Robert Harris tillbaka med angelägen thriller om Dreyfusaffären och världens förste ”visselblåsare”

Det är alltid en särskild högtidsstund då jag med stor glädje och nyfikenhet hänger mig åt läsning av min specielle litteräre favorit Robert Harris nya böcker. Detta är ett sådant tillfälle. I januari släpptes nämligen en ny välskriven historisk thriller av denne mästare i genren.

Romanen heter ”An officer and a spy” och tar läsaren med till 1890-talets Frankrike och dåtidens största politiska skandal och justitiemord – Dreyfusaffären.

Robert Harris är litteraturvetare från Cambridge, journalist vid BBC och politisk redaktör för Observer som sedan (1992) gjorde succé med den exceptionellt framgångsrika debutromanen ”Fatherlandjag skrev en tidig blogg om. Efter framgången med Fatherland har han varit författare på heltid och skrivit ytterligare ett antal historiska romaner som jag läst med stor behållning.

Robert Harris
Robert Harris (1957- )

De nya romanen handlar alltså om den utdragna Dreyfusaffären (1894-1906), processen mot kapten Alfred Dreyfus som blev världens första internationellt bevakade rättegång och ett stort mediaspektakel; över 300 journalister från hela världen bevakade affären på plats i Frankrike när den var som mest intensiv. Telegraferna gick varma… Affären var även modern i så mån att den innehöll historiens förste ”visselblåsare”.

Det hela började med att Dreyfus 1894 anklagades av sin arbetsgivare, franska arméns generalstab, för spioneri och högförräderi samt – efter en riggad krigsrätt – under mycket förnedrande och kränkande former dömdes till livstids fängelse och isolering på sydamerikanska Djävulsön strax utanför franska Guayanas kust. (På samma ö satt senare den franske författaren Henri Charrière, som skildrade sin vistelse i boken Papillon.)

Straffet uppfattades redan av samtiden som medeltida i sin grymhet. Inte ens fångvaktarna fick tala med livstidsfången som nattetid belades med bojor och låstes fast i sin säng. Det var utan tvekan så att straffet var riggat som en förtäckt form av (långsamt) dödsstraff. Att Dreyfus faktiskt överlevde flera år under dessa omständigheter är anmärkningsvärt.

Än mer anmärkningsvärt är att Dreyfus framförallt var helt oskyldig till de brott han anklagats och dömts för. Han var ett offer för den dåtida antisemitismen – inom Frankrike i allmänhet och inom armén i synnerhet – och därför en mycket tacksam syndabock. Att han härstammade från den av Tyskland i kriget 1870-71 erövrade gränsprovinsen Alsace, där delar av hans familj ännu bodde kvar, och upplevdes som en aning för ”tysk” gjorde honom än mer lämplig som syndabock. Det var ett helt skandalöst justitiemord.

Alfred Dreyfus
Alfred Dreyfus (1859-1935) – den orättvist anklagade

Men Robert Harris berättelse har en annan huvudperson – officeren Georges Picquart. Han blir i bokens dramatiska öppningsscen, en svinkall januarimorgon 1895, ögonvittne till hur Dreyfus officiellt degraderas och förnedras inför 20 000 åskådare och 4 000 militärer i centrala Paris. Den antisemitiska pöbeln skriker ”Död åt juden!” och spottar efter den oskyldigt dömde som med högburet huvud tvingas utstå denna förfärliga golgatavandring.

Dreyfus degraderas
”Förrädaren Dreyfus” degraderas på École Militaires stora kaserngård i Paris den 5 januari 1895 under spektakulärt symboliska former. Gradbeteckningar samt utmärkelser slits av och officerssabeln bryts itu. (Klicka för större bild.)

Picquart  befordras till överste, den yngste i franska armén, och får 41 år gammal befälet över generalstabens ”Statistiska sektion” – den hemliga underrättelseenhet som spårat upp Dreyfus. Det är inget lätt uppdrag, av flera skäl. Den nya arbetsplatsen är en redan med dåtida mått bisarr arbetsmiljö och Picquart måste nu samarbeta med andra (i tjänsteår mer seniora) officerare som förväntat sig detta befäl. Han motarbetas från start.

Att den intelligente och integritetsfulle Picquart snart upptäcker en mängd oegentligheter i fallet Dreyfus gör det hela än värre. När han tar del av det faktiska underlaget i den hemliga Dreyfus-akten drar han andra – mer logiska – slutsatser än sin föregångare och generalstabens ledning. Det verkar helt enkelt vara en annan person som försett och fortsätter förse Tyskland med information, läckorna fortsätter därför trots att Dreyfus förts bort och spärrats in. Ju mer Picquart sätter sig in i fallet Dreyfus, desto mer fylls han av tvivel. Någonting måste ha blivit fel, väldigt fel…

När Picquart sedan försöker påtala dessa observationer för sina överordnade vill de inte förstå honom och han får order att lämna fallet Dreyfus i fred. Men Picquart vägrar att låta sig korrumperas av makten. Han är en alldeles omutligt hederlig man och väljer den modiga vägen att följa sitt samvetes röst och fortsätter sin egen utredning av Dreyfusaffären. På det sättet blir han historiens förste egentlige ”visselblåsare”.

Georges Picquart
Georges Picquart (1854-1914) – hjälten som följde sitt samvetes röst

Boken handlar om Picquarts kamp för att bevisa sanningen i fallet Dreyfus, rädda den felaktigt dömde fången på Djävulsön och istället sätta dit den spion som fortsatt förser tyskarna med information. Det visar sig att han snart dras in i ett ytterst komplicerat och livsfarligt händelseförlopp.

Berättelsen utspelar sig visserligen för drygt hundra år sedan, men det finns många paralleller till nutiden och det är lätt att förstå varför Harris nu valt att återberätta den; en underrättelseorganisation som spårat ur, rättvisan som korrumperats i den nationella säkerhetens namn, medias häxjakt på en förföljd minoritet och makthavares urgamla instinkt att försöka sopa undan spåren av sina brott. Moderna paralleller är Guantánamo och visselblåsare som Manning och Snowden.

Den här gången har Harris inte skrivit en kontrafaktisk historia. Berättelsen är alltigenom ”based on a true story” och det är samtidigt ingen svart-vit bild Harris målar upp. Alfred Dreyfus är inte en särskilt socialt kompetent och trevlig person. George Picquart är själv långtifrån genomsympatisk och inte helt fri från antisemitism. De två männens liv kom att bli nära länkade till varandra, men de kom aldrig att stå varandra nära. Det känns smärtsamt att läsa de partierna av boken när man förväntar sig ett ”möte” mellan de två männen, men…

Boken är befolkad av ett fascinerande porträttgalleri av historiska personer och andas av den starka förmåga Harris har att ge dem och deras omgivning liv och vitalitet. Han får 1890-talets färgstarka Paris att komma till liv. Inte minst är det spännande att möta Émile Zola som spelar en viktig roll. Boken är också bitvis väldigt rolig. Många av situationerna, karaktärerna och dialogerna är helt enkelt obetalbara. Berättelsen pendlar dock mellan tragedi och starkt obehag inför det förfärliga som händer i den.

”An officer and a spy”  är en utmärkt, gripande och inspirerande berättelse om makt, maktmissbruk och idealism – något som ligger den gamle politiske journalisten Harris nära. Jag känner igen parallellerna från tidigare romaner, främst ”Fatherland”. Kanske är det märkligt att Harris inte kommit att skriva om detta ämne tidigare?

Sluta läsa här ovanför bilden om du inte vill veta precis hur det går i berättelsen. Spoiler ahead!

an-officer-and-a-spy
Det här omslaget var så stämningsfullt och vackert att jag lät det bli så här stort

Trots allt elände som bokens två huvudpersoner Picquart och Dreyfus råkar ut för så får man ändå säga att det blir ett ganska lyckligt slut. Tolv år efter förföljelsens början rehabiliteras Dreyfus och återinträder i tjänst 1906. Han återfår sina militära utmärkelser och befordras till major. Dock är han så pass fysiskt illa medtagen av sin vistelse på Djävulsön att han får förtidspension efter något år i tjänst.

När sedan första världskriget bryter ut 1914 så anmäler sig dock Dreyfus åter och går i tjänst som artilleriofficer. Lyckligtvis överlever han Det Stora Kriget, befordras till överstelöjtnant och tilldelas även franska Hederslegionen för sin insats. Alfred Dreyfus somnar in vid 75 års ålder i Paris 1935, fysiskt sliten men formellt återupprättad.

På samma sätt återupprättas Picquart och välkomnas tillbaka till den armé han kastats ut från pga sitt självständiga handlande. Efter en moget övervägande väljer han till slut att återgå i tjänst. Han avancerar till general, blir Frankrikes försvarsminister och får ta plats i de pampiga lokaler där han i berättelsens början inträtt med sådan förundran. I januari 1914, strax innan sin 60-årsdag, omkommer dock sorgligt nog Georges Picquart i en ridolycka. Han behöver därför aldrig utsättas för sin officersgenerations stora prövning, första världskriget.

Men Picquart hade prövats i ett för honom personligen minst lika stort och svårt test – Dreyfusaffären. Han hade prövats och bestått provet med den äran. I historien framstår han som en ovanligt integritetsfull och extremt modig man som vågade stå upp för sanningen mot till synes omöjliga odds.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: