Arkiv för maj, 2013

”Five years” – BBCs utmärkta dokumentär om tio überkreativa år i David Bowies karriär

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , on 27 maj, 2013 by japetus

I lördags, den 25 maj, hade en mycket intressant musikdokumentär premiär på brittiska kvalitetskanalen BBC Two. Den heter passande nog ”Five years” och handlar om fem nyckelår i Mannen, Myten, Legendens karriär, år som såg honom gång på gång återuppfinna sig själv som artist och visa prov på en för musikvärlden fullkomligt oöverträffat unik kreativitet.

Det här lät ju vansinnigt spännande tyckte jag och undrade förstås vilka fem år det skulle bli?  Och… Jo det var riktigt spännande och intressant, men lyckligtvis handlar dokumentären snarare om tio år än fem. Annars hade de inte fått ihop det. Men ”Ten years” hade ju inte låtit lika coolt och catchigt för den någorlunda invigde Bowie-lyssnaren.

Bowie man who fell to earth
Världens coolaste Bowie ur filmen ”The Man who fell to Earth”, 1976 av regissören Nicholas Roeg

Dokumentären tar oss med på en resa genom Bowies karriär som börjar med hippielånghåriga 1971 och ”Hunky Dory” och fortsätter in i glamrockens triumf 1972 med ”Ziggy Stardust”, tar vägen över soul- och knarkperioden i USA med ”Young Americans” 1975-1976, snuddar vid ”StationToStation” (fattas bara annat!) fortsätter via Berlinårens samarbete med Brian Eno och kritikersuccén ”Heroes” 1977, beskriver arbetet med ”Scary Monsters” 1980 i New York och landar i den stora kommersiella mainstream-framgången med ”Let’s Dance” 1983.

Jag trodde först att Bowie själv skulle ha ställt upp i speciella intervjuer för denna dokumentär, men icke. Han fortsätter med sin Garbo-approach i det avseendet, men det finns mycket tidigare intervjuer och voice-overs med honom. Men det som gör dokumentären är de många väldigt intressanta, kreativa och roliga intervjuer med olika personer som verkligen varit viktiga för honom under karriären. Det finns även några riktigt intressanta kvalificerade musikaliska analyser från dem som var med och spelade och sjöng med mannen.

Jag tänker då främst på Carlos Alomar, Brian Eno, Robert Fripp och Tony Visconti. Men även Nile Rodgers, Rick Wakeman, Robin Clarke, Ava Cherry, Nicholas Roeg och nyligen avlidne Trevor Bolder jag skrev om tidigare idag. Någon jag verkligen saknade i dokumentären var dock Iggy Pop. Han borde verkligen ha fått vara med på ett hörn. Särskilt som Berlin-perioden var ett av fokusområdena. Men de som är med gör det verkligen bra.

Sammanfattningsvis var det väldigt intressant att åter få se denna übercoole man in action i ett flertal helt nya klipp man aldrig sett tidigare. Och det vi fick höra samarbetspartnerna berätta var riktigt givande. Bra där, mycket bra!


90 fantastiska minuter med Mr Bowie. Enjoy!

Ja… Som ni märker är det roliga slut för tillfället. BBC har bett Vimeo plocka ned dokumentären och den är just nu (29 maj) inte tillgänglig. Jag lägger upp den igen så snart den finns tillgänglig. Tillsvidare får vi hålla till godo med trailern:

Annonser

Exit – Trevor Bolder

Posted in musik with tags , , , , on 27 maj, 2013 by japetus

I förra veckan nåddes jag av det sorgliga beskedet att Trevor Bolder avlidit i sviterna av cancer. Bolder var en gång bassist i David Bowies klassiska kompband ”Spiders from Mars” under Ziggy Stardust-eran i början på 70-talet.

Bolder började i sitt första band ”Ronno” med gitarristen Mick Ronson redan 1970 då de båda var en del av den lokala musikscenen i engelska Hull. Tillsammans med Ronson och trummisen Mick ”Woody” Woodmansey spelade sen Bolder på David Bowies klassiska ”Hunky Dory”-platta anno 1971.

trevor_bolder_bowie_1972
Trevor Bolder, med sina magnifika färgade polisonger, på scen snett bakom Bowie under Ziggy-eran 1972

Detta ledde till det massiva internationella genombrottet med nästa Bowie-platta, 1972 års odödliga rock-epos ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”. Bolder var sen med på den omfattande Ziggy Stardust-turnén och spelade med Bowie på 1973 års ”Aladdin Sane” och ”Pinups”. 1974 avslutade så Bowie samarbetet med sitt gamla kompband och flyttade till USA.

SpidersFromMars
Hela ”Spiders from mars” anno 1972: Bolder, Woodmansey, Bowie och Ronson

Trevor Bolder spelade sedan på Mick Ronsons framgångsrika soloplatta ”Slaughter on 10th avenue” från 1974 men gick efter det vidare till engelska 70-talshårdrockarna Uriah Heep som han spelade med ända fram till sin död.

En fotnot i sammanhanget är att även Mick Ronson dog i cancer, bara 46 år gammal 1993. Trevor Bolder överlevde sin gamle kamrat och ”Spiders of Mars”-kollega med 20 år. Trevor Bolder blev 62 år.

trevor-bolder-today
Trevor Bolder (9 juni 1950-21 maj 2013)

Letade länge efter ett lämpligt klipp med Mr Bolder, men de flesta av dem är så mörka med allt det lilla ljus som finns på Bowie. Trevor Bolder var en stor bassist men spelade i skuggan av Bowie på mer än ett sätt. Valde till slut en studioinspelning med ”Starman” från 1972 där vi då och då får se Trevor Bolder med sina ikoniska färgade polisonger.

Storslagen öppningsceremoni och suveränt svenskt arrangemang av ESC 2013 i Malmö

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , , , , , , , on 19 maj, 2013 by japetus

Ja jag måste säga att jag kände mig riktigt stolt när jag såg den storslagna öppningsceremonin till Eurovision 2013 i Malmö…

Det var verkligen ovanligt fint och stämningsfullt gjort. Och den lilla storyn om fjärilslarven som föds i Baku och sen reser hela vägen genom Europa för att bli till en vacker fjäril i Malmö är suggestiv och kreativt effektfull på samma gång. Den symboliska fjäril som sen dök upp i alla presentationer skrudad i respektive lands färger. Hög stilpoäng där Sverige!

Eurovision_Song_Contest_2013_logo

Den specialskrivna musiken av Björn Ulvaes, Benny Andersson och DJ Avicii fungerade utmärkt bra och var precis så storslagen som man kunde hoppas på. Bron som de tävlande i procession tågade in på efter sina länders flaggor var precis så symboliskt olympisk som den kan vara i Malmö vid bron som binder oss samman med kontinentala Europa.

Det svenska arrangemangets tema ”We are one” är precis vad som från början var hela tanken bakom festivalen när den drog igång 1956 ca 10 år efter andra världskriget, som ytterligare ett sätt att skapa mer samhörighet i Europa. Och det kändes som att Sverige nu också tog chansen att med detta arrangemangs tydliga utropstecken utveckla festivalen och inför Europa och världen föra fram de demokratiska, självdistanserade, toleranta och fördomsfria ideal och värderingar vi står för. Så kan jag nu också läsa om all välförtjänt beröm som det svenska arrangemanget nu får.

Extra trevligt i denna glädje är att evenemanget ägde rum i just Malmö, den stad i Sverige som på senare år figurerat i flest negativa sammanhang och fått så mycket badwill. Detta var därför mycket välbehövlig goodwill för Sveriges tredje stad (som nu i en vecka varit den första), porten mot Europa.

Och till sist, Petra Mede gjorde ett alldeles fantastiskt professionellt jobb som ensam värdinna, språkkunnig, fokuserad och med självdistans och lagom humor. En insats hon får mycket välförtjänt beröm för. Högsta poäng för det Petra!


Och här har vi introduktionen och öppningsceremonin till ESC i Malmö 2013

Och… Grattis Danmark! Ni vann igen, i Sverige…

DN-artikel om ESC i Malmö:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo

”Hjälp sökes” – livsgåtor och egensinniga djur i Orionteaterns manege

Posted in musik, Teater/Musikal with tags , , , , , on 13 maj, 2013 by japetus

I den gångna helgen fick jag så tillslut se vårens mest omtalade uppsättning här i landet…

Det var en kraftigt försenad födelsedagspresent. Så har det också varit näst intill omöjligt att ordna biljetter till denna kritikerrosade musikal. Till slut gav två återbud mig och flickvännen chansen att få uppleva ”Hjälp sökes” på 30-årsjubilerande Orionteatern.

2013-05-11 2013-05-11 Besök på Orionteatern och Hjälp sökes 003
Halv tre lördag 11 maj, kön är lång en halvtimme innan det ska börja, jag sänker medelåldern, folk trängs utanför onumrerade Orionteatern och förväntan svävar tung i luften…

Kristina Lugn (dialog och manus), Benny Andersson (musik), Björn Ulvaeus (sångtexter) har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson skapat en mycket speciell musikal som utspelar sig på en sliten och skitig liten bondgård i norra Uppland, inte långt från Tierp. Föreställningen börjar en tidig morgon med tjock dimma, genomlyst av isblått månljus.

En vemodigt stämningsfull musik spelas, en värdig ouvertyr av Benny Andersson med intryck från Hugo Alfvéns folkmusikkänsla och Lars-Erik Larssons naturlyriska ”Pastoralsvit”; mycket vackert.  Någon leder ett par getter över gårdsplan. Dimman lättar efterhand och den tämligen eländiga bondgården framträder obarmhärtigt tydligt. För det är sannerligen ingen vacker syn.

Gårdens invånare, de två bröderna Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulvesson och Magnus Roosmann, dyker upp. Glor på varann en stund innan någon säger något. De ser smutsiga, sjaviga och slitna ut båda två. Uppgivna och trötta. När de börjar snacka med varann förstår man snart att detta sannerligen inte är en harmonisk duo. De är inte sams om just någonting, stämningen är närmast Norénsk och bitter. Gamla oförrätter tycks här leva ett evigt liv.  Jag associerade litet till luffarna i Beckets ”I väntan på Godot”.

I meningslösheten och misslyckandets skugga finns också en enorm malande molande ensamhet. Deras utdragna munhuggande leder efter en stund fram till idén att sätta in en kontaktannons i Uppsala Nya Tidning för att söka efter hjälp – ”Hjälp sökes”. De funderar en stund fram och tillbaka över formuleringarna innan de får till det.

Roosman Ulvesson foto Martin Skoog
Bröderna Engelbrekt/Magnus Roosman och Axel/Johan Ulvesson tänker sätta in en Kontaktannons i UNT

Och de blir bönhörda på typiskt Kristina Lugnskt vis. Hillevi (Sofia Pekkari) anländer med sin mamma (Suzanne Berdino) och Kalleman. Hillevis mamma har slagit dövörat till och ”förstummats av livet”. Kalleman är deras ”chef” och är en get. Föreställningen svävar sedan via filosofiska samtal och några vackra sånger ut i en magiskt harmonisk upplösning, Kristina Lugns version av ”Bonde söker fru” korsat med cirkusnummer och kulörta lyktor där gårdens egensinniga djur spelar huvudrollerna och de två slitna bröderna återuppstått i glittriga röda kostymer.

Johan Ulvessons röstresurser sätts på hårda prov som föreställningens dominerande och oberäknelige Axel, när han gapar och skriker och är elak mot sin bror. Han sjunger också helt ok, särskilt numret ”Stackars Axel” var minnesvärt. Ulvesson är en stor komiker där han i sitt flottiga, stripiga oklippta hår lufsar runt på gårdsplan och viftar och gestikulerar. Magnus Roosmans vresigt sammabitne bonde är ångestdrabbad, går runt och mumlar men sjunger minst lika bra och hittar till slut sin poesi i dialogen med Hillevi. Han är påfallande lik en mer sliten Niklas Strömstedt. Ja just det.

Hillevi är som en intensivt ljus sagofé, talar med ett vackert Kristina Lugnskt poetiskt bildspråk och det är hon som sjunger de finaste visorna med Bennys musik och Björns texter. Här anar man snabbt att det kommer bli ett par nya hits för upphovsmannaduon Andersson & Ulvaeus.
Hjälp sökes Hillevi
Ljusa Hillevi lyser upp brödernas mörker på den skitiga och slitna bondgården

Hillevis stumma mamma är danska dressyrmästarinnan och cirkusartisten Suzanne Berdino som får djuren att göra alla de märkliga konsterna. En stor häst, två jättelika kor, tre egensinniga hundar, två intensiva grisar och tre stolta gäss. Orionteatern rymmer inte så många åskådare men är den enda scen i Stockholm där denna kreativa föreställning kunnat realiseras och teatern med sin cirkusmanege och spiltor är också djurens hem.

Pjäsen slutar i dur där de båda bröderna sett ljuset i tillvaron och sensmoralen är det Axel som levererar i sin slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium. Jag kliver ut i den vackra majdagen uppfylld av det mysterium jag fått ta del. Det var verkligen en alldeles speciell föreställning som alltid kommer stanna i minnet.

Hjälp sökes skådespelarna
Suzanne Berdino, Magnus Roosman, Sofia Pekkari och Johan Ulvesson


Ett avsnitt ur en av musikalens många vackra visor, ”Bortom sol och måne” som sjungs av Hillevi/Sofia Pekkari

Första häggen i Stockholm slog ut i helgen som gick

Posted in Natur och årstider with tags , , on 12 maj, 2013 by japetus

Jag fångade den inte förrän idag, söndag, men med största sannolikhet hade den slagit ut redan i torsdags på Kristihimmelsfärdsdagen, alltså 9 maj. Jag talar förstås om Stockholms första hägg, nämligen den som står inne på Centralbadets skyddade innergård. Tack vare dess skyddade läge i innergårdens varma gryta är det den som brukar vara först att slå ut i stockholmsområdet, så även detta år.

Efter en väldigt sen vår har all blomning exploderat i början av maj och första häggen kommer bara något litet senare än vanligt.

2013-05-12 2013-05-12 Första utslagna häggen siktad 003
Stockholmska Centralbadets vackra innergård med sin blommande hägg (klicka för mycket större bild)

Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:

2012, siktning 7 maj: https://japetus.wordpress.com/2012/05/07/forsta-haggen-slar-ut-2012/

2011, siktning 7 maj: https://japetus.wordpress.com/2011/05/07/sa-ar-aven-detta-ars-forsta-hagg-siktad/

2010, siktning 15 maj: https://japetus.wordpress.com/2010/05/15/forsta-haggen-rekordsent-i-ar/

2009, siktning 7 maj: https://japetus.wordpress.com/2009/05/07/forsta-haggen-siktad/

2008, siktning 2 maj: https://japetus.wordpress.com/2008/05/02/arets-forsta-blommande-hagg-siktad/

1990,  siktning 30 april:  ingen blogg, men det ursprungliga rekord jag alltjämt sneglar på vid den här tiden varje år…

Cirkeln sluts – tankar kring dokumentären ”Ström åt folket”

Posted in Electronica, musik with tags , , , , , on 3 maj, 2013 by japetus

Har just sett den intressanta dokumentären ”Ström åt folket” som visades av SvT ikväll. Det är en mycket kreativt återberättad dokumentär om svensk ”elektronisk musiks” historia från 50-talet till idag.

Så alldeles väldigt många bekanta ansikten (och en del okända), miljöer och musiksnuttar som strömmar förbi… Dokumentären vill reda ut sambanden, hur samhället, tekniken och artisterna påverkat och influerat. Första kvarten kändes berättarformen väl sönderklippt och upphackad innan jag kom in i formen, men nu efteråt läste jag att filmen är klippt i samma tempo som musiken, 125 bpm. All musik, alla intervjuer ligger i takt och är en remix i sig. Smart och kreativt av den gamle producenträven Håkan Lidbo som är mannen bakom dokumentären.

Håkan Lidbo
Håkan Lidbo (1965- ) Foto: Adam Nilsson

Tänk vilken resa denna musikform genomgått från att ha varit så förhånad, marginaliserad, misstrodd och rent av fysiskt bespottad till att på sätt och vis bli störst då Swedish House Mafia fyller de största arenorna upprepade gånger. Till att verkligen bli folkets musik. Till att bli accepterad.

Att se dokumentären kändes för mig litet som ett slutande av cirkeln. Det kändes speciellt. En ödmjuk stolthet över att ha varit med på ett litet, litet hörn som en av dem som haft den modiga smaken att intressera sig för en musikform man då för 30 år sedan i princip måste ta stryk för att få lyssna på.

Som att vi som en gång trodde på det här när så få andra gjorde det faktiskt på något sätt fick rätt till slut. Det här var ju framtidens musik, tyckte vi. Och i den framtid som nu blivit nutid kan jag också skriva direkt till mina gamla idoler, en gång så fullständigt ouppnåeliga, och tacka för musiken. Vackert så!

Om dokumentären på SvTs webb:
http://www.svt.se/k-special/strom-at-folket-1

Och så länken till själva dokumentären:
Ström åt folket – dokumentär