”The Piper at the Gates of Dawn…”

Sista dagen i mars månad 2014. En mycket vacker morgon. Det är också första arbetsdagen med sommartid. På väg till jobbet i ottan vid 6-tiden (sommartid!) tar jag detta foto av vad jag ser på österhimlen i gryningen…

Piper at the gates of dawn
Den vackra morgonrodnaden får mig att associera till ”The Piper at the Gates of Dawn” – eller ”Flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar” som den svenska översättningen löd.

Dessa fantasieggande rader är lånade från Pink Floyds debutalbum med samma namn från 1967. Bandets dåtida ledargestalt Syd Barret hade i sin tur hämtat dem från ett av kapitlen i Kenneth Grahames vackra klassiker ”Det susar i säven” – ”The Wind in the Willows”, 1908.

pinkflpiperatthegatesofdawn
Psykedeliska Pink Floyd årgång 1967 med originalmedlemmarna Nick Mason, Roger Waters, Syd Barret och Rick Wright från vänster till höger

Att Syd Barret var så förtjust i detta kapitel i Kenneth Grahames klassiker är ingen slump. Här möter huvudpersonerna Mullvaden och Vattenråttan självaste guden Pan och förtrollas när han spelar på sin flöjt. När Pan spelar på sin flöjt blir den redan vackra naturen än vackrare och helt magisk i sin uppenbarelse, en närmast psykedelisk upplevelse…

Wind in the willows
Vattenråttan och Mullvaden på floden, teckning av EH Shepard

“Here is the place of my song-dream, the place the music played to me,” Rat says.“Here, in this holy place, here if anywhere, surely we shall find Him!
Now it passed on and I begin to lose it,” he said presently. “O, Mole! the beauty of it! The merry bubble and joy, the thin, clear, happy call of the distant piping! Such music I never dreamed of, and the call in it is stronger even than the music is sweet! Row on, Mole, row! For the music and the call must be for us.”

Men de två vännerna i den lilla båten på floden får inte behålla minnet av mötet med Pan, för den omtänksamme guden gör så att de på magisk väg glömmer. Detta för att de inte i resten av sina liv ska behöva leva i sorg över det korta vackra som de inte kunde hålla kvar. Det är ett av många vackra partier i denna suggestiva berättelse.

Piper at the gates of dawn
The Piper at the Gates of Dawn, illustration av EH Shepard

“. . . a capricious little breeze, dancing up from the surface of the water, tossed the aspens, shook the dewy roses, and blew lightly and caressingly in their faces, and with its soft touch came instant oblivion. For this is the last best gift that the kindly demigod is careful to bestow on those to whom he has revealed himself in their helping: the gift of forgetfulness. Lest the awful remembrance would remain and grow, and overshadow mirth and pleasure, the great haunting memory should spoil all the after-lives of little animals helped out of difficulties, in order that they should be happy and light-hearted as before.”

Författaren Grahame låter det magiska ögonblicket sjunka ned och bevaras i de två vännernas undermedvetna. Berättelsen sluter sig om sina hemligheter och lämnar läsaren med sina egna minnen av hur förtrollande vacker naturen kan vara…

igrahan001p1
Kenneth Grahame (1859-1932)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: