Arkiv för november, 2013

Självupptagne Ken Ring i ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 24 november, 2013 by japetus

Ken Ring har varit i blåsväder många gånger i sitt liv. Kriminalitet, homofobiska, rasistiska och alltmänt omdömeslösa uttalanden har förknippats med honom. När det annonserandes att han skulle vara med i årets (fjärde) upplaga av ”Så mycket bättre” anade jag nog att det skulle bli litet rubriker av en eller annan anledning. Och så blev det. Fast kanske inte på det sätt som jag först trodde.

Att rappare som medverkar i programmet inte gör några klassiska covers är vi vana vid sedan tidigare säsonger. Så var det även för Petter och i viss mån även för Jason ”Timbuktu” Diakité. De utgår istället från låtens refräng, tema och skriver sedan egna verser att rappa. Men Ken Ring har tagit det hela ett steg längre…

Ken Ring
Ken Ring (1979- )

Under årets upplaga har Kens tolkningar genomgående varit väldigt personliga där han med stor konstnärlig frihet tolkat sina kollegors alster. Jag tyckte det var ok de första gångerna. Ken är charmig, humoristisk, flirtig, verbal och totalt befriad från pk-hänsyn. Han säger litet vad som helst. Närsomhelst. Och det är omöjligt att inte beröras av hans fruktansvärda uppväxt. Vilket öde. Inget barn skulle behöva ha det så. Detta ursäktande trauma till trots har det känts som att det blivit litet för mycket, litet för självupptaget i de senaste programmen. Och då särskilt i gårdagkvällens ”Så mycket bättre” då Ulf Dageby var i fokus. Ja eller borde ha fått vara i fokus.

Kens version av Ulf Dagebys ”Barn” hade inte mycket med originalet att göra. Istället blev det en enda lång självupptagen och smått tragisk inlaga i den vårdnadstvist Ken uppenbarligen befinner sig i. Med respekt för att Ken haft en förfärlig uppväxt som verkligen ställt till det för honom är detta ändå att gå för långt. Det här blev för introvert och självupptaget. Ken har haft sitt program då han fick stå i fokus och nu ville nog fler än jag att Ulf Dageby skulle få stå i centrum. På sitt försynta vis har också Dagebys förvåning över Kens tilltag vädrats i media. ”Det går inte att stoppa Ken, han lever i sin egen fors”.

Eller som i en tidigare, nu redan smått klassisk, replikväxling mellan Ulf och Ken som är talande för dem båda:
Ulf: ”Du är oanalysbar. Det är som att analysera Ume Älv!
Ken: ”Vem är det?”
(Ridå)

I media har det varit både bu och bä om Ken Ring, är hans medverkan en frisk fläkt i programmet eller ett omdömeslöst val av TV4?

Det är nog tämligen uppenbart för de flesta att det blir litet för mycket, litet för självupptaget när Ken låter varje låtval bli en privat terapisession
på bästa sändningstid, men med hans bakgrund och förutsättningar i livet är det kanske förståeligt.

KDU-ordförandens kritiska inlägg i SvD om Ken Rings medverkan i ”Så mycket bättre”:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-av-tv4-att-hylla-ken-ring_8708542.svd

Positiv artikel i Aftonbladet om Ken Rings betydelse i underhållningsprogrammet:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17851867.ab

Ulf Dageby i Expressen om Ken Ring:
http://www.expressen.se/noje/ulf-dageby-det-gar-inte-att-stoppa-ken/

”It took seconds…” 50 år efter Kennedymordet i Dallas

Posted in Historia, musik with tags , , , , , , on 22 november, 2013 by japetus

” Outside was a happy place/
Every face had a smile like the golden face/
For a second/

Your knuckles white as your fingers curl/
The shot that was heard around the world/
For a second/

It took seconds of your time to take his life/
It took seconds… ”

Idag den 22 november 2013 är det prick 50 år sedan den amerikanske presidenten John F Kennedy mördades i Dallas, Texas.

John F Kennedy
John Fitzgerald ”Jack” Kennedy (1917-1963)

Kennedymordet… Fem år innan jag föddes. En milstolpe i 1900-talet. Ett ännu ouppklarat mord på ett statsöverhuvud som på det sättet har likheter med Palmemordet, mordet på USAs president John F Kennedy. Precis om människor brukar kunna tala om vad de gjorde när de fick höra om Palmemordet så minns man Kennedymordet. Dessa två ouppklarade statsmannamord har likheter och beröringspunkter i sina respektiva länder och dess invånares föreställningsvärld.

Kennedys at Love Field, Dallas, 1963
Presidentparet anländer till Dallas flygplats, Love Field, 22 nov 1963. Notera färgstarka Jackie Kennedy.

Men till skillnad från Palmemordet har jag ju själv inga egna minnesbilder av mordet på president Kennedy. Det är bara något jag hört mycket om, sett filmer om och berörts illa av. Nu senast för ett par veckor sedan då jag under en semesterresa läste Michael Newtowns mycket välskrivna och skrämmande intressant bok ”Age of Assassins” om politiska mord under 1800- och 1900-talen. Boken fokuserade både på mordoffren, mördarna och deras motiv samt samhällsklimatet i de länder och vid de tidpunkter morden inträffade.

Författaren Michael Newtons arbetsinsats för att skriva denna bok var enorm. Det är ett imponerande stort källmaterial han gått igenom och läst in sig på. Det gör boken oerhört allmänbildande.

jfk limousine dallas nov 63
Ögonblicksbild minuterna innan mordet, limousinen med det tjusiga presidentparet i färg (Klicka för ännu större bild)

Mordet på president Kennedy 1963 och de efterföljande morden på Martin Luther King och presidentkandidaten Robert Kennedy 1968 var viktiga tidsmarkörer i det 60-tal som kom att förändra både USA och världen på så många sätt.


Human League: ”Seconds”, 1981 – den officiella videon som innehåller den mycket dramatiska färgfilmssekvensen (”Zapruder-filmen”) från den ödesdigra kortegen i Dallas, 22 november 1963.

Titeln till denna blogg är altlså hämtad ur en strof ur texten till låten ”Seconds” med Human League som handlar om just Kennedymordet 1963. Det var en av de första personliga minnen jag har av denna så omtalade händelse som nu ligger 50 år tillbaka i tiden…

”Hemligheter på vägen” – ”Jag tog en annan väg”

Posted in Natur och årstider, Poesi, Vardagligt with tags , , , on 21 november, 2013 by japetus

Och novemberstämningen behåller sitt grepp om mig. Den mörkaste delen av hösten, innan snön och minusgraderna har kommit. Jag vet att det rent faktiskt sett inte är den mörkaste tiden på året, men det känns ändå alltid som om det är det.

En vardagmorgon i november tog jag en annan väg till jobbet. En helt annan väg på en folktom tunnelbana, röda linjen söderut i fel riktning, mot strömmen. Passerade Masmos tunnebanestation före 07.00 på morgonen och upplevde den hemlighetsfulla skönheten i de kontrastrika färgkombinationerna som spelade i novembermörkret. Det var ett fint möte.

Jag tyckte det kändes fint att få en ny relation till en plats jag under alla tidigare år i denna stad helst undvikit och knappast kunnat föreställa mig vara så här gåtfullt vacker. Jag mötte hemligheter på vägen.
Klicka på fotona, för att få större bild!

Masmo1
Älskar färgskalorna i den här kontrastrika bilden utanför Masmos t-banestation; blått ljus mot urberget, gult ljus över löv och gräs

Masmo3
En okänd trafikant skyndar sig ned i det hemlighetsfulla blå urberget

Masmo2
Överraskande upplyst konst i novembermörkret

Och den här vackra upplevelsen hade inte känts så speciell och så personligt berörande och stark om det inte vore för inspiration från två ordkonstnärer vars texter följt mig genom livet.

Därför kommer här ett alldeles särskilt tack till Tomas Tranströmer…

Hemligheter på vägen


Hör suset av regn
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit…


Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.

…och Olle Ljungström för mångårig inspiration!


Vägskäl
Jag har glömt allt som sagts.
Vägskäl
Jag tog en annan väg.
Vägskäl
Verkar som tiden har gått.

Vägskäl
Bara en helt vanlig dag
Vem minns en helt vanlig dag?
Inga spår, bara en doft
Vem minns en helt vanlig dag?

”Mellan måndag och tisdag…”

Posted in musik, Natur och årstider, Vardagligt with tags , , , , on 19 november, 2013 by japetus

Veckans måndagkväll den 18:e november 2013 går till historien som en av de totala och massiva ”mellan måndag och tisdags”-upplevelserna. Dvs en maximalt anonym vardagsupplevelse.

Ett ihållande duggregn följde mig efter jobbet till träningen på Centralbadet och sedan hela vägen hem i mörkret. Regnet svepte in mig och hela staden i en mörkgrå dimma. Molnen strök fram så lågt att jag slog huvudet i dem. Stockholm liksom bara försvann i novemberrusket.

När t-banan rullade fram över tågbron mellan Gamla Stan och Slussen/Södermalm kunde jag för ovanlighetens skull inte se ett enda av de otaliga ljus staden här annars bjuder på. Jag var helt inbäddad i regndimma, moln och mörker. Längs fönstren rann strida strömmar av höstkyliga regndroppar.

Väl hemma uppe på Nybohovsberget syntes inte heller någonting av staden. Gud hade dragit ned den stora rullgardinen. Belägrad av regn och dimma satt jag uppe i mitt torn. Jag var helt uppfylld av den anonyma känslan som ger begreppet vardag ett skoningslöst ärligt ansikte. Känslan mellan måndag och tisdag.

Och som det inte sällan är i de här sammanhangen har Webstrarna satt ord på den känslan.


Det finns en tid när inget är bestämt och alla har gått hem.
Det finns en tid, mellan nu och då, när världen håller käften.

Det finns en tid när städerna står still och breven är på väg.
Efter måndag, då väntar jag på dig.
Innan tisdag, då väntar jag på dig…

Webstrarna Mellan måndag och tisdag
Webstrarnas fullängdsplatta med den utsökta titeln”Mellan måndag och tisdag”, 1992, såg ut så här

Det var en av dessa anonyma kvällar fylld av anonyma vardagssysslor som jag mycket snart har glömt. En av dessa vardagar, vardagskvällar som är livet. Och mitt upp i all skoningslös anonymitet och vardagsmurrigt novemberrusk är det ganska mysigt på något introvert sätt.

Webstrarna Jag borde gått hem

Men låten med den underfundigt webstrande titeln ”Mellan måndag och tisdag” återfinns sist på CD-singeln/EPn ”Jag borde gått hem”, 1991. En riktigt passande anonym placering.

Och anonymiteten innebär förstås också att detta är en låt som inte återfinns på Youtube (däremot på Spotify!). Men förstaspåret är ett spår med liknande eftertänksam stämning (Websterstämning?) och den spelar jag gärna här för er kära läsare!

Med litet god vilja lyfter jag också här till slut detta okända men ack så minnesvärda spår ur Webstrarnas värld. Här har vi den så till slut, denna anonyma pärla, with courtesy of Spotify: