Nineties med Popsicle, Wannadies och Just D

Tittade på fredagens upplaga av ”Nineties” på SvT och landade i 1993 på hemmaplan i Sverige.

Nu handlade det om svensk indie och hur den svenska hiphopen tog fart med Just D. Det är en viss skillnad att nu se Nineties jämfört med tidigare Eighties. Den här gången är jag verkligen med fullt ut från början. Har varit på plats och sett konserterna, hört snacket och upplevt stämningen från ett mer vuxet och deltagande perspektiv.

Så när Jens von Reis intervjuar Wille Crafoord, Pär Wiksten och Andreas Mattsson vet jag verkligen vad de talar om. Det är lätt att relatera till allt de pratar om och programmet blir ett bombardemang av flashbacks kring bekanta platser och sammanhang.  Trots att jag inte hängde så mycket på Hannas krog, dels för att jag inte kände mig tillräckligt hip, dels för att vännen Hermans restaurang ”Hermans lilla gröna” låg närmare Götgatan så jag behövde inte gå längre för att hitta ett trevligt ställe att landa på.

Just D upplevde jag som väldigt fåniga och irriterande, åtminstone i början. Men efter att ha sett dem live på musikfestivaler 1991 och 1992 började jag fatta vad det handlade om. Humor! Det här vara bara skoj. Bara 100% opretentiös underhållning. De tog sig inte alls på allvar och texterna var många gånger helt ekvilibristiska och oemotståndligt roliga. Jag kan förstå att t o m gamle Povel Ramel, då i 70-årsåldern, upptäckte och uppskattade dem. När jag fattat vad de höll på med blev det en helt annan grej och jag kunde uppskatta dem som ren party- och förfestsinramning med grabbarna. Och scenen från SvTs ”Kosmopol” med Ellinor Geete är en klassiker och en stilstudie i störande och olämpligt, kaxigt uppträdande.


Hade helst velat ha ”Bos” eller ”Extremt nästan levande” här, men mer kända hitten ”Grannar” är också en mycket representativ Just D låt som gick på spelaren vid väl valda festliga tillfällen när det begav sig

Popsicle gjorde verkligen många riktigt bra låtar. Och bra var de live. Jättebra. Men jag minns att jag inte alls gillade dem i början, kanske mest för det onödiga uttalandet om Arvingarna från Grammisgalan. Jag såg det på TV när det hände och fick verkligen vatten på min dåtida kvarn ang hur omdömeslösa och pretto de var som måste göra ett så skruvat uttalande när de fick några sekunder att presentera sig inför svenska folket. Att sedan höra Fredrik Norbergs bortförklaringar kring hur konstigt det är att man inte ska få säga att nåt är dåligt blir bara än mer skruvat och visar på fortsatt massiv omdömeslöshet.

Jorå Fredrik, man får naturligtvis såga något man inte gillar, (om man nu inte har något annat att säga när man ska hålla tacktal på Grammisgalan) det handlar inte alls om det. Men att helt öppet önska livet ur andra blir bara fel, fel och åter fel. Och 100% malplacerat. Intressant att denna minnesbild fortfarande dominerar det jag skriver om det här bandet som jag faktiskt tycker så bra om och har sett live så många gånger.


Ett positivt och trevligt konsertminne med Popsicle är ”Sandy”. Det var när jag hörde den här låten live första gången sommaren 1993 som mina dubier gick upp i rök. Ett otroligt ös live och så gitarrmanglet som bara slutade helt tvärt då hela bandet tystnade på en och samma gång. Så snyggt gjort!

Wannadies är Skellefte-bandet jag bara gillade rätt och upp och ned från början till slut. Så bra de var, särskilt de tre första plattorna (Wannadies 1990, Aquanautic 1992 och Be a girl 1994), musik jag lyssnat väldigt, väldigt mycket på. Musik som figurerat på otaliga blandband när det begav sig. Wannadies gick från nåt som lät litet som manchesterpop till melodiös grunge. Alltid melodiöst och ett väldigt ös. Mycket bra live också. Såg även dem många gånger. Skulle gärna se dem igen. En rolig episod är att jag för några år sedan hade glädjen att träffa sångerskan Christina Bergmark på en privat fest och bytte några ord med henne utifrån mitt lyssnar-perspektiv. Sympatiskt! Trevligt!


Superhitten ”You and me song” från favoritplattan ”Be a girl”, 1994. Men helst hade jag ju velat ha personliga favoriten, ”Dreamy Wednesdays” från samma platta om den gått att hitta på nätet

Wannadies
The Wannadies

Saknade favoriterna Eggstone som för mig var de tydliga inspiratörer som gjorde Cardigans framgångar möjliga på samma sätt som The Creeps banade väg för Atomic Swing. Var däremot ointresserad av Broder Daniel; var nog några år för gammal för dem och helt utanför målgruppen helt enkelt.

4 svar to “Nineties med Popsicle, Wannadies och Just D”

  1. Även jag känner mig mer hemma i 90-talet, och NIneties bjuder på hög igenkänningsfaktor. Nu har jag inte sett programmen från 91 och 92 än, men redan har jag börjat fundera på vad de missat i brytpunkten mellan 80- och 90-talen. Var är t.ex. OMD? Eller KLF?

    Och om jag inte sagt det förut; alltid lika kul att läsa dina inlägg om musik, även om jag sällan tar mig tiden att kommentera.

    • Alltid lika trevligt att läsa dina kommentarer Pär! Ja jag gissade att du också tittade på detta. Jag har sett hela avsnittet om 1990 och delar av 1991 och 1992, men jag tror att både OMD och KLF räknas till 80-tal eftersom de debuterade då. Var inte KLF med i ”Eighties” alls? Det måste ha varit nåt om house, acid house i avsnitten om 1988 och 1989?! Vill minnas att S’Express var med då. OMD borde ju ha varit med redan i 1980-avsnittet om synthare och hårdrockare eftersom hitten ”Enola gay” är så pass tidig…

      • Jo, OMD borde definitivt varit med i Eighties, om jag fått bestämma.🙂 Men jag kan inte minnas om de var med, jag får nästan ta och se om de avsnitten.

        KLF är ju en historia för sig, och de började ju på 80-talet, även om det väl var ganska underground till att börja med. Genombrottet med ”The White Room” kom -89, så de borde förstås också varit med i Eighties.
        Deras syn på att skapa hitmusik (The Manual) och hur de eldade upp en miljon pund är ju musikhistoria idag. Så även deras misslyckade försök att åka till Stockholm och blidka ABBA för att de samplat Dancing Queen, de fick inte ens tag på någon av medlemmarna och istället eldade de upp flertalet av skivorna på en åker nånstans i Sverige och resten slängdes överbord på båten på väg tillbaka till England…!
        Så påstås det i alla fall.

        Nåväl, allt går ju inte att få plats med, och man saknar förstås sina egna favoriter mest.🙂

      • Ja KLF… Vilket alldeles otroligt egensinnigt band. Och hemliga som få. Jag har hört den sanslösa historien om hur de eldade upp en miljon pund, men inte den om försöken att kontakta ABBA. Sanslöst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: