Arkiv för oktober, 2013

Exit – Lou Reed: ett oväntat leende som stannat i minnet

Posted in musik with tags , , , on 28 oktober, 2013 by japetus

Lou Reed på Isstadion i Stockholm 1 dec 1984: någon i publiken kastar upp en banan på scen när bandet spelar gamla Velvet Underground-låten ”I’m waiting for the man” (eller om det var ”White light/White heat”?); basisten Fernando Saunders plockar upp den och visar för Lou Reed.

20131028-204530.jpg
Lewis Allan ”Lou” Reed (1942-2013)

Då spricker den annars så allvarlige och litet buttre artisten upp i ett brett leende…

En fin ögonblicksbild och trevligt konsertminne med en stor och av mig i många år mycket uppskattad artist som tyvärr just gått ur tiden.

”Oh, it’s such a perfect day
I’m glad I spent it with you
Oh, such a perfect day
You just keep me hanging on
You just keep me hanging on…”
Lou Reed: ”Perfect day”, 1972


Lou Reed, flankerad av Fernando Saunders och Robert Quine, ”I’m waiting for the man” live i december 1984

Så mycket bättre 2013: nu börjar fjärde säsongen

Posted in musik with tags , , , , , , , on 21 oktober, 2013 by japetus

Jag gläder mig åt en fjärde säsong av TV4s tittarsuccé ”Så mycket bättre”. I somras var ännu en grupp svenska artister iväg till pensionat Grågåsen på Gotland och umgicks en vecka och framförde sina egna versioner av varandras låtar. Jag har skrivit mycket om det här programmet genom åren och det kommer helt säkert bli en del skrivet även om årets upplaga.

Så mycket bättre 2013
”Så mycket bättre” årsmodell 2013 (klicka för mycket större bild)

Jag läser att medverkande i denna årgång är Lill Lindfors, Ulf Dageby (Nationalteatern), Ken Ring, Bo Kasper Sundström, Titiyo Jah, Ebbot Lundberg (Union Carbide Prod. och Soundtrack of our lives) och Agnes Carlsson. Min spontana reaktion är att jag tror att TV4s produktionsteam åter har lyckats hitta ett startfält med den nödvändiga intressanta spridningen över olika åldrar och genrer. Här finns i vanlig ordning jazz, schlager, svensktoppen, pop, soul, rap och rock.

Vi kan åter vänta oss några riktigt intressanta oväntade kombinationer och genre-krockar när de ska tolka varandras låtar. Vad ska Ulf Dageby välja från Agnes produktion och vad ska Lill Lindfors välja från Ken Ring?

I år känns det som att jag själv dessutom, med undantag för Ken Ring och Agnes, är ovanligt väl inlyssnad på de olika artisternas repertoarer.

Först ut på lördag 26 oktober är en mycket rutinerad artist – Lill Lindfors!

TV4s presentation av årets artister

Min kommentar till startfältet 2012

Min kommentar till startfältet 2011

Min kommentar till första säsongen av Så mycket bättre 2010

Prefab Sprout: Crimson/Red – ett mästerverk signerat Paddy McAloon

Posted in musik with tags , , , , , , , on 13 oktober, 2013 by japetus

”Down below, down below. What do any of those losers know?
Down below, down below. What do any of those assholes know
?”

Som den mästerlige juveltjuven i plattans öppningsspår befinner han sig litet ovanför, betraktande skeendet på avstånd, avlägsen i all sin excentriska avskildhet och briljans. För Paddy McAloon är tillbaka med besked och en alldeles, alldeles förtjusande ny Prefab Sprout-platta. ”Crimson/Red” är precis lika bra som nånsin nån av de tidigare mästerverken.

Jag hade nästan gett upp. Det började verka som att det kanske inte skulle komma nån mer platta med Prefab Sprout. Åren har gått. Jag hade dessutom hört att Paddy har haft allvarliga problem med både synen och hörseln, så det började kännas som ett långskott. Men, men… Nu har jag lyssnat på denna nya pärla i en vecka sen den kom upp på Spotify.

I torsdags köpte jag CDn. Hade tänkt köpa LP-utgåvan (som även inkluderar CDn), men den var slutsåld. Man kunde tro att Paddy och Prefab skulle vara smått bortglömda i det nya årtusendets relativa utgivningsstiltje, men icke! Så har han också rykte om sig att vara en av de allra bästa låtskrivarna i sin generation. Kanske den allra bäste? Jag börjar tro det nu.

Prefab Sprout Crimson Red
Prefab Sprout: ”Crimson/Red”, 2013 – vilket vackert skivomslag, skulle vilja ha det på väggen!

Som jag skrev om här i bloggen i förra veckan har Paddy förändrats visuellt rejält i det nya årtusendet. Och den helvita excentriska Gandalf-looken kanske ändå passar honom ganska bra trots allt? Jag hade först litet svårt att ta till mig att det faktiskt är så här han ser ut nuförtiden. Men det är förstås helt i sin ordning och perfekt att just han ser ut just så här nu när han är 56 år. Paddy McAloon har aldrig varit genomsnittlig eller vanlig.

Paddy McAloon
Paddy McAloon anno 2013

Låtarna på plattan är skrivna och inspelade av Paddy solo hösten 2012. Han spelar alla instrument själv och gör det utmärkt bra för det enda jag på rak arm kan säga att jag saknar är Wendy Smiths sång som genom åren blivit en del av gruppens signatur och sound. Men samtidigt är det väldigt mycket Prefab Sprout över plattan. Paddys röst har aldrig varit så sammetslen och mjuk, texterna har aldrig varit smartare och mer uttrycksfulla och melodierna är lika snygga och catchiga som någonsin.

Det här är verkligen en alldeles osedvanligt fin och personlig platta med texter som verkligen berör mig och dito melodier som rör sig nånstans mellan pop och musical. Det är med andra ord precis som det brukat vara alltsedan (åtminstone) ”From Langley Park to Memphis”, 1988.

Nåt som oroar mig litet är dock att Paddy i skivkonvolutet tackar de andra medlemmar som medverkat i bandet genom åren och även meste mästarproducenten Thomas Dolby. Han uttrycker sig på ett sätt som för tankarna till bokslut. Jag hoppas verkligen inte att detta är det sista vi får höra från denna magiker, denne ordens Fred Astaire.

”Any music worth its salt is good for dancing, but I tried to be the Fred Astaire of words…” (Prefab Sprout: ”Paris Smith, 1990)

Och i nästan en hel dag (!) trodde jag också att Paddy på något magiskt vis lyckats övertyga såväl Alfred Hitchcocks som Cary Grants rättsinnehavare att få använda klipp ur filmen ”To catch a thief” från 1955 för att göra en video till ”The best jewel thief in the world”. Med tanke på Paddys excentricitet och skygghet i kombination med den trovärdighet och seriositet han har i branschen tänkte jag att det var både möjligt och rimligt. Och videon är riktigt charmig och välgjord. Det verkade trovärdigt. En stund.

Men tyvärr tvingades jag efter ett närmare studium av alstret inse att det inte är äkta vara. ”Kolla aldrig en bra story” brukar det ju heta, men läsare av denna blogg vet – liksom de som känner mig privat – att trovärdighet och hederlighet är centralt i mitt personliga varumärke. Men inte desto mindre tål denna fejkade video att ses. Jag kan tänka mig att filmen kan ha inspirerat Paddy att skriva låten. Och låten… Vilken låt!


”The best jewel thief in the world” i en inofficiell men mycket charmig video som funkar utmärkt till låten

Det har skrivits mycket om den här plattan som hyllas så unisont av en enig kritikerkår och jag fyrar här av ett veritabelt recensionsfyrverkeri som talar sitt tydliga språk. Vi har här att göra med årets mest kritikerrosade pop-platta:

– – –

”Nu är den superbegåvade excentriken från Newcastle tillbaka med helt nyinspelade låtar, och fansen lär göra vågen. Prefab Sprout är numera Paddy McAloon på solokvist. Som vanligt med intrikat eleganta melodier. Och som vanligt med texter som vida överstiger det mesta inom popmusiken.”

”Tidlösa poplåtar är Paddy McAloons specialitet.”

”Säkert är i alla fall att Paddy McAloon har sin sobra röst i behåll, att han fortfarande kan skriva briljanta poplåtar och att han nog är ett geni.”

”Vill man lyssna på pop med hög IQ och nörda ner sig i kompositionsteknik är det här ett bra val.”

”Denna litterära, pålästa herre kastar ur sig ord efter ord som vore det den mest alldagliga poesi men med smakfulla twister. Den mest komplicerade popmusiken hämtas ur de mest banala situationerna.”

”På Crimson/Red är soundet lika melodiöst, lekfullt och svävande som tidigare och ordvrängeriet håller bruklig hög klass.”

”Det är så jäkla snyggt – musiken, sången, den fjäderlätta produktionen – ja, allt. Från smittande öppningsspåret The best jewel thief in the world via bedårande popsången Billy till avslutande Mysterious är detta en enastående återkomst. Paddy McAloon har aldrig sjungit skönare, Prefab Sprout har aldrig låtit bättre, 80-talet har aldrig känts fräschare.”

”Paddy McAloon är för evigt ett geni på både området popmelodier och på området intelligenta texter. Det må vara ett överanvänt ord, men inget annat räcker för att beskriva en man som efter att ha raddat upp argument med ett ”ergo” sammanfattar sig själv som The Best Jewel Thief In The World. Hans betraktelser av vad Adolescence innebär borde vinna litterära priser, och mer än hälften av hans låtar vore var för sig tillräckligt för ett musikaliskt nobelpris.”

”Man skulle kunna invända att även hans nya sånger ofta låter som slickad melodisk 80-talspop, men det vore förstås att skjuta bredvid målet. För även om en låt som The Songs Of Danny Galway – om ett möte med Jimmy Webb i en bar i Dublin för dryga 20 år sedan – påminner om Lloyd Cole, Aztec Camera eller andra inom den erans popintelligentia – så är den faktiskt överlägsen dem vi jämför med.”

”Här vimlar av oneliners, sprängfyllda med humor men aldrig med humorn som egentligt ärende.”

”Flera låtar handlar om musikens kraft men kan också, i ”Grief Built the Taj Mahal”, handla om sorgens konstruktiva kraft som väl i själva verket är kärlekens. Låtarna är melodiöst mer direkta än vanligt, och de dansar snyggt på rätt sida kitschgränsen.”

”Plattan är absolut Prefabs bästa sedan debuten Swoon från 1985 och genombrottet Steve McQueen. Crimson/Red är ett album fyllt av färgstarka poppärlor av bästa märke. McAloon sjunger faktiskt bättre än någonsin.”

”Det går inte att undgå att förtjusas av de sedvanligt vackert ornamenterade melodierna, de intrikata ackordvändningarna och de lika älskvärda som tänkvärda texterna.”

”Paddy McAloon, som numera helt själv är Prefab Sprout, har en av musikbranschen bästa röster för pop. Inlevelse, värme, stil och samtidigt en sårbarhet som ger sångerna en dubbelhet som är helt enkelt briljant. Och som vanligt är sångerna inte bara en rad ord som staplas på varandra. Det är kortnoveller klädda i 80-talsarrangemang. Men utan att det låter daterat. Det är som om musiken tagit en tidsmaskin och har kvar sin vitalitet, samtidigt som om Paddys erfarenhet har gjort resan i realtid. Det finns en hel packe bra sånger här. Ingen nämnd, ingen glömd. Men låten Devil came a calling är själv essensen av skivan. Mörkt, vemodigt och elegant. För hösten.”

– – –

Jag avrundar själv med att spekulera kring om inte Paddy skulle kunna tänkas få Polar-priset inom en inte alltför avlägsen framtid? Kanske, kanske…

Här kan du beställa Prefab Sprouts merchandise från plattan

Smakfullt och tidlöst med Prefab Sprout – ”I remember that”

Posted in musik with tags , , , , on 7 oktober, 2013 by japetus

I väntan på att jag ska recensera Prefab Sprouts nya platta ”Crimson/Red” (som officiellt släpps idag 7 oktober även om den varit tillgänglig på Spotify en tid) fortsätter här utvikningarna kring bandet. De är så bra att det verkligen är hög tid att jag manifesterar det här i min blogg. Och då gärna lyfter fram fler av deras låtar som hör hemma på min 10-i -topp-lista.

”I remember that” från 1988-års album ”From Langley Park to Memphis” är mycket typisk Prefab Sprout. Den är väldigt varm, mjuk och behaglig och videon är helt kongruent med den tjusiga och smakfulla känsla som målas upp. Låten är en renodlad manifestation av sophisti-pop och det är en sådan jag gillat från första gången jag hörde den (för 25 år sen) och gillar lika mycket än idag. Det är tidlös kvalitet och mycket typiskt Prefab Sprout.

Inte helt oväntat har låten även en nog så angelägen text. Den handlar om hur vi upplever livet och hur det sedan bryts ned i minnen knutna till speciella personer, händelser och situationer som känts extra viktiga. Och om glädjen att dela dessa upplevelser med andra. Något jag kan känna igen mig alldeles väldigt mycket i.

”Cause that’s all we can have, yes it’s all we can trust.
It’s a hell of a ride but a journey to dust.
And there’s nothing pathetic listing clothes she’d wear
If it proves that I had you, if it proves I was there.
Say I remember that
…”

Wendy Smith and Paddy McAloon

Jag noterar också att bandet dessutom är visuellt tjusigare än i något annat sammanhang jag sett dem. Kvinnliga sångerskan Wendy Smith är mer nicole-kidmanskt söt än någonsin och Paddy McAloon är mer stilig och visuellt sig själv än någonsin i denna styling. Om man nu kan säga så, vilket man inte kan. Men jag gör det ändå för det uttrycker trots allt min upplevelse och är det jag vill säga.

Prefab Sprout om Scritti Politti: sophisti-popens mest intellektuella tycker till om varann

Posted in musik with tags , , , , , on 4 oktober, 2013 by japetus

Jag såg ett klipp där skivaktuelle Paddy McAloon kommenterade sin fascination och respekt inför bransch-, genre- och generationskollegan Green Gartside. Det här var intressant, tänkte jag, och inte bara för att jag är ett stort fan av deras grupper, Prefab Sprout respektive Scritti Politti. Det handlar om två exceptionellt hyllade låtskrivare, två exceptionellt intellektuella låtskrivare med mycket ambitiösa poptexter. Spännande att få höra hur det kan låta när en av dem tycker till om den andre.


Klippet är hämtat ur en BBC-dokumentär om Scritti Politti från 2000. Den skulle jag vilja se.

För mig gav det känslan av ett mästarmöte på nåt sätt. Ja nåt egentligt möte var det ju inte eftersom det handlar om att den ene kommenterar den andre. Men mot bakgrund av sådana tidigare tramsiga massmediekonflikter som den mellan Oasis och Blur en gång tycker jag förstås det känns väldigt trevligt att få höra så nyanserade kommentarer som de Paddy McAloon fäller om sin kollega Green Gartside. Det värmer mitt hjärta att höra.

Paddy har många fantastiska poplåtar på sitt samvete och så har även Green. Men jag tror Paddy gärna önskat att han även skrivit just ”The word girl” som han talar om i klippet. (För er som läste gårdagens blogg om Paddys utseendemässiga förvandling till Gandalf den Vite kan här se att de första stegen på den vägen tagits redan år 2000.)

Green Gartside
Green Gartside, alias Paul Julian Strohmeyer (1955- )

Väljer ut ett alldeles eminent exempel på Greens låtskrivande. Här är magiska ”Brushed with oil, dusted with powder” från plattan ”Anomie & Bonhomie”, 1999

Och konstigt vore det väl om inte ”The word girl” från Scritti Polittis succé- och genombrottsplatta ”Cupid & Psyche ’85”, 1985 kommer med här. Paddy sjunger ju litet på den också i klippet, men så här lät den och såg ut med Green och Scritti i originalversionen, för här kommer den officiella videon.

PS: Sophisti-pop är en relativt nydefinierad genre som hade sin storhetstid på 80- och 90-talen och som bl a inkluderar just grupperna Prefab Sprout och Scritti Politti. Faktiskt måste de sägas vara utmärkta exempel ur denna genre.

Läs mer om sophisti-pop här

Paddy McAloon/Prefab Sprout tillbaka – som Gandalf den Vite

Posted in musik with tags , , , , , on 2 oktober, 2013 by japetus

Jag läser en trevlig intervju i dagens DN Kultur med Prefab Sprouts sympatiske sångare och låtskrivare, den inte orättvist geniförklarade Paddy McAloon. Prefab Sprout släpper i dagarna en ny platta, vilket väcker viss uppståndelse eftersom gruppen är en av 80- och 90-talens mest kritikerrosade. Men jag har väldigt svårt att känna igen min gamle idol Paddy. Mannen på bilden är mer lik en modern version av Tolkiens ”Gandalf den Vite” än den smakfullt diskret kort kortklippte och slätrakade pophjälte jag minns. (Har inte sett dem live sen 1990). Vad har hänt?

Paddy McAloon of Prefab Sprout
Paddy McAloon som Gandalf den Vite, 2013

Jag har helt enkelt inte hållit så tät kontakt med Prefab Sprout i det nya årtusendet, den senaste platta jag verkligen lyssnat in mig på var 1997-års fantastiska ”Andromeda Heights”, men har i alla fall under årens gång noterat att Paddy skaffat skägg och något längre frisyr. Fotona i artikeln visar något helt annat och betydligt mer vildvuxet. Får mig också att associera litet till John Lennon i sin mest skäggiga och hårfagra period i slutet på 60-talet. Nåja, i DN-artikeln läser jag om Paddys sorgliga hälsoproblem med hotande blindhet och kraftig tinnitus. Det är väldigt sorgligt att läsa men förklarar varför han ständigt bär de kraftiga solglasögon som på senare år blivit en självklar del av hans utseende. Jag anade väl att det hade praktiska snarare än fåfänga förklaringar.

Desto mer glädjande att han nu gjort en ny platta under namnet Prefab Sprout. De övriga medlemmerna är inte med, men han har i alla fall haft deras godkännande. Och det är väl som med många grupper som har starka låtskrivande frontfigurer och sångare, t ex David Byrne/Talking Heads, Jeff Lynne/ELO och Green Gartside/Scritti Politti. De är på många sätt gruppen.

Denna nya platta år 2013, kallad ”Crimson/Red”, har fått utmärkta recensioner och inte bara av förutsägbara medelålders manliga skivrecensenter vad jag kunnat se. Ja helt fantastiska recensioner i t ex DN där den hyllas som mästerverket i McAloons redan extraordinära karriär som låtskrivare. Det har jag personligen litet svårt tro, men inte desto mindre är det väldigt roligt att läsa det. Och desto mer trevligt att Paddy McAloon får denna framgång efter det senaste decenniets tilltagande hälsobesvär och problem. 

Paddy McAloon 1990
Patrick Joseph McAloon (1957- ) som sig själv, ca 1990

I DN skriver man om Prefab Sprout som ett av ”80- och 90-talens stora band”. Det är en bild jag har svårt att känna igen som stort fan av bandet alltsedan jag hörde den fabulösa ”Cars and girls”-singeln 1988. Jag kände mig ofta ensam i mitt lyssnande. Det var inte många som gillade dem då eller hade hört talas om dem. Men jag förstår att journalisterna här menar rent kvalitativt sett utifrån de fantastiska recensioner som alltid följt bandet. Paddy McAloon har också hyllats som sin generations kanske bäste låtskrivare. Han skriver också oerhört vackra poplåtar med intressanta, mångfacetterade texter laddade med mångbottnad symbolik. Det är spännande.

Så är också Prefab Sprout ett band som betytt mycket för mig på ett personligt sätt. Deras låtar fanns med på de flesta popmixar till blandband jag gjorde under den eran. Och gudarna ska veta att jag gjorde många sånda mixar. De fanns med mig i glädje och sorg under viktiga formande år i mitt liv. Och jag återvänder fortfarande till dem då och då. Jag älskar deras musik.

Ser att det är en och annan journalist som nu skriver om Paddys tomteskägg och önskar julklappar, men de har uppenbarligen inte förstått att det är Gandalf som Paddy vill efterlikna. Något jag omedelbart förstår efter att ha sett dessa senaste foton på mannen och även noterat att en av låtarna på nya plattan heter just ”The Old Magician”; troligen ett utslag av Paddys ansenliga humor och självironi. Jag ser fram mot att höra den och ber att få återkomma med en recension av plattan.

Prefab Sprout Crimson Red
Prefab Sprouts nya platta ”Crimson/Red” släpps måndagen den 7 oktober och jag kommer då att inhandla den och sen uttala mig. Just det, för jag köper ju fortfarande CD-skivor…

DNs intervju idag med Paddy McAloon:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/jag-var-skyldig-skivbolaget-ett-album/

Prefab Sprouts vackra video till en av mina djupt personliga favoriter ”Looking for Atlantis” från just 1990

Och när jag ändå är igång vill jag förstås puffa för den suveräna poplåt som två år tidigare, 1988, fick mig att få upp ögonen för denna grupp:

De här två låtarna är två tydliga och väldigt uppenbara skäl att gilla det här bandet. På min lista över Prefab Sprouts bästa låtar hittar man nämligen inte bandets okända och mer obskyra alster, utan de låtar som faktiskt är riktigt bra. Detta oaktat hur kända och välspelade de än må vara. Såna ocreddiga hipphetssänkande faktorer behöver ju jag som bekant inte ta hänsyn till. Lyckligtvis.