Arkiv för januari, 2014

Malik Bendjellouls dokumentär om Kraftwerk – Wolfgang Flür och Karl Bartos berättar

Posted in Electronica, musik, Personlig kommentar on 26 januari, 2014 by japetus

Att Sverige i veckan som gick hade besök av legendariska Kraftwerk, eller det som nu finns kvar av det som var det klassiska Kraftwerk, har inte undgått läsare av denna blogg.

Att gruppens klassiska uppsättning, den kvartett som förknippas med plattorna från 70- och 80-talen, inte längre består är ett faktum. Men vad var det som hände?

I den här intressanta dokumentären berättar de både avhoppade medlemmarna Wolfgang Flür och Karl Bartos sin historia om Kraftwerk. De gör det med både uppriktighet och känsla och inte utan humor, vilket kan behövas. För det är i mitt tycke sorgligt att det gått som det gått. Nästan litet ovärdigt, men det är min uppfattning utifrån den information jag har.

karl_bartos_1
Karl Bartos (1952- )

Det brukar sägas att det alltid finns två versioner när en konflikt uppstått. Tyvärr lär vi inte få höra vad de båda andra medlemmarna Ralf Hütter och Florian Schneider tycker. De är inte intresserade av att berätta sin version och det får vi respektera. Deras avskildhet och excentricitet är legendarisk. Det går helt enkelt inte att komma i kontakt med dem, vilket den här dokumentären tydliggör.

Wolfgang Flür
Wolfgang Flür (1947- )

Dokumentären är från 2001 och är gjord för SvTs ”Pop i fokus” av Malik Bendjelloul och i den får vi utöver Wolfgang och Karl höra artisterna Björk, Moby, Karlheinz Stockhausen och designern Peter Saville berätta vad de tycker om Kraftwerk.

Just det, Malik Bendjelloul är förstås han som ca 10 år senare skulle vinna en Oscar för den så hyllade musikdokumentären ”Searching for Sugarman”.

Jag vill rikta ett varmt tack till min mångårige musikaliske inspiratör och kollega från Spraydio-tiden, Mats ”Miggus”  för tipset om denna dokumentär och för att ha klippt ihop de tre delarna för lättare åtkomst.

Jag uppskattade den här dokumentären väldigt mycket. Hoppas att du också gör det.

25% Kraftwerk besöker Sverige

Posted in Electronica, musik, Personlig kommentar with tags , , , , , , on 21 januari, 2014 by japetus

Ikväll spelar åter de legendariska elektroniska musikpionjärerna Kraftwerk på Cirkus i Stockholm. Det blir den första av fyra utsålda konserter.

Men den här gången kommer jag inte att gå. Varför då? Jag som älskat detta tyska musikaliska underverk i 30 år och lyssnat så mycket på dem att det känns som att jag kan vartenda ljud som presteras på deras klassiska plattor.

Ja mest för att jag tycker det börjar bli för mycket ”Ralf Hütter solo med kompmusiker” sedan även den siste av originalmedlemmarna lämnat bandet. Jag tycker helt enkelt att det börjat kännas problematiskt att fortfarande kalla bandet för Kraftwerk när det i själva verket bara är 25% kvar.

Då bandet för tio år sedan senast besökte Sverige, även då på Cirkus, var i alla fall fortfarande den andre grundande bandmedlemmen Florian Schneider kvar i bandet. Man kan säga att jag då fick se 50% Kraftwerk om man som jag föredrar att se den klassiska 70- och 80-tals uppsättningen av bandet som originalet. Den klassiska eran då bandet bestod av Ralf Hütter, Florian Schneider, Wolfgang Flür och Karl Bartos. Dvs de fyra ikoniskt robotliknande perfektionistiska tyskarna som världen lärde känna från plattorna Trans Europe Express, Man Machine, Computer World och (nåja) Techno Pop.

Kraftwerk 1977
Ikoniska original-Krafwerk modell 1977: Wolfgang, Karl, Florian & Ralf

Till Ralf Hütters försvar må sägas att om det är nån i bandet som är Kraftwerk så lär det vara han. Han som var med och grundade bandet, har skrivit det mesta av musiken och varit en uppenbar ledarfigur och sångare. Å andra sidan, sången kan knappast sägas vara särskilt viktig i det här sammanhanget då Hütters röst ständigt hörts genom olika vocoders och kunde ha gjorts av i princip vilken tysk mansperson som helst med rätt och lagom tysk brytning.

Men bandet är ikoniskt och mycket rättvist hyllade för sin svåröverskattade betydelse för den moderna pop- och dansmusikens utveckling. De är konst och ställer nu ut sin installation på Moderna Muséet i Stockholm. Eller snarare Ralf Hütter gör det. För jag kan verkligen hålla med SvDs Anders Q Björkman om att Kraftwerk idag är Hütters eget konstprojekt och att ”de övriga medlemmarna känns lika anonyma som de robotar som ibland får ersätta bandet på scenen”.

För publiken spelar det knappast någon roll vilka skuggfigurer som flankerar Hütter på scen. Kanske hade det också varit mer konsekvent och genreriktigt om Hütter valt att helt enkelt plocka in tre skyltdockor som permanenta nya medlemmar i bandet?

Kraftwerk 1978
Ikoniska original-Kraftwerk modell 1978: Karl, Ralf, Florian & Wolfgang

Men för vissa av oss spelar det ändå någon roll. För det är säkert inte bara jag som reflekterar över detta ikväll.  Jag tycker det har varit rent ut sagt beklämmande och sorgligt att läsa om konflikterna mellan medlemmarna i bandet och hur herrar Hütter och Schneider hanterat de avpolleterade ”originalmedlemmarna” Flür och Bartos. Wolfgang Flür och Karl Bartos som helt enkelt till slut tröttnade på sina kollegors excentriciteter, extrema studioperfektionism och obegripligt långsamma arbetssätt.

Jag kan förstå att den här konflikten är komplicerad, men känner viss sympati för Karl och Wolfgang i sammanhanget och sörjer att det behövt bli som blivit för bandet. Ett i mitt tycke ovärdigt slut för det Kraftwerk jag älskar och saknar.  Hütter har genom sitt sätt att behandla sina ex-medlemmar visat att det är han som är Kraftwerk, bestämmer i Kraftwerk och gör det på ett i mitt tycke litet väl osnyggt och omoget sätt.

Kraftwerk 1981
Ikoniska original-Kraftwerk modell 1981: Ralf, Karl, Wolfgang & Florian


Och här ett live-klipp med original-Kraftwerk inklusive de omisskännliga namnskyltarna i neon; ”Computer Love”, live från 1981.

Min kommentar till Karl Bartos besök i Stockholm våren 2012 och Kraftwerks splittring

Tidlöst catchig pop med Helena Josefsson

Posted in musik with tags , , , , , on 19 januari, 2014 by japetus

Varför en del låtar slår så stort och andra inte alltid gör det är ibland för mig en gåta. Nu i helgen påmindes jag åter om det.

Jag hörde en för mig helt ny svensk poplåt på radion som omedelbart fastnade, som funkade på det där omedelbara sättet som får mig att reagera och vilja ta reda på vad det var för nåt. Och sen skriva om det.

Det jag hörde kändes som tidlöst catchig svensk pop som kunde ha gjorts redan 1988. Eller nån gång på 90-talet. Det är tidlös pop av en sort jag alltid gillat. Jag fick ungefär samma känsla som när jag hörde ”Jag är en vampyr” med Markus Krunegård eller ”Från och med du” med Oskar Linnros första gången. Det funkar omedelbart och sätter sig direkt på hjärnan – symtomet är att jag bara fortsätter nynna… Och utan att på något sätt vara nedlåtande kan jag alltså säga att det känns som att jag hörde det här redan på för 20 år sen. Eller mer. Kan dock ännu inte säga riktigt vad det är detta allra mest påminner om?

Jag trodde den här låten var ny (kanske en ny singel med Petra Marklund?) och att jag skulle få vara på framkant och förutspå vilken hit detta skulle komma att bli… Men…

Nej det är  ingen ny låt. Den är ganska så precis tre år gammal vet jag nu. Och det är inte Petra Marklund. Hon som sjunger så fint heter den här gången Helena Josefsson och jag har tyvärr inte haft koll på henne sen tidigare, men har förstått att hon sjungit i malmöbandet Sandy Mouche, körat mycket bakom Per Gessle solo och Roxette, men även med The Ark och Andreas Johnson. Och att hon hunnit släppa två soloalbum. Det andra ”Kyss mej”, kom 2011 och innehåller bl a låten jag skriver om men fortfarande inte sagt vad den heter.

Helena Josefsson
Helena Josefsson (1978- )

Första plattan hette ”Dynamo”, kom 2007, var på engelska och verkar ha fått ganska bra kritik men beskrivs som litet svårlyssnad. När jag nu läser recensionerna till svenska ”Kyss mej” så ser jag att de är rejält blandade. Plattan är producerad av gamle Brainpool-basisten Christoffer Lundquist som på senare år blivit känd som framgångsrik producent och i vars skånska studio bl a Per Gessles senare soloskivor spelats in.

Det verkar som att recensenterna hängt upp sig på de svenska texterna som uppfattas som väl naivistiska, men Helena jämförs också med Kate Bush, kallas älva, naturbarn och indiepop. Själv kommer jag, både visuellt och musikaliskt, osökt att tänka på Cajsa Stina Åkerström vid tiden för genombrottet 1994.

Att det elektroniska och synthiga soundet delar recensenterna i två läger kommer inte som en överraskning, men jag visste inte att Christoffer Lundquist var inne på att prodda musik med sån ljudbild. Det är ju däremot väl känt att det inte stör mig ett dugg. Nej tvärtom. Jag gillar det verkligen på den här låten.

(2011 måste för övrigt ha varit ett intensivt år för Helena Josefsson. Inte bara släppte hon en soloplatta och turnerade med Roxette, utan hon medverkade även som en av fem svenska sångerskor i Jessica Nettelbladts omtalade musikdokumentär ”Jag är min egen Dolly Parton”.)

Nåväl. För att komma till saken. Det var alltså ingen ny låt. Och jag är som vanligt för sent ute. Hänger som bekant inte med längre. Men det är verkligen en bra låt. En ganska dansant låt. Att den uppenbarligen inte blev den succé jag tycker den förtjänar att ha blivit förvånar mig, för ”Nån annanstans, nån annan gång” är en riktig brottarhit av en sort jag är väl inlyssnad för att känna igen och uttala mig om. Extra så mycket i denna blogg som fortsatt har kvar ambitionen att lyfta fram det utmärkta som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Därför puffar jag gärna för denna pärla.


Nån annanstans nån annan gång” live på TV4s nyhetsmorgon våren 2011


Videon till ”Nån annanstans nån annan gång”, 2011. Och när jag ser den får jag också nån sorts coola visuella Nina Hagen-vibbar. Ja nu börjar referenserna dra iväg rejält…

Och här är Helena Josefssons webbplats.