Arkiv för april, 2014

Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro

Posted in Litteratur, Personlig kommentar, Poesi, Tv-program with tags , , on 28 april, 2014 by japetus

Ibland öppnas fönster mot det förflutna och jag får en aha-upplevelse som liksom kastar ett extra förklarande ljus över det som varit…

I den utmärkta och starkt berörande SVT-dokumentären om Barbro Hörberg häromveckan fanns ett härligt klipp från en julafton en gång på 60-talet hemma hos familjen Hörberg i Göteborg. Det var ett filmklipp i färg med inslag från ett tidstypiskt julfirande som på många sätt såg nog så välbekant ut trots att det hände sig för 50 år sedan.

En detalj i den gamla filmen var en öppnad julklapp Barbro höll i som fick mig att haja till. Jag såg ett för mig mycket välbekant bokomslag som gav mig mer än en ledtråd och på mer än ett sätt. Uppenbarligen hade Barbro fått diktsamlingen ”Vi kommer att träffas imorgon” av den nu sedan länge bortglömde poeten Urban Torhamn. Och vips hade jag ett dubbelt kärt, i mitt tycke orättvist bortglömt, ämne att blogga om. En oväntad och plötslig beröringspunkt mellan två för mig var för sig omtyckta poetiska personer.

Torhamn

Att Barbro Hörberg ligger mig varmt om hjärtat känner läsare av denna blogg till, men att Urban Torhamn också gör det är det nu hög tid att berätta. Ja om du nu till äventyrs ens hört talas om denne Urban? Troligen inte. Han är borta nu och var sedan länge bortglömd när han gick bort.

Den nämnda diktsamlingen utgavs år 1963, vilket då gör att min sherlockskt osvikliga slutledningsförmåga placerar det hörbergska julfirandet till mitten av 60-talet. Av större intresse är att Barbro uppenbarligen läste Urban. Det förvånar mig knappast, men gör mig desto mer glad och litet varm i hjärtat.

Urban Torhamn 1969
Urban Torhamn (1930-2010) Foto av Lütfi Özkök taget 1969

Urban Torhamn var en firad svensk poet på 50-, 60- och 70-talen. Kanske var det särskilt hans finstämda och uttrycksfulla kärlekspoesi som gjorde intryck? Strofen ”Du ler – och trädet står i brand med eld över spårlös snö…” är en av de vackra torhamnska poesipärlor som för alltid stannat i mitt minne. Jag minns själv att jag i sena tonår började läsa hans dikter med stor behållning.

Jag blev väldigt förtjust i Torhamns vackra bildspråk och ömsinta formuleringar. En annan av Urbans dikter jag tror att jag fortfarande kan åtminstone delvis utantill är romantiska ”I juli” – ”Jag har kommit in i ditt rum för tidigt på morgonen… Hur kan du sova när du är så vacker?”

Jag blev så förtjust i Torhamn att jag faktiskt letade rätt på allt jag kunde hitta på Stockholms antikvariat – den ovan nämnda samlingen samt ”Lisbeth!” (1975), den fantastiskt fina debuten ”Dikter 1957” (1957) och den prisbelönta ”Mellan våra ansikten” (1979). Diktsamlingarna var inte svåra att hitta och gick redan då för en billig penning för Torhamn var knappast i ropet längre i slutet på 80-talet. Tio år efter att han gav ut det som skulle visa sig bli hans sista diktsamling.

När författaren Urban Torhamn somnade in hösten 2010, nyss fyllda 80 år, hade han inte publicerat några nya dikter på 31 långa år. Den hyllade poeten kom att leva sin sista tid isolerad i sitt mångåriga hem på Södermalm som ”en växande gåta för sin omgivning”. Vem var Urban Torhamn? Varför tystnade han?

Det slog mig då att han var nästan jämngammalt årsbarn med Barbro Hörberg, vilken ju som bekant rycktes bort vid ungefär samma tid i det 70-tal då Urban Torhamn publicerade sin sista diktsamling.  En poet och en vissångare kan tystna av olika anledningar. De tystnade alltså ungefär samtidigt i någon mån. Det är en fin tanke att Barbro troligen uppskattade det Urban skrev. Kanske kunde Urban uppskatta Barbros finstämda vispoesi?

Barbro och sovdjuret 1969
Barbro Hörberg (1932-1976) och sovdjuret, foto från 1969

Men kanske har de båda nu brutit tystnaden? Kanske finns de nu i själva verket någon helt annanstans och utbyter tankar  om den poesi och de ord de båda –  på litet olika sätt – var så mästerliga på att finna och uttrycka?

Men för mig och för alla andra vars hjärtan Urban och Barbro rört vid kommer de förstås aldrig att tystna. De berörde mig djupt och jag känner en bestående tacksamhet gentemot dem båda. En tacksamhet som följer mig på vägen genom livet. Liksom de…

Annonser

Hastighetsrekordet Amsterdam-Stockholm, en episk resa genom Europa

Posted in Bilar, Electronica, musik, Resa with tags , , , , , on 20 april, 2014 by japetus

Min blick växlar mellan kartan och det suggestiva sceneriet vi passerar rätt igenom. Då och då tittar jag ned på den upplysta kartbilden i mitt knä för att hålla koll på att vi fortfarande är på rätt väg. Det är som att vara mitt i en filminspelning och jag är helt fascinerad av upplevelsen av fart, ljus, färger, snabba intryck på näthinnan som i ena ögonblicket är alldeles nära och i nästa ögonblick är långt borta.

Aldrig tidigare har jag passerat genom en storstad nattetid i den här farten. Neonskyltarna i alla regnbågens färger, de upplysta fönstren i lägenheterna där jag snuddar vid ögonblicksbilder av hur folk lever sina liv. De stora blå vägskyltarna, människor som väntar vid buss- och tågstationer längs motorvägen i den stora stad vi nu skär rätt igenom som en varm kniv genom smör. Vi passerar rakt igenom alla dessa fragmentariska synintryck i en hisnande fart; speed of life.

I det svaga ljuset från instrumentpanelen ser jag vännen T fokuserat styra oss genom den höghastighetsupplevelse som genererar dessa hypnotiska intryck. I baksätet vilar vännerna H och A ut efter att ha kört sitt tidigare pass som tagit oss utanför Sveriges gränser. Det känns som om vi flyger snarare än åker bil.

Men vi befinner oss verkligen i en bil som i mycket hög fart är på väg genom den stora industristaden Essen i det enorma tyska Ruhrområdet, Autobahn A40. I bilens utmärkta högtalare ljuder det perfekta soundtracket för upplevelsen: Kraftwerk: ”Aerodynamik”. Jag njuter i fulla drag av denna nära nog psykedeliska upplevelse.

Rush Hour
Autobahn A40 genom Essen nattetid (klicka för större bild)


Kraftwerk: ”Aerodynamik” från plattan ”Tour de France soundtracks”, 2003

När så tio år gått och preskriptionens räddande målsnöra passerats kan nu denna fascinerande berättelse göras mer allmänt känd. Påsken var relativt tidig i april 2004 och vi hade bestämt oss för en resa till Holland och Belgien. Det blev en upplevelse utöver det vanliga och då inte bara allt det vackra vi fick se i Holland och Belgien på de många muséer, restauranger, historiska platser och nöjesinrättningar vi besökte. Upplevelserna på Brouwerij de Koningshoeven i Tilburg där vi smakade det fantastiska ölet La Trappe, middagen på utmärkta Wagamama och besöket på Cirque de Soleil och deras magiska föreställning i Amsterdam har stannat i minnet.

En bonus för en lättroad kille som undertecknad är det holländska språket som fortsatt bjuder på många underhållande läten och komiska ordkombinationer. Bara det var jättekul för en ung man i 30-årsåldern. Måste erkänna att det fortfarande kan bli litet festligt med våra holländska vänners smått galna ordkonstruktioner.

La Trappe van Holland

Men resan i sig, själva bilresan, blev också minnesvärd. Det var en episk färd möjliggjord av den yppersta svenska ingenjörskonst i strömlinjeformat lyckosam förening med schweizisk respektive tysk samtida musik. En kombination mycket väl anpassad till behoven. Volvo S60 i potent utförande och Kraftwerks respektive Yellos musikaliska prestationer gav oss en upplevelse utöver det vanliga. 2003 var året då både Yello, Kraftwerk och DAF för första gången sedan 1981 släppt nya plattor samtidigt. Vi hade med oss alla tre i bilen på resan och de bidrog till både fortkörningen och den suggestiva och genreriktiga stämningen.

Autobahn by night Essen
Autobahn A40 genom Essen i hjärtat av Ruhrområdet

Kanske var det ändå hemresan, en enda episk etapp hela vägen från Amsterdam till Stockholm, som är mest minnesvärd. Den framstår än idag som något av ett hastighetsrekord. Det går i princip inte att, av flera anledningar, köra den här sträckan snabbare än på de knappa 10 timmar som vi gjorde det denna minnesvärda påsk för 10 år sedan.  Det är en sak att Autobahn, åtminstone på den tiden, inte hade några fartbegränsningar, men att vi fortsatte i det tempot hela vägen till Stockholm var naturligtvis grovt oansvarigt och direkt olämpligt. Jag vill starkt avråda läsare från att försöka göra om denna tveksamma bedrift.

Autobahn 1
Autobahn 1, A1, genom Nordtyskland på väg hem mot Sverige

Vi roade oss efteråt med att räkna ut snittfarten för vår resa Amsterdam-Stockholm och med tanke på att vi dessutom åkte färja från Puttgarden över Fehmarn-bält till Rödby är det en anmärkningsvärd (omdömeslös) prestation att resan hem till Midsommarkransen bara tog ca 9 timmar och 40 minuter. Jag ska inte skriva ut snitthastigheten här i tryck för den antyder snarare att färden gjordes med flygplan än med personbil…

Men det är inte desto mindre en mycket speciell och nu preskriberad upplevelse som stannat i minnet och slutligen även figurerar i bloggen. Och tack mina kära vänner H, T och A för den bestående källa till glädje och skratt i upprepade repriser som vi upplevde tillsammans. Bitvis hysteriskt roligt.

I övrigt gäller bara detta.  Don’t try this at home! 


Yello: ”Tiger dust” hämtade från plattan The Eye, 2003

Charmiga Ubangi på Ritz Reunion

Posted in musik with tags , , , , on 6 april, 2014 by japetus

Vi har just slagit oss ned vid vårt bokade bord och fått in våra chillihamburgare med varsin öl. I bakgrunden rullar en spellista som får oss att med jämna mellanrum nicka instämmande och gillande med belåtna kännarminer; det var verkligen längesen jag hörde en sådan spellista. Den är som ett av mina blandband av årgång 1987. Var befinner vi oss egentligen?

Chilliburgare på RITZ
En hamburgare på Ritz 1987?

Det är det tredje Ritz Reunion-evenemanget och liksom tidigare tillfällen har man hyrt in sig i Debaser Medis lokaler. Ett vettigt koncept för det är en väl fungerande scen och lokal. Mycket trevlig personal och maten är inte alls dum. På en monitor rullar konsertlistor från de år på 80-talet då Ritz var Stockholms och Sveriges främsta rockklubb och klubbscen. Ja det är verkligen kul att se alla de bekanta akterna rulla förbi.

Den här gången har Ubangi och Robert Johnson and the Punchdrunks anlitats för att spela, men det är främst för Ubangis skull jag är där. Och för musikens skull som DJs Micke Goulos, Peter Lindgren och Pontus Wedlund spelar. Jag vet ju att jag här i ett och samma sammanhang får höra en alldeles väldig massa musik jag verkligen tycker om.

Ritz Reunion

Nåväl, hamburgarna smakade lika bra nu som då och spellistan gjorde oss förstås på oförskämt bra humör. En detalj jag denna gång saknade var dock de speciella Ritz-affischerna och förstås själva Ritz-skylten som tidigare riggats vid DJ-båset. Det kan tyckas helt nördigt oviktigt, men dessa symboler är kringgärdade av en alldeles särskild mystik som bidrar till att ladda upplevelsen med en djupare meningsfylld innebörd av nästan religiös natur.

När vi sedan efter maten rör oss runt i den stora och vackert ljussatta lokalen påminns jag om varför man väljer just Debaser Medis för dessa arrangemang. Det är stämningsfullt. Och tjockt med folk. En trappa upp har man NagNagNag-baren och nere finns stora baren och stora scenen. Det är mycket folk både upp och nere strax före 22.00 när spelningarna ska börja. Precis som tidigare reunion-kvällar är det inte den vanliga Debaser-publiken som är på plats, utan just Ritz-publiken. Man kan utan tvekan säga att detta är 60-talisternas kväll. I afton gör sig kidsen icke besvär!

Det är Robert Johnson and the Punchdrunks som börjar konserten. Det här är ett band som egentligen började när Ritz historia slutade, dvs 1992. Jag kan tycka att jag borde veta mer om dem, ha en relation till dem. Jag har ju hört en del om dem. Men inget med dem förrän nu. Men det jag hör är inget som får mig att gå igång. De kör nån sorts bredbent instrumentalrock med litet 50-talsinslag. Låter litet som gamla Disneyland after Dark i de bästa stunderna. Men jag är inte inlyssnad på RJoP så jag kan inte ge en rättvis recension och stoppar därför här.

Innan och efter spelningen så kör DJ den ena pärlan efter den andra. Det är en monumental hyllning till new wave, postpunk, punk, indiepop och synth. Det är en kraftig njutning för mig att bara stå där och njuta av musiken som sköljer över mig i maffiga sjok; den stora lokalen rökfylls dessutom så sakteliga och blir alltmer Ritz-lik när det röda och blåa ljuset skapar suggestiva effekter. Ritz-atmosfären förtätas alltmer. Det här är en kraftig nostalgikick och en riktigt härlig upplevelse!

De flesta som är på plats är förstås där för att se Ubangi, partybandet som existerade mellan 1982-1985 och med litet olika konstellationer ändå ständigt hade de karismatiska och kreativa förgrundsgestalterna Orup, Cia Berg (nu Soro) och Mats Wigerdal som frontpersoner. De fick mig ofta att musikaliskt tänka på Devo och Madness men också med sin speciella humor och sköna scenshow. Det ska bli väldigt kul att se dem igen.

Och jag blir inte besviken. Till publikens stora jubel dyker dras ridån åt sidan vid ca 23.45 och Ubangi står redo. Det är nästan samma Ubangi som i den klassiska uppsättningen 1982-83 med blåssektionen. Låt vara att två av killarna i blåset är nya, ”knappt var födda när vi höll på” som Orup säger. Men i övrigt är det verkligen Ubangi på scen. Förutom Orup, Cia och Wigerdal är det extra skoj att ”Ragge” på trumpet och ”Crille” bakom trummarna finns på plats. Det är kul för oss i publiken och väldigt tydligt hur kul de har på scen.

Ubangi Ritz 2014
Ubangi på ”Ritz Reunion”, 5 april 2014 (klicka för ännu större bild)

Både Orup, Cia och Wigerdal är sig egentligen ganska lika. De är smärta och frisyrerna känns igen. Cia är väl den som frisyrmässigt avviker med sitt tjusiga extralånga gråa hår, hon ser ut litet som ett skogsrå. Mycket fin. Kreative Wigerdal ger oss några prov på sin galna sköna David Byrne-inspirerade scenshow – dans och gester – medan Orup kommer med en och annan kul kommentar och fyrar av det ena breda leendet efter det andra. Detta är verkligen en charmig och trevlig kväll.

Jag är nöjd med det jag hör och ser. De är mer tighta än vad jag vågat hoppas på. Det är verkligen rytmiskt tight och blåset är fett. Kraftfullt och skönt. De är verkligen bra, riktigt bra. Faktiskt bättre nu än för 30 år sedan. Jag står där och gungar med i publiken och bara njuter när jag får höra ”Messin’ with my guy”, ”(Dance with me) Gino”, ”In Zaire”, ”It’s not unusual” och ”The little cat and the dirty dog”.

Det är klart att det är en styrka för bandet att ha ett sånt veritabelt proffs som Orup som under de 30 år som gått sen Ubangis tid kunnat leva gott på musiken efter sitt stora genombrott 1987. Orup är väldigt duktig på scen och han gör förstås som vanligt en utmärkt cover på tjuren från Wales gamla dänga ”It’s not unusual”. Och så spelar han ju en del gitarr. Även det med den äran.

Efter spelningen är jag kvar ett par timmar och bara dansar och dansar och dansar. Jag får ju passa på när den här fantastiska musiken som annars så sällan bjuds plötsligt finns i ett så rikligt utbud. Det blir fart på mina 46-åriga dansben. När jag strax före 03.00 på natten lämnar lokalerna är jag mycket nöjd och mycket glad. Och även en aning i hatten. Det är helt ok en sån här kväll och med tanke på den goda uppslutningen och stämningen så jag tror det kommer bli fler sådana här kvällar.

Den tredje Ritz Reunion kvällen blev klart bättre än den andra och i nivå med den första – som ju var helt exceptionell tack vare den då svåröverträffat breda och suveräna laguppställningen på scen.


Ubangi: ”The little cat and the dirty dog”, Ritz Reunion 2014


Ubangi: ”Gino”, Ritz Reunion 2014 – komplett med Wigerdals a.k.a. Captain Mannequin/The Carrot Man’s klassiska dansmoves och allra sötaste Cia