser runt den krympande stalingradfickan går nu bombaren ned för landning på den 400 meter långa och 60 meter breda frusna startbana som är allt man har att landa på, alldeles för kort och smalt. Men här befinner vi oss ljusår bort från allt vad t o m 1940-talsmässigt fredstida säkerhetstänkande heter.

Det är sent på kvällen den 22 januari 1943 och Heinkelbombaren landar tungt på det sista av de sju flygfälten i Stalingradfickan som fortfarande är i tyska händer. De stora flygfälten Pitomnik och Gumrak med rejält tilltagna startbanor i betong som är bättre rustade för att ta emot tunga transportplan har redan förlorats. Den sovjetiska slutoffensiven för att krossa det sista tyska motståndet i Stalingrad, Operation Ring, som inletts 10 januari har skoningslöst pressat de utsvultna tyska försvararna allt längre österut över den frusna stäppen mot själva Stalingrad. Den ryska ledningen är lika frustrerad över den långsamma framryckningen som de är förvånade över de utmattade tyska förbandens förtvivlade motstånd. Nu på kvällen den 22 januari finns i alla fall bara det lilla otillräckliga snöiga gräsfältet i Stalingradski kvar att landa på.


En Heinkel 111 startar från Stalingradfickan, januari 1943

Planet har svårt att hinna bromsa in på den korta startbanan och måste fångas upp av en grupp markpersonal som vänder Heinkeln runt och snabbt tömmer den på dess last, toppar upp med precis lagom bränsle för återresan och gör klart för start. Dramatiken kring den snabba omlastningen förstärks av spridda granatnedslag runt startbanan från sovjetiskt artilleri och en och annan förlupen rysk kula som visslar förbi. Ryssarna är ohälsosamt nära. Piloten låter motorerna gå på tomgång hela tiden för att hålla värmen denna iskalla kväll; han har också ett intresse av att komma iväg så fort som möjligt från denna gudsförgätna plats.

Strax intill Stalingradskis startbana väntar den last som ska följa med planet tillbaka, en grupp om tio frusna skadade män och sju välfyllda postsäckar. De skadade soldaterna tillhör den minoritet av de inringade tyska soldater som haft den osannolika turen att skadas tillräckligt allvarligt, men inte för allvarligt, för att få en biljett ut från det frusna helvetet i Stalingradfickan. 

Dramatiken kring de här desperata flighterna har fler ingredienser. Det är naturligtvis många  som har intresse av att få plats ombord och i ren desperation försöker skadeskjuta sig själva för att bluffa sig ombord eller helt enkelt försöka smita med – litet som kalabaliken kring Titanics livbåtar – men de kpist-beväpnade militärpoliserna vid flygfältet kontrollerar alla som ska ombord och skjuter skarpt för att hålla de mest desperata borta. Så det är inte bara ryska kulor som viner i luften den här kvällen.

En av de väntande soldaterna som har legitim biljett till denna flight är den 44-årige överstelöjtnanten Hellmuth Mäder, chef för 522 grenadjärregementet i 371 infanteridivisionen i 6:e armén, som någon dag tidigare skadats svårt, så pass svårt att hans divisionschef generallöjtnant Richard Stempel beslutat att välja just honom som en av de personer som varje division fått tillåtelse att flyga ut i detta desperata slutskede av striderna i den snabbt krympande Stalingradfickan. I denna 6:e arméns egen version av Noaks Ark skulle de välja ut duktiga och kompetenta officerare och kanske då gärna sårade sådana som ändå inte kunde göra någon mer nytta. Mäder har dragit högsta vinsten i lotteriet och är nu en av dem som ska ut. Han och de andra som väntar i isvinden vid startbanan känner troligen både tacksamhet och skuldkänslor över att få lämna sina inringade kamrater, men de kan knappast ana vilken makalös tur de nu har och vilka umbäranden de i och med denna chans kommer att slippa.


En Heinkel 111 ur II Gruppe KG 53 ”Legion Condor” som gjorde tjänst som transportplan i samband med luftbron till Stalingrad vintern 1942/43

Väntan i det tilltagande mörkret vid flygfältet i iskylan har säkert känts fruktansvärt lång. Men nu på kvällen händer det otroliga. Mäder och de nio anonyma soldaterna har beretts plats i denna Heinkel som mot alla odds tagit sig hela vägen fram och lyckats landa på Stalingradskis lilla flygfält. De sårade männen lyfts ombord tillsammans med postsäckarna och snart varvar piloten upp båda Junkers Jumo-motorerna, ger full gas och startar med det tungt lastade bombplanet på den farligt korta startbanan, helt säkert håller han hjulbromsarna låsta så länge som möjligt för att maxa starthastigheten och utnyttja varje centimeter av startrakan. Heinkeln skjuter iväg längs den korta startbanan och markpersonalen ser bombaren lyfta långsamt, sega sig upp i luften mot alla odds och försvinna i den mörka natthimlen med kursen satt på flygbasen Novocherkassk vid Rostov. Det är en riktig högoddsare, en på alla sätt livsfarlig flygning.

I en tidigare blogg i min Stalingradserie berättade jag om det katastrofala och på felaktiga grunder fattade beslutet att försörja de inringade 250 000 soldaterna i stalingradfickan från luften:
https://japetus.wordpress.com/2012/11/24/luftbron-till-evigheten-stalingrad-24-november-1942/

Det var helt enkelt inte möjligt, ett omöjligt uppdrag som pågick mellan det att det lika cyniska som kriminellt felaktiga Führer-beslutet fattades den 24 november 1942 och att det sista motståndet i Stalingrad upphörde den 2 februari 1943. Uppdraget var omöjligt dels pga otillräcklig tillgång på transportplan med hänsyn till de svåra flygförhållandena och den enorma mängd personal man skulle försörja, dels det sovjetiska jaktflyget och luftvärnet. Under denna tidsperiod av 72 dagar och nätter i svåraste flygväder lyckades Luftwaffe ändå flyga in totalt 8 351 ton förnödenheter, bränsle och ammunition, ett snitt på drygt 117 ton per dag. Att detta ändå var helt otillräckligt framgår tydligt av att 6:e arméns 250 000 man behövde 300 ton per dag som absolut minimum för att hålla soldaterna över svältgränsen, 500 ton per dag för att behålla armén operativt rörlig.


Junker 52 transportplan på Pitomniks stora flygfält vintern 1942/43

Priset för luftbron var 488 förlorade transport- och bombflygplan och drygt 1 100 stupade besättningsmän. Bland dessa fanns några av Luftwaffes allra mest erfarna bomb- och transportpiloter, navigatörer och flyglärare.

Airlift Stalingrad map
Inflygningsrutter och avstånd till Stalingrad och de stora flygfälten Gumrak och Pitomnik i samband med luftbron, klicka för större bild

Men de positiva med beslutet var förstås att hela 30 000 sårade soldater faktiskt flögs ut och fick chansen att överleva – en biljett till livet. Jag känner själv minst två personer vars farfäder haft den extrema turen att flygas ut helskinnade och fått en andra chans i livet. En chans att bilda familj och i sinom tid få de barnbarn jag lärt känna.

Den 23 januari 1943, dagen efter att Mäder och de nio övriga sårade flygits ut intar ryssarna till slut även Stalingradskis startbana. De inringade har därmed förlorat sitt sista flygfält och kommer under den plågade vecka som återstår till kapitulationen att få lita till sporadiska fallskärmsnedsläpp av förnödenheter. Den enda kontakten med omvärlden som återstår är då via kortvågsradio.

Den 31 januari 1943 kapitulerar fältmarskalk Paulus och 6:e arméns huvudstyrka i den södra motståndsfickan och de sista radiomeddelandena sänds av signalisterna medan de ryska soldaterna i princip står utanför och är på väg att sparka in dörren. Den 2 februari 1943 kommer de sista radiomeddelandena från General Streckers XI kår i den norra motståndsfickan. In i det sista beordras tyska transportplan att flyga sina dödsföraktande uppdrag över det avlägsna Stalingrad i hopp att om att finna några tecken på motståndsgrupper att släppa ned förnödenheter till. Men de återvändande besättningarna kan bara rapportera att allt nu är stilla, alldeles stilla i staden där världshistoriens mest intensiva strider pågått under det senaste halvåret…


Ryggraden i luftbron till Stalingrad – Luftwaffes arbetshäst Junker 52/3m

De tio sårade soldater som flögs ut från stalingradfickan i den överlastade Heinkelbombaren den där kalla januarikvällen för 70 år sedan slapp hela det långa helvete i fångenskap som väntade de 91 000 olycksbröder som en dryg vecka senare hade överlevt striderna och kapitulerade till Röda Armén. Av dessa olycksaliga soldater skulle endast 6 000 återvända från fångenskapen när de dryga 12 år senare släpptes 1956.

Men hur gick det för den sårade överstelöjtnanten som startade med ett av de allra sista planen från Stalingrad på kvällen den 22 januari 1943? Jo Heinkel 111:an tog sig helskinnad tillbaka hela vägen tillbaka till Novocherkassk och landade säkert med alla tio sårade soldater och de sju säckarna med sista posten från Stalingrad.

Hellmuth Mäder
Hellmuth Mäder (1908-1984)

Hellmuth Mäder överlevde inte bara den livsfarliga flygningen ut från Stalingrad, utan även de återstående krigsåren och fick som en av de icke-nazistiskt belastade officerarna på 1950-talet tjänst i västtyska armén Bundeswehr. Där tjänstgjorde han med framgång som brigadgeneral och chef för infanteristridsskolan i Hammelburg. Mäder dog 75 år gammal år 1984 i sin hemstad Konstanz vid den vackra Bodensjön, många mil och år från de fruktansvärda upplevelserna i Stalingrad.

Källor:
Antony Beevor: ”Stalingrad”, 1998
Joel S. A. Hayward: ”Stopped at Stalingrad – The Luftwaffe and Hitler’s defeat in the east 1942-1943″, 1998

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: