Om Jim Croce och evigheten, 20 september 1973

I våras hörde jag ett par låtar med en smått fantastisk och för mig tidigare helt okänd amerikansk singer-songwriter. Det var riktigt vackra akustiska låtar av klassiskt snitt i stil med Simon and Garfunkel, John Denver och Cat Stevens. Jag tänkte att det här är det bästa jag hört i denna genre på många år. Vad spännande! Undrar vad denne så intressante artist har hunnit hitta på sen dess på 70-talet? Här lär finnas mycket att hämta…

Det är inte så ofta nuförtiden som jag hör ”ny” musik jag verkligen gillar, som känns riktigt bra och som griper tag i mig. Som det är ibland när både välfunna ord och utmärkta melodier får mig att haja till. När det känns starkt och angeläget. När jag blir berörd. Därför blev jag i våras så glad när jag hörde låtar som ”Operator (That’s not the way it feels)” och ”I’ll have to say I love in a song” med artisten som visade sig heta Jim Croce.

Jim Croce

Så jag googlade ”Jim Croce +discography” för att få se en tänkt lång rad med album och börja titta på vad jag skulle köpa. Men det visade sig att det tog slut redan 1973. Det verkade bara vara greatest hits och samlingar efter det året. Aha, han har gjort en Cat Stevens och hoppat av musiken tidigt tänkte jag. Men så läste jag litet till och det var en riktigt gripande berättelse…

På kvällen den 20 september 1973 befinner sig 30-årige Jim Croce med sin eminente 24-årige gitarrist Maury Muehleisen i Prather Coliseum, en välfylld stor aula på universitetet i Natchitoches, Louisiana. Från mitten av 60-talet har Croce kämpat med musiken och försökt att leva på den. Det har inte gått så bra. Förrän nu. Nu befinner han och Maury sig på en välbesökt genombrottsturné i USA.

För Jim Croce har i juli 1973 med låten ”Bad, bad Leroy Brown” haft en mycket efterlängtad etta på amerikanska billboardlistan och en intresserad publik har nu också börjat upptäcka hans tidigare alster. Och här finns mycket godis att hämta för Croce är en mycket begåvad artist. Han är helt enkelt riktigt bra och det är nu det äntligen lossnar för honom. Han har börjat få den framgång han länge förtjänat.

Den här kvällen har dock Jim och Maury ovanligt bråttom att komma vidare, det blir ingen övernattning och orsakerna till denna brådska är ännu lika oklara som omdebatterade. Så mindre än en timme efter konserten är de redan ute på Natchitoches Regional Airport och redo att flyga vidare till nästa mål för sin turné, Sherman, Texas.

Den 57-årige piloten Robert N. Elliott har joggat ca 5 km från motellet och kommer svettig och pustande in på flygplatsen. Han skippar preflight testet och startar omedelbart så snart han fått igång motorerna och han väljer att starta i medvind direkt från där det chartrade tvåmotoriga planet av typ Beechcraft E18S står parkerat vid startrakan. Klockan är 22.45 på kvällen den 20 september 1973.

T o m en flygamatör som jag med mina små kunskaper i ämnet inser att detta är ett mycket, mycket konstigt sätt för en så pass erfaren pilot som Elliot med över 14 000 flygtimmar att bete sig. Det är mörkt förstås, men den här septemberkvällen 1973 i Natchitoches, Louisiana är lugn och vindstilla. Sikten är god, förhållandena är utmärkta och trots detta blir flygningen alltför kort och ödesdiger för planet kraschar tragiskt nog direkt efter start. Alla ombordvarande dödas omedelbart.

Åh nej, det kan inte vara sant! Jag blev alldeles stel när jag i våras, nästan 40 år senare, läste engelska Wikipedias rader om Jim Croces obegripligt tragiska och allt för tidiga bortgång. Här har jag just precis upptäckt och liksom börjat lära känna denne alldeles utmärkte artist och så får jag reda på att han är död. Har varit det i nästan 40 år. Va!? Jag känner mig både chockad och gripen, fick tårar i ögonen. Precis som så många andra lyssnare då när nyheten dagen efter kablades ut över USA.

Haverikommissionen kommer efteråt fram till att ”pilote error” orsakat kraschen och att planet krockat med det enda träd som 1973 fanns i närheten av startbanan. Piloten hade hjärtfel och drabbades troligen av en hjärtattack i samband med starten. Det kan också ha varit så att han blev offer för ett känt fenomen som kan orsaka flygkrascher, ”black hole”, som innebär att piloten i mörker tappar alla referenspunkter.

Så den begåvade artisten Jim Croce fick ingen lång karriär utan kom att sälla sig till den mytomspunna skara av kända artister som faller ifrån alltför tidigt. Ett obehagligt stort antal av dem har också omkommit i just flygkrascher. Något som förstås inte beror på något mer övernaturligt än deras val av små flygplanstyper som flugits under omständigheter och förhållanden där självklara säkerhetsrutiner gravt åsidosatts.

Jim Croce
James Joseph ”Jim” Croce (1943-1973)

När jag läste om Jim Croce kom jag också att tänka på Sixto Rodriguez öde som så framgångsrikt skildrats i filmen ”Searching for Sugarman” (2012). Här fanns uppenbara likheter fast med helt olika utgång. De båda sångarna är jämngamla och deras korta musikkarriärer var parallella och i samma musikgenre, men till skillnad från Croce glömdes Rodriguez bort och antogs ha begått självmord i början på 70-talet, fastän han faktiskt levde kvar obemärkt och utan att någonsin ha haft ett tydligt genombrott nån annanstans än i Sydafrika. Ja kanske inte förrän nu i samband med filmens oerhördra framgång.

Croce fick sitt genombrott vid samma tid som den okände Rodriguez antogs ha dött, bara för att möte sitt öde just när framgången äntligen nådde honom. Det är, till skillnad från Rodriguez, ett riktigt sorgligt öde utan nåt tydligt och enkelt happy end a la Hollywood.


Jim Croce och Maury Muehleisen framför min personliga favorit ”Operator (That’s not the way it feels)

Här är en annan favorit, ”I’ll have to say I love you in a song” med Jim Croce som spelades in tidigt 1973 men kom att släppas först postumt som singel i mars 1974.

En person som kan skriva en så makalöst fin och tidlös kärlekslåt som den här kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är något som alla som någonsin varit i en relation kan relatera till, situationen när det blivit gräl och det känns svårt och man försöker reda ut situationen. Jim Croces fru Ingrid har också berättat att det var just så den här låten kom till. Att han sjöng den första gången för henne i ett sådant sammanhang.

1990 valdes också Jim Croce mycket välförtjänt in i ” Songwriters Hall of Fame” och hans musik lever vidare i nya cover-versioner och genom att nya lyssnare som jag fortfarande tillkommer trots hans hans så sorgliga och alltför tidiga möte med evigheten den där septemberkvällen för idag 40 år sedan. Många av hans sånger är också tidlösa i sin kvalitet och på det sättet eviga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: