Arkiv för mars, 2014

”The Piper at the Gates of Dawn…”

Posted in Litteratur, musik, Natur och årstider with tags , , , , on 31 mars, 2014 by japetus

Sista dagen i mars månad 2014. En mycket vacker morgon. Det är också första arbetsdagen med sommartid. På väg till jobbet i ottan vid 6-tiden (sommartid!) tar jag detta foto av vad jag ser på österhimlen i gryningen…

Piper at the gates of dawn
Den vackra morgonrodnaden får mig att associera till ”The Piper at the Gates of Dawn” – eller ”Flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar” som den svenska översättningen löd.

Dessa fantasieggande rader är lånade från Pink Floyds debutalbum med samma namn från 1967. Bandets dåtida ledargestalt Syd Barret hade i sin tur hämtat dem från ett av kapitlen i Kenneth Grahames vackra klassiker ”Det susar i säven” – ”The Wind in the Willows”, 1908.

pinkflpiperatthegatesofdawn
Psykedeliska Pink Floyd årgång 1967 med originalmedlemmarna Nick Mason, Roger Waters, Syd Barret och Rick Wright från vänster till höger

Att Syd Barret var så förtjust i detta kapitel i Kenneth Grahames klassiker är ingen slump. Här möter huvudpersonerna Mullvaden och Vattenråttan självaste guden Pan och förtrollas när han spelar på sin flöjt. När Pan spelar på sin flöjt blir den redan vackra naturen än vackrare och helt magisk i sin uppenbarelse, en närmast psykedelisk upplevelse…

Wind in the willows
Vattenråttan och Mullvaden på floden, teckning av EH Shepard

“Here is the place of my song-dream, the place the music played to me,” Rat says.“Here, in this holy place, here if anywhere, surely we shall find Him!
Now it passed on and I begin to lose it,” he said presently. “O, Mole! the beauty of it! The merry bubble and joy, the thin, clear, happy call of the distant piping! Such music I never dreamed of, and the call in it is stronger even than the music is sweet! Row on, Mole, row! For the music and the call must be for us.”

Men de två vännerna i den lilla båten på floden får inte behålla minnet av mötet med Pan, för den omtänksamme guden gör så att de på magisk väg glömmer. Detta för att de inte i resten av sina liv ska behöva leva i sorg över det korta vackra som de inte kunde hålla kvar. Det är ett av många vackra partier i denna suggestiva berättelse.

Piper at the gates of dawn
The Piper at the Gates of Dawn, illustration av EH Shepard

“. . . a capricious little breeze, dancing up from the surface of the water, tossed the aspens, shook the dewy roses, and blew lightly and caressingly in their faces, and with its soft touch came instant oblivion. For this is the last best gift that the kindly demigod is careful to bestow on those to whom he has revealed himself in their helping: the gift of forgetfulness. Lest the awful remembrance would remain and grow, and overshadow mirth and pleasure, the great haunting memory should spoil all the after-lives of little animals helped out of difficulties, in order that they should be happy and light-hearted as before.”

Författaren Grahame låter det magiska ögonblicket sjunka ned och bevaras i de två vännernas undermedvetna. Berättelsen sluter sig om sina hemligheter och lämnar läsaren med sina egna minnen av hur förtrollande vacker naturen kan vara…

igrahan001p1
Kenneth Grahame (1859-1932)

Annonser

Robert Harris tillbaka med angelägen thriller om Dreyfusaffären och världens förste ”visselblåsare”

Posted in Litteratur with tags , , , on 25 mars, 2014 by japetus

Det är alltid en särskild högtidsstund då jag med stor glädje och nyfikenhet hänger mig åt läsning av min specielle litteräre favorit Robert Harris nya böcker. Detta är ett sådant tillfälle. I januari släpptes nämligen en ny välskriven historisk thriller av denne mästare i genren.

Romanen heter ”An officer and a spy” och tar läsaren med till 1890-talets Frankrike och dåtidens största politiska skandal och justitiemord – Dreyfusaffären.

Robert Harris är litteraturvetare från Cambridge, journalist vid BBC och politisk redaktör för Observer som sedan (1992) gjorde succé med den exceptionellt framgångsrika debutromanen ”Fatherlandjag skrev en tidig blogg om. Efter framgången med Fatherland har han varit författare på heltid och skrivit ytterligare ett antal historiska romaner som jag läst med stor behållning.

Robert Harris
Robert Harris (1957- )

De nya romanen handlar alltså om den utdragna Dreyfusaffären (1894-1906), processen mot kapten Alfred Dreyfus som blev världens första internationellt bevakade rättegång och ett stort mediaspektakel; över 300 journalister från hela världen bevakade affären på plats i Frankrike när den var som mest intensiv. Telegraferna gick varma… Affären var även modern i så mån att den innehöll historiens förste ”visselblåsare”.

Det hela började med att Dreyfus 1894 anklagades av sin arbetsgivare, franska arméns generalstab, för spioneri och högförräderi samt – efter en riggad krigsrätt – under mycket förnedrande och kränkande former dömdes till livstids fängelse och isolering på sydamerikanska Djävulsön strax utanför franska Guayanas kust. (På samma ö satt senare den franske författaren Henri Charrière, som skildrade sin vistelse i boken Papillon.)

Straffet uppfattades redan av samtiden som medeltida i sin grymhet. Inte ens fångvaktarna fick tala med livstidsfången som nattetid belades med bojor och låstes fast i sin säng. Det var utan tvekan så att straffet var riggat som en förtäckt form av (långsamt) dödsstraff. Att Dreyfus faktiskt överlevde flera år under dessa omständigheter är anmärkningsvärt.

Än mer anmärkningsvärt är att Dreyfus framförallt var helt oskyldig till de brott han anklagats och dömts för. Han var ett offer för den dåtida antisemitismen – inom Frankrike i allmänhet och inom armén i synnerhet – och därför en mycket tacksam syndabock. Att han härstammade från den av Tyskland i kriget 1870-71 erövrade gränsprovinsen Alsace, där delar av hans familj ännu bodde kvar, och upplevdes som en aning för ”tysk” gjorde honom än mer lämplig som syndabock. Det var ett helt skandalöst justitiemord.

Alfred Dreyfus
Alfred Dreyfus (1859-1935) – den orättvist anklagade

Men Robert Harris berättelse har en annan huvudperson – officeren Georges Picquart. Han blir i bokens dramatiska öppningsscen, en svinkall januarimorgon 1895, ögonvittne till hur Dreyfus officiellt degraderas och förnedras inför 20 000 åskådare och 4 000 militärer i centrala Paris. Den antisemitiska pöbeln skriker ”Död åt juden!” och spottar efter den oskyldigt dömde som med högburet huvud tvingas utstå denna förfärliga golgatavandring.

Dreyfus degraderas
”Förrädaren Dreyfus” degraderas på École Militaires stora kaserngård i Paris den 5 januari 1895 under spektakulärt symboliska former. Gradbeteckningar samt utmärkelser slits av och officerssabeln bryts itu. (Klicka för större bild.)

Picquart  befordras till överste, den yngste i franska armén, och får 41 år gammal befälet över generalstabens ”Statistiska sektion” – den hemliga underrättelseenhet som spårat upp Dreyfus. Det är inget lätt uppdrag, av flera skäl. Den nya arbetsplatsen är en redan med dåtida mått bisarr arbetsmiljö och Picquart måste nu samarbeta med andra (i tjänsteår mer seniora) officerare som förväntat sig detta befäl. Han motarbetas från start.

Att den intelligente och integritetsfulle Picquart snart upptäcker en mängd oegentligheter i fallet Dreyfus gör det hela än värre. När han tar del av det faktiska underlaget i den hemliga Dreyfus-akten drar han andra – mer logiska – slutsatser än sin föregångare och generalstabens ledning. Det verkar helt enkelt vara en annan person som försett och fortsätter förse Tyskland med information, läckorna fortsätter därför trots att Dreyfus förts bort och spärrats in. Ju mer Picquart sätter sig in i fallet Dreyfus, desto mer fylls han av tvivel. Någonting måste ha blivit fel, väldigt fel…

När Picquart sedan försöker påtala dessa observationer för sina överordnade vill de inte förstå honom och han får order att lämna fallet Dreyfus i fred. Men Picquart vägrar att låta sig korrumperas av makten. Han är en alldeles omutligt hederlig man och väljer den modiga vägen att följa sitt samvetes röst och fortsätter sin egen utredning av Dreyfusaffären. På det sättet blir han historiens förste egentlige ”visselblåsare”.

Georges Picquart
Georges Picquart (1854-1914) – hjälten som följde sitt samvetes röst

Boken handlar om Picquarts kamp för att bevisa sanningen i fallet Dreyfus, rädda den felaktigt dömde fången på Djävulsön och istället sätta dit den spion som fortsatt förser tyskarna med information. Det visar sig att han snart dras in i ett ytterst komplicerat och livsfarligt händelseförlopp.

Berättelsen utspelar sig visserligen för drygt hundra år sedan, men det finns många paralleller till nutiden och det är lätt att förstå varför Harris nu valt att återberätta den; en underrättelseorganisation som spårat ur, rättvisan som korrumperats i den nationella säkerhetens namn, medias häxjakt på en förföljd minoritet och makthavares urgamla instinkt att försöka sopa undan spåren av sina brott. Moderna paralleller är Guantánamo och visselblåsare som Manning och Snowden.

Den här gången har Harris inte skrivit en kontrafaktisk historia. Berättelsen är alltigenom ”based on a true story” och det är samtidigt ingen svart-vit bild Harris målar upp. Alfred Dreyfus är inte en särskilt socialt kompetent och trevlig person. George Picquart är själv långtifrån genomsympatisk och inte helt fri från antisemitism. De två männens liv kom att bli nära länkade till varandra, men de kom aldrig att stå varandra nära. Det känns smärtsamt att läsa de partierna av boken när man förväntar sig ett ”möte” mellan de två männen, men…

Boken är befolkad av ett fascinerande porträttgalleri av historiska personer och andas av den starka förmåga Harris har att ge dem och deras omgivning liv och vitalitet. Han får 1890-talets färgstarka Paris att komma till liv. Inte minst är det spännande att möta Émile Zola som spelar en viktig roll. Boken är också bitvis väldigt rolig. Många av situationerna, karaktärerna och dialogerna är helt enkelt obetalbara. Berättelsen pendlar dock mellan tragedi och starkt obehag inför det förfärliga som händer i den.

”An officer and a spy”  är en utmärkt, gripande och inspirerande berättelse om makt, maktmissbruk och idealism – något som ligger den gamle politiske journalisten Harris nära. Jag känner igen parallellerna från tidigare romaner, främst ”Fatherland”. Kanske är det märkligt att Harris inte kommit att skriva om detta ämne tidigare?

Sluta läsa här ovanför bilden om du inte vill veta precis hur det går i berättelsen. Spoiler ahead!

an-officer-and-a-spy
Det här omslaget var så stämningsfullt och vackert att jag lät det bli så här stort

Trots allt elände som bokens två huvudpersoner Picquart och Dreyfus råkar ut för så får man ändå säga att det blir ett ganska lyckligt slut. Tolv år efter förföljelsens början rehabiliteras Dreyfus och återinträder i tjänst 1906. Han återfår sina militära utmärkelser och befordras till major. Dock är han så pass fysiskt illa medtagen av sin vistelse på Djävulsön att han får förtidspension efter något år i tjänst.

När sedan första världskriget bryter ut 1914 så anmäler sig dock Dreyfus åter och går i tjänst som artilleriofficer. Lyckligtvis överlever han Det Stora Kriget, befordras till överstelöjtnant och tilldelas även franska Hederslegionen för sin insats. Alfred Dreyfus somnar in vid 75 års ålder i Paris 1935, fysiskt sliten men formellt återupprättad.

På samma sätt återupprättas Picquart och välkomnas tillbaka till den armé han kastats ut från pga sitt självständiga handlande. Efter en moget övervägande väljer han till slut att återgå i tjänst. Han avancerar till general, blir Frankrikes försvarsminister och får ta plats i de pampiga lokaler där han i berättelsens början inträtt med sådan förundran. I januari 1914, strax innan sin 60-årsdag, omkommer dock sorgligt nog Georges Picquart i en ridolycka. Han behöver därför aldrig utsättas för sin officersgenerations stora prövning, första världskriget.

Men Picquart hade prövats i ett för honom personligen minst lika stort och svårt test – Dreyfusaffären. Han hade prövats och bestått provet med den äran. I historien framstår han som en ovanligt integritetsfull och extremt modig man som vågade stå upp för sanningen mot till synes omöjliga odds.

Iggy planerar göra en Hemingway med haj

Posted in musik with tags , , , , on 23 mars, 2014 by japetus

Efter att trummisen Scott Asheton avlidit den 15 mars hemma i Ann Arbor, Michigan är nu Iggy Pop den siste överlevande originalmedlemmen i The Stooges.

Gitarristen (storebror) Ron Asheton dog i en hjärtattack 2009 och basisten Dave Alexander söp ihjäl sig redan 1975. Iggy hyllade sina gamla missanpassade bandkompisar redan 1977 i låten ”Dum dum boys” på The Idiot-plattan.

scott-asheton-stooges-650-430
Scott Asheton (1949-2014)

Jag läste i DN för ett par dagar sedan att Iggy inte planerar att dö på långvården. Att dö på ålderdomshem måste i det längsta ha varit en högst otippad död för James Osterberg, alias Iggy Pop. Att den mannen överlevde 70-talet måste vara ett av de större miraklerna i musikhistorien. Men på senare år har Iggys sundare vanor börjat göra den odramatiska ”sotdöden” mindre otrolig.

Iggy Pop 2010

Iggy Pop (1947- ) på Way out west i Göteborg 2010

– Jag har en strandvilla på Caymanöarna, där det finns hajar. När jag är  ute och simmar brukar jag tänka att en hajattack skulle lösa en hel del  problem, säger Iggy Pop till Playboy.

Jag är inte ett dugg förvånad över att Iggy planerar att göra en Hemingway. (Eller varför inte en Hunter S Thompson?). Att dö en våldsam död, fast på sitt eget sätt. Och inte med ett skjutvapen i hand. Den här hajvarianten verkar desto otäckare måste jag säga.

Min analys är att detta haj-uttalande är ett utslag av James Osterbergs galna, sjuka humor och ett sätt att bygga på det personliga varumärket kring mannen som lever farligt, fortfarande efter 65 år fyllda. Varumärket ”Iggy Pop” – kvintessensen av farlig otyglad rock’n’roll – kan inte, får inte dö under sådana triviala och ospännande omständigheter som ett långsamt borttynande på långvården…

the-stooges
The Dum dum boys” – The Stooges, ca 1970 (Dave Alexander, Scott Asheton, Iggy Pop, Ron Asheton)


Iggy Pop: ”Dum dum boys”, 1977

Vårdagjämning 2014 – och ett besök på Chichen Itza

Posted in Natur och årstider with tags , , , , , on 20 mars, 2014 by japetus

År 2014 inträffar vårdagjämningen idag torsdag den 20 mars kl 17:57 lokal tid i Sverige och liksom förra året är det åter en aning kyligare och vintrigare än man kunde önska. Så fick vi vårt temporära bakslag efter veckorna av milt vårväder.

Vårdagjämningen, den första vårdagen, har (på norra halvklotet) alltid varit en tid av optimism och förnyat hopp om livet efter vintern.  Vid vårdagjämningen är natt och dag lika långa och  i o m det går vi in i det ljusa halvåret. Den har i många kulturer firats som en tid av återfödelse, fruktbarhet och återuppståndelse.

Vernal equinox

De astronomiskt framstående Mayaindianerna i Sydamerika var mycket medvetna om vårdagjämningens betydelse som balanspunkt mellan ljus och mörker, natt och dag. De har i pyramiden (El Castillo/Slottet) vid Chichen Itza lämnat efter sig ett mäktigt och fascinerande arv som visar på deras arkitektoniska och astronomiska kunskaper.

Mayan culture map
Mayariket på Yucatanhalvön, kulturen upplevde sin blomstring ca 250 – 900 e Kr.

Varje år i samband med vårdagjämningen besöks pyramiden i Chichen Itza i Mexico på Yucatan-halvön av tusentals besökare från hela världen som vill se det märkliga ljus- och skuggskådespel som varje år bjuds när ljuset från den sjunkande solen skapar effekten av en enorm ringlande orm, guden Quetzalcoatl/Kukulkan, som kommer ned från himlen och krälar ned för trappstegen. Detta är nu en tusenårig tradition.

pyramid-serpent

Chichen Itza upptogs 1988 på Unescos världsarvslista och blev den den 7 juli år 2007 utsedd till ett av världens sju nya underverk, dvs ett av de historiska byggnadsverk som ännu finns kvar och kan besökas och som genom omröstning valdes ut. Av de klassiska sju underverken finns som bekant bara pyramiden vid Gizeh i Egypten kvar.

Tidigare bloggar om vårdagjämningen

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean-Michel Jarres “Equinoxe”:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

Vårdagjämningen 2011:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/21/vardagjamning-2011-dag-och-natt-i-balans-intradet-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2012:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/20/vardagjamning-2012-ater-in-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämning 2013:
https://japetus.wordpress.com/2013/03/20/vardagjamning-2013-ljuset-kommer-men-iskylan-bestar/

Som i Tintin plan 714 till Sydney…

Posted in Flyg with tags , , , , on 16 mars, 2014 by japetus

De senaste veckornas rapportering om det försvunna Flight MH370, Boeing 777-planet från Malaysian Airlines, är en riktigt olustig historia som blivit alltmer gåtfull ju längre tiden gått. Det är nu ca 10 dagar sedan flygplanet försvann.

Planet lyfte från Kuala Lumpur i Malaysia med kurs på Peking, Kina klockan 17.41 den 7 mars, svensk tid. Ombord fanns 227 passagerare och tolv besättningsmän. De flesta av passagerarna var kinesiska medborgare.

Boeing 777, ett både stort och säkert trafikflygplan med kapacitet för 314-451 passagerare, är världens största tvåmotoriga passagerar- och fraktflygplan och drivs av de hittills största jetmotorer som tillverkats. Planet har utvecklades för att fylla gapet mellan 767:an och 747:an (Jumbojet) samt för att locka kunder som tidigare använde den tremotoriga DC-10 och andra tidiga wide body-flygplan. Boeing 777 är också världens första datordesignade kommersiella flygplan och premiärflögs 1994.

Malaysia_Airlines_Boeing_777-200ER
Boeing 777-200ER anses vara ett av de säkraste passagerarflygplanen i världen. Även flygbolaget Malaysia Airlines har en god säkerhetsstatistik (Dock inte lika god som Lufthansa…).

Trafikledningen i KL förlorade radiokontakten med planet när det befann sig över Sydkinesiska sjön söder om den vietnamesiska halvön Ca Mau, bara en knapp timme efter start. Ingen nödsignal sändes ut, men radarekon har visat att planet låg i en obefogad babordssväng när det försvann från trafikledningens civila radarskärmar. Det kan tyda på att det var på väg att vända tillbaka till Malaysia, men vad som verkligen hände vet vi inte och planet förblir förvunnet ännu efter 10 dagar. En särdeles mystisk historia.

En historia som osökt fått mig att minnas ett av de mer mystiska och spännande Tintin-albumen – ”Plan 714 till Sydney”. Berättelsen om hur Tintin, Kapten Haddock och Professor Kalkyl har mellanlandat i indonesiska Jakarta på väg med  flight 714  (en Boeing 707) till Sydney där de träffar den excentriske miljardären Laszlo Carreidas som erbjuder dem lift med sitt betydligt snabbare privatplan.

Planet kapas dock strax efter start och tvingas att flyga flyga till en helt annan destination än vad Carreidas tänkt sig. Ärkeskurken Rastapopoulos är, som läsare av detta klassiska Tintin-album vet, ute efter Carreidas miljarder och är beredd att ta till ett starkt sanningsserum för att framtvinga nödvändiga kontonummer, ett förfarande som dock inte avlöper helt enligt plan…

714 Sydney - Carreidas 160 businessjet
Miljonären Carreidas supersnabba privatjet ”Carreidas 160” kapas på Rastapopoulos order och landas i hemlighet på en av de indonesiska Små Sundaöarna

Denna Tintin-historia från 1968 är ovanlig på det sätt att den innehåller både inslag av science fiction, UFOn och paranormala aktiviteter. Det är en mystisk historia som jag snart påmindes om när historien om det försvunna malaysiska planet hunnit bli några dagar gammal och mystiken hade börjat tätna. Men att som diverse förståsigpåare på CNN börja referera till Lost och ”Castaway är bara mer långsökt och okunnigt. Det är naturligtvis denna Tintin-berättelse man genast bör hänvisa till om man vill göra några populärkulturella referenser till det som nu hänt.

among-other-items-herges-original-drawing-another-tintin-adventure-flight-714-sydney
Slutet gott, allting gott i Tintins värld; våra hjältar kan till slut, efter sitt dramatiska äventyr i Indonesiens övärld, till slut boarda Qantas flight 714 till Sydney… (Klicka för större bild)

Men vad som egentligen hänt Flight MA370 vet vi ju ännu… Det kan naturligtvis vara något riktigt olustigt, i värsta fall en förfärlig tragedi med närmare 250 dödsoffer. Det är inget jag med denna blogg på något sätt vill skämta om och förhålla mig respektlöst till. Jag hoppas naturligtvis att vi inom kort kommer att få en förklaring till det inträffade och att det hela ska få ett så lyckligt slut det nu någonsin kan få.

Jag ber därför att få återkomma till detta ämne…

Våroffer 2014!

Posted in Natur och årstider with tags , , on 14 mars, 2014 by japetus

Den här våren eller vårvintern, eller vad det nu är vi har för årstid, är så olik alla tidigare att den här rubriken dyker upp litet försent…

Det hände nämligen redan i förra veckan, torsdags 6 mars, att jag fick den där omisskännliga första starka vårkänningen. Det kändes som vår i det starka solljuset där jag stod i lä och all snö sedan länge var bortsmält, all tjäle sedan länge tinad. Det är min första totalkontakt med våren i år och den i särklass tidigaste noteringen för de år jag fört denna speciella statistik.

Om detta nu innebär att vi verkligen kommer att fortsätta mot mer vår eller om det kommer bakslag, vilket det troligen kommer göra i helgen, återstår att se.

Utan tvekan är i alla fall detta en mycket annorlunda vinter som gav upp redan tidigt i februari. Jag drar igång Stravinskijs gåtfulla mästerverk ännu en gång, denna gång på datorns högtalare. Det får duga i år.

rites-of-spring
Rites of spring”: Houston Ballet, 2013

Så här ser det ut med statistiken för de senaste åren vad gäller min upplevelse av vårens definitiva ankomst till Stockholm. I tidigare bloggar framgår också kopplingen till Stravinskijs “Våroffer”:

Våroffer 2013, 17 april:
https://japetus.wordpress.com/2013/04/17/varoffer-2013/

Våroffer 2012, 21 mars:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/21/varoffer-2012/

Våroffer 2011, 10 april:
https://japetus.wordpress.com/2011/04/10/varoffer-2011/

Våroffer 2010, 3 april:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/03/varoffer-3/

Våroffer 2009, 5 april:
https://japetus.wordpress.com/2009/04/05/varoffer-2/

Våroffer 2008, 30 mars:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/31/varoffer/

Och vinnaren i svenska melodifestivalen 2014 är… ”Den vita stenen”!

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 9 mars, 2014 by japetus

Och vinnaren är…

Signaturmelodin till det finstämda barnprogrammet ”Den vita stenen”, SVT 1973. För visst är det det musikaliska temat som Sanna Nielsens ”Undo” bygger på, som upphovsmannen Fredrik Kempe inspirerats av. Det går litet snabbare i Kempes version, men grunden har en betydligt äldre historia.

Melodin är ett vackert pianostycke komponerat av nyligen bortgångne pianisten Bengt Hallberg. Pianoslingan låter litet som den kunde varit hämtad ur Peterson-Bergers nationalromantiska ”Frösöblomster”. Det är sirligt vackert, väldigt romantiskt, väldigt svenskt och ger mig mycket varma och vackra associationer av barndom och sommar.

Boken ”Den vita stenen” sfrån 1964 skrevs av den ovanligt kreativa journalisten, producenten och författarinnan Gunnel Linde. Hon som också skrev ”Fröken ensam hemma åker gungstol” (jag tidigare bloggat om) och även startade BRIS – Barnens rätt i samhället. Denna insiktsfulla, kloka och mångsidiga kvinna fyller för övrigt 90 år i år.

Berättelsen handlar om Fideli och Farornas Konung som möts i ett gemensamt utanförskap, blir vänner och utför olika svåra uppdrag för att turas om att få den vita stenen som berättelsen kretsar kring och som de båda vill ha. Denna fina berättelse fångade min fantasi som femåring 1973 och har stannat i mitt hjärta. Därför kände jag genast igen det muskaliska temat när jag hörde Sanna Nielsens bidrag i årets melodifestival.

Ulf Hasseltorp och Julia Hede
Ulf Hasseltorp (1960- ) och Julia Hede (1962- )

Jag kände igen det, men det tog en stund innan jag kunde placera det. Hmmm… En bra bit ned i minnesbankarna kom bilderna av pianomusik, solljus silat genom gröna lövverk, vajande gräs och leende blå barndomshimlar…


Den vita stenen”, 1973 i regi av Göran Graffman med Julia Hede som Fia/Fideli och Ulf Hasseltorp som Hampus/Farornas Konung

PS:
Nu önskar jag Sanna Nielsen all lycka i finalen. Jag tycker det var en välförtjänt seger av en sympatisk och duktig artist som jag tror har goda chanser i Köpenhamn i maj. Sluta klaga på Sanna!

PPS:
För den som önskar läsa mer om Gunnel Lindes fantasifulla berättelser så pekar denna länk på min tidigare blogg om ”Fröken ensam hemma åker gungstol”